Musiksäsongen på Gröna Lund!

Snart är semestern här, och som lämpligt kan man kanske kolla lite på vad Gröna Lund bjuder på den kommande sommaren. Nöjesfältet har ju, de senaste åren, etablerat en önskat om att flirta med hårdrockspubliken så pass att vi sett såväl Machine Head som Opeth på scenen, och det verkar fortsätta detta år.
Ovan har du en sammanfattning, och det intressantaste hittar man nästan om man verkligen finstuderar alla namn som gömmer sig. jag tänkte därför inte undra mer över varför Sabaton står med större stil än Whitesnake (skandal!), eller att Tenacious D verkar vara det största namnet av alla (??) som står överst, utan gräver istället fram följande datum för dig att hålla reda på!

23/5 (idag, alltså!) - Sabaton
28/5 - Khoma
30/5 - Graveyard

5/6 - Whitesnake

25/7 - Bad Religion
7/8 - Slayer

Ganska bra va?
Dessutom finns ett flertal olika akter som väl ligger i gränslandet (3 Doors Down? Bourbon Boys? Johnossi?) för vad du kanske vill se, så du kan ju alltid surfa in på deras hemsida för att få koll på hela listan. 220 pix för gröna kortet.
Det är inte mycket för det utbud som ges, tycker jag.
Bara att införskaffa om du bor i riktnummerområdet!

Recension: Khoma "All Erodes"

Allvarligt - borde inte Khoma vara precis hur stora som helst?
Musiken som bandet levererar torde ju passa i stort sett vem som helst, oavsett om du nu är en smått förvirrad tonåring som söker din identitet och mest vill få hångla med nån eller om du är en småbarnsfar på 30-40+ som fortfarande kämpar för att hålla kvar vid din sista ungdomsutpost genom att spela emotionell musik i bilen på väg till jobbet (och mest vill få hångla med någon).
Med tanke på vad som spelas på radion i detta avlånga land så tycker jag att Khoma borde hamna högre upp än vad man faktiskt gör, såväl på topplistor som på arenor.
Bandet borde fylla större spelställen än Debaser Slussen, liksom.
Okej, man håller hårt på sin integritet, och vill kanske inte spela med i det kommersiella spelet som man kanske behöver för att slå stort, men ändå.
Kvalitet brukar ju lysa igenom - och det är ett ord jag förknippar med bandet.
Kvalitet.
Fjärde given "All Erodes" består om jag förstår saken rätt av rätt många spår som bandet av någon anledning inte känt passat in i tidigare släpp ("Tsunami" från 2004, "The Second Wave" från 2006, "A Final Storm" från 2010 heter föregångarna) men ändå är inte detta en så spretig platta som man kan tro. 
Visst, avslutsspåret "All Like Serpents (Remix)" är udda disco/ambient/post-rock och inte speciellt bra, men annars är det ju Khoma som vanligt.
Det startar med lite finstämt piano och snälla "In Ruins" innan skivans toppar "Just Another Host", "Dead Seas", "Give It Meaning" och "Death Throes" tar vid.
Totalt 9 spår, men eftersom jag med tiden slutat lyssna på den sista låten så kan man säga 8 stycken låtar som alla är Khoma.
Jan Jämte sjunger som vanligt förunderligt bra, omslaget är finurligt med egen kod för bokstäverna så att man får klura ut låttitlarna med mycket och stort besvär (passande, så här i juletider!), och skivan som helhet har det där särdraget som bandet klarar av att leverera.
Det som gör att det är både lättillgängligt och lite svårt på samma gång.
Det som gör att jag inte fattar att bandet inte är större.
Som borde göra dem mega.
Nå, så är det inte, men det kanske inte är något att fästa uppmärksamhet på. Man kanske bara ska vara nöjd över att befinna sig inne i den exklusiva skara som kan bilda Khomaklubben, och vara nöjd med det.

Betyget då.
Hur blir det med betyget?
Det blir bra, men ändå inte riktigt lika bra som exempelvis "A Final Storm" eller än hellre höjdpunkten "The Second Wave". Skivan är jämn och bra, men saknar de där riktiga superlåtarna, tycker jag. Jag landar ändå på en 4:a i mina tankar, vilket ju säger en hel del om bandets nivå.
Bästa låten heter nu "Dead Seas", tycker jag.
Tyvärr finns skivan inte på Spotify, i alla fall inte ännu (resterande av bandets alster finns där dock, så det är väl kanske bara en tidsfråga - och dessutom klarar man sig kanske lika bra med dem, enligt texten i denna recension...)

Khoma "All Erodes" - 4

Krossa spargrisen!

Ojoj. jag har ju ett vad med min hustru, ett vad som går ut på om antalet nya skivor blir fler eller färre än 100 på ett års sikt. Förra året förlorade (det landade på 114), och det ser faktiskt inte helt ljust ut denna gång heller. Inför oktober stod räknaren på 80, och det kan ju tyckas lugnt.
Till man kollar vad som finns i pipen den närmsta tiden.
Då inser man inte bara att det ser kört ut avseende mitt vad, utan även att det är dags att knäcka spargrisen.
Eller vad tänker ni om denna räcka plattor?

Topp till botten: 
Black Country Communion
God Seed
Graveyard
Khoma
Propagandhi
The Sword
Tiamat
...och då har jag inte ens kommenterat Enslaved, Coheed And Cambria och en hel drös fler intressanta släpp.
Nä.
Det blir nog ingen seger i år heller, jag gissar att min bättre hälft kommer att ta hem vadet denna gång också. Om jag nu har råd att handla alla skivor jag vill ha...

