Pretty in pink

Nej.
Jag har inte köpt en mankini som på bilden ovan. Jag tyckte bara att den var uppseendeväckande och kanske får er att haja till (erkänn att det funkade!?).
Dessutom tänkte jag ta en kort uppföljning på förra inlägget om Deafheaven och det bedrägliga rosa och glättiga omslaget till deras "Sunbather".
(detta, alltså)

Rosa, är alltså temat för inlägget.
Eller, till och med rosa som omslagsfärg men där innehållet (musikaliskt) är hårdare än flinta.
Det finns nog inte så vansinnigt många såna alster.
Accept "Metal Heart" har ju lite rosa i kanten på bilden, men jag vet inte jag. Tycker inte riktigt den kvalar in för en sån "pretty in pink"-sammanställning.
Dessutom ska det ju erkännas att jag är en smula färgblind, så det ger ju en extra dimension av felmöjligheter i en sådan sammanställning.
Det jag tycker är rosa kanske egentligen är... ja.. en annan färg?
hur som helst.
Spontant kommer jag på tre stycken skivor som borde kvala in ganska enkelt.

Lord Dying "Summon The Faithless", Morbus Chron "Sleepers Of The Rift" och Death "Leprosy" innebär två av tre ganska nya dessutom. Är det en nyare företeelse, det här med rosa omslag på stenhårda plattor? Rosa är det nya svarta?

Och - har du fler exempel? 

Close-Up Classics: Pantera, Death och Katatonia

...det startade i vintras, det som kan komma att bli världens längsta artikelserie (hey, finns ens Metalbloggen kvar innan serien rullat klart? Det vet man inte!).
Close-Up Magazines klassikergenomgång, med nedräkning från 100 och neråt. Och Metalbloggens "följeserie" där dessa skivor ska granskas och kommenteras utifrån egna tankar och erfarenheter.
Då var det Flotsam And Jetsam och Dismember som fick sin tid i ljuset som nummer 100 och nummer 99.
Den här gången har undertecknat samlat tre stycken, och det tar oss ner till nummer 98, 97, 98.

Och nummer 98 är ju en skiva som inte är direkt obekant.
Pantera "Far Beyond Driven" har snurrat fler än ett varv i undertecknads spelare, kan man lugnt säga, även om jag ska erkänna att jag tycker att bandets bästa stunder är de två skivor som föregår just benhårda "Far Beyond Driven", alltså när man har lite mer groove och sväng inbakad i ilskan - "Cowboys From Hell" och "Vulgar Display Of Power".
Med det sagt så får jag ändå säga att "Far Beyond Driven" har ett ursinne som bandet lyckas kombinera med känsla på ett riktigt bra sätt.
Jag är inte förvånad alls över att skivan dyker upp i en sån här serie, speciellt som den faktiskt rönt så pass stora kommersiella framgångar (etta på Billboard, där den för övrigt knuffade ner Ace Of Base!).
Bäst av allt är ändå läsningen.
Trots att det börjar finnas en gnagande känsla av att det egentligen inte är en objektiv lista (...typ samtliga skivor som hamnar på listan återutges i samband med att de hamnar på listan... eller har tidigare medlemmar som just nu "råkar" släppa nytt med sina nya grupper... det känns inte riktigt som en slump, faktiskt) så är den läsning och den berättelse som Close-Up Magazine bakar ihop är riktigt bra.
Allt täcks.
Omslag, inspelningsprocessen, tankarna, produktionen.
Och skivan är ju som sagt bra som fan!

Nummer #97 är klassiska dödsgruppen Death.
"Leprosy".
För mig är Death som allra bäst på "Human" och "Individual Thought Patterns", men okej.
Låtmaterialet som ligger i mitten av skivan, med spår som "Left To Die", "Pull The Plug" och "Open Casket" är inte att leka med, framförallt inte om man ser det från ett riffande perspektiv.
Det är ett riktigt bra driv och sväng i gitarrspelandet.
Kanske beror min kärlek till senare skivor ändå på att Death faktiskt inte fanns på min radar innan?
Jag har helt enkelt ingen emotionell koppling till en skiva som "Leprosy", och jag tror att det faller lite då - speciellt i jämförelse med sentida alster där jag tycker att bandet tydligt utvecklats.
Oavsett vad man sen tycker om det resonemanget och vilken av skivorna man tycker är bäst så är ju omslaget underbart äckelrosa...!

Skiva nummer 96 var för mig lite av en överraskning.
Katatonias "Last Fair Deal Gone Down" är en sån där platta som visserligen hålls högt, men jag hade nog kanske inte petat in den på en sån här lista.
På sätt och vis kan jag förstå resonemanget (vad är en "klassiker" egentligen?), speciellt med artikeln som medföljer och där Jonas Renkse och Anders "Blackheim" Nyström får breda ut sig och berätta om hur de skapade grunden till vad som är Katatonias egna sound, hur de tog det där slutgiltiga steget.
Personligen tycker jag att skivan visserligen är bra (speciellt sektionen med "Teargas", "I Transpire" och "Tonight's Music" - där den sistnämnda nog är min favvo på skivan), men jag tycker inte att detta är bandets bästa skiva.
I mina ögon är såväl "Viva Emptiness" som framförallt "The Great Cold Distance" bättre, jag tycker framförallt den senare innehåller den perfekta avvägningen i bandets sound och låtskriveri utan att det på något sätt blir komplext.
Och jag hade säkert satt det jag tycker är bästa skivan på listan - vilket ju är charmen med att läsa en sådan här lista som någon annan skrivit.
Kommer till exempel ett band att tillåtas ha mer än en skiva på listan?
Det får vi se.
Vi kan ändå konstatera att det här är en fantastiskt rolig artikelserie att följa, och att det ger upphov att betrakta sin egen relation med ett knippe fantastiska plattor och band.
So far ser alltså listan ut så här:

100: Flotsam And Jetsam "No Place For Disgrace"
99: Dismember "Like An Ever Flowing Stream"
98: Pantera "Far Beyond Driven"
97: Death "Leprosy"
96: Katatonia "Last Fair Deal Gone Down"

Trevlig läsning, eller hur? 

Remasters: Death "Individual Thought Patterns"

Hur avslutar man en serie om remastrade skivor på en blogg som denna?
En serie som rullat mer än tre år, som slagit ned på klassiker inom de flesta genrer som hårdrocken har att erbjuda?
Det är inte en alldeles lätt fråga att besvara, och efter en hel del funderingar och tankemöda så kom beslutet en morgon.
Det gör man inte genom en av de upenbara klassikerna från någon av de största akterna i hårdrockens mittfåra.
Det gör man genom en av de största akterna på ena kanten, en akt som inte längre finns, som frontades av en ikon som inte längre är i livet, och med en akt som naturligtvis bär det mycket passande namnet Death!
Jänkarna medverkade så sent som i våras med "Human", och denna gång ska vi kolla in "Individual Thought Patterns", en fullmatad dubbelskiva i remastrat format.
Naturligtvis får man ursprungsskivan på den ena disken, i all sin mäktighet och hållbarhet (här snackar vi relativt komplicerad men ändå fullständigt enkel och briljant dödsmetall som inte känns daterad till -93 när skivan egentligen kom).
Naturligtvis finns ruggiga låtar här, så som "Overactive Imagination", "Jealousy" och "The Philosopher".
Naturligtvis kan man höra influenserna som går genom åren (lyssna till exempel först på "Out Of Touch" med Death innan du slänger på en platta med Gojira så kommer du antagligen att reagera över likheten i låtkonstrukturen).
Naturligtvis finns bländande musikaliska insatser. Chuck Schuldiner, R.I.P, hanterar både sång och gitarr på ett imponerande sätt. Gene Hoglan - som numera trummar för Testament - utgör tillsammans med Steve DiGiorgio ett av de bästa rytmsegmenten som kan höras (och ljudbilden är underbar här, speciellt DiGiorgios bas är en njutning). Andy LaRocque hanterar andragitarren.

Räcker sedan inte det så kan vi mata på med en tjock, extrautrustad booklet, en andra skiva som bjuder på bandet live i Tyskland -93 (10 låtar med helt okej ljudbild) samt en studiouttagning av "The Excorcist", cover av Possessed. Och ett avslutande citat som lyder "Destined, fated, meant to be - when you're not looking but your eyes are open nonetheless".

Detta är en av de snyggaste remasterplattor jag äger, och ett värdigt sätt att döda serien. I alla fall för nu, som bekant är det helt ovanligt att de döda reser sig från sina gravar när vi pratar metal.
Till den dagen sker så får du istället gotta ner dig i de gamla texterna som finns i arkivet.

Recension: Soen "Cognitive"

Första intrycket vid första genomlyssningen av Soen, det nya projektet/bandet med bland annat Martin Lopez (ex Opeth och en av mina absoluta favorittrummisar) och Steve DiGiorgio (ex Death) på bas = tveksamt. Mer intressant än bra, detta hade aldrig funkat om inte bandmedlemmarna hade sådana tunga tdigare arbetsgivare.
Ändå, det lockar till en andra lyssning.
Andra genomgången = "hmmm... detta svängde ju ändå rätt bra... jag kanske hade fel första gången..."
Tionde lyssningen = briljant, fy fan vad bra. Huvudet nickar i takt, händerna söker osökt följa med i slingor, riff och trumspel. Refränger och sångfraser sitter perfekt.
Tjugonde lyssningen = se tionde.
Trettionde lyssningen = fortfarande helt briljant.
Faktum är, Soen och "Cognitive" är årets första fullpoängare på denna blogg.
Betygskriterierna ger inte mycket att välja på, faktiskt.
Detta är nämligen något du behöver, och insatsen är absolut världsklass.
"Cognitive" bjuder på progressiv rock/hårdrock med sång från Joel Ekelöf, helt okänd för mig, samt gitarrspel (och produktion) från Joakim Platzbardis (också han för mig tidigare okänd) som perfekta pusselbitar för att komplettera just det urstarka rytmsegmentet med Lopez (trumspelet, mina herrar och damer, trumspelet.. det är magiskt, precis den där blandningen av sväng, jazz ochg galen tajthet som mixas med känslan av... ja... lättja som bara Lopez kan prestera) och DiGiorgio.
Skivan bjuder inget texthäfte eller någon booklet.
Omslaget är snyggt svartvitt, men avmagrat i sin informationsutgivning.
Men det gör inget.
Här står låtarna i centrum.
Inledande korta introt "Fraktal" är bara ett intro innan urstarka "Fraccions" tar vid.
Känslan. "I'm the one the parasite's sucking on... you're the one the parasite's sucking on".
Försök lyssna på låten fem gånger i streck utan att sjunga på den raden efteråt, I dare you...
Sen radas de upp.
"Delenda". "Last Light". "Oscillation" "Canvas". Vilken låtföljd! Främst de sista tre utgör ett otroligt mittparti innan man får lite vila inför le grand finale med "Slithering" och "Savia".
Ouch.
Årsbästalistan 2012?
Sannolikt.
Det ska komma en faslig räcka fantastiska skivor mellan nu och årets slut för att det inte ska bli verklighet... lyssna själv. Skivan på Spotify här.

Bästa Spår: Går det att säga? Singeln "Savia"? Fantastiska öppningen "Fraccions"? Stökiga och vackra "Oscillation"? Djupa "Canvas" eller vackra "Last Light"?
Omöjligt. Som tur är. För det beror på den enorma kvalitén på samtliga dessa spår.

Soen "Cognitive" - 5

Remasters: Death "Human"

Florida har ett eget sound när det gäller dödsmetall, sägs det. Band som Cannibal Corpse och Morbid Angel sätts ihop med Death för att representera det, men jag tycker det är rätt missvisande. I alla fall i samband med Deaths fjärde legendariska album "Human", som inte är en rak dödsmetallsmocka utan betydligt mer förfinad än så.
Kanske är det sånginsatsen som gör det, det är mer "nasalt" growl som minner om thrashens sätt att sjunga än grovt otydligt growl. Man kan faktiskt tydligt precis vad den nu framlidne Chuck Schuldiner sjunger.
Kanske är det känslan av at bandet smugit in närapå progressiva låtbyggen ibland, och att skivan är en klassiker i sin genre är inte mycket att orda om.
Denna återutgåva är dock något du behöver oavsett om du har skivan sedan tidigare eller ej.
Lyxigt förpackad i relieftryckt pappersomslag, med extra bilder och läckra bilder på papperslapparna där bandet skrivit texterna till låtarna i original, fullt med snygga bilder. En lång historia om bandet signerad Paul Masvidal och något så intressant som en hyggligt långt berättelse om känslan och arbetet med att remixa skivan av Jim Morris som utfört just det arbetet.
Extramaterial modell fläskigt även när det gäller låtmaterial. Extraspåret "God Of Thunder" (förstås, en cover av Kiss) ligger på CD1, och sen får man en hel CD2 med Instrumentala studiospår på plattan, samt demoversioner från -91 med7 av spåren.
Mycket intressant.
Ljudbilden är också väldigt bra.
Det är maffigt och fördelat så att man hör alla instrument på samma gång, och att lyssna koncentrerat på den här plattan - förslagsvis i ett par bra hörlurar - är en ren fröjd.

Sist men inte minst ska förstås låtmaterialet nämnas.
"Flattening Of Emotions".
"Suicide Machine"
"Lack Of Comprehension"
"See Through Dreams"
"Together As One"

Det är inte konstigt att Death "Human" blev en klassiker, och detta är verkligen en remastrad skiva du behöver i din hylla. Som extratips kan nämnas att man i samma veva (2011) släppte även "Individual Thought Patterns" i samma stil, men det tar vi en annan gång...

Inför Årsbästalistan: De utom tävlan

Det drar ihop sig.
Deadline för att lämna in sin årsbästalista till Werock är julafton, så nu är vi inne i sista veckan. Sedan tidigare har du fått en liten genomgång över de tänkbara kandidater jag har i huvudet, indelade efter alfebete. A-L, M-S och sen resten. Räcker det så då?
Nja... Thomas från Metal Central hade den goda smaken att skicka en lång lista med bra akter att hålla lite koll på, och beklagade sig lite på att det är svårt att sätta stopp då det hela tiden dyker upp nya skivor. Sant. Det kommer lite senare i veckan, en genomgång över de skivor som är sent inkomna och ändå aktuella.
Idag ska vi istället kolla på ännu ett "fenomen".
De skivorna som är utom tävlan, men ändå kanske varit bäst 2011...
Norska Lucifer Was upptäckte jag sent, tack vare Jocke på Record Heaven. Grym grupp, och av de skivor jag hunnit med så är det denna som är klart bäst. "In Anadi's Bower". Fantastisk platta, och med de inslag av blås och flöjt (!) som kryddar denna 70-talshårdrock så är det en udda juvel. Hade nog knipit en plats på min årsbästalista om den nu faktiskt kommit 2011!
Två skivor som däremot gjorde det är ju dessa:

Pearl Jams liveplatta "Live On Ten Legs" fångar bandet på ett mycket bra sätt, och Year Of The Goats EP (kolla omslaget, makalöst vackert!) "Lucem Ferre" är nog den bästa ockulta rocken sen... ja... jag vet inte när. Klart bättre än Ghost, om du frågar mig. Ändå räknas ingen av dem in mot årsbästalistan, och anledningen är ju enkel. För undertecknads del så MÅSTE det vara en fullängds studioplatta med nytt material för att räknas.

Allt annat är fusk.

Ingen liveskiva. Ingen EP. Och det gör ju att ovanstående två bländverk faller bort.

Vektor kom däremot med nytt i år. En fullängdsplatta med nytt material.

Men... den har jag inte fått hem än, så jag har ingen aning hur den står sig. Däremot vet jag att Stones tips om förra given snurrat friskt. "Black Future". Ännu en av årets bästa skivor som... ja.. inte räknas!

Death då? Nä, den är ju gammal som gatan, men den remastrade versionen av klassikern "Human" (ja, även av "Individual Thought Patterns") kom i år. Bra som fanken!

Men det räknas förstås inte.

Inte heller min King Diamond-besatthet som börjat blomma på allvar under 2011.

Jag har ju bara börjat leta mig fram där, men väljer att ta med två plattor som får symbolisera den spirande kärleken: "The Puppet Master" och "Deadly Lullabyes Live".

Sedan förr har jag hävdat att en av de tre bästa konceptskivor som någonsin gjorts är kungens "Abigail", men jag undrar om jag inte snart får revidera det. "the Puppet Master" har mig nämligen fångad i sina trådar. Fantastisk skiva. Bra historia, kusliga vändningar, snygga bilder, härliga sångstämmor för att symbolisera de olika karaktärerna, och - förstås - fantastiska låtar!

Otroligt bra skiva, och det ska verkligen bli spännande att se hur den tar sig med några mer år på nacken.

Ja, i mina öron alltså. Inte på skivdiskarna då. Där har den ju funnits så länge att den inte räknas till kandidaterna 2011. Dubbelfel nrä det gäller den saken är ju dessutom liveplattan "Deadly Lullabyes Live". En liveskiva som DESSUTOM är gammal - det går inte.

Men bra är det.

Ruggigt bra!

Och, på tal om ruggigt bra.

Detta spräckte min nolla när det gäller att sätta maxbetyget 10 av 10 på Werocks betygsskala.

Bästa i år?

Sannolikt.

Räknas det?

Inte mycket.

Paradise Lost "Draconian Times MMXI" må vara ett mästerverk i all sin prakt, men det är också en liveskiva och därmed utom tävlan!

Hm.. okej, det där var ju ett axplock av de skivor som kanske varit bäst i år men ändå inte. Har jag glömt någon? Absolut.

Men jag har lite att pyssla med idag och kan inte skriva mer just nu.

Du får nöja dig sådär, och istället påminna mig om vilka "gamlingar" jag yrat om under året i kommentarsfältet (det finns t ex en remastrad version av Deep Purples klassiska "Made In Japan" som jag upptäckt i år, och...).

Jag.

Måste.

Jobba!

Döden är närvarande

Fredrik tipsade bloggen om dessa två återutgåvor.

Remastrade mästerverk från jänkarna Death.

"Human" och "Individual Thought Patterns".

Fantastiska skivor i grunden, och för en sådan som jag - som inte hängde på när det väl begav sig utan i efterhand har letat mig fram hit - så innebär lyssningen en ren fröjd.

Speciellt som ljudet är så bra på dessa utgåvor.

Lyssna på hur Steve DiGiorgio blästrar skiten hur sin bas och ändå lyckas göra det... ja, svängigt och progressivt, på något sätt.

Fin lyssning detta, speciellt i lurar, och du kan räkna med att en eller båda skivorna dyker upp i Remastersserien vad det lider.

Om bloggen lever så länge.

Det vet man aldrig.

Nu när döden är närvarande!

Nostalgi

Åker ner till norrköping för att hålla i ett kundevenemang under morgonen idag. Tillbaka i El Stoccolmo runt lunch om allt går som det ska, och på vägen ner laddar jag med nostalgi.
Artillery "By Inheritance" i remastrad återutgåva!
Danska thrashgruppens tredje skiva är en sån där histroia jag haft på vinyl och har köra minnen till.
Låtar som "Khomaniac", "By Inheritance" och "Don't Believe" är ju hits fortfarande, så det blir en fin resa. La även Death "Individual Thought Patterns" för hemresan, så risken for fortkörningsböter kanske är överhängande...!

Mest I Spelaren...

Såhär ser de ut.

De skivor som rullat mest i spelaren den senaste veckan. Till ovanstående ska man dessutom lägga gruppen Watain, där jag spelat dem en hel del i samband med skrivandet av den kommande Tvekampen (publiceras nog på fredag, som det ser ut... för dig som undrar...)

Ganska hård vecka, alltså, med undantag för lite glättiga Chickenfoot (och, faktiskt Astral Doors som jag inte har med ovan, även om de inte är glättiga direkt...) så är det brutal musik.

Vallenfyre, Death (tack för tipset Fredrik, denna Re-Issue var riktigt riktigt bra, och du kan lita på att den kommer att dyka upp i Remasters-serien vad det lider...) och Vomitory har härjat i lurarna på undertecknad.

Passar bra denna lite mörkare månad!

This and That

Måndag igen, och denna gång har helgen varit en riktig bajsmacka.
Minstingen sjuk (igen, vad i helvete... han kommer ju ha världens bästa immunförsvar!), och äldsta kille rädd för spökena som dragit runt i kvarteret och bett om bus eller godis (tills han insåg och hörde att det var barn som var utklädda, men innan han övervunnit sin rädsla så var det riktigt läskigt och tårarna kom...).
Tillbaka på jobbet för att jobba in sina surt förvärvade slantar.
Eller, ja, egentligen inte. Jag är en av dem som egentligen har mer betalt än vad jag är värd, men säg det inte till nån... I alla fall ett tag på jobbet, vi får se hur det utvecklas.
Kan hända att det blir ännu en utryckning till SöS om inte febern går ner.
Som sagt.
Bajsmacka.

Men - lite bra har ju hänt.
Vi snickrade till en snygg pumpa.
Nya Close-Up Magazine landade i brevlådan.
Jag har lyssnat på återutgåvan av Deaths "Human".
Bara en sån sak!

Så, detta blir lite av ett this and that, blandad kompott-inlägg. Vi börjar längst upp. Festivalerna börjar ju släppa lite band nu. Först ut var ju Getaway Rock, som lanserade Manowar redan vid förra årets festival, och nu har Sweden Rock Festival släppt sina första band. Snygg blandning, och precis vad man kunde förvänta sig av just den festivalen. Metal Town har ännu inte släppt något band, men jag gissar att de också samlar på sig innan de släpper en bunt. Annars verkar ju Close-Up Båten i mars bli lovande. Graveyard, The Kristet Utseende och The Resistance klara just nu. Snygg lista, det.

Vad mer då? Tja, för dig som vill ha lite gratismusik kanske Helltrain kan vara något? Bandet bjuder på sin nya singel "Mr Cooger". Klicka på loggan nedan så kommer du helt magiskt till rätt sida och kan ladda ner spektaklet!

För övrigt var det ju det där med Close-Up Magazine.

Undertecknad noterade bland annat att de har bra smak, eftersom de gav Umeåbandet Guile titeln "Bäst I Sverige" när det gäller demos. Kul, och det känns ju ganska bra att fler än denna lilla blogg ser storheten i det bandet. Nu MÅSTE det ju komma en "riktigt" skiva snart...

Till sist några tankar från Close-Up...

• Jag är lite skeptisk till att Megadeth har döpt sin skiva till "Th1rt3n" Det känns som ett knep riktat till tonåringar, typ, och det är inte Megadeth för mig...



• The Devil's Blood kommer nog inte att upprepa en lika stark skiva som förra given. Det jag hört så långt är betydligt svagare, men det kanske tar sig med tiden?



• Grá är ett black metal band från Stockholm som absolut inte lyssnar på ny musik. Det finns ingen anledning till att lyssna på annat än exempelvis en gammal Bathoryskiva. Det firar det nya bandet med att.. ge ut en ny skiva. Det tycker jag är lite gulligt och en hel del humor!