Så, varför inte landa Citatet denna söndag i en gammal klassiker, även om han numera inte tillhör just Deep Purple utan kör sitt egna lilla race i Blackmore's Night?
Den här gången ska vi dessutom starta med Citatet ganska tidigt i inlägget, så att vi utgår från det i vårt fortsatta resonemang.
"Jag säger inte att jag är lika bra som Jeff Beck, men jag förstår honom när han säger sig hellre jobba på bilsamlingen än spela gitarr."
Ritchie Blackmore
Okej.
Kolla på bilden. Den är tagen -73, och det där kan få mig att fundera lite över hur gitarrhjältar kan stiga och falla så mycket. Vem som är "hetast".
För egentligen är det ju såhär: Ritchie Blackmore var en gång i tiden den man skulle slå. Den bäste av de bästa.
Den som ingen kunde rå på (och, om jag förstår det rätt med ett ego som matchade den inställningen). Han hade säkert i sin tur sina idoler som han skulle vinna över - det vitnar ju citatet ovan om, inte minst - men är det inte lite lustigt hur det kan ändra sig?
Nu är det väl ingen gitarrist i hela världen som anger Blackmore som sin förebild avseende gitarrspel?
Ska vi ta några fler exempel?
Inte vad jag förstår.
och nu kommer frågan - vem är, egentligen, den man vill slå om man börjar lira gitarr nu för tiden? Vem är Den Store Gitarristen?
Finns det någon?
Jag är faktiskt lite tveksam till det, min känsla är att det nu finns så galet många fantastiska gitarrister att det istället har blivit lite så att ingen egentligen står ut på samma sätt som förr i tiden.
Eller har jag fel?
Inlägg
dimebag.zakk wylde.evil chuck.max cavalera med flera är tusen gånger bättre än dem tre snubbarna du nämde men det är bara min åsikt och :)
SvaraRaderaIntressant inlägg. Funderat lite själv runt det hela. Det finns ju en uppsjö med duktiga gitarrister både då och nu. Men när gitarr-hjälte eran bjöd oss just Yngwie och grababrna så var det en viss typ av briljans som var rådande, gitarronanin med flitigt skalarbete, som jag i mångt och mycket kan tycka lite trist själv. Imponerande, ja visst, men skall man lyssna en längre stund så kan det bli aningen trist.
SvaraRaderaSjälv ser jag mer till känsla, även om jag kan imponeras av snabbflinkade gitarrövningar a'la Herman Li, så ligger lika mycket av ett väl utfört arbete i mellanrummet mellan tonerna. Att bara spela det som behövs. Lite Som David Gilmour.
Sedan tror jag att dagens gitarrhjältar bedöms lika mycket på sin image och utstrålning som gitarrspelet. (som om dom inte alltid gjort det...), så då får vi in lirare som Slash och Zakk Wylde, som spelar på helt andra arenor än te.x Yngwie, men ändå gör ett otroligt och massivt jobb.
Så har vi ju alltid dom gamla rävarna Steve Vai och Joe Satriani och Mattias IA Eklundh.
Stort ämne med många vinklingar...som till syvende och sist som vanligt kokar ner till tycke och smak. :-)
Blackmore Schmackmore... fan, Jeff Hanneman är död. Vet inte om han kan ses som en gitarrhjälte, men han var gitarrist och han var en hjälte. Och musikvärlden blev just lite, lite tommare.
SvaraRaderaKarl Sanders.
SvaraRaderaKarl Sanders.
SvaraRaderaDesmodeath -> Bra namn. Han är nog en förebild för många inom teknisk döds. Och välkommen!
SvaraRaderaSpiring -> Overkligt. Jeff kommer hyllas och äras som sig bör inom hårdrockskretsar, men blir väl tyvärr inte mer än en eko på radarn hos övriga världen. De fattar inte hur essentiell han var för SLAYER som i sin tur varit essentiella för en hel musikgenre..