Tjockt och svepande söndagsvammel

Okej - dags att gå i kyrkan. Det är söndag. We Celebrate Sundays. Eller för att vara mer exakt, hårdrockskyrkan. Det betyder INTE att jag ska tillbe Snickar'n. Det ligger liksom inte för mig.

Kyrkan på bilden är cool dock. Ligger i Reyjkjavik, Island. Brutal arkitektur, vackert land. Dyrt var det också när jag var där, men värt det. I alla fall en gång.

Och visst borde Island kunna levererar väldigt mycket grym black metal med den naturen och kargheten?

Hur som helst, det var inte det detta inlägg skulle handla om (även om jag tycker det är intressant, det där med platsens påverkan på musik, hur myllan som ett land eller en stad består av kan påverka hela det musikaliska uttrycket), utan en hel del annat.

Detta inlägg är nämligen av modellen "svepande svammel" och som sådant har det en tendens att blir långt. Gissar jag, redan innan jag skrivit klart.

Vi börjar i norr.

I Umeå.

Den första Discouraged Fest är nämligen på gång. Discouraged Records ligger bakom, och råkar du ha vägarna förbi eller bor inom en 15 mils radie (läs noga nu, 0910-bor!) så bör du finnas på plats. Schemat är nämligen ruggigt bra. 2 kvällar i September med tillgång till bar och ett helt knippe intressanta band på plats. Khoma på hemmaplan, Plector och Soldier One, Moloken (se där ett givet Veckans Tips om något) samt Terrortory. Bland annat.

Du fattar ju.

Det där måste du kolla in. Är du fortfarande tveksam så kollar du in nedanstående sekvens!

Och - på tal om video.
The Tube Film & Foto har smörat lite för Metalbloggen och kanske framförallt avdelningen demorecensioner.
De gillar't, tydligen, och vill därför att ordet om nedanstående tävling sprids:

Det är väl fint, möjligheten att vinna en video med ditt band?
Visst, det är en tidsgräns som kan vara bökig för många, men hey - vem sa att det skulle vara lätt?
Ja, förutom nya siten Rockis.se då?

Detta är en sajt som gett sig fanken på att samla ihop det som en rocker behöver (eller vill bli av med) på ett ställe enligt följande statement: Sveriges första köp och säljsajt för bara rockers har just nu lanserats. Rockis.se är numera det självklara valet för alla rockers som vill köpa eller sälja nya prylar. Men även för de som är i behov av en ny bandmedlem eller nytt band.

Låter ju bra det, eller hur? Siten finns här och givetvis har man en tjusig logga också.

Annars då?

Tja, det är hyggligt drag på Metalbloggen tycker jag. Sommaren går väl officiellt mot sitt slut (även om det varit en av de sämre ur ett väderprespektiv) och det innebär förstås ishockey.

I år mer osäkert än någonsin, med tanke på stundande NHL-lockout, och det är med bävan jag ser fram emot att snickra ihop det ständigt närvarande tipset inför Elitseriestarten.

Tror att det blir svårare än någonsin att förutspå vilka lag som blir svaga och starka, speciellt om det kommer in tillfälliga stjärnor lite hux flux, och utan tidsgarantier för hur länge de stannar.

Privat så är löpningen igång igen. Måste nog ner i tvåsiffrigt antal kilometer kvar innan kvartalet är slut för att klara målet... (nyårslöftet är alltså att springa 500 kilometer i år) men jag tror att det går. Första veckan i september är bokad till Spanienresa, men sen får man gnugga.

Rätt skönt också, då hinner man lyssna på massa musik under tiden!

Och, på tal om musik och drag på bloggen... Spiring tipsade om att den här plattan (och alla andra Stardogskivor) går att beställa direkt från A West Side Fabrications för ynka 80 pix.

Vaddå Stardog?

Jo, alltså, kolla in detta Veckans Tips så fattar du nog.

Det där är bra skit, för att prata slang som jag tror att slang ska pratas.

Förra veckan var det ju förresten lite av en recensionsbonanza på denna lilla site.

Testament, Jess And The Ancient Ones, Barren Earth, WhoCares och This Gift Is A Curse.

Puh!

Kvar i skivhögen och en platta som rullar på repeat är Gojira, så det kan du se fram emot.

Däremot blir det ingen recension med Vapenlicens, trots att det utlovades.

Anledningen är helt enkelt att det inte alls föll mig i smaken, och eftersom bandet ändå varit så proffsiga och trevliga att ha med att göra så frågade jag dem helt enkelt om de ville ha en recension i alla fall - eller om vi skulle hoppa över det.

De valde att jag skulle spara lite tid och energi och hoppa över det, samt att de slipper läsa en sågning. Okej, det kanske inte är snygg journalistik att styra undan en sån grej.. men... vafan. Jag är ju ingen journalist. Jag är ju för fasen IT-säljare, och knappar lite på den här bloggen på sidan av. Dessutom kan du ju få chansen att bedöma själv. Detta är bandet live från Rockbitch Boat 2011.

Inte min grej, helt enkelt.
Okej.
Ska vi säga så, så länge?

Mer att hålla koll på...

Okej, i lördags la jag upp ett inlägg som hette "Du har väl koll på...", och sen kom vad som väl mest kan kallas ett nyhetssvep. Ni hade ju koll, förstås, men... det hade inte jag. Jag missade en del grejor. Och dessutom har det hänt mer sen dess. Så, istället för den tänkta utlottningen/tävlingen av ett knippe skivor och singlar som jag hade tänkt ha i dag (den s.k. torsdagstraven!) så tar vi istället ännu en sväng med saker som du väl har koll på. Torsdagstraven sparar vi. Kanske till nästa torsdag. Kanske till en varm sommardag. Vem vet?

Okej, först ut -Candlemass.

Jo, du vet förstås att bandets sista platta är på gång. "Psalms For The Dead" släpps strax efter månadsskiftet, och vad jag förstår är det mer i stil med "King Of The Grey Islands" och "Death Magic Doom" - dvs jävligt bra.
Men... du kanske inte har koll på att bandet bjuder in till releasefest? På tisdag, den 5/6 (dagen innan Nationaldagen, alltså) spelar man och har lattjolajban på Debaser Medis, och grejen är...
...att det är en sån där "vanlig dag" på Debaser Medis. Det betyder gratis inträde innan 22. Ja, om man nu ryms, för det lär väl bli spikat. Får se om jag lyckas ta mig dit. Jag tror det kommer vara fantastiskt kul, men att man måste vara på plats i tid.  Hur som helst - bilder från bandets jubileumsspelning på samma plats hittar du här, och ska du dit får du mer än gärna dela med dig av dina tankar. Det kan ju bli hårresande kul.
Vilket leder oss in på nästa bild, lite sådär influerat av hur nyhetsankarna kastar bollen mellan varandra.
Och detta ämne är inte lika roligt. Det handlar om Queensryche, på bilden nedan avbildade i sina finaste frisyrer.

 Alex på Metallbibliotekarierna (en av nätets bästa bloggar generellt, och en av de mest insatta skribenterna  specifik) lade igår fram en bit fakta som antagligen innebär att bandet nu går i graven.
Eller, att bandet som man kännt det - med Geoff Tate i spetsen - nu lägger ner.
Istället ska resten av bandet gå samman med sångaren Todd La Torre och spela material uteslutande från Queensryches första fem plattor (under bandet Rising West). Oops, Geoff? Har din experimentlusta och vilja att skriva hissmusik vidgat sprickan för mycket?
Kanske.
Det konstiga är hur man ska tycka om det.
Jag anser ju att det senaste släppet var ren och skär dynga, och att det inte borde ha fått besudla Queensryches fina namn och rykte - men är det tal om total nedläggning så infinner sig ju vemodet lika säkert som ett brev på posten. Eller som att löven faller om hösten, för att fortsätta travestin med dagens nyhetsankare.
Till hösten kommer nämligen Katatonias nästa kapitel. "Dead End Kings", och givetvis är det Per som tipsat om det. Eller, hösten och hösten. Augusti för att vara exakt, men vi säger hösten. Annars funkar inte min övergång så bra, eller hur?

I alla fall, det ska bli spännande att se hur detta tar sig. Förra given "Night Is The New Day" tyckte jag var bra när den kom, men med tiden har den liksom bleknat. När jag lyssnar på Katatonia så är det inte den jag plockar fram. Dessutom har ju bandet spelat en massa jubileumsspelningar runt världen, så det blir intressant att se var man vill ta vägen efter det.

Hösten verkar ju bli lite dyster avseende musiken. På ett bra sätt, alltså. Sedan tidigare Tiamat och Khoma, nu Katatonia... saknas väl bara att Kongh annonserar att de är på gång med nytt. Det vore förresten inte osannolikt, med tanke på min intervju med David i Kongh, och skulle släcka den sista strimman av ljus, så att säga. Sänka hösten i mörker.

Några som snart kommer med nytt - och kommer på besök till stan, 4/7 smäller det! - är Baroness.

Yellow And Green heter dubbelplattan, och denna får det faktiskt att vattnas i munnen på undertecknad!

Jag har haft dem som Veckans Tips med "Red Album", och efterföljaren "Blue Record" var i mitt tycke fantastisk. En efterföljare som är ett dubbelalbum? Tackar!

Kolla in "Take My Bones Away" som är smakprovet bara, och förälskas du med...!

...inte din stil?

Okej då. Skyll dig själv. Du tycker jag att du kan glida in på Werock och läsa om Kittys förälskelse The Gloria Story. Snygga bilder, som vanligt.

Själv har jag nog aldrig hört dem. Tror jag.
De ser väl rätt snälla ut ändå. Och, dessutom - jag gillar Kittys inträdee på Werock.
Hon har energi, snygga bilder och en sån där entusiasm som smittar av sig!
Själv känner jag mig stundtals lite blasé. Som om det finns massor att göra, men jag liksom inte kommer loss med det. Antar att det är verkligheten som envisas med att tränga sig på. Det riktiga jobbet. Då kan man ibland behöva lite livsinstruktioner.
Ungefär som den scentekniker som ritade denna.
Fantastiskt kul!

Till sist - väntar du på att Ozzy ska ta oss alla i sin famn?
Bilder och tankar från i fredags?
Det kommer. Vilket år som helst...

OK. Det blir allt för idag. Nu ska jag spela den här skivan på vansinnesvolym i kontorslandskapet. Hepp!

Du har väl koll på...

 ...att Testament snart äntligen släpper "Dark Roots Of the Earth"? Låtlistan ser ut såhär:

1. "Rise Up"
2. "Native Blood"
3. "Dark Roots of Earth"
4. "True American Hate"
5. "A Day in the Death"
6. "Cold Embrace"
7. "Man Kills Mankind"
8. "Throne of Thorns"
9. "Last Stand For Independence"

...att Khoma kommer med nytt? Kim berättar att det är skjutet från sommaren till hösten, men det tycker jag passar bara bra. Khoma passar bäst på hösten!

