Recension: Ronnie James Dio "This Is Your Life"

Det är knappast någon hemlighet, det där att jag anser Ronnie James Dio vara en av hårdrockshistoriens största sångare, och för min egen personliga del alldeles essentiell för min kärlek för hårdrocken.
Att han gått ur tiden är numera en saknad, chocken har lagt sig, och jag försöker hålla hans minne och hans sånger långt fram i spellistor och vid val av skivor - lika mycket för att hylla honom som för att jag ju faktiskt tycker att i stort sett allt kar'ln spelade in var snudd på fantastiskt.
En bra låt är en bra låt, och den tanken går verkligen igen på denna hyllningsplatta.
Kanske är det ett av de största tecknen på hur stor han var i jordelivet, och hur omtyckt han var, det faktum att man lyckats jämna vägen för en skiva där så många artister - trots olika management, skivbolag och intressen - enats om en utgivning. Det enda jag saknar är egentligen bidrag där de gamla kollegorna från Rainbow (tänker då förstås på Ritchie Blackmore) eller Black Sabbath (Tony Iommi, Geezer Butler), men det här är förstås en skiva där man istället ska se till de som är här.
Och det är en galet lång lista med prominenta gäster.
Anthrax gör "Neon Knights", Tenacious D "The Last In Line", Scorpions ger "The Temple Of The King", Metallica ett medley med bland "Kill The King" och "Tarot Woman" och Doro "Egypt (The Chains Are On)". Som exempel, för det bara fortsätter, och i de fall man inte har ett helt band som samlats runt en låt så har man lyckats plocka ihop olika väldigt intressanta namn. Saxons Biff Byford gästar resten av Motörhead (och gör rent sångmässigt väldigt bra ifrån sig) på "Starstruck", Corey Taylor från Slipknot/Stone Sour gör sitt bästa (men blir smiskad av Ronnie) på "Rainbow In The Dark", Rob Halford slår sina påsar ihop med Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson och Scott Warren och kväker på "Man On The Silver Mountain" och Glenn Hughes gör en rent magisk insats på "Catch The Rainbow".
Det är en enda lång kavalkad av superstjärnor som hyllar Ronnie James Dio, och Wendy Dio som satta samman skivan och står som producent har varit smart nog att lägga finstämda "This Is Your Life" sist, där han sammanfattar livets innebörd själv.
Det är här och nu som gäller.
Ingen vet när det tar slut.

Kloka ord, och eftersom skivans överskott går oavkortat till Ronnies "Stand Up And Shout Cancer Fund" så är det egentligen bara för dig som inbiten rocker att hala upp lädret och köpa den.
Ja.
Du får en gammal version av "Holy Diver" med Killswitch Engage som du redan hört, men du får så många nya röster som ger sin version av en bra låt, och det är väl där någonstans det hela mynnar ut.
En bra låt är, trots allt, alltid en bra låt - även om den som sjunger inte riktigt når upp till förebildens topp. Och det är okej, speciellt en sån här gång.

Bästa Spår? Man får ju förstås bortse från själva låten, och se till de versioner som levereras, och jag är då väldigt förtjust i just insatsen på "Catch The Rainbow", där Glenn Hughes, Rudy Sarzo, Craig Goldy, Scott Warren och Simon Wright visar var skåpet ska stå.

Betyget blir en fyra, och det beror närapå lika mycket på att man faktiskt ror ett sånt här projekt i hamn. Att få alla dessa namn att samlas under en flagga i dagens skiv- och musikindustri kan inte vara helt enkelt, och som sådan ska initiativet hyllas.
Och så var det ju det där med själva ursprungslåtens kvalitet....

Ronnie James Dio "This Is Your Life": 4

Record Madness: S

Vet du vad Record Madness är?
Alltså, serien där jag och Stones dyker ner i våra skivhyllor och rotar fram mer eller mindre oväntade alster. Varje inlägg fokuserar på en bokstav, och i slutet så passar man utmaningen vidare till den andra genom att berätta vilken bokstav som ska skärskådas. 
Förra gången tittade vinylfantasten på bokstaven U, och sen avslutade han med att passa en av skivhyllans största utmaningar min väg.
Detta är historien om...

Record Madness: S
Detta är en väldigt konstig bokstgav i min skivhylla.
Både väl representerad och misshandlad på samma gång. Den har... hål. Massor av hål, som inte borde finnas där men ändå gör det.
Vi återkommer dock till det lite senare.
Först - själva spektaklet. S.

