Pretty in pink

Nej.
Jag har inte köpt en mankini som på bilden ovan. Jag tyckte bara att den var uppseendeväckande och kanske får er att haja till (erkänn att det funkade!?).
Dessutom tänkte jag ta en kort uppföljning på förra inlägget om Deafheaven och det bedrägliga rosa och glättiga omslaget till deras "Sunbather".
(detta, alltså)

Rosa, är alltså temat för inlägget.
Eller, till och med rosa som omslagsfärg men där innehållet (musikaliskt) är hårdare än flinta.
Det finns nog inte så vansinnigt många såna alster.
Accept "Metal Heart" har ju lite rosa i kanten på bilden, men jag vet inte jag. Tycker inte riktigt den kvalar in för en sån "pretty in pink"-sammanställning.
Dessutom ska det ju erkännas att jag är en smula färgblind, så det ger ju en extra dimension av felmöjligheter i en sådan sammanställning.
Det jag tycker är rosa kanske egentligen är... ja.. en annan färg?
hur som helst.
Spontant kommer jag på tre stycken skivor som borde kvala in ganska enkelt.

Lord Dying "Summon The Faithless", Morbus Chron "Sleepers Of The Rift" och Death "Leprosy" innebär två av tre ganska nya dessutom. Är det en nyare företeelse, det här med rosa omslag på stenhårda plattor? Rosa är det nya svarta?

Och - har du fler exempel? 

Nästan som Veckans Tips 2

I samband med att denna vårsäsong med Veckans Tips startades så fick du också ett inlägg som denna gång inte riktigt passar in, av en eller annan anledning.
Det är ju en lite speciell vårsäsong, där jag försökt skriva alla Veckans Tips långt i förväg, och dessutom hållit mina upptäckter (mer eller mindre, jag har väl inte klarat det helt och hållet ska erkännas...) hemliga för övriga kamratgäng.
Men det finns ju skivor som jag valt bort, ur just det hänseendet.
Det kan bero på att de inte riktigt passar in, eller kanske inte riktigt håller måttet.
Att de är bra men ska användas vid annat tillfälle.
Så, finns det fler?
Visst.
Därför så kommer en uppföljning på de där första 10 plattorna.
Då kör vi!

Den här skivan fick jag en kopia av Christofer på Flyg, Audio & Vision, och initialt så gillade jag den som fanken.
Det är ganska hård döds, med riktigt grov growl.
Faktiskt, med tiden, lite för hård.
Jag gillar plattans produktion, jag gillar renset och jag gillar låtarna, men det har blivit så att jag inte spelar skivan speciellt gärna eftersom jag inte uppfattar ett enda ord av vad som growlas.
Ändå hade jag till och med påbörjat ett inlägg och ett Veckans Tips om "None So Vile" av Cryptopsy, så gillar du extremmetal så är det här verkligen en bra resa. 

Nästa skiva som jag velat fram och tillbaka med är svensk, och kommer från Nymf.

Även den här skivan ("From The Dark") har, sen jag recenserade den på Werock, varit en sån där som jag haft redo att gå hela vägen med. Alltså, hela vägen till ett Veckans Tips, och ha med en låt på Hårdrockskvällen från.
Till sist är det ett enkelt faktum som får mig att välja att inte ha med skivan i denna våromgång av Veckans Tips, och det är det faktumet att det inte finns en eller ett par låtar som känns helt givna att plocka med som hemlig okänd pärla. Lyssna själv på Spotify.
Jag tror att "From The Dark" kommer att återfinnas mer på den här siten, men inte den här våren. Inte just nu.
Ungefär samma som den här skivan, alltså.

Verkligen ingen hemlighet.
Pushade den på bloggen först, och skrev sedan en ganska högt hållen recension på Werock, så den torde inte vara en hemlighet.
Bra, det är den däremot, och det är en sån där plattan jag kommer att återvända till med jämna mellanrum. Den lämpar sig om inte annat vääääldigt bra till träning, dels för att den håller speltiden på halvtimmen prick och därmed passar alldeles utmärkt för ett kort intensivpass, och dels för att musiken - hardcore med döds och metalcoreinblandade - verkligen ger energi. Umeåsönerna System Annihilated har med "Furor" sparkat igång karriären snyggt.
Det är tryck i plattan, hela vägen, helt enkelt! På Spotify här, ifall du ska träna...

