Sagan om Satyricon och ljudet

I senaste numret av Sweden Rock Magazine fick vi som bekant en lista över de bästa skivorna som släppts 2001-2010. På plats nummer 47 återfinns enligt läsarna Satyricons "Now, Diabolical". Det må vara som det vill med den saken, men det intressanta kommer i samband med en intervju med Satyr, där man bland annat frågar om det finns något han inte är nöjd med på plattan - och där det avslöjas att ljudbilden inte är vad den borde vara.

Jodå - precis som man kan misstänka så är det basen som skulle vara mer framträdande. Istället för att jobba med den i sex dagar blev det bra två, och hux flux stod man där med den ljudbild man har. Saken är ju den... det funkar rätt bra på "Now Diabolical", tycker jag - medan man gör det än mer på efterföljaren "The Age Of Nero"!
Du har kunnat läsa om det i min ljudkrönika "Djävulen Finns i Detaljerna", och mest förvånad blir jag nu när man var lite missnöjd med ljudbilden på föregångaren men ämndå faller i samma fälla på den skivan.
Hur ska det bli på nästa album?

Nå, bra platta är det i alla fall, "Now, Diabolical". Finns kopplad till en svensk öl i den här Lördagslyxkrönikan.

I intervjun får vi också veta att Satyr abser att avslutningsspåret "To The Mountains" är det bästa bandet har Skapat, den låt de inte överträffat. Det är ganska oväntat sagt, med tanke på vilka hits de har i övrigt. Dessutom är det faktiskt fel.

Den bästa låten är den här. Lyssna på ridet i slutet. "Repined Bastard Nation", FTW!