Som du ser så ryms inte alla skivor som de ska, egentligen. Några ligger i en trave på sidan (de gömmer bland annat Soundgarden-plattorna), och det är förstås en helt förkastlig lösning. Tittar du dessutom noggrant ser du att det ligger skivor inpetade i det minimala utrymmet ovanpå de andra, och eftersom det är så hårt ihoptryckt blir resultatet att man nästan inte får loss någon skiva alls om man vill lyssna på den. Skådebröd, typ. 
Inte bra, men jag kan berätta att en ny lösning på hela skivhylle-problematiken är på gång. Beställt, hemleverans i början av juni.
Nog om det.
Bokstaven S kan sägas vara motsatsen till utmaning om man jämför med den förra bokstaven jag fick från Stones, U. Då fick jag skrapa ihop skivor för att ha något att skriva om, medan det nu är tvärtom - jag kommer att hoppa över en hel del för att nånsin komma till publicering!
En sak som slår en när man kollar på skivhyllan är att det finns en hel del thrash under just bokstaven S. Kolla:

Överst, förstås med tanke på Jeff Hannemans frånfälle här senast, är en av genrens grundare. Slayer. Det är väl en hyggligt komplett samling det där, lite halvslarvigt uppställd. Ofats lyssnar jag nog på livegiven "Decade Of Aggression", den är ju nån form av best of med bandet.
men det stannar ju inte där.
Jag tycker inte man kan slarva över vare sig Sepultura eller Sacred Reich om man ska prata thrash på bokstaven S. Två bra grupper som har olika sound men ändå ryms i samma lilla ask. De två vänstra Sacred Reichskivorna är från en box, så de är matade med lite filmmaterial och grejor också. Fint så.
Ändå har jag sparat en riktig pärla till sist, med en viss Andy Sneap (producenten) i settningen. Udda, avig och bra:

Sabbat "The History Of A Time To Come" är en skiva jag tycker du ska kolla in om du gillar gamla, nya upptäckter och inte känner till dem sen innan.
Därifrån ska vi gå till en del helt logiska och kända akter.
Hårdrock som vi städar av, liksom, eftersom du ju fattade att de skulle finnas i hyllan.

Överst Soilwork, via Soundgarden och sen landar vi i både Spiritual Beggars och Sahg.
Jag har inte allt banden har släppt (Soundgarden och Sahg är väl närmast), men ganska tillräckligt för att stilla min hunger om andan faller på.
Funderar på att införskaffa den alldeles nya Spiritual Beggars-plattan, men har liksom inte fått tummen ur än, och jag vet inte jag. Jag tycker nog att de var bättre med JB på sång än med nuvarande Apollo Papathanasio, så det känns som en sån där platta som jag sparar till dess att den dyker upp till riktigt bra pris om nåt år...
Sista bilden är Symphony X och The Sword. Två helt olika grupper, med helt olika musikalisk inriktning. Jag tycker nog The Sword är bättre, och det avspeglas ju också i att den samlingen i alla fall innehåller samtliga det bandets fullängdare.

Okej. 
Ska vi lämna hårdrocken ett tag?
Det betyder att jag inte kommer peta upp bilder på Slipknotskivor, Saxon- eller Stardogplattor, trots att de finns där. Du får helt enkelt föreställa dig hur det där ser ut.
Istället tar vi de här.

 Jag gillar Sahara Hotnights. Tjejerna har attityd och går sin egen väg, och trots att de nog var mer punkig stökighet i början av karriären så tycker jag att de är som bäst när de går lite mer mot mittfåran och levererar pop/rock. Spelar dem rätt ofta, och det är inte bara för att de kommer Robertsfors.
Bruce Springsteen är ju rykande aktuell efter sina Sverigespelningar, men nu ska ni få höra något märkligt - jag har aldrig varit på någon Springsteenkonsert!?!
Fast jag borde, och skulle vilja, så tycks jag aldrig ha koll så pass att jag hänger på låset för att skaffa plåt. Lite märkligt, men det syns också i skivhyllan.
En samlingsplatta (igen, det där med samlingsplattor är egentligen inte så kul tycker jag, men ibland har det blivit så...), sen "Human Touch" som väl köptes till en spottstyver nån gång, och fina "The Rising" som behandlar 9/11-händelserna.
På tal om hål.
Inte i marken efter att tornen rasat, men på tal om skivor som saknas i samlingen.
"Born In The USA"? "The River"? "Darkness On The Edge Of Town"?
Nä.
Saknas. 
Och det är lite som med de där konsertbiljetterna, jag gillar Springsteen men är inte tillräckligt biten för att verkligen göra något åt saken, verkar det som.
På samma bild finns också Supertramp.
"Crime Of The Century" är en helt fantastisk låt, och var en av den som spelades mest när jag provlyssnade på stereon på Audio Reference. Snacka om att göra sig väl på hög volym... 
Vi fortsätter väl på icke-hårdrock?
Nästan till och med icke-rock?
En blandad kompott, detta...

Rörigt, minst sagt. Santana bredvid September, Rod Stewart bredvid Sting och Sweet Chariots, The Streets uppe till höger som samsas om platsen med svenska Snook, Will Smith och Snoop Dogg.
Som står sorterad under S.
Inte under D.
Jag kan inte rent logiskt förklara varför, mer än att jag inte skulle hitta den annars. jag skulle inte kolla under D om jag ville lyssna på Snoop (även om det nu i ärlighetens namn sker väldigt sällan, och de gånger jag spelar skivan så är det nog på iPoden, ansluten till extern ljudkälla på baksidan av huset eller så...).
Det är säkert fel, men hey... I call'em like I see'em när det gäller min skivhylla.
För övrigt känns det väl som om just ovanstående bild är lite oväntad för många av er läsare. Den innehåller både en och två skivor som ni kanske på förhand inte skulle gissa på.

Detta är nog också en bild man kanske inte skulle gissa sig fram till:

 Jaha, tänker du.
Vad är det för konstigt med den?
Och vad gör Rod Stewart på den bilden också?
Det ska jag tala om - detta är bilden med alla hål i skivhyllan.
Alltså, det finns fler hål med grupper jag inte har alls, men nu är vi framme till hålstegen i bokstaven S. Samtliga ovanstående grupper/artister är nämligen rätt stora - men där detta är den enda skivan som finns i min hylla. I alla fall i fysiskt format.
Är inte det lite konstigt?
Uppifrån vänster är det Swans, Soundtrack Of Our Lives, Stone Temple Pilots, Rod Stewart, Sodom, Stone Sour, Scorpions.
En skiva var. I Roddans fall en samlingsplatta, i Sodoms och Scorpions fall en liveskiva.
Det är egentligen inte okej.
Det borde finnas bra mycket mer av detta. Egentligen.
Men det är det jag menar med att "S" är lite skum.
För jag tror att jag skulle kunna handla i alla fall ett hundratal plattor av artister jag redan har enbart för att komplettera om jag ville.
Trots att det redan finns relativt många skivor sorterade under bokstaven i fråga, och att många av dem är sådana som verkligen hängt med (faktum är att jag själv blev helt förvånad över att det till exempel bara fanns en platta med just Scorporna).

Till sist en hög med pärlor.
Enstaka skivor som egentligen allihop skulle kunna vara Veckans Tips (och kanske blir det vad det lider...). Här har du att kolla in om du saknar något att lyssna på!

Det blandas friskt i stil. Längst ner till vänster är det Soen, sen kan man se The Solution (med Nicke Andersson i soulstass), Sven Gali, Stench, Spiders, Soil och längst ner till höger Sanctuary.
Nå.
Det där, mina vänner, ska faktiskt ta oss hela vägen i mål när dte avser bokstaven S och Record Madness. Man skulle som sagt kunna hålla på i stort sett hur länge som helst, men jag väljer att inte göra det.
Istället ska bollen passas vidare, och efter det snart är den 16:e maj, den dagen när Ronnie James Dio togs från jordelivet så ska vi be den gode Stones att titta på just bokstaven D.
En sån där smygstor bokstav, tror jag. Det finns nog en hel del där...!

Live!: Hammerfall "One Crimson Night"

Det har hänt förr.
Att serien med Liveskivor som du bör ha i din hylla landar i en inspelning som jag inte riktigt fallit pladask för själv, men ändå tillmäter ett sådant värde och av en sån sort att den nog är ett måste.
Då var det Slipknot.
Denna gång händer det igen, och nu pratar vi om svenska Hammerfall.
Klassisk heavy metal av ett snitt som jag väl tycker är okej men aldrig riktigt fastnat för - oklart exakt varför, det bara rinner av lite väl enkelt.
Däremot är jag evigt tacksam till bandet, då jag anser att de är en av de största anledningarna till att heavy metal och klassisk hårdrock fått ett sådant uppsving.
Jo, det är sant.
Hammerfall ska faktiskt ha cred för att man styvnackat vägrade att spela svår komplicerad musik, och i stället fullständigt underbart envist höll fast vid allsångsheavymetal.
Hårt turnerande, intensivt arbete och trofasthet har tagit bandet till en position där de är en av de största akterna inom genren, och det ska hyllas.
"One Crimson Night" är en dubbelplatta där största delen hämtats från livespelning hemma i Göteborg. Det innebär mellansnack av lika delar charmigt och ostigt sätt (det är jäkligt märkligt att höra svenska med Göteborgsdialekt mitt i låtar som i övrigt handlar om de klassiska heavy metal-klyschorna), och det är en påkostad inspelning.
Bra ljud, effekter som märks, pampigt intro och stabil leverans.
Joachim Caans sjunger riktigt bra och bär bandet på sina axlar, och resten av gänget gör det enkla på ett bra sätt.
Låtarna?
Jaaa du. Jag är nog egentligen inte rätt man att peka på vilka som är de stora klassikerna.
Jag lyssnar gärna på plattan - den rullar lite då och då - men vilken låt som är vilken har jag inte helt enkelt att reda ut. Jag vet att jag gillar spår som "Renegade", men har samtidigt för mig att det inte riktigt räknas som ett av de stora. Vännen R2 peppar alltid för "The Dragon Lies Bleeding", ett av bonusspoåren på andra disken, men i övrigt låter jag er läsare som har mer koll på Hammerfall än vad undertecknad har komma med tankarna.
Jag anser absolut att plattan är en liveskiva man bör ha - men vilka av spåren är de omistliga?

