Recension: Tribulation "The Formulas Of Death"

Svenska underbarnen i Tribulation tog i stort sett hela extremmetalscenen med storm i samband med sin debut "The Horror". Den skivan var ett stycke mästerverk som kom direkt från graven, med ett tiotal raka dödsmetalldängor som knutits samman med diverse samplade ljudeffekter till en enda lång upplevelse.
Det är, vill jag hävda, en av de starkare debuter som genren skådat under de senaste fem-tio åren, och bandet har sedan debuten turnerat intensivt.
Vi skriver nu 2013, och det är dags att följa upp denna debut, vilket görs med "The Formulas Of Death".
Skivan har ett gäng veckor på nacken, och den har nog närapå rullat ett varv om dagen hos undertecknad i ett försök att få grepp om den, men ändå skulle jag vilja sammanfatta skivan med följande mening: jag fattar ingenting.

Borta är det direkt ös, den känsla av direkthet som kommer av hjärtats övertygelse.
Istället lämnar bandet oss med en suggestiv, lite snirklig filmisk skapelse som rör sig hotfullt i skuggorna snarare än att den kastar sig mot strupen för att förinta lyssnaren.
Flera gånger under skivan ger sig bandet ut i svävande stämningsbyggande partier som tillåts sträcka ut sig i tid (överlag är det en lång skiva, med ett par stycken som klockar in över 10 minuter) och rum, medan antalet låtar som verkligen låter låten komma i centrum är relativt lätträknade. Herrar Johannes Andersson (sång och bas), Adam Zaars (gitarr), Jonathan Hultén (gitarr) och Jakob Ljungberg (trummor) har antingen förflyttat sig till en abstraktionsnivå som jag med min begränsande fattningsförmåga inte riktigt når, eller så har de gått vilse i sina egna ambitioner en aning.
Jag är osäker på vilket, för även om jag inte fattar eller klarar av att omsluta den här skivan så finns det onekligen någon form av dragningskraft som gör att jag fortsätter försöka.
Det gnager en känsla av att krukan med guld i slutet av den här regnbågen är stor, och därför irriterar det mig att jag går vilse på vägen. För det gör jag.

Låtar som "Wanderers In The Outer Darkness", "When The Sky IS Black With Devils" och "Through The Velvet Black" är visserligen bra, men såväl inledningen ("Vagina Dentata") som avslutningen ("Apparitions") är svaga, och däremellan finns låtar som tar mig med irrfärder ("Suspiria"). Kort sagt - Tribulation har tagit ett steg mellan debuten och uppföljaren som är oväntat och dessutom långt.
Kanske är det smart och ger en dimension till bandet som är nödvändig.
Kanske är det ambitiöst och alienerar en hel del fans.
Det är i alla fall inte tråkigt, för även om jag nu inte kan placera skivan för egen del så inser jag att det kommer vara upphov för fortsatt diskussion och undersökande.

Bästa Spår för ändå bli "Wanderers In The Outer Darkness", men jag är lika osäker på det som jag är på betyget. I skrivande stund ska jag placera den relativt lågt, och jag skulle vilja hålla den precis på gränsen mellan 2 och 3. Istället för att fega och gå med en trea (vilket skulle kunna vara möjligt med tanke på den lockelse som ändå finns där) så ska jag lyssna på fakta från mig själv. Om jag efter alla dessa varv med plattan fortfarande inte har tagit den till mig så är det inte en skiva för höga betyg.
Vi landar Tribulation "The Formulas Of Death" på betyget 2, en siffra jag i förväg inte trodde var möjlig för det här bandet. 
Måhända kommer jag att ångra de orden gruvligt med tiden, för det är ju trots allt ett faktum.

Jag fattar ingenting.

Tribulation "The Formulas Of Death" - 2