...att Tiamat också kommer med nytt till hösten? Bandet ska följa upp mästerverket "Amanethes" nu, och det ska bli spännande att se hur man klarar det. det var en helt galet bra platta, och det kan inte vara helt enkelt att följa upp...

...att Sweden Rock Vin nu finns i både vitt och rött? Jag fick hem mina prover i veckan, och staplade upp dem bredvid lite andra buteljer som kommer att få sin dom vad det lider. KISS och Slayers viner.



....att Transubstans nu släpper Jeremy Iron & The Ratgang Malibus fantastiska "Bloom" på lakritspizza, samt att det finns en vinylsplit med Odyssey och Black Pyramid från samma bolag? Gillar man vinylformatet är det inte mycket att bråka om, dte är bara att hala upp lädret och investera! Från samma bolag noteras också att Sideburn är på väg in i studion. Håll utkik...

...att One Inch Giant följer upp sin egenproducerade debut "Malva" och det inställda besöket från Black Sabbath igår med att släppa en hyllning till riffens mästare, Tony Iommi? Själv är jag skyldig bandet en intervju, men jag tycks aldrig få arslet ur vagnen och genomföra den... (har för övrigt två ex av skivan liggande för utlottning också, men det är lite samma sak där...). Ska ta tag i det snart, och det passar ju kanske extra bra med tanke på hur aktuella de är just nu?
Medleyt på YouTube och ser ut som följer.

...att det bara är fyra veckor till Midsommar? Det betyder att det närmar sig slutet på terminen för Veckans Tips, Live! och Remasters. Det kan också innebära slutet totalt sett för serierna, eventuellt sker större förändringar för undertecknad som kommer att inverka på det där. Det får vi se.
Tills vidare är det dock lördag, och kanske undrar du hur gårdagskvällen var? Den med Ozzy & Friends? Det kan du ju undra. Detta meddelande/inlägg är färdigställt i förväg, så det vet inte jag. Eller, alltså, jag vet ju det nu när du läser det, men inte när jag skriver det. Fattar du?
Bra.
Däremot innebär lördagen också ofta en möjlighet att sno några minuter vid datorn, så det kanske laddas upp lite från gårdagen här vad det lider.

Tills vidare... en sista sak som du väl har koll på? Imorgon är det Mors Dag. Glöm inte mamma!

Konsertspecial på Werock - Deftones och Job For A Cowboy!

Du har väl inte missat att det just nu är något av en frossa i liveberättelser på Werock?

Spelningen med Deftones, Coheed & Cambria samt Khoma får sig en rejäl genomgång av BiblioteKarin, medan det något hårdare paketet med Trigger The Bloodshed, Annotaions Of An Autopsy samt huvudakten Job For A Cowboy erhåller en dubbelrecension av Martin och Fredrik.

Bra läsning, mycket läsning, sköna bilder.

Dessutom är den månatliga Spotifylistan uppdaterad, så nu hittar du exempel på decemberreleaserna i spellistan. På framsidan!

Deftones, Coheed & Cambria samt Khoma i stan

Jodå, ett av höstens intressantare konsertpaket landar idag i Stockholm och Arenan.
Deftones är huvudband, men personligen har jag inte speciellt mycket relation till det bandet.
Coheed & Cambria däremot, det är en annan sak. Senaste skivan har recenserats för Werock, och jag har haft med ett av deras kapitel som Veckans Tips.
Därifrån hämtar jag också laddningsvideo för er som ska dit, en av bandets absoluta höjdpunkter "The Running Free"!




Dessutom följer ett av Sveriges intressantaste band med.
Umeås Khoma har ett helt eget sound, och även där finns recension av senaste alstret "A Final Storm", likväl som att "The Second Wave" har varit Veckans Tips. Det är ett band som jag även sett live, och för er som ska dit väntar något bra.
Jan Jämte är inte bara en grymt bra livesångare, han är även en intressant scenpersonlighet!

Mörkret faller!

Werock tuggar på, och just nu ligger en artikel om skivtips ute för att glädja dig i det tilltagande höstrusket. Du hittar fina tankar om passande musik till olika väderlekar och tillfällen.

Själv tipsar jag bland annat om Paradise Losts mästerverk från -95, men du hittar så spridda skurar som Dozer och Khoma i artikeln.

Totalt sett en lagom mysig läsning för dig som gillar listor, och du hittar artikeln här!

För att öka servicen till läsarna så kör Werock dessutom numera en månatlig Spotifylista - blandad spelglädje med de senast recenserade skivorna som ger dig chansen att sätta dig in i hur de olika alstren som skribenterna sågar och hyllar egentligen låter. En påse blandat smågodis, såhär på lördagen alltså...

Minikrönika: Anders Fridén - ett varumärke?

Dagens mediabrus och informationsflöde är enormt.
För att lyckas sticka ut ur mängden och skapa sig en karriär och ett yrke inom en kreativ branch som film, konst eller musik så krävs mer idag än vad som någonsin varit fallet, och digitaliseringen av media har försatt en hel branch i problem.
Nedladdning har satt ett flertal skivbolag i klistret och tvingat fram andra former av distribution som Spotify, och det känns som om filmbranchen är nästa bricka i det enorma dominospelet som pågår. Med detta som bakgrundsfond är det då intressant att se hur de etablerade akterna och individerna agerar för att stärka sig.

Mikael Åkerfeldt skriver numera gästkrönikor i Sweden Rock Magazine, förutom sin huvudsyssla som stark man och drivkraft i Opeth. Peter Tägtgren har inom metalvärlden ett större namn som producent i sin studio Abyss än vad han har som frontman i Hypocrisy och Pain. Ralf Gyllenhammar och kollegorna i Mustasch har fått lansera en egen tappning Jack Daniels.
Mest innovativa verkar dock ett av Sveriges största band vara.
Vi pratar om In Flames.
Med en diskografi som spänner över över 15 år och 9 fullängdsskivor så har de sakta men säkert lyckats arbeta sig fram till en position som ett av de mest efterfrågade banden som vårt avlånga rike kan erbjuda (faktum är att den vanligaste söksträngen på Google och som gör att personen i fråga hamnar här sen den här bloggen startades är orden "Anders Fridén klippt sig" - det säger en hel del om hur stort genomslag bandet har), och det intressanta är att se hur de förvaltar detta.

In Flames av idag är nämligen inte bara ett band.
Det är ett företag, tydligare än i många andra fall.
Ägare av sin egen studio (IF Studio i Göteborg) så kan de agera lite som ishockeyklubbarna som hyr ut sina arenor till Melodifestivalen när de inte använder den själva, och med en hemsida som erbjuder en speciell avdelning för de fans som anmäler sig så ligger de i framkanten för hur man breddar ursprungsprodukten till att omfatta än mer.
Och ingen i bandet gör det bättre än sångaren och frontmannen Anders Fridén.

Likt sin kollega i Opeth så skriver Anders Fridén krönikor i en stor tidning som riktar sig till dem som har specialintressen, Allt Om Whisky. Hans stora intresse för denna dryck är sedan tidigare väldokumenterat, men här har man alltså tagit ett steg till. I dessa krönikor korsbefruktas ofta texterna med hänvisningar till musik - det kan röra sig om förslag på musik till en viss typ av whisky, eller "bara" en topplista för året i respektive ämne - och det kan tänkas helt naturligt och självklart.
Om det inte vore för en sak.
Anders Fridén har ett eget skivbolag.

Det heter Selective Notes, och har som ett av de allra första banden gett ut hypade Khoma och deras senaste platta "A Final Storm".
Vet man detta så infinner sig en osäkerhet.
Rekommenderar Anders en lyssning på Khoma för att de är bra, för att de ligger på hans skivbolag eller helt enkelt både och?
Personligen har jag sedan tidigare dokumenterat vad jag tycker om just det här bandet, och det är ett relativt etablerat gäng vi pratar om, men om vi nu leker med tankeövningen att byta namnet Khoma mot något annat, mindre känt.
Vad betyder osäkerheten då?
Hur långt är steget till vi får en märkning av samma typ som Svanen på livsmedel - fast på musik?
"Anders Fridén Guarantee"?
Och gör det något?

Nä, kanske inte. Det hela kanske desutom inte är ett medvetet drag, utan enbart ett resultat av - i det här fallet - just Anders Fridéns inneboende energi och kreativa skaparkraft. Ren glädje över att få dela med sig av bra musik och god whisky.

Men det är värt att fundera över när du myser hemma i soffan med ditt senaste nummer av Sweden Rock Magazine eller Allt Om Whisky.
Varför finns krönikan där?

Topplistan 3 Röster om...

Det har ju blivit en hel del genomgångar sen den här serien startade. Det verkar dessutom som om ni gillar serien och att den engagerar, och sånt är ju kul.
Därför, här kommer topplistan vad gäller snittbetyg!

1) High On Fire "Snakes For The Divine", snitt 4,66
2) Triptykon "Eparistea Daimones" och Misery Index "Heirs To Thievery", snitt 4,33
4) Airbourne "No Guts. No Glory.", snitt 3,83
5) Blowback "Eight Hundred Miles" och Khoma "A Final Storm", snitt 3,66

Det krävs alltså över 3,5 i snitt från panelen för att ta sig in bland de bästa 6 plattorna.
Dessutom tycker jag att det är synnerligen intressant hur stor skillnad det är på ens egna åsikter och andra, och hur mycket det krävs för att en skiva ska ta hem riktigt höga totalpoäng.
Årets årsbästalistor blir... spretiga!

3 Röster om Khoma "A Final Storm"

Den sista stormen, uppföljare till Den Andra Vågen. Umeås stoltheter Khoma gör svårplacerad, vemodig och vacker musik som hyllats av kritiker världen över. "A Final Storm" passade dessutom Rebellängeln som handen i handsken, och recensionen smiskade hem maxbetyget 5.
Panelen visar dock totalt splittrade åsikter!

Mr MASA: Det är inte ofta jag totalsågar ett musikalbum, i alla fall inte inom Rock-genren. Jag försöker alltid hitta i alla fall någonting som tilltalar mig. Men i detta fall måste jag tyvärr säga att jag inte kan göra annat än att ge denna platta lägsta betyg. I mina öron låter det som någon slätstruken emo-sympfoni som går i samma spår från början till slut. I stort sätt varje låt bjuder på samma slätstrukna arrangemang och sång vilket gör det lite svårt att höra skillnad på dem. Den närmaste referens som jag kan se är Kent, för det låter precis som Kent fast på Engelska, och i mina öron är det aldrig bra.

Om jag nu ändå ska försöka hitta något positivt så skulle väll det kunna vara att det hörs att Khoma egentligen består av ganska kompetenta musiker. Och jag tror att de skulle kunna vara bra, om de hade bättre och mer fantasifulla låtar.

Bästa låt: Osiris (den enda låt som avviker från mallen, i alla fall lite)

Betyg: 1

JonteRoyal: Ta en klunk vin, luta dig tillbaka, stäng ögonen och låt Khoma ledsaga dig igenom den närmaste timmen. "A Final Storm" är ett episkt märsterverk där skönheten ligger i det enkla och avskalade, där protesten ligger i att sakta ner och begrunda. Efter otaliga lyssningar är jag nödgad att revidera min tidigare åsikt om att "The Second Wave" är Khomas mästerverk. "A Final Storm" växer större för varje gång och är inte detta årets album blir jag väldigt förvånad.
Betyg: 5

Stones: A Final Storm innehåller majestätiska tongångar, med en känslomässig beröring, denna går rakt in i hjärta och själ. Denna skiva har en given plats på årsbästa listan.
Betyg 5

Ehh? Jaha? Två fullpoängare, och en sågning med stora motorsågen? Vad betyder det? Snittet hamnar alltså på 3,66, men det spretar ju oerhört.
Det verkar som om Khoma inte lämnar någon oberörd i alla fall!

Uppdaterad spellista

Onsdag, och en halv arbetsvecka har avverkats.
Det betyder också att det är dags att uppdatera "Mest I Spelaren"!

Senaste veckan har bjudit på följande alster...

• Soilwork "The Panic Broadcast"
• Grand Magus "Hammer Of The North"
• Iron Fate "Cast In Iron"
• Jorn "Dio"
• Black Label Society "Order Of The Black"

Bara skivor alltså, inga enskilda låtar eller artister eller DVD's som dominerat.

Iron Fate och Jorns hyllningsplatta till Ronnie James Dio kommer det recensioner på strax, på Werock. Black Label Society's kommande "Order´Of The Black" också, även om det kanske dröjer lite extra - du får helt enkelt nöja dig med informationen från förhandslyssningen.

Grand Magus har spelats i bilen när jag och lillkillen M har åkt fram och tillbaka till hans mormor där han är på dagarna den här veckan. Och, det roliga är att han headbangar i perfekt takt! Sånt gör förstås en far stolt - och, i mitt fall, fundersam. Var har han fått den där taktkänslan ifrån? Inte är det från sina föräldrar i alla fall...

Soilworks senaste verk "The Panic Broadcast" har också rullat flitigt (recension på den här bloggen vilken dag som helst, jag ska bara...i väntan på mina tankar rekommenderar jag dock Werock-kollegan Martins recension av plattan), och det har också fått mig att reflektera över en sak. Soilwork och Dark Tranquillity är lite samma sak!

Ja, alltså inte så att de låter lika, men ändå. Alltså, båda grupperna har hållit på rätt länge. Båda grupperna har ett alldeles eget sound, trots att de håller sig i samma subgenre av hårdrocken. Båda grupperna är riktigt stora internationellt, men inte riktigt på världselitnivå. Faktum är att det lockar lite att göra en Tvekamp mellan de två. Vill ni ha det?

..tja... vad annars?

Jo, jag har uppdaterat arkivet med alla recensioner, och även adderat "3 Röster om.." i de fall dessa finns. Sjukt många recensioner ligger faktiskt där, måste jag säga. 22 stycken som hamnat på Werock och 23 stycken på den här siten... bara i år! Du hittar arkivet här!

3 Röster. Det kanse var ett tag sen, men nu har det plingat in lite mejl från panelen. Jag kan alltså utlova mer eller mindre spretiga åsikter om i alla fall Khoma och Misery Index under de kommande dagarna. Vi ses. Här!

Close Up Festival på Münchenbryggeriet

Idag är det vardag för Rebellängeln.

Tillbaka på jobbet, och så här första dagen ser det ut att vara oväntat mycket att stå i.

Trots det ska jag försöka hinna med ett träningspass (jo, det behövs, något har hänt med alla mina kläder under sommaren... de sitter inte alls så bra just nu. Eftersom jag är för snål för att köpa nya så ska jag istället försäka ändra på mig själv!)

Och, den t-shirt som jag fann när jag grävde i garderoben för att packa träningsväskan var inget annat än en lite bortglömd raritet. Ovanstående bild visar fronten på festivaltröjan, och det väcker i alla fall två tankar hos mig:

1) Jävlart, vilken line-up de lyckades spika ihop!

2) Ehh... varför har Evergrey hamnat överst tillsammans med Opeth & Satyricon? Före band som Katatonia, Khoma, Bolt Thrower, Cult Of Luna, Nifelheim, Amon Amarth, Deathstars m fl?

Ny vecka idag. Häng på. Hepp!

Halvtid

Idag skriver vi alltså den första juli. Halva året 2010 har passerat, och jag måste säga att det är ett bra musikår so far.
Eftersom jag inte har så mycket andra tankar att skriva om just nu så passar det väl alltså rätt bra att summera lite. Häng med!

Bästa Liveplatta:

Ja, det kan ju knappast bli något annat än At The Gates, eller hur? Nä, precis. Helt jävla fantastisk skiva, för även om bandets plattor i sig kan vara en aning ojämna (ja, utom "Slaughter Of The Soul" då) så blir ju en samlad bild i livesammanhang grymt svårslagen. Dessutom är det glädjande att bandet fortfarande har spelat på sina egna kanter, så denna återförening behöver inte dras med ringrostiga musiker eller liknande - alla är fläskigt på och ger järnet! Dubbelrecension på Werock finns här, eller så kollar du in sammanfattningen av skivan i Live!-serien.

Halvårets Överraskning: Armored Saint "La Raza"
Hoppla, den här skivan var verkligen en överraskning. Kanske inte när jag recenserade den, men jag kan så här i efterhand verkligen konstatera att jag har spelat den jäkligt mycket.
Jag gillar det sköna soundet på skivan, och de lite rockigare låtarna gör John Bush röst ännu bättre, tycker jag. Som sagt, jag är själv överraskad över hur bra den här skivan här växt, så det känns som en värdig "halvårets överraskning". Du hittar förresten recensionen här, och dessutom en intervju med bandets gitarrist Joey Vera här.

Årets Hittills bästa platta: High On Fire "Snakes For The Divine".
Världens jävla smocka, och en platta som knockade mig fullständigt. Den innehåller verkligen allt; sväng, krossande tyngd, bra låtar. "Bastard Samurai" är verkligen helt jävla fenomenal! Recensionen finns här, och kollar du dessutom 3 Röster om High On Fire så ser du att jag inte var ensam att hissa plattan.


Konkurrensen har ändå varit stark, Khoma, Misery Index, Keep of Kalessin, Bullet For My Valentine har alla dragit in maxbetyg, och efersom just High On Fire är den äldsta av dessa skivor så har den kanske haft fördelen att sätta sig mer än de andra. Dessutom har inte Watains senaste giv recenserats ännu....



Halvårets Superprojekt: Slash "S/t"
Varje år kommer ju ett gäng olika superprojekt. Sidoprojekt eller tillfälliga konstellationer som består av ett ihopplock av stjärnor, och det första halvåret 2010 har inte varit något undantag. Trident och Witchery kan väl ses som sådana, och det definitivt måste Slash självbetitlade sologiv hamna i den kategorin.
Och som den gör det!
Med en grym mix av rock'nroll, sväng, metal, soul och känsla så har den här plattan glidit in i min spellista var jag än befinner mig.
Riktigt bra, som ett perfekt blandband! Recensionen finns här, det är bara att läsa om alla stjärnor som arbetat med supergitarristen.

Jaha.. naturligtvis har det hänt en massa mer roliga grejer. Bilder och ännu fler bilder från AC/DC-spelningen som var riktigt jäkla bra, SM i Hårdrock, massor av tävlingar, nya fasta avdelningar på bloggen, flera intervjuer som varit roliga, listor på Werock... ett roligt halvår, med massor av bra musik. Nu är det bara att se fram emot ett till bra och kul halvår. Ja, och fixa lite under de närmaste dagarna.

På lördag är det dags för bröllop, så det blir ju lite sånt framöver också... :)

Vad tycker du har varit bäst hitills 2010?

Recension: Exodus "Exhibit B: The Human Condition"

Ja, men fyyyy fan - här har vi en skiva till vilken det är åt helskotta för lätt att spräcka hastighetsgränserna om man sitter i en bil! Vilken thrashmacka!

Exodus är ett sånt där band som alltid funnits lite i utkanten för min del. Jag har hört en del, men inte tillräckligt för att det ska fastna.

Denna färska giv, "Exhibit B: The Human Condition" har dock ett riktigt tjusigt omslag, så det kanske hjälpte till att ge dem chansen på riktigt - även om de verkligen inte gör det enkelt för sig, Bay Area-veteranerna. Skivan är nämligen timmen lång, med flera låtar som klockar in på 6-7 minuter, och eftersom samtliga låtar inehåller riff som spön i backen så är det sannerligen ingen lätt sak att sätta i sig. Det tar sina lyssningar, och detta är en platta som ska bli intressant att återgå till i ett senare skede för att se om den har växt eller till och med krympt. Jag har faktiskt ingen aning om det, såhär i förväg.

Nå, det hela börjar med lite finplockande på "The Ballad Of Leonard And Charles", men sen blir det åka av. Full fart med fina gitarrdueller, och plattan svänger fint med stycken som "Class Dismissed (A Hate Primer)", "Downfall" och "March Of The Sycophants". Härliga "Burn, Hollywood, Burn" är skön "dum-gasen-i-botten-thrash-att-mosha-sönder-huvet" till, "Nanking" låter inte så lite likt Slayers "Skeletons Of Society" och är plattans andningshål när det gäller tempo.

Allt är faktiskt ganska bra, men inte superbt, och jag kan faktiskt inte undgå att tycka lite synd om Exodus. Här har de gjort en grym thrashplatta som verkligen borde få massor med speltid och uppskattas av fans - och så hamnar de i kläm mellan Misery Index, Bullet For My Valentine, Keep Of Kalessin och Khoma. Ridå, liksom. Då räcker inte omdömet "bra" så långt, helt enkelt.

Exodus hittar du här på internet, och här på Spotify. Ljudbilden på den här skivan passar mycket bra i bilen, jag gillar den en hel del. Däremot lyfter den inte lika bra hemmavid i stereon i min smak. Gillar du högkvalitativ thrash så är det dock en stark rekommendeation att du kollar in plattan, för då tror jag att du kommer digga den!

Bästa Spår: "Democide", som är både ösig och tung på samma gång.

Exodus "Exhibit B: The Human Condition" - 3

Jäkligt bra musikperiod

Egentligen är det helt galet just nu.
Musikperioden alltså.
Utan att avslöja för mycket om kommande recensioner på bloggen och Werock (där det är på gång tidernas stjärnsmäll när det gäller recensioner, tror det är rekordantal som laddas upp när som helst... håll ögonen öppna!) så kan jag ju säga att det är en extrem bra musikperiod nu.

Khoma, Keep Of Kalessin, Misery Index, Bullet For My Valentine, Coheed & Cambria...
Riktigt jäkla bra. Och då står Grand Magus, Nevermore, Ozzy, Watain och Soilwork runt hörnet och knackar. Det är nästan så att jag tycker lite synd om ett band som Exodus, vars platta "Exhibit B: The Human Condition" är bra - och lik förbannat förbisprungen i den nu stenhårda konkurrensen!

Undrar om inte 2010 kommer att gå till historien som ett av de vassaste skivåren någonsin.
Bäst hittills?
High On Fire. Tror jag. I alla fall av de som hitills recenserats...

Recension: Khoma "A Final Storm"

Umeåbandet Khoma gör väldigt säregen musik. Jag kan inte likna den vid någon annan, och när jag lyssnat på "A Final Storm" så har jag flera gånger reflekterat över det där med referenspunkter.

Det finns knappt några användbara, förutom bandets egna alster.

Visst läser man liknelser med band som Radiohead, och visst består bandet av medlemmar som även är aktiva i Deportees och Cult Of Luna, men det är ändå inte helt rätt beskrivning av bandets sound.

"A Final Storm" är tredje skivan efter "Tsunami" och "Second Wave", och den musikaliska idén är i stort sett densamma; öppna själ och hjärta och häll ner det i en gryta av svidande vackra melodier.

Det är musik som du förstås kan ha i bakgrunden när du diskar, men som inte lyfter på riktigt förrän du faktiskt lyssnar på den.

Då och först då ger man den här skivan den typ av uppmärksamhet den förtjänar!

Nå, "A Final Storm" är som skiva en enda stor enhet. I samband med den här recensionen är det för mig i stort sett omöjligt att plocka ut bästa spåret, då det verkligen känns fullständigt genomarbetat - det här ska lyssnas på som helhet. Inledande "Army Of One" är ett bra öppningsspår, och efterföljande "From The Hands Of Sinners" är en av mina absoluta favoriter på plattan. Det roliga är att det fortsätter så; det spår som spelas för tillfället är ofta det spår jag vill sätta som min favorit!

Jag håller personligen "The Second Wave" som en av de bästa skivorna som släppts de senaste åren, och en av anledningarna är att den hela tiden växer. Khomas musik, med sångaren Jan Jemtes röst som skör, ledsagande mistlur genom dimslöjorna som bandet lägger ut äter sig fast med tiden. Just nu tycker jag inte att "A Final Storm" är riktigt lika bra, men samtidigt är jag helt säker på att även den här skivan kommer att växa till en koloss, och att den ska ha en plats på åprets topplista känns nästan självklart.

Khoma har sin hemvist på nätet här, och skivan finns på Spotify om du vill lyssna själv hur det låter. Dessutom rekommenderar jag Werock-kollegan Jonas recension av skivan som du hittar här.

Bästa Spår: Ja... det var ju just det. Det går faktiskt inte att säga!

Khoma "A Final Storm" - 5

Leveranser

Den gångna veckan har verkligen varit extrem avseende "inkorgen" hos Rebellängeln.

Close Up, Sweden Rock Magazine & I Am Ozzy på lässidan. Coheed & Cambria, Bullet For My Valentine, Khoma när det gäller nya skivor.

Unleashed, Tyrant, Kongh, Accept för att täppa till hål i skivhyllan.

Har börjat läsa boken om Ozzy, och den verkar mycket lovande (det betyder också att jag läst ut den där boken om Hypnositören, vilket visade sig vara en helt okej sak - men blodig). Coheed och BFMV ska recenseras till Werock, och i övrigt är det ju en hel rad pärlor som införskaffats.

Samtliga har dock få stå tillbaka i helgen.

Jag har helt enkelt haft en liten klump i magen, funderat mycket på Ronnie James Dio's tillstånd, och varit lite ledsen över att han inte kommer hit till sommaren - och kanske aldrig mer?

Det har förstås hyllats genom att spela karl'n, främst Rainbow-åren, faktiskt.

Hoppas verkligen han klarar sig igenom det här och kan stå på scen igen...

Recension At The Gates, Steelwing, Trident

Recensionerna på Werock är ute för den här månaden, och för Rebellängelns del så har det inneburit inte mindre än 6 stycken plattor.

Det är rätt många, och när jag dessutom vill skriva lite om dem här så har jag valt att dela informationen i två inlägg, helt enkelt!

At The Gates liveskiva från deras tillfälliga återförening förra sommaren är en skiva du måste ha, helt enkelt. Grymt bra, och riktigt roligt är det att jag fått chansen att göra en "dubbel-recension" på den här plattan tillsammans med Werock-kollegan Henrik. Det betyder att du hittar två åsikter på länken, och det är ju extra roligt att läsa. I stort sett idel ros, kan jag avslöja...

Steelwing är en lovande svensk debut, och det är musik som andas old school metal som växt upp ur myllan som förebilderna Iron Maiden och Judas Priest har skapat. Gillar du dessutom filmer som Mad Max så ska du kolla in!

Sist men inte minst, Trident. Här snackar vi old school blackened death, med förebilder som Morbid Angel, och med medlemmar från bland annat Necrophobic i sättningen. Bra, förstås, och är du en sådan som gillar förhandsinfo så kan jag avslöja att det kommer en intervju med bandet från undertecknads penna inom en överskådlig framtid.

Naturligtvis hittar du massor av intressanta recensioner från kollegorna också, bland annat skärskådas band som Khoma och Sabaton. Du hittar majrecensionerna här!