Tankar om Årets Kategorier - Hårdrockskväll 2012

Snart två veckor har nu förflutit sen omröstningen av Årets Kategorier blev klar, och jag lovade lite tankar om dem. Det har tagit lite tid bara, då jag verkligen tycker att årets val blev skumma. Förra året var det enklare, på nåt sätt, och då hade jag som tema att bara välja låtar från 2010 (mina val det året hittar du här).
Nå, sen den där lördagen så har jag lyssnat en hel del på alternativ, funderat och nu börjat smälta vad som hände.
För min del går det till så att jag under hösten sätter upp alternativ på varje kategori som jag sen väljer ifrån, och nu har väl rålistan börjat skapas.
Nå, såhär går tankarna!

1) Akt Jag Missat Live. Känns som en rolig kategori, och för egen del finns det prick hur mycket som helst att välja på. Jag kommer nog att sätta ner fötterna rätt sent avseende denna, och vad jag väljer för typ av genre styrs nog lite av hur resten av min mix blir.

2) Bang Your Head - Luftgitarr/Allsång. Trist kategori, jag trodde först att killen som valde att lägga alla sina 10 poäng på denna skämtade med oss. Har faktiskt inte den blekaste var den kommer att ta vägen!

3) Sämsta Produktion. Ganska kul sak. Kombinationen av att hitta en låt som är riktigt bra men har förkastlig produktion känns utmanande, och det är väl ingen vågad gissning att tro att det kommer spelas Yngwie Malmsteen och Metallica på den här kategorin, måhända? Själv har jag ju redan spelat "Crystal Ball" på Hårdrockskväll 2010, så den är ju liksom utesluten.

4) Bästa Ballad. Pers spontana kommentar "Jävla dansbandsafton" känns ju vansinnigt kul, och lite trist tyckte jag först det var. Tungviktare som "Slient Lucidity" med Queensryche och "Easy" med Faith No More dök spontant upp i mitt huvud, för att sen ramla vidare i exempelvis "One" med Metallica eller "Cemetary Gates" med Pantera. Sen tänkte jag utanför boxen, och nu tror jag att jag har svaret på denna kategori. Givetvis säger jag inte vilken det är, men som exempel på hur jag tänkt kan man väl säga att "Rebirth" med Gorgoroth får betraktas som en ballad med det bandets mått mätt...

5) Bästa Låttitel. Här hade jag spontant en låt. En som jag velat ha med på Hårdrockskvällarna ett tag, men inte fått ett bra läge och därmed sorterat bort förrut. Bra titel, underfundig, rockig och passande till musiken. Sen får vi se om den klarar sig hela vägen till Dagen D!

6) Musik För Ett Mörkt Rum. Frikort, nästan, för här kan man väl spela lite vad som helst. Kanske ska man göra en parodi på det hela, och spela en låt vars titel anspelar på kategorin? Hur som helst, den där kommer att lösa sig med tiden, och den känns som att det blir ett sent beslut.

7) Honour The Dead. Återigen var Pers kommentar rolig "Diomaraton!". Men så tror jag inte det blir. Det finns mycket döingar inom hårdrocken... Hur som helst, det blir en bra kategori, och jag gissar att vi kommer att få höra Pantera, Alice In Chains, Metallica, Motörhead, Gary Moore, Slipknot, Dio, Black Sabbath, AC/DC...bland annat! Här kan man dessutom ha samma snubbe som man hyllar, men välja att göra det på så många olika sätt, så risken för att det ska krocka känns otroligt liten när man tänker efter ett tag!

8) Bäst Just Nu. Som vanligt, sista kategorin. Och, som vanligt, ett sent beslut - förstås!

För övrigt blir vi alltså 13 stycken, så man får tänka på lite förhållningsregler. Inte bara 10-minuterslåtar. Jag vill heller inte ta något jag redan spelat tidigare år, och dessutom är det ju kul om man lyckas hitta en mix av lite hederligt och beprövat samt ess som inte så många har hört.

Bara drygt tre månader kvar nu. Dags att fila på listan - så tips mottages!

Recensioner och reflektioner från Sonisphere och Getaway Rock

I helgen var det ju krock.
Getaway Rock Festival - som poolare Per rapporterade lyriskt ifrån - samt Sonisphere som jag själv fick besöka.

Kul! Riktigt bra arrangemang, och det var skönt att bara njuta. Träffade både Stones och Jonte i vimlet som bjöd på balansakter av Airbourne (som vanligt), överkörning av Kvelertak och hela klabbets bästa spelning av det här gänget.

De har fan jävligt rätt i sin hemsidas namn.

Mastodon Rocks, dämnit! Trodde jag skulle smälla av när bandet sparkade igång med "Iron Tusk"!

Kolla också omslaget på kommande plattan "The Hunter".

Det där kommer bli briljant, det ser man ju fan redan på bilden!

Märkligt nog finner jag ingen recension av den spelningen.

Inte i Aftonbladet eller Expressen i alla fall, och kanske beror det på att de hade bytt plats med Arch Enemy? Svenska dödsplutonen kom tydligen inte förrän vid tre, och kastade sig vidare mot England direkt efter spelningen! På den spelningen gjorde sig också ljudvolymen påminnd på ett roligt sätt. Introt var högt och bra, men när bandet började spela försvann allt. Typ.

Det kan man inte säga om Airbourne.
Fan vad de spelar högt!

Rolig spelning, som vanligt.

Mitt i det där dracks det öl också.

Varannan vatten funkade visst inte... (eller rättare sagt, jag fuskade...)

...så när det var dags för Slipknot så var Rebellängeln solbakad, ölmarinerad och helt slut. Jag var alltså på väg hem och nanna kudden när detta hände:

Tack R2 för bilden, och enligt recensionerna i Aftonbladet och Expressen så verkar spelningen ha varit bra. Även In Flames levererade stabilt, tycker jag.

Annars verkar faktiskt det mesta av krutet vara lagt på att täcka Getaway Rock istället för Sonisphere. Recensioner av Danzig och Alice Cooper. Och Kreator fick gamle Per att köra circlepits!

Överlag så fortsätter alltså Aftonbladet med sin täckning av hårdrock, men klarar kanske inte att täcka två festivaler samma helg.

Expressen klarar inte ens en, som det verkar, utan förlitar sig på Sweden Rock Magazines chefredaktör Martin Carlsson.

Boys - ni kan ringa mig.

Båda alternativen låter rätt smaskiga, faktiskt. Att ge Aftonbladet mer djup i rostern, eller Expressen en roster...

Annars har ni väl inte missat Metallbibilotekariens vansinnesfärd med rapporter?

Helvete vad han flackat, och dominerat med rapporter från Getaway, Big 4, Iron Maiden...

Kolla Werock genast för mastig och bra läsning!

Till sist - visst ser spelningar bättre ut i mörkret?

Kolla bilderna nedan som Per står för.

Först Bullet For My Valentine i fullt dagsljus.

...sen Enslaved med maffig ljussättning.

Vilken spelning ser bättre ut, tycker ni?

Nästa år kommer Manowar till Getaway Rock. Kanske ska jag dit, det lockar inte med det bandet men med festivalen i stort.

Notiser i övrigt?

Wurzel från Motörhead är död. Ännu en legendar i graven...

Och Testament har ställt in Europturnén och därmed antagligen Sweden Rock kryssningen. SATAN!

Dagens uppgift - Sonisphere!

Dagens uppgift innefattar hårdrock, öl, gott sällskap och logistik.

Det gäller tydligen att vara på plats i god tid innan 14:00 då Kvelertak går på Saturn Stage - det vill man inte missa. Sen blir det att rusa till Apollo för Graveyard, tillbaka till Saturn för att se Mastodon, åter till Apolo för Arch Enemy...

Man får hoppas att det finns ett strategiskt placerat öltält där någonstans - för rusandet fortsätter.
Tillbaka för att se Airbourne, sen åter igen för In Flames och Slipknot. Mustasch skiter jag högaktningsfullt i...

Såhär ser området ut i alla fall, och för dagen gäller att Rebellängeln ska vara ledig. Från bloggande, från Werockskrivning, från allt. Jag ska mysa, helt enkelt, och försöka träffa lite folk. Går rykten om att många kuliga typer är där...!

Vill du ha mer läsning så får du vänta till imorgon. Då kommer dock en rececnsion på In Flames senaste alster "Sounds Of A Playground Fading", så det kanske duger som motprestation...

Grym liveakt - Slipknot!

Till helgen är det dags för Sonisphere.

Headlinar gör ett av de där banden som jag personligen aldrig fallit pladask för, men som spelas ibland hemma. Dessutom är det svårt att värja sig mot spektaklet Slipknot när de spelar live, det får man ge dem...! Dags att börja uppsnacket, då.

Aftonbladet bjuder på en intervju (som visserligen har ett par veckor på nacken, men vadå?) som uppladdning, och Metalbloggen rekommenderar läsning om bandets fullträff till liveskiva "9.0: Live".

Galenskapen är på väg.

Ett smart drag av Sonisphere att boka Slipknot, faktiskt. Det lär dra folk, och ge en pålitlig show!

Ibland hatar jag att ha rätt...

I början av året skådade jag lite i kristallkulan. En av sakerna jag förutspådde var att Färjestad skulle knipa SM-guldet i ishockey, och det har ju tyvärr visat sig att jag hade rätt. Trist. Både för att det vore bra för svensk hockey med lite mer spridning bland vinnarna, samt för att de ju faktiskt besegrade mitt lag i finalen. Till slut var det soppa torsk både mentalt och fysiskt för de svartgula, och i finalen var det aldrig något snack om vilka som skulle vinna. Surt, men med ett par dagars respit så är det precis som Fredrik konstaterade - jag är rätt nöjd med silvret ändå, som det blev. Speciellt som föreningen samtidigt knep silvret i J20, en bedrift i sig att ha sina två representationslag i final samma år. Istället dags att plocka fram den här i helgen... Eftersom vädret varit osannolikt bra om man befunnit sig i Tyresö så har helgen ägnats åt fejjande utomhus. Inga tecken på familjeutökning och BB-besök ännu, men väl en hel del bilder från helgens begivenheter. Håll till godo!

Uteplatsens stereo. Perfekt att hålla mig och grannarna sällskap när det fixas och donas. I helgen har bland annat Joe Cocker fått lov att sjunga för oss. Bra skit. "Unchain My Heart" är fenomenalt skön, till exempel, men det finns fler rockstänkare. Kolla in samlingen själv på Spotify, vettja!

Eller ta en svalkande paus..

Grillning. Spett. Och visst, du ser rätt. Längst till höger är det köttbullar. Går utmärkt att grilla, speciellt poppis om man har barn!

...pålitlig törstsläckare. 3,5%, ifall det skulel bli utryckning med bilen.

Perfekt i solen!

...Pappa, titta! Jag kan ta över efter Paul i Slipknot! Jag har både mask..

....rockstjärnestyle med solglasögon...

...och en förmåga att thrasha hotellrum/lekstugor. Det är dessutom knappt att jag kan spela bas. Jag är perfekt för rollen!

Kort sagt, helgen har varit helt perfekt.

Bättre än på länge.

Att den sen slutar med ett stycke trött liten kille och ett stycke trött Rebellängel gör inget.

Då kan man lättare leva med att ishockeysäsongen tagit slut för mitt lag, och att vi närmar oss sommaren.

Det här ser väl rätt okej ut?

Vafan?

Hur gick det där till?
Mitt i all röran idag så lyckades jag tydligen, på något sätt, missa att det var betydligt fler band än tidigare nämnda Slipknot, In Flames, Mastodon (yess!) och Mustasch som är klara för Sonisphere. Vilken klant jag är!
Nå, det finns en hel del riktiga mumsbitar bland de övriga akterna.
Airbourne som exempelvis gav förra årets bästa livespelning på Tyrol. Mumma, riktigt bra liveband som dessutom hade en rätt bra förra platta i "No Guts. No Glory" Veckans Tips har de hunnit med att vara också.
Men nu är dte ju inte slut med det.
Graveyard ska spela också. Sanna mina ord, de kommer vara stekheta till sommaren, när nya "Hisingen Blues" har briserat. Och räcker inte det så kanske du är sugen på lite knogmacka i form av Kvelertak, kanske?
Läs vad Werock-kollegan Jonas tyckte om spelningen på Kafé44 senast så fattar du...
Hur jag kunde missa just de där tre banden övergår egentligen mitt förstånd, faktiskt.

