Jag lyssnade två varv på Spotify (hey, på tal om roligheter, prova att gå in på Hitta.se och sök "spotify" i "stockholm" så får du se något rätt kul...), sen köpte jag plattan.
Den gick sen två-tre varv men utan att verkligen initiera den där gnistan jag nog hade förväntat mig. Kom inte riktigt in i plattan, på något sätt, trots att det egentligen borde passa undertecknad som hand i handsken.
Progressiv modern episk metal med drag av black metal i botten och melodier på toppen, allt avslutat med både ren- och skriksång låter som ett recept på något jag skulle smaska i mig omedelbums.
Som nummer två kan väl Werock sägas vara, där Martin relativt nyligen gick bananas över plattan och delade ut vad som kändes en betygsåtta med mersmak i sin recension.
Efter det har plattan snurrat med jämna mellanrum och tagit sig en hel del.
Det är fortfarande ingen Ne Obliviscaris-känsla på plattan, och stundtals - kanske mest tydligt när bandet kastar sig in i "To The Core" - så kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av att det här är Enslaveds lite sötare lillebrorsor.
Nåväl, med det sagt så är detta en bra skiva.
Det är också en lång skiva, och det finns väldigt mycket musik att upptäcka här - känslan är att verket är väldigt ambitiöst (något som dessutom förstärks av att bandet valt att lägga in passager med uppläst poesi av Cornelis Jakhelln i form av styckena "Tvisyn" och "Kroppsfestingli" - men det är inte enbart av godo, i alla fall inte för undertecknad som har lite av en allergi mot prat i sånger...). Herrar Johnar Håland Kjetil Pedersen levererar snygga tvillinggitarrer på plattan igenom, och överlag är det här en skiva som är både väldigt gott producerad (just Johnar Håland verkar här vara den drivande kraften som står för merparten av musiken såväl som produktionen), väl levererad och med mycket jämn kvalitet i låtmaterialet.
Resan som bandet bjuder på är solid (till slut för min del), från första tonerna i inledande "Against The Grain" till fina avslutningen "Floating On The Murmuring Tide", där höjdpunkterna trots allt heter "Hymne Til Havet" (med sin annorlunda och nästan sakrala refräng), "Time Of Yore" (med sin variation, från ett direkt anfall till ett mellanspel med läst dikt och sedan tillbaka igen) och kanske framförallt tidigare nämnda "To The Core".
Betyget hamnar ändå inte högst upp, och anledningen kan vi hitta när vi ser att plattans bästa spår "To The Core" ändå får på fingrarna av branchkollegorna.
I alla fall i mina öron.
Trots det, In Vain är med denna plattan redo att slå igenom stort, och det är absolut ett namn jag kommer att följa. Fortsätter dessutom skivan att växa med samma kraft och fart som den gjort hittills hos undertecknad så kan det väl hända att man får äta upp sina ord när det väl är dags att summera året.
Sånt vet man ju inte.
Du hittar In Vain "Ænigma" på Spotify, och gillar du den typen av referensramar som nämnts så ska du låna dem ett öra. Vad jag förstår är jag dessutom mer eller mindre ensam som krävde flertalet lyssningar innan jag fattade galoppen, så du får gärna dela med dig av dina tankar om skapelsen.
Jag lägger betyget på fyra som det är nu, men det balanserar snarare nedåt än uppåt om jag ska vikta det hela.
In Vain "Ænigma" - 4
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar