Veckans Tips: Skellefteå AIK "17 Släppare i Krysset"

Veckans Tips brukar tipsa om mer eller mindre dolda pärlor.
Grupper, skivor, samlingar som vem som helst kan gilla, den enda preferensen är hur hård du gillar din rock/hårdrock/metal.
Idag är ett undantag.
Sen igår kväll blev det nämligen klart att Skellefteå AIK vann SM-Guld i ishockey för första gången sen -78, och den här bloggen skulle inte vara vad den är om det fanns en skiva att plocka fram för just detta tillfälle.
Den här veckan får ni alltså ha lite överseende med partiskheten och att vi dyker lite i vad som kanske egentligen är lite b att göra.
Blandar sport och musik. 
Ogillar du det så finns alltid tröst, dels i arkivet, dels i att det kommer ett nytt tips om bara en vecka. Bryr du dig mindre så tänkte jag dessutom bjuda på en insikt i mitt förhållande till det här laget och den här sporten, så kanske det blir mer tydligt varför det är helt självklart för undertecknad att stanna upp och göra just det här, just idag.
För så här är det: ishockey har alltid varit en del av mitt liv.
Så är det för de flesta som växer upp eller bor i Skellefteå, stadens hockeylag är en ständigt närvarande sammanhållande kraft som förenar och orsakar diskussion.
För mig är det dessutom intimt sammanknippat med förändringen som skedde när jag var ungefär 7 år.
Då stack min biologiska farsa och lämnade oss andra i familjen i sticket. Och jag har egentligen bara två riktiga minnen av min bilogiska far på den tiden.
Det ena är när han packar väskan i smyg innan han stack den där fredagen, och när jag kommer på honom så säger han att det är vår hemlighet. Fan, så gör man inte.
Det andra är dock mycket ljusare.
Den första hockeymatchen jag fick följa med honom på.
Jag minns fan prick allt. Från resan in, när vi kom genom skogen med bilen och närmade oss stan, passerade Travet och såg alla ljusen. Det var man inte van när man bodde i en by med hundra invånare. Sen parkerandet, på en gata långt från Ladan (som ishallen kallades). Att gå i folkmassan som gick som ett lämmeltåg dit.
Storögt få gå in genom ingången, hyra en sittdyna (på den tiden behövdes det, träsitsarna var mördande obekväma) och sen vara en del av det där.
Klacken. Spelet. Passionen.
Och sen, när familjen skulle läka efter hans frånfälle, när min nya och riktiga pappa kom in i bilden... vad tror ni det var som var den gemensamma faktorn?
Just det.
Ishockey.
Han var aktiv i sin ungdom. Tog på sig en tränarroll i mitt ungdomslag. Var på hockey i stan och kollade AIK vid alla tillfällen som gavs.
Det sattae förstås färg.
Så jag har följt det här laget, i vått och torrt. Mest vått.
Jag har varit i alla sunkiga lador som finns, känns det som. Sett mina hjältar få stryk i Arboga och Nyköping. Sett dem krisa i Kvalserien i flera år, med det där svarta året 2004 som kulmen, när allt som krävdes var en poäng i någon av de två sista matcherna mot avsågade lag - men falla på ansiktet i fullständigt kollaps. 
Sett dem etablera sig i Elitserien igen, men aldrig riktigt vågat tro och känna mig säker. Aldrig vågat slappna av. 
Sett dem förlora två finaler.
Och så nu.
Förkrossande seger i serien. Övertygande spel i hela slutspelet.
Och ändå, den lilla gnagande rösten om att det kommer att skita sig i sista sekunden, det kommer att bli som det alltid har blivit, du kommer att få bära sorgen igen. I år igen. Inför sista perioden, med ledning 3-0 och ett så stabilt grepp om händelserna att det egentligen är löjligt så fick jag en kall kår efter ryggraden och var helt övertygad om att det kommer krisa, Luleå kommer att vända det här. 
Eller så bryts matchen.

Inget av det hände.
SM-Guldet är ett faktum, och med det en ny värld för mig.
Hur ska jag hantera det här?
Efter att ha längtat så länge, vad längtar man nu efter?
Jag gissar att jag befinner mig i ett smärre chocktillstånd, faktiskt.

Alltså. Musik till det.
Skellefteå AIK har flera år i rad släppt en singel som gjorts tillgänglig via iTunes och liknande, men det finns faktiskt en skiva också. Från de där åren när motståndet hette Björklöven, Hammarby och Sundsvall. 
Det spelar jag idag.
Det är en samling med lokala band, givetvis inleds skivan med "My Hometown" av The Wannadies, men här finns också gamla hederliga Veckans Tips som Dynamo Chapel och Stardog, men även andra storheter som This Perfect Day, Hardy Nilsson (bandet, inte personen), Jupither och Mindre Modiga Män.
Sen finns ett gäng låtar som handlar om ishockey och Skellefteå AIK.
Det är ju det som är grejen.
Främst Skumdum featuring North Power (namnet på klacken) som är representerat med låten "Världens Bästa AIK", men även titlar som "Passa Pucken", "Game Night Tonight" och "Ta Pucken Å Gör Mål" ryms på skivan.
Mest rekommenderar jag Skumdum på Spotify.

Så.
Hur firade jag det där då?
Med detta. 

Flaskan fick jag av min syster 2005 eller 2006, och den har bott längst bak i ett skåp fram till nu.
Den smakade både avslaget rävgift och ljuvlig nektar samtidigt. Tungan registrerade att det inte var speciellt fräsch, men hjärnan och hjärtat kompenserade med råge för det.
Skål!