Recension: Lord Dying "Summoming The Faithless"

Upp som en sol - ner som en pannkaka.
Lite så (fast inte alls) kan man säga att det är att lyssna på jänkarna Lord Dyings debutplatta "Summon The Faithless".
Alltså - de 4 första spåren på den här plattan är verkligen riktigt jäkla bra. Driviga, svängiga, sköna...men de efterföljande 4 låtarna som avslutar skivan är i mina öron mest tjatiga och ett effektivt sätt att ta ner lyssnaren på jorden igen.
Det är förstås att hårddra det en hel del, och kanske lite orättvist. Sanningen består möjligen av mindre extremer, och mer nyanser, men jänkarnas sludge/doom har en svansföring som innebär hög volym och en hel del bröt. Inget fel i det, vill man lira samma sport som förebilderna High On Fire, Kylesa och möjligtvis tidiga Mastodon så bör man förstås ha de elementen i sitt musikaliska uttryck, men när man tappar bra riff, sväng och en viss känsla för melodi så kan just de elementen bli... mest jobbiga. 
Och på den här skivan tycks alla låtar som har svänget ha lagts på första halvan.

Nå, det om det, låt oss istället se på själva låtarna då. 
Inledande "In A Frightful State Of Gnawed Dismemberment" har inte bara en av årets coolaste låttitlar, utan även ett bra driv. Titelspåret som följer efter är riktigt bra låtsnickeri, och när skivans första halva mynnar ut i "Greed Is Your Horse" och sen underbart svängiga "Descend Into External" (försök att spela den på hög volym utan att vilja spela luftgitarr eller lufttrummor, mina vänner... det är inte enkelt, och har du sett en tunnhårig stolle som sitter i en av Stockholms bilköer den här veckan, vilt hamrande på den vita Fordens inredning är det sannolikt att du bevittnat Rebellängeln i en av de mindre smickrande situationerna som jag bara inte kan hjälpa - spelandes med till just den låten) så tänker jag att det här är riktigt bra.
Spår 5 är då skivans bottennapp, "Dreams Of Mercy" är riktigt svag, och även om man man styr upp det lite mer på "Perverse Osmosis" och "Water Under A Burning Bridge" så tycker jag aldrig att det kommer igång. Kanske räckte bara låtmaterialet till en halv debut?

Bandet är i alla fall skönt tunga, och bassljudet på plattan är stundtals skönt "bluddrigt". man kan nästan tänka sig att det är någon som spelar på världens största läppar istället för att det är basisten Don Capuano som trakterar sitt instrument. Chris Evans lirar gitarr, med sällskap från tillika vokalisten  Erik Olsson. Sången delas dessutom med trummisen Jon Reid, och jag vet egentligen inte vem av dem som klarar av det - men en av herrarna låter stundtals väldigt like Matt Pike från just High On Fire (ex Sleep).
Lord Dying spelar inte riktigt i samma liga som sina förebilder. Än. Men potentialen finns där, och även om de just nu känns lite som den smutsiga kusinen så besitter man inekligen förmågan att skriva hits. Spela första halvan av plattan själv så får du se....

Bästa Spåret är väl titelspåret, tillsammans med svängiga "Descend Into External".

Betyget hamnar på en trea, både trots den elakt kitshiga rosa färgen på omslaget och den bländande starten på plattan. Det är bra, men eftersom slutet inte tilltalar mig så falnar kärleken från högre betyg.

Lord Dying "Summon The Faithless" - 3