Jävla ord, egentligen.
Lite som "hen", ett ord som förskolor börjat svamla om för att slippa genus (vilket i min skalle blir helt jäkla fel, istället för att ge ungarna ett vettigt språk som innehåller han och hon och istället arbeta med själva essensen i allt, människors lika värde - oavsett kön, färg eller sexuell läggning), men istället för att beskriva en viss sorts hårdrock.
Matematikermetall.
Metal som innehåller udda tonarter, mycket vändningar och vridningar och ruggigt svåra saker att spela.
kort sagt - musik som kunde varit uppfunnen av Meshuggah, men inte är det.
Djent.
Ibland gillar jag det, ibland inte, men denna gång - i svarta november - passar det sig väldigt väl.
Vi ska nämligen till "Måsstaden", norrlandsbandet Vildhjartas plats där man fyllt upp med just svärta. Den här skivan lämpar sig för lyssning på rygg i ett mörkt rum, eller, som en av internetvärldens bästa skribenter Blasphemedia, live (läs här, scrolla ner en bit så får du en härlig beskrivning av det hela live).
För det är så med riktigt snygg "svårmusik". Den är som mest imponerande live, eller när du kan ge den din fulla uppmärksamhet. Motsatsen till hissmusik, kan man säga.
Nå, ser du omslaget ovan?
Precis så är Vildhjartas värld.
Mörk, vindlande och hänförande.
Allra bäst tycker jag fortfarande att "Traces" är, den är enklast att ta till sig och dessutom hållbar - men givietvis finns här fler fina bitar. "Shadow" som inleder, "Dagger" och "All These Feelings", till exempel, men egentligen är det helheten som gör det.
Sjuka effekter skapade med strängar.
Galna taktarter.
Mörka vansinniga tankar.
Klockrent som Veckans Tips i november.
Djent.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar