Recension: Kvelertak "Meir"

"Meir" är norska Kvelertaks andra giv, en giv som med tanke på debutens starka lovord och genomslag föregås av rätt stora förväntningar.
Vi ska närma oss den på den här sidan genom att börja med att läsa en annan recension, nämligen den som Jonas (allas vår JonteRoyal!) skrev för Werocks räkning alldeles nyligen.
Den finns här, och när du läst den är du välkommen åter hit.

(konstpaus)

Har du läst?
Bra.
Denna recension har nämligenbåde gemensamma drag och en del andra slutsatser än den som Jonte skrev, och det känns därför viktigt att du har hans recension och ord i bagaget när du läser detta.
Mitt första intryck av "Meir" är nämligen i stort sett identiskt med Jonas.
Besvikelse.
Är detta hur de valt att följa upp den hissnande resans på första plattan? Mer av samma, fast kanske lite sämre?
Med tiden och fler varv tillsammans med skivan har jag dessutom samma känsla, att det framträder en annan bild och man kan skönja en annan bild.
Skillnaderna kommer i våra slutsatser, och var vi till slut (i alla fall så här långt, placerar skivan).
Rent krasst och med ett försök att förhålla sig objektiv så anser jag nämligen att "Meir" i stort sett håller jämna steg med debuten, men att det är nästan omöjligt för oss som varit med från början att ta det till oss. Den här gången saknas nämligen överaskningseffekten.
Den chockverkan det var att kastas in i strömvirveln av rock'n'roll, black metal, sludge-punk som bandet lyckades åstadkomma med debuten kan inte ersättas. Att man dessutom valde att starta skivan med "Mjød" och "Fossegrim" som två av de tre första spåren var inget annat än genialiskt ur den synpunkten, och det har liksom satt färg på hela tanken om Kvelertaks väsen.
Det man letar efter även nu, men likt en alkoholist som ständigt söker ruset så behövs mer hela tiden - och det får man inte på uppföljaren "Meir", ironiskt nog med tanke på namnet.
Det man istället får är Kvelertak som levererar såväl de lättsamma låtarna man kan skråla med i hyggligt (även om jag egentligen inte fattar varför man inte trycker texterna, det skulle förstås underlätta) så som "Spring Fra Livet" och "Bruane Brenn" (vars refräng lätt skulle kunna ordineras som medicin mot depression), som de lite mer egensinniga låtarna som växer på lyssnaren - så som utmärkta "Nekrokosmos".
Efter många varv sitter skivan hårt.
Är det något en jämförelse kan ge så är det möjligtvis att jag tycker att debuten hade ett mer otvunget sväng, det var naturligt att införliva såväl handklapp som pianorock i en låt. Där är "Meir" mer sökt i sina låtstrukturer än spontan.
En sak som inte enbart är av ondo.
Det ger bland annat än väldigt hög nivå, och även de låtar som inte direkt sticker ut håller väldigt hög klass. Utfyllnaden är liksom inte utfyllnad, och här tänker jag på låtar som "Åpenbaring", "Evig Vandrar", "Månelyst", undertro" samt avslutande "Kvelertak".

Även denna debut har John Dyer Baizley (Baroness) som konstnär avseende omslaget, och man får i bookleten små korta exempel på vad låten har för andemening enligt bandet. 
Där står saker som "when the walls of life are closing in, you best run for the hills" om "Spring Fra Livet", eller "burn the bridges, kill the jailer, live life on the run" om "Bruane Brenn". Kul, men ändå snålt att inte ha med hela texten.

Med det sagt då, hur landar Kvelertak med "Meir"?
Betygsmässigt på en 4:a, vill jag säga, men jag är nog inte man nog att säga om det beror på mina förväntningar och den totala förälskelse som debuten innebar, vilket gör att jag har svårt att lägga detta på nivån högre. Det skulle vara intressant att utföra experiment på ett antal personer som hört något av bandet, och sedan låta några lyssna på den självbetitlade debuten medan andra fick stifta sin bekantskap genom "Meir".
Jag undrar om inte resultatet skulle vara att samtliga föredrog sin första kontakt med bandet framför den andra - oavsett vilken den första kontakten var..

Bästa Spår? Blir två stycken, helt olika. Dels är jag vansinnigt svag för refrängen på "Bruane Brenn", och dels gillar jag gitarrspelet i "Nekrokosmos", så det får bli de två...

Kvelertak "Meir" - 4