Recension: In Flames "Sounds Of A Playground Fading"

Positiv.

Så kan nog min tanke om In Flames första giv utan någon av originalmedlemmarna "Sounds Of A Playground Fading" sammanfattas.

Jag anser att bandet var som bäst runt "Clayman"-"Reroute To Remain"-"Soundtrack To Your Escape"-eran, och ska man då summera hur jag anser att utvecklingen varit för göteborgarna sedan dess så blir det utförsbacke.

Till nu.

Nu kröks vägen sakta uppåt, och även om det inte är något himlabestigande så är det bra mycket intressantare och en aning bättre än på de två senaste alstren "Come Clarity" och "A Sense Of Purpose".

Går man ner på detaljnivå med senaste given så hittar vi ett album som spretar en hel del.

Bandet har i intervjuer gett uttryck för att vilja förnya sig, och detta är helt klart det mest radiovänliga material som In Flames har presterat. Det bjuds på en hel del ren och halvren sång, likväl som mindre vansinne och mer polerad eftertänksamhet.

Det känns dock för det mesta ganska naturligt, och det är bara att acceptera - In Flames som de var för 20 år sedan finns inte mer. Det är ett annat band nu, och den utvecklingen har varit i görningen ett tag.

Mest "som förr" blir det i inledande titelspåret som också är skivans starkaste kort. Det inledande plocket kan i o f s förvilla lyssnare att tro att de lagt i en platta med Metallica, men från det att det vanliga riffet kommer igång så står det klart att det är In Flames och inga andra.

Bra text, och denna låt ger mig minnen av "Reroute To Remain".

Singeln "Deliver Us" har en lite trist vers men en fantastiskt skän och smittande refräng som dessutom tål en hel del spelningar. Sega "All For Me" och snabba "The Puzzle" är antagligen skivans svagaste punkter, men det tar man igen med "Fear Is The Weakness" och "Walking Were The Dead Ships Dwell". Bra och klassiskt In Flames!

Sedan tidigare har jag kritiserat udda spåren "Jester's Door" och "The Attic", och kanske är det läge att förklara varför... låtarna i sig (eller, ja, låtarna och låtarna... det är väl mest mellanakter?) Egentligen är det inte dåliga i sig, men jag tycker inte att de fyller någon funktion. "Jester's Door" är för kort, för feg. När bandet har läge att svälla det där till en mäktig, utmanande, episk 10-minutershistoria som verkligen testar vad In Flames och dess fans klarar av så tar det istället tvärslut lite snopet efter inte ens tre minuter.

"The Attic" är lite mer av en låt, men tyvärr ganska tråkig. Där lyfter den dock de kringliggande spåren lite genom kontrasten, så okej då... dock, som sagt - det känns som om bandet inte riktigt vågar ta steget fullt ut, och att det blir tydligast i dessa två mellanspel. Resultatet har för mig blivit att jag ofta hoppar låtarna om jag lyssnar på skivan.

Resterande spår är habila insatser. "Ropes", "Darker Times" och "A New Dawn" är melodiska och låttillgängliga, och avslutande "Liberation" är väl tänkt att spelas på radio eller som slutlåt på koncert. Den är dock intressantare än vad den är bra, tycker jag, och påminner nästan om... Kent.

Nåväl, bandet sköter i alla fall alla sina åtaganden med bravur. Av Jesper Strömblads avhopp märks inget, och som vanligt trummar Daniel Svensson riktigt jävla bra. Skön mix av aggression, tajthet och sväng på ett säreget sätt, tycker jag. Anders Fridén får också jobba hårdare än kanske någonsin tidigare, och sjunga, skrika och viska sig igenom plattan. Kanske är detta hans examensprov?

Till sist - var tar In Flames vägen från det här?

Det kanske är det mest intressanta med hela "Sounds Of A Playground Fading" - hur ser nästa kapitel i sagan om In Flames ut?

Skivan finns på Spotify, förstås, och när det gäller betyg så blir det en fyra. Den hänger dock snarare i de undre regionerna än i de övre...

Bästa Spår: Titelspåret "Sounds OF A Playground Fading" samt dubbelhiten "Fear Is The Weakness" och "Where The Dead Ships Dwell", tycker jag nog står ut på ett bra sätt!

In Flames "Sounds Of A Playground Fading" - 4