Recension: Symphony X "Iconoclast"

Denna recension börjar på ett något annorlunda sätt. Den börjar nämligen med en önskan om att du, som läsare, startar med att läsa Werockkollegan Henriks recension av samma skiva innan du går vidare.

Du hittar den här.

Färdig?

Bra. Då kan vi gå vidare.

Det är nämligen så att om man ska prata mer om Symphony X "Iconoclast", efterföljaren till förra succén "Paradise Lost", så anser jag personligen att man ganska snabbt kommer till ungefär samma slutsats som henrik gör i sin recension.

Alltså - skivan är bra, men med de krav som bandets skivor medför så räcker det inte för att toppa tidigare formtoppar.

Jänkarna bygger som vanligt sin musik på Romeos (ja, för den delen också resten av bandets) musikaliska expertis, samt frontmannens Allens fenomenala röst. Det är progressivt och hårt, och precis som i fallet med "Paradise Lost" så finns på den här skivan ett knippe urstarka låtar.

Efter att ha levt med skivan ett par veckor och ett tjugotal lyssningar så kan jag ändå inte komma ifrån att det faktiskt är som bäst när bandet spelar.. ja.. som enklast.

När de flirtar med oss med enkla refränger som i "The End Of Innosence" eller "Electric Messiah". Inledande titelspåret är dryga tio minuter lång och ett uppkäftigt sätt att inleda på, men det tillhör också skivans intressantaste, och förutom dess fantastiska refräng så lyckas man faktiskt hålla intresset uppe hela vägen - något som annars är en risk när man spelar så pass tekniskt avancerad musik.

Det är inte helt ovanligt att bandet går vilse i sin egen briljans, liksom.

Nå.

Skivan är ändå Russel Allens lekplats.

Helvete vad bra karl'n sjunger på denna giv, och känslan i avslutande "When All Is Lost" är svårslagen.

Ruggigt bra!

Låtmässigt gillar jag också "Bastards Of The Machine", men ändå kommer jag säkerligen att välja gruppens föregångare när jag vill lyssna på Symphony X. Den är helt enkelt riktigt jävla bra, och denna skiva når inte riktigt upp till de höjderna - trots att den faktiskt är hårdare och aningen mörkare.

Värt att notera: ljudbilden.

En av de bättre jag hört på länge, och man har lyckats få fram en modern metall utan att tappa känsla, detaljer eller känslan av liv. Snyggt!

Bästa Spår: "Electric Messiah". tror jag... det är ganska jämnt skägg bland de nämnda, faktiskt.

Betyg då? Jo, detta balanserar verkligen mellan en trea och en fyra. Henrik har i sin recension för Werock tagit det perfekta betyget 7, men jag tvekar. Texterna talar för ett högre betyg när dte väger på detta sätt, men omslaget talar för det lägre.

Till slut blir det nog ändå det lägre betyget.

Anledningen för bli att jag helt enkelt tycker det är aningen för mycket tekniskt meck. När Allen sjunger och bandet har raka rör i refrängerna smälter jag direkt, men det blir lite mycket instrumentrunkande emellanåt.

Dock - gllar du Symphony X så är det bara att plocka fram lädret och punga ut med stålarna. Du kommer inte att ångra dig!

Symphony X "Iconoclast" - 3