Får skylla på att jag var exalterad över Mastodon.
För övrigt ramlar det in fina rapporter från Arenan. Grand Magus fick visst bara 6 låtar, men startade med "Kingslayer" innan de släppte lös "Like The Oar Strikes The Water", och dominerade. Väntan på Accept var spänd...

Mastodon klara för Sonisphere!

Jajamen - det blev Mastodon som kommer hit på Sonisphere!
Halleluja!
Ja, bilden är ju Corey Taylor från Slipknot, de ska visst också dit men det är ju mindre viktigt...

Biljetter släpps den 25/2. Jag ska dit. Det ska Brent Hinds och company också.
Per däremot, min vän, ska nog inte det. Han ska på Getaway Rock istället.
Nä, det är inte synd om honom, men som han själv konstaterade... vafan ska det vara på samma dag för?

Nå, mer om det på Aftonbladet. Nu är det bara att ladda vidare, även om In Flames och Mustasch faktiskt inte höjer pulsen nämnvärt. Mastodon ska ju dit. Chaschwing!

Recension: Stone Sour "Audio Secrecy"

Stone Sours 3:e fullängdare börjar med att titellåten "Audio Secrecy" ger en vemodig stämning på ett genialt enkelt sätt; pianoslingan ekar sakta mot en relativt tyst botten innan allt leder in i första riktiga låtens helt fantastiska riff. "Mission Statement" är precis lagom hård för att öppna skivan på riktigt, och det där gitarrspelet får mig att spontant tänka... "är det inte dags att lägga ner Slipknot nu, och köra Stone Sour fullt ut?"

Anledningen till den tanken är förstås sångaren Corey Taylor som delar sin tid mellan dessa två band, och vars röst och låtskrivartalang är så pass väsentlig för framgångarna.

MIna tankar beror förstås också på att Slipknot inte är ett band som jag har tagit till mitt hjärta helt och fullt, och vid de första lyssningarna på den här skivan så sitter det fast lite i min hjärna.

Jag hakar upp mig på negativa tankar och måste tacka R2 för att han insisterat på att jag ska ge skivan en rejäl chans.

För det här är bra.

Där förra given "Come What(ever) May" var väldigt ojämn - jag har spelat balladerna sönder och samman eftersom de är så otroligt starka, men resterande spår har fallit i glömska - så är "Audio Secrecy" stark i sin spretighet.

"Say You'll Haunt Me", "Digital (Did You Tell)", tidigare nämnda "Mission Statement", "Dying" - alla spretar åt olika håll, men gemensamt för dem är att de bygger på genuin kvalitet.

Det är rock'n'roll av arenamodell, det är riffig metal och smäktande ballader.

The Woan, ännu en av bloggens läsare, brukar inte lyssna på speciellt många skivor i sträck, men den här plattan går hela varvet runt i hans lurar, och jag förstår varför.

Ljudbilden är riktigt bra, klar och tydlig utan att förlora "fläskighet" i riffen när det behövs, likväl som att lyfta fram de detaljer som är kryddan i anrättningen.

Du hittar mer om bandet på deras hemsida, och naturligtvis finns detta alster på Spotify.

Bästa Spår: Oj... det är riktigt svårt. Här finns massor av bra spår, och just att de är så olika är en stor del av charmen och svårigheten när det gäller att hitta bästa låten. Balladerna är snäppet sämre än på föregångaren, tycker jag, och skulle jag under pistolhot tvingas välja ett enda spår så blir det nog just "Mission Statement", om inte annat för det briljanta riffandet. Det är en riktig sån där "spola-tillbaka-och-vrid-upp-volymen"-detalj.

Betyg: Klockren 4:a, till slut. Det är en skiva som verkligen växer, och det som saknas för full pott är väl att jag inte tycker att de där riktigt fantastiska känslosamma balladerna finns med. Det finns ingen "Zzyxx Rd.", till exempel. Med extramaterial är dessutom skivan 17 spår lång, och spår som "The Bitter End" tillför egentligen inget, så det blir lite utfyllnad.

Stone Sour "Audio Secrecy" - 4

Det fastnar inte

I helgen hade ju Live!-serien comeback på den här bloggen, och först ut är Slipknot med en platta som jag tycker är OK och som verkligen visar ett galet band från sin bästa sida.
Men, på det hela taget så fastnar inte Slipknot.
Av någon anledning.
För det borde det egentligen göra, det innehåller ju liksom alla ingridienser för att jag ska gilla det!

Och när jag funderar så inser jag att det finns en bunt såna akter.
Alltså sådana som jag tycker är OK och ofta har en eller ett par skivor med, och verkligen kan förstå att andra gillar - men för mig lyfter det liksom aldrig. Det fastnar inte. Det blir.. ja... mellanmjölk, i brist på bättre ord.
Slipknot är ett exempel.
Disturbed ett annat (trots min sågning av bandet live på Metal Town...), liksom Rammstein och Hammerfall.

Märkligt det där. Att man har band som man borde gilla rent teoretiskt, men i praktiken funkar det inte. Bloggens läsare Per har ju lite så med Dark Tranquillity och Soilwork, och det finns säkert massor med exempel där ute. För att inte tala om de band man verkligen ogillar, men det är ju en annan sak. Eller hur, Sonic Syndicate?

Live!: Slipknot "9.0:Live"

Metalbloggens Live!-serieåtervänder med en skiva som jag, egentligen, inte tycker är så fantastisk men ändå anser bör finnas i varje skivhylla.

Vi pratar förstås om galningarna i Slipknot, och deras dubbelgiv "9.0: Live"!

Personligen har jag en synnerligen kluven inställning till bandet; jag gillar en del av deras material, men för det mesta går storheten i bandet mig faktiskt förbi. Av någon anledning.

Vad jag däremot ser och hör är förstås ett band som fängslar massor av folk, och det med rätta.

Speciellt live.

Då är det en upplevelse som även jag - trots min tvekan - inser är riktigt häftig.

Galenskapen bor på scen, och sprider sig rätt fort till publiken - och när bandet ändå samlar hits som "The Blister Exists", "Duality", "Three Nil", "(SIC)" och "Vermilion" på en och samma gång så är det ju bara att kapitulera.

Snyggt producerat av bandet själva - framförallt trummisen Joey Jordison - så är det här en dubbelplatta som du bör inhandla om du inte redan har den.

Oavsett vad du tycker om de maskerade männen så fångar den nämligen essensen i vad som gör en bra liveplatta - nerv, energi och närvaro. Så pass bra att även Rebellängeln faller till föga!

Bäst Just Nu!

Bäst att börja med den där kategorin som kom på slutet, den som vi nog är ett par stycken som behöver påminnelse om hur det egentligen var...
Man kan inte säga att det råder tvivel om vilken grupp som är hetast i vänkretsen - hela 3 av 8 bidrag kom från Amorphis - dock utan att krocka med samma låt! Dessutom fick vi bland annat Paradise Lost "Faith Divides Us - Death Unites Us", Slipknots "Snuff", och Katatonia samt Wolfmother (om nu även mitt minne stämmer...) på den här kategorin. Bra. Bra som fan!

Personligen tycker jag nog att detta är den roligaste kategorin, och i efterhand var det extra kul att höra hur många som försökt anpassa sitt val så att det inte skulle kroka med någon annas val - med resultatet att vi totalt sett missade en massa bra musik! Ingen vågade ta med nåt från nya Alice In Chains eller Pearl Jam, till exempel, men visst fanns det fler "givna" låtar som inte spelades?
Min egen reflektion blir - nästa år ger jag f-n i om det finns risk för krockar, och tar det jag verkligen vill höra. Jag är också lite sur på mig själv, jag tycker egentligen att Mastodons "The Last Baron" är Bäst Just Nu, men valde bort den för att hålla ner totaltiden på skiven. Idiotiskt.
Lovar bot och bättring nästa år!

Första intryck från Hårdrockskvällen 2010

Väntan på nästa års Hårdrockkväll är redan igång (nu är det bara drygt 360 dagar kvar!), och intrycken från årets spektakel början smältas. Tillsammans med de få kvarvarande hjärncellerna så ska mina fingrar försöka beskriva dessa intryck i korthet...

Alltså - det tog verkligen inte lång tid för volymen att höjas från hyfsat beskedlig till skallspräckarnivå. Tur att det är ett år kvar till nästa gång, så att man kan göra bot och bättring till sina grannar.
Jag tror också att flera medverkande personer fick en ny favoritöl. DAB, årets tvåa för egen del slank ner i hisklig fart både här och där! Även de roligaste chipsen i världen var på besök, denna gång ackompanjerade av en grym sås som satte lite fart på pizzan. Bra Mange, ett fint initiativ, jag förstår att du blev lite trött efter denna betungande uppgift, och du är förlåten! :)

Kategorierna i sig verkar ha varit inbjudande för "muskelmetall", då Slipknot och Pantera var flitigt förekommande under kvällen, men i övrigt ska jag sortera lite bland de kvarlämnade skivorna och återkomma mer till vad som spelades i kommande inlägg. Förhoppningsvis kan jag få fram lite bilder också!

Tack alla som var med, och tack T & M som var snälla nog att fly fältet och låta vuxna karlar bete sig som barn.
Alltid härligt att låta stereon jobba lite i så trevligt sällskap!