Nästa skiva som inte riktigt tagit sig genom nålsögat är mer hemlig. Faktiskt, väldigt hemlig - jag tror inte jag har yppat ett ord om den sen jag köpte den i somras, men det beror absolut inte på att den är svag eller att jag inte spelat den!

I detta kanadensiska projekt går världen åt helvete i en mix avdoom och black metal i melodiskt mellantempo - tänk tidiga Katatonia så är du inte fel ute. Bäst är "Hoarfrost", men skivan är en sån där mastodont att sätta i sig. Långa låtar, lång speltid.
Dyker nästan garanterat upp mer på den här bloggen, men inte i det här konceptet på Veckans Tips. Ov Hollowness "The World Ends" verkar inte finnas på Spotify, men väl två andra plattor med projektet om du är nyfiken!

Danmark ska vara med också.
Med ett riktigt härligt gäng från förr och som man ju bara kan säga är roliga än snygga. I alla fall på omslaget...

Witch Cross. Med världens fulaste omslag (mer bilder och reflektioner här), men habil och bra klassisk hårdrock. Jag är ju lite svag för sådan lite ostig, melodiös och inte alltid tokvass musik som har hjärtat på rätta stället, och därför gillar jag plattan "Fit For Fight".
Den fyller alla de kriterierna! (lyssna själv)

Nästa giv var en sån där som jag länge tänkte ha i hemliga projektet, men som efter ett par varv framstår som okej - men inte tillräckligt jämn och fantastisk för det. Slutade med att den recenserades, och det är ju inte speciellt hemligt... läcker dödsrosa färg på omslaget dock!

Som skiva är den lite för ojämn för att vara en av de som jag verkligen tänker mig blir ett Veckans Tips i hemliga projektet, Första halvan är fin, andra halvan lite svagare - och dessutom har ju Lord Dying "Summon The Faithless" recenserats på bloggen redan, så det där med hemlighetsmakeriet är ju lost and gone forever... 
Det gäller dock inte den här plattan, en av ganska få renodlade black metal-plattor som varit på tapeten, och den är riktigt bra.
Vi pratar om Norge, förstås, och bandet Djevel.

Omslaget är helt fantastiskt, tycker jag, med tanke på att skivan är betitlad "Besatt Av Maane Og Natt", och mitt ex är dessutom tryckt på papper som både känns och nästan luktar...unket. Passande, förstås, när låtarna har titlar som "Aapne Graver Og Tomme Kister" eller "...og Englene Dinglet Fra Galgene".
Bra black metal med lite ströfolk från Kvelertak iblandade, men trots att dte är bra och jag lyssnade in mig på skivan i oktober 2013 så kände jag aldrig att jag fick den där absoluta övertygelsen om att det var suveränt. Som sådant beslutade jag att detta inte ska vara en del av de skivor som avtäcks i Veckans Tips under våren - men det är ju, förstås, lik förbaskat bra för det.
Black metal på Spotify, för den som är sugen, och då detta är bandets andra giv finns mer att gräva i för den som så önskar...

Nästa "nästan"Tips ser klart black metal-aktigt ut om man kollar fram- och baksidan på konvolutet, men är egentligen mer rock.

 

Blodigt, eh?
Nå. Detta köp var lite udda för min del. Inte för att det är konstigt att jag investerar i lite ockult rock som går en aning förbi de stora mediakanalerna, utan för att det inte går att köpa den som vanlig CD. Nä, istället gäller vinyl + CD. Sagt och gjort, tänkte jag, Stones kan ju få en julklapp. Så jag köpte den versionen, stal (!!) CD-exet och låter vinylen passera vidare.
Musikaliskt är det rock'n'roll som är rätt så ojämn.
De passager som är bra är riktigt bra (låtar som "The Horror" och "Devils II" är fina), och totalt sett är Witches Of God "the Blood Of Others" en fin platta.
Men inte tillräckligt het för att vara en kandidat för Hårdrockskväll 2014, och dessutom inte en del i det hemliga projektet med Veckans Tips denna vår eftersom jag ju givit bort skivan till Stones. Oavsett  är det en skiva du inte borde missa, tycker jag. På Spotify finns den också!

Sist men inte minst ska vi kolla in tre plattor som i sig är verkligt fina, men som av helt olika kriterier och anledningar inte varit aktuella i det hemliga projektet.
Det är de här 3!

 

 

Amerikanska Solitude Aeturnus är bra som fan, faktiskt. "Alone" från 2006 är en kanonplatta, full av låtar som på ett märkligt sätt kan sägas mixa doom och power metal (!), och ett spår som "Sightless" eller svänget i "Is There" hade förstås lätt kunnat platsa som en låt på Hårdrockskvällen, och skivan lätt som en del av Veckans Tips under våren...om det inte varit för en sak.
Robert Lowe.
Sångaren.
Han känns helt enkelt inte så jäkla hemlig, och kanske framförallt... det känns inte så himla kul. Faktiskt.
Så på rent mobbningsvis har jag helt enkelt strukit den här plattan ur hemliga klubben, även om den rent krasst är skitbra.
Svenska Agrimonia faller på praktiska detaljer.
Skivan i sig (kom 2013) är en mörk historia som är riktigt bra, och som kanske är en av de där skivorna som lämpar sig allra bäst för höst och vinter, mörker och elände.
Men låtarna är helt enkelt för långa för att kunna användas som en del på Hårdrockskvällen.
Alla spår utom ett är väl över 10 minuer (skivan har bara 5 låtar), och den enda korta låten "The Battle Faought" håller inte riktigt måttet, om man ska vara ärlig.
Alltså - bort ur listan med superhemliga skivor som legat och skvalpat, och istället kommer den här skivan så gott som garanterat dyka upp som Veckans Tips en höst eller vinterdag när man minst anar det.
Sist ut - Extol, det kristna norska bandet som gör så snygg musik att det stundtals är nästan löjligt. Det är progressiv modern metal som borde tilltala mig mer än vad det gör.
Faktiskt.
Jag har lyssnat rätt många varv på den här plattan, men det fastnar liksom inte på allvar.
Så den faller ur ramen helt enkelt för att det nästan känns lite FÖR snyggt, om det är något ni kan förstå?

Solitude Aeturnus på Spotify, Agrimonia på densamma och till sist Extol också på Spotify. Så du kan lyssna på vad som bara nästan blev Veckans Tips den här våren som dominerats av det Hemliga Projektet...

Recension: Lord Dying "Summoming The Faithless"

Upp som en sol - ner som en pannkaka.
Lite så (fast inte alls) kan man säga att det är att lyssna på jänkarna Lord Dyings debutplatta "Summon The Faithless".
Alltså - de 4 första spåren på den här plattan är verkligen riktigt jäkla bra. Driviga, svängiga, sköna...men de efterföljande 4 låtarna som avslutar skivan är i mina öron mest tjatiga och ett effektivt sätt att ta ner lyssnaren på jorden igen.
Det är förstås att hårddra det en hel del, och kanske lite orättvist. Sanningen består möjligen av mindre extremer, och mer nyanser, men jänkarnas sludge/doom har en svansföring som innebär hög volym och en hel del bröt. Inget fel i det, vill man lira samma sport som förebilderna High On Fire, Kylesa och möjligtvis tidiga Mastodon så bör man förstås ha de elementen i sitt musikaliska uttryck, men när man tappar bra riff, sväng och en viss känsla för melodi så kan just de elementen bli... mest jobbiga. 
Och på den här skivan tycks alla låtar som har svänget ha lagts på första halvan.

Nå, det om det, låt oss istället se på själva låtarna då. 
Inledande "In A Frightful State Of Gnawed Dismemberment" har inte bara en av årets coolaste låttitlar, utan även ett bra driv. Titelspåret som följer efter är riktigt bra låtsnickeri, och när skivans första halva mynnar ut i "Greed Is Your Horse" och sen underbart svängiga "Descend Into External" (försök att spela den på hög volym utan att vilja spela luftgitarr eller lufttrummor, mina vänner... det är inte enkelt, och har du sett en tunnhårig stolle som sitter i en av Stockholms bilköer den här veckan, vilt hamrande på den vita Fordens inredning är det sannolikt att du bevittnat Rebellängeln i en av de mindre smickrande situationerna som jag bara inte kan hjälpa - spelandes med till just den låten) så tänker jag att det här är riktigt bra.
Spår 5 är då skivans bottennapp, "Dreams Of Mercy" är riktigt svag, och även om man man styr upp det lite mer på "Perverse Osmosis" och "Water Under A Burning Bridge" så tycker jag aldrig att det kommer igång. Kanske räckte bara låtmaterialet till en halv debut?

Bandet är i alla fall skönt tunga, och bassljudet på plattan är stundtals skönt "bluddrigt". man kan nästan tänka sig att det är någon som spelar på världens största läppar istället för att det är basisten Don Capuano som trakterar sitt instrument. Chris Evans lirar gitarr, med sällskap från tillika vokalisten  Erik Olsson. Sången delas dessutom med trummisen Jon Reid, och jag vet egentligen inte vem av dem som klarar av det - men en av herrarna låter stundtals väldigt like Matt Pike från just High On Fire (ex Sleep).
Lord Dying spelar inte riktigt i samma liga som sina förebilder. Än. Men potentialen finns där, och även om de just nu känns lite som den smutsiga kusinen så besitter man inekligen förmågan att skriva hits. Spela första halvan av plattan själv så får du se....

Bästa Spåret är väl titelspåret, tillsammans med svängiga "Descend Into External".

Betyget hamnar på en trea, både trots den elakt kitshiga rosa färgen på omslaget och den bländande starten på plattan. Det är bra, men eftersom slutet inte tilltalar mig så falnar kärleken från högre betyg.

Lord Dying "Summon The Faithless" - 3

Rekordlångt tisdagsinlägg!

Det har varit helg samt en rivstart på veckan, och tankarna har snurrat en del. På flera saker, så nu tänker jag mig att vi ska sparka igång Metalbloggen-veckan med ett sånt där rätt långt, spretigt och hyfsat svamligt inlägg.
Häll upp en kopp starkt så ska vi avhandla en spretig samling saker.
Från humor (översta bilden är en sån där som blir bättre och bättre ju mer man kollar på den), till blandade iakttagelser och skivtips till självreflektion.
Vi börjar där, tror jag. Självreflektion.
Det är från förra veckans spelning med Marduk, och förbanden Ofermod och Valkyrja.
Som det visade sig blandade jag alltså ihop dem. 
Trodde jag kollade på ett band medan det var det andra.
Fan, det känns så här i efterhand lite amatörmässigt, och grämer mig en aning.
Självreflektionen är då denna - att kolla upp lite om banden man ska se i förväg.
Historien i sig är ju enkel.
Hade fått namnet i dörren av Stones, samt frågade efter hålltider. Då fick jag den här skickad:

Fint så. Meningen är inte att skylla ifrån sig, men eftersom de körde med samma backdrop, båda förbanden, så tänkte jag ju då att de följde spelordningen.
Det gjorde man inte.
Och det hade jag ju förstås fattat direkt om jag hade lagt fem minuter på att kolla in banden i förväg.
Anonymt fick jag veta sanningen (vilket i sig är bra, då Valkyrja gjorde ett riktigt bra gig och måste kollas upp!), men det känns ju lite som om man står med rumpan bar. 
De är ju inte heller så lika visuellt...
Först - det som alltså sannolikt var Ofermod (nu vågar jag ju inte säga något bestämt längre!), där jag bara såg typ sista låten, därefter det som jag nu vet är Valkyrja.

Nå.
Det om det. 
Vi släpper det nu, med konstaterandet att just Valkyrja släpper sin tredje platta i november.
Den heter "The Antagonists Fire" och ser ut som nedan. Ett lika bra sätt som nåt annat att börja kolla in bandet...!

Ska man istället fundera på saker att se fram mot så la In Mourning ut den här bilden på Facebook i helgen:

...med tanke på hur sjukt jäkla bra "The Weight Of Oceans" är så kan man ju inte annat än glädjas över att det är på gång nytt material. I väntan på det får man njuta av musik som finns. Och det finns ju en hel del att försöka ha koll på, minst sagt.
Två bra exempel som ploppat upp senaste veckan och som jag inte behöver försöka hålla hemliga till den kommande Hårdrockskvällen (det ska fasen bli skönt att komma förbi den så att jag slipper hålla på med mitt hemlighetsmakeri, jag börjar så smått ångra det förhållningssättet eftersom jag sitter med så många fantastiska skivor jag egentligen bara vill dela med mig av...) är de på bild nedan.
The Winery Dogs läste jag om i en av Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine, minns inte riktigt vilken, och lyssnade några vändor på Spotify. Riktigt bra musik, och som Jarno på A Fair Judgement skrev: gillar man Audioslave och Chris Cornell så gillar man det här. Bandet som sådant är väl en supergrupp, när sättningen består av gamla rävar som Richie Kotzen (Mr Big och ex Poison), Billy Sheehan (Mr Big och ex Steve Vai) samt en viss Mike Portnoy (ex Dream Theater), men det bästa med plattan är låtmaterialet.
Kolla på Spotify!

Mer klassisk hårdrock står britterna Primitai för. Det är lite "kött-och-potatis" över det, men vad är det för fel på det?
Nä. just det. Inget.
Kött och potatis är ju gott.
Hörde låten "Scream When You See Us" hos Tune Of The Day och det är precis vad doktorn ordinerar när man inte orkar med för komplicerad musik.
Bra sång, rätt skönt driv och en bra byggnad av låten. Fint så. Skivan som sådan har väl inte släppts än, men såväl låten som tidigare alster finns på Spotify om du vill lyssna.
Och just Spotify ska vi prata lite om härnäst.
Eller rättare sagt, deras rekommendationer.
För det första - jag kanske egentligen borde ha en sån därna spellista på Spotify som bara utökas med massor av bra låtar allt eftersom den recenseras, men det har jag inte.
Jag använder det för att länka till hela skivor, och kanske främst för att provlyssna för egen del. Att provsmaka. 
Och det ger ju jäkligt märkliga effekter på rekommendationerna ibland.
De är ju ibland inte så träffsäkra som de är, men jag har hittat ett och annat guldkorn därigenom - men herrejävlar vad konstiga saker det kan bli när man provlyssnar på något som man ju då tyckte var dassigt...bara för att sen få rekommendationer på just den dassiga låten!
Varför finns det inte en betygsknapp som man kan trycka på?
Eller finns det och jag har bara inte upptäckt det?
Mycket möjligt.

Så. Nu ska vi avhandla ett helt knippe olika grejer med mer eller mindre ingen koppling alls mellan sig. Först ut... helgens bravader.
Det innefattar:

 

 Nej. Det ena gav inte det andra, men minsta killen är sjuk. Igen. Stackarn. Och det börjar vara tufft nu, det är tredje veckan av fyra som något av barnen är sjuka och det påverkar förstås allt. Jobb, nattsömn. 
Däremot hindrar det tydligen inte alls mig från att dricka öl.
Det är gott, öl.
Drack samma som R2 bjöd på vid middagen senast, S:t Eriks oktoberfestöl av Mathias Dahlgren i helgen. Riktigt bra för att vara OKtoberfestöl, som jag annars tycker brukar vara ganska snarlika och lite trista. Det här lutade däremot svettig socka och smakade med rejält bett. God, vill jag säga! Till det åt vi dessutom kycklingklubbor.
Det är nåt speciellt primitivt med att hålla i en bit ben och slita kött med tänderna.
Primitivt.
Gnagande.
Och med tanke på det så spelade jag följande nytillskott i samlingen en del i lurarna på kvällen:

Lord Dying "Summon The Faithless" inleder med den lämpligt gnagarbetitlade låten "In A Frightful State of Gnaged Dismemberment" (årets coolaste titel?), och låter efter första varvet lovande. Musikaliskt är låter det som om bandet kommer från Staterna (de gör man), har lyssnat en hel del på Kylesa (det har man), och har en sångare som vill låta som en viss Matt Pike i High On Fire (och ja, det gör han också). Jag har ännu inte lyssnat in mig så att jag kan säga bu eller bä, men du hittar plattan på Spotify så vi kanske kan gö ra den inlyssningsresan tillsammans?
Först att inkomma med en gästrecension (en riktig sån, med betyg mellan 1-5 och som kan publiceras på denhär siten) vinner ett pris!


Pris borde dock inte Apple vinna.

Efter att som vanligt varit seg med uppgradering av operativsystemet så tryckte jag på dne knappen i söndags.
Fy fan.
Fult jäkla pastell-barn-gränssnitt, och dessutom känns det såhär spontant omständigare?
Nä.
Ibland är det bra att vara en surgubbe som dessutom är en slow-starter. Kanske hinner jag vänja mig lagom till att det är dags att byta igen..
Och på tal om att vänja sig.
Vi har skaffat katt sen ett par veckor tillbaka.
En tjej. Jättesöt, men man är ju inte helt van att bli attackerad och få fötterna och tårna sönderbitna när man sover.
Man kan inte sparka tillbaka heller. Det har man inte råd med.
Hustrun är allergisk, så det blev till slut en raskatt. En sibirisk kisse, som tydligen saknar det där proteinet i huden som är det man egentligen är allergisk mot.
Kostade (håll i er nu) 9 000 spänn.
En eftergift för att jag förlorat vadet om antalet skivor ett par år i rad nu utan att ge vinnaren det tillhörande priset.
Men ändå.
Det är alltså samma summa som min CD-spelare, i stort sett. 
Det ser man inte när man kollar på dem. Att de kostar lika mycket, menar jag.

Man får kanske göra som en del band numera.
Starta crowdfunding.
Senast i raden är Terrortory som vill få ut EP'n "City Of Ghosts" som en limiterad vinyl, och vänder sig till fansen. Du hittar all info om det här, och en fin bild på omslaget av EP'n nedan. Jag kanske också skulle börja med det?
Crowdfunding för att slippa jobba? Tror ni det går och samtidigt bibehålla livskvalitén?

 
Lite tveksam jag.
Man får nog fortsätta jobba.
Speciellt som man upptäcker saker löpande. Som att min Manowar "Kings Of Metal" inte står på sin plats i hyllan. Eller just bredvid.
Det var häromkvällen. Skulle ha den för en enkel fotosession i sviten "Malt, humle, jäst och Distade Gitarrer" (snacka om cliffhanger, du kan ju fundera vilken öl det rör sig om...!), men till min fasa stod den inte där.
Okej, jag har inte scannat igenom hela hyllan än (drack en annan öl), men såhär kan vi inte ha det. Att det försvinner skivor. Då kan man aldrig sluta jobba eftersom man måste täppa till hålen som uppstår. Inte okej!

Så.
Jobba, alltså.
Det är nog dags för det nu.
Ska ägna dagen åt att lyssna på Necrowretch på såg hög volym jag vågar i kontorslandskapet, och generellt bara vara odräglig. Ett och annat kundbesök blir det förstås också, så det är kanske bäst att portionera ut sin odräglighet om det ska bli en framgångsrik dag.

"Putrid Death Sorcery" på er, så länge!