Veckans Tips: Dead Lord "Goodbye Repentance"

Minns du känslan när du första gången hörde en riktigt jäkla bra rock'n'roll-platta med ett nytt band?
Typ första gången du hörde Hellacopters?
Tack vare Jarno fick jag chansen att uppleva det igen (även om jag inte minns om det var via hans blogg A Fair Judgement eller om det var via Facebook som han spred detta evangelium - mindre viktigt, gissar jag).
Nu har turen kommit till dig.
Stockholmsbandet Dead Lord har med "Goodbye Redemption" presterat en sån där skiva som man bara vill lyssna och lyssna och lyssna på, och eftersom plattan nog kom i början av 2013 så har jag egentligen lite dåligt samvete för att jag hållit den lite hemlig...
...men å andra sidan är jag ganska säker på att den här skivan inte förblivit hemlig för mina medkollegor i Hårdrockssamfundet.
Kvalitet har liksom en förmåga att skina igenom, skulle jag vilja påstå, och när detta skrivs (augusti 2012) så känner jag mig i stort sett bombsäker på att bandet kommer att ha med en låt på min skiva när det beger sig på Trettondagsafton.
Det enda kruxet är: vilken?
Här har vi nämligen en  sån där skapelse där varenda ton, varenda låt, står ut och håller sådan kvalitet att man kan plocka med den (faktum är att det rent av i slutänden kanske fäller den, just att jag inte kan välja och fegar ur och tar något helt annat...).
Inledande "Hank"? Absolut. Efterföljande "Hammer To The Heart" samt löjligt smittsamma "Onkalo" (ingen aning vad det betyder...)? You bet.
Maffig titellåt, fantastisk avslutning i "Ghost Town" som lovar mer och får en att längta efter uppföljaren? Helt klart.
Kort sagt - den här skivan är jävligt bra.
Allra bäst är kombinationen av enkelheten i riffen och melodierna som bandet (består för övrigt av Adam Lindmark (trummor), Olle Hedenström (gitarr), Tobias Lindqvist (bas) samt Hakim Krim (gitarr och sång) levererar i kombination med sången.
Hakims stämma ger mig vibbar av såväl Phil Lynnot  (Thin Lizzy) som Millencollins Nikola Sarcevic (!), i den där lite lätt desperata stilen av sång.
Så.
Du hittar Dead Lord "Goodbye Repentance" på Spotify, och det är en riktig stänkare till rock'n'roll-skiva som du inte få missa!

Veckans Tips: Nasum "Shift"

Örebro är mer lurigt när det gäller musik. Staden har medverkat massor i Veckans Tips, och ändå har jag i stort sett ingen relation till den. Millencollin, Blowback och Coldworker har alla fått sin vecka i glansen, och de sistnämnda är intim sammankopplade med denna Veckans Tips.

Nasum.

Kungarna av grindcore, superstjärnor to be - ända fram till den där där tragiska julen när flodvågorna sköljde in över bland annat Thailand. En av de omkomna var bandets frontman, gitarristen och sångaren Mieszko Talaczyk, och därmed var sagan om Nasum all.

Projektet dog, och även om man ju gör en tillfällig revival till sommaren så är det inte tal om att återuppta Nasums flagga - snarare om att hylla och hedra Mieszko.Trummisen Anders Jakobsson startade upp Coldworker, och därmed fortsätter den brutala musiken strömma från Örebro, även när Nasum åter läggs att vila efter sommaren.

Plattan "Shift" är en skiva som jag gärna minns dem för. Den är grindcore i världsklass, och alla som följer denna blogg vet att grindcore inte spelas speciellt ofta hos Rebellängeln. För att det ska gå hem krävs att det är något extra.

Och det är verkligen denna platta.

Visst finns här det vansinniga underbara renset ("Twinkle Twinkle Little Scar", "Fear Is Your Weapon", "The Smallest Man" är bevis så goda som något annat på just det), men här blandas ursinnet upp med både melodi, tyngd och ett vansinnigt sväng. Lyssna på "Wrath" eller "Closer To The End" exempelvis.

Stunder som de styckena bjuder på gör att hela skivan blir mer dynamisk och komplex, mer njutbar att lyssna på i längden.

Dessutom finns ännu ett trumfkort i bandets rockärm: spelskickligheten.

Det är uteslutande världsklass på insatserna, och det gör lyssningen till en ren njutning!

Skivan på Spotify - här.

Njutning av Nasum i sitt esse - samma plats!

Runt och runt i spelaren...

Det är januari, och givetvis rullar musik i spelaren. Bra sån.
Den senaste veckan rullas förstås Mastodon, vilket förstås spelningen i lördags var anledningen till. Både i uppladdning och i eftersnack, så att säga.
Briljant band.
Briljant spelning.

Annars då?

Krux senaste, "III - He Who Sleeps Among The Stars" rullar frekvent. Bra skit, faktiskt, och i korta ordalag kan man ju säga att jag egentligen vill vara Fredrik Åkesson. Fan vad han rockar, var han än dyker upp. Att det hela sen baserar sig på sedvanliga monsterriff av herr Edling och att klart underskattade Mats Levén lägger sång som glasyr på kakan gör ju inget... recension på Werock. Så småningom. Där ska även denna platta recenseras.

Franky Lee, från Örebro. Låter som Millencolin. Innehåller medlem från Millencolin. Recension också där så småningom, men rent krasst tycker jag inte det är lika bra som Krux.

Annars är det mesta av den senaste veckans lyssning Jontes fel.

Det är nämligen dessa två skivor:

Han påstod ju att den senare av dessa två skivor är bättre än den första.

Felaktigt, förstås.

Och det kommer så småningom en Tvekamp mellan dessa två plattor, och just nu snurrar de friskt för att jag ska vara säker på min sak.... grymma plattor, båda två, men jag har verkligen blivit helt övertygad om att han har fel, den goda Jonte. "Black Gives Way To Blue" är INTE bättre än "Dirt"!

Veckans Tips: Millencolin "Kingwood"

Örebros Millencolin är minst sagt veteraner. Sen starten -92/93 har man hunnit med 8 fullängdare, och det här är nummer 7 i raden. En platta där bandet står kvar vid sitt grundrecept smittsamma, trallvänliga pop-punklåtar med driv, men där man också hör ett inslag av mognad och djup som jag har fängslats av sen plattan kom 2005.

Jag tycker personligen att bandet lyckas fusionera sin passion och glöd med en kompetens och tajthet som är outstanding.

Dessutom är låtmaterialet fenomenalt bra!

Från inledande "Farewell My Hell" till avslutande "Hard Times" bjuds lyssnaren på starka sånger, snabba låtar och nästan melankoliska slingor.

Produktionen är väl balanserad, och Nikola sjunger otroligt bra. Bandet fick lite minihits med "Ray" och "Shut You Out", men egentligen hade de väl kunnat prångla ut fler singlar med det här materialet. "Birdie", "Novo", "Stalemate"... plocka valfri pärla bara.

Nå, Veckans Tips den här gången är ett stycke spelglädje som sätter ett riktigt glädjegrin på mina läppar. Låt det göra detsamma hos dig. Du hittar bandets MySpace här, och du kan förstås också ladda in plattan i Spotify. Rätt coolt omslag också, som sticker ut lite.

Enjoy!

Review: Blowback "Eight Hundred Miles"

Well, there appear to be something special in the water in Swedish town Örebro. Creating the likes of Millencollin, Coldworker and now Blowback cannot be all coincidence?!

Sure, these groups all come from different sub-genre of rock and metal, but all of them are abundant with talent och a geniune feeling and love for their kind of music.

So, what about those guys in Blowback then, and the latest release "Eight Hundred Miles"? After all, this review is supposed to be about that record?

Well, the short version is that it is a solid, groovy and catchy rock'n'roll-devil that grows on you like beard - slowly, surely and and all over.

But, then again - you are not here for the short version, are you? No, I thought so.

From the top then. Blowback delivers an album that kickstarts all rock'n'roll-nerves in your body with the infectous groove of riffmonster "The Only Thing I Have". The musicianship and vocals are spot on, and the sound is rich, full and groovy as hell, an obvious result of a successful partnership with swedish super producer Dan Swanö. After pushing that pedal to the floor, Blowback takes us listeners for a marvelous journey. We get to experience the laidback attitude of "No Soul", the blues-smelling "Dead Man's Blues" and the finale with both "Away From The Planet" and "Water in My Wine" as sound rock songs.

Several of these gems are the sort that need a few spins before they really get stuck in your head, but itis definately worth those spins. If there isanything to complain about, I would point out two things; first, the album feels a bit on the short side and would have been even better with another track or two (wich, coincidently, will be the case on the upcoming vinyl version), and second - I would have liked an immidiate hitsong in there. that would really have given the album an extra edge!

However - I like it. A lot. Especially after I've let it grow on me!

If you like to read more, Werock.se have published both an interview and an alternate review, both in Swedish. Also, you will find more info on the bands website or MySpace!

Best Song: "No Soul"

Blowback "Eight Hundred Miles" - 4

Vardag!

Så kanske man kan kalla det i alla fall.
Får min lilla familjs del så börjar det nu.
Inskolning på dagis. M har blivit stor, och det är inte utan att det känns konstigt.
Jag misstänker att processen kommer bli svårare för pappa och mamma än för honom, så jag får väl peppa mig med lite bra musik. Livsglad sådan.
Plockar nog fram Millencollins "Kingwood" ur hyllan. Den brukar sätta ett leende på mina läppar...

2005

Knappast någon överraskning för dig som följt med ett litet tag - jag har så starka minnen och känslor förknippade med den här skivan att det är nästan larvigt. Det känns som om jag kan varenda slag och not i Opeths "Ghost Reveries", och trots att 2005 var ett ganska starkt musikår är det enkelt att utse nummer ett!

Sen då?

Betydligt mjukare musik än föregående år. Millencollin "Kingwood", Foo Fighters "In Your Honour", Allen/Lande "The Battle" tillhör mjukisarna jag gillade det här året. Dessutom fick vi ett koppel svenska hårdrocksalbum som var riktigt bra, Spiritual Beggars "Demon", Hardcore Superstars självbetitlade svarta skiva och Grand Magus "Wolf's Return" är alla riktigt bra hårdrock i mittfåran. Dessutom kommer man inte undan att nämna Lamb of God "Sacrament", Dark Tranquillity "Character" och Nile "Annihilation of The Wicked" som fastnat från det här året!

Bästa rock: Foo Fighters & Hellacopters "Rock'n'Roll Is Dead".

Bästa döds: Ja, förutom Opeth så säger vi väl Nile! Avslutningen med titelspåret och "Von Unaussprechligen Kulten" är grym...

Bästa black: Nix, det här var ett år då black metal inte fick speciellt stor plats hos mig, så den lämnas faktiskt tom!