Nu peppar vi för Black Sabbath!

Imorgon är det fredag, och legenderna Black Sabbath kommer att vara i stan.
De spelar på Friends Arena, jag har biljett och tanken är att jag tillsammans med Jolly Jonny & Zappzott ska besöka spektaklet.
Peppandet börjar... NU!

Igår släppte man paketet "Gathered In Their Masses", inspelad i Melbourne under två dagar, och man kan konstatera att den samlade setlistan i detta paket är btydligt mer diger än vad bandet verkar klämma av under den pågående turnén. Under Sydamerikavändan i oktober (och vad jag förstår i Helsingfors igår) så hade man följande låtar på repertoaren:

• 1. War Pigs
  2. Into the Void
  3. Under the Sun/Every Day Comes and Goes
  4. Snowblind
  5. Age of Reason
  6. Black Sabbath
  7. Behind the Wall of Sleep
  8. N.I.B.
     (Preceded by "Bassically" Geezer Butler bass solo)
  9. End of the Beginning
  10. Fairies Wear Boots
  11. Rat Salad
      (Followed by Tommy Clufetos Drum Solo)
  12. Iron Man
  13. God Is Dead?
  14. Dirty Women
  15. Children of the Grave
  16. Encore:
  16. Paranoid
      (Sabbath Bloody Sabbath Intro)
  17. Zeitgeist
       
       

Rätt mycket från nya plattan "13" ändå, tre spår, och det är ju bra. På trumpallen sitter Tommy Clufeto, men det får ju funka.På det hela blir det nog en jäkla bra kväll, och jag kan utlova att det faktiskt inte blir en enda bild från kvällen, och sannolikt ingen text heller.
Jag ska vara helt civil, så att säga, och enbart njuta av att se och höra bandet samt ha världens bästa sällskap.

Med det sagt - ska vi ta en snabbvända och lista skivorna från Ozzy Osbourne-eran i bandets historia?
Såklart.

Bäst och vackrast: "Sabbath Bloody Sabbath"

Ett av världshistoriens bästa album alla kategorier, topp 5 på min personliga lista över de skivor som är/varit bäst. En fantastisk mix av rock, hårdrock, melodi, personlighet och helt makalös sång av Ozzy. Jag fattