Record Madness: U

Jäkla Stones.
Just nu känner jag mig ju fullkomligt pulvriserad.
Han skrev världens längsta (och ett av de bästa, vilka bilder! Vilken samling!) inlägg som resultat av bokstaven B i sin Record Madness-svit, och så följde han upp med att tro att han skulle ge enkel uppgift till mig.
En uppgift som innebär en bokstav med få skivor i, i alla fall relativt.
U.
Det ska visa sig att det var knappast så enkelt som man kan önska sig...

För dig som inte vet vad jag svamlar om kan konceptet kort förklaras som så att vi turas om att publicera inlägg där vi gör en djupdykning i respektive skivhylla. Jag började med bokstaven A, varpå jag sedan passade en bokstav till Stones som svarar när han hinner och orkar. Han passar sedan tillbaka en bokstav till undertecknad, och så håller det på så.
Hos Stones finns bra mycket spretigare och mer material, samt en hel del vinyl.
Här finns oftast lite smalare musik, och CD.
Ta det för vad det är, en kul grej.
Även om jag som sagt tycker att det är lite jobbigt att gå upp med bokstaven U direkt efter Stones publicerat så många godbitar.

RECORD MADNESS: U
Bokstaven U är i ärlighetens namn inte den bokstav som har flest skivor under sig. I alla fall inte i min skivhylla. Det visste jag.
Vad jag däremot inte vissta var att det skulle vara så jäkla tomt som det är när jag började fundera på inlägget!
Det betyder, rent krasst, att denna bokstav levererar en helt annan form av utmaning än de som snarare svämmar över sina breddar med plattor, och där man kanske måste sålla en del.
För jag vill ju inte svara på en utmaning som följer världens längsta inlägg med att lägga upp en random pic på en U2-platta och sen inget mer... Alltså blir det till att tänka annorlunda.
Det blir inte vansinnigt många bilder, eftersom det inte finns så många skivor att ta bilder på, men jag tänkte att vi skulle kika på de skivor som finns på ett lite annorlunda sätt.
Eller, i alla fall en del av dem.
Vi börjar dock med en relativt nyinförskaffad sak, som jag beställde strax innan jag fick denna utmaning (hey, utan den hade det ju varit ännu tommare!).
En klassiker.

Vi pratar om en samlingsbox med Uriah Heep.
5 plattor i en snygg box, där de fem skivorna är "Abimonog", "Demons And Wizards", "Fallen Angel", "Raging Silence" (med det vansinnigt snygga konvolutet som står längst till höger på bilden ovan!) samt "The Magicians Birthday".
209 spänn för hela skiten på Record Heaven, det är ju typ ingenting - och egentligen är dte så att min relation till just Uriah Heep är relativt obefntlig. Jag har traditionellt inte lyssnat på dem, och har egentligen  ingen naturlig koppling till dem - men de anges inte sällan som influenser för flera band och artister som jag lyssnar på, och de har ju en minst sagt diger backkatalog, så i början av året bestämde jag mig för att börja nosa en del runt det här trädet.
Spännande, eller hur?
Tyvärr går det sådär med den saken. Parallellt med detta inläggs skrivande pågår nämligen någon form av rekordförsök i antalet recensioner till Werock, så primärt har jag lyssnat på den musik som behövs för att klara det den sista tiden.
Har faktiskt bara hunnit med två av skivorna i boxen ovan än så länge (verkligen färskt tillskott i hyllan alltså!). Gissar du rätt på vilka två så ska vi se om jag inte kan gräva fram något tjusigt pris till dig, för övrigt...

Okej.
Från Uriah Heep till det här.
Unleashed!

Bara två plattor(och jävlar vad kass bilden blev, ser jag nu...!) i fysiskt format. Senaste "Odalheim" samt "Hammer Battalion Unleashed", denna högerslägga till platta. Har någon mer platta digitalt också, men på det hela är det rätt skralt.
Lite konstigt faktiskt.
Unleashed är nämligen riktigt bra, tycker jag, men är en sån där grupp som jag liksom kommit fram till nu på slutet. 
Det blev aldrig att de hamnade högt på hjälte-listan när det väl begav sig en gång i tiden.
Nå. 
Det om det.
En sentida skiva som jag enbart har digitalt, fick en promo på den nyss, och som jag vill lyfta fram lite är den här lite udda saken.

Detta är jävligt märklig men ändå lockande brittisk rock.
Det luktar ibland lite Madness efter Ulysses väljer att fullkomligt ge fan i alla regler och konventioner, och därmed blanda rak, snygg, svängig och smittande rock'n'roll med helt galna partier. Ska, reggae, you name it.
Ändå funkar det, och det kanske är det som minner mig om Madness litegrann.
Inte för att det är lika, men inställningen.
Som sagt - kolla in plattan tycker jag, om du är ute efter något udda i rockväg.
(Ulysses "Kill You Again" på Spotify.)

Så. Det tar oss fram till slutklämmen, faktiskt.
Och det betyder ett band som jag har lite av en tvehågsen inställning till, märkligt nog.
Vi ska prata om Irlands stolthet, U2. Förstås. 

 

 

Ovan ser du hur U2-samlingen ser ut. Det är en DVD (som kanske i ärlighetens namn ska ses mer som frugans än som min, men den står bland de andra musikfilmerna så jag plockade fram den ändå... dessutom episkt uselt foto på den, man kan nästan se hur eder Rebellängel avtecknar sig i spegelbilden!) som är en livespelning, och sen är det lite plattor. Två samlingsskivor, varav en verkar vara en hembränd kopia som jag ritat omslaget till själv (hey, John Dyer Baizley i Baroness, känn konkurrensen!), samt en udda mix av klassikerna och nyare material. 
Och det är det här vi ska prata om lite.
Såhär ser nämligen de gamla skivorna ut på baksidan.

Ser du?
Inte?
Titta noggrannare då.
Ser du klisterlappen som sitter längst ner, och som jag i efterhand har försökt riva bo rt men som efter år av press mot andra skivor i en skivhylla är helt fusionerade med plasten?
Jag gjorde så en gång i tiden.
Försökte hålla reda på vilka skivor jag hade, och föra bok.
Helt vansinnigt och lönlöst förstås, men så var det. Redan då var skivsamlandet kanske mer en mani än ett samlande, en diskussion jag inte egentligen är helt säker på att jag vill gå in på - resultatet känns sådär lagom lockande att veta. Däremot är det intressant att mitt förhållande till U2 faktiskt var rätt intensivt ett tag.
De var inte riktigt den typ av musik som jag spelade hemma i pojkrummet, men de klarade sig med respekten i behåll, och jag gillade dem.
Framförallt verkar de attrahera tjejer.
Och när jag såhär i efterhand kollar på skivsamlingen så undrar jag om det inte är så att jag över åren mer har dem som en gemensam koppling med min hustru.
Hon gillar U2 hårt, och jag.. har inget emot dem. Även om jag tycker de blivit lite urvattnade så levererar de rätt bra rock. Arenarock. 
Och vissa höjdpunkter har de fortfarande.
Exempelvis "Beatiful Day", den låt som faktiskt spelades på min och hustruns bröllop, när allt var klart och det var dags för stora puss- och kramkalaset när själva ceremon var över (nej, inte i kyrkan, det förstod du nog va?).
Så det gör att jag för alltid har en rätt speciell relation med U2, och kanske främst deras sentida material - som jag egentligen tycker är lite sämre än klassikerna från exempelvis "Under A Blood Red Sky" eller "War" som finns med ovan.
Jävligt konstigt, faktiskt.

Och det får bli sluklämmen på bokstaven U.
En jävligt konstig bokstav.

Den passar med andra ord väldigt bra att passa tillbaka till Stones, så får vi se om hans skivhylla bjuder på mer intressanta saker under U.
Hey.
U there.
Stones.
Let's see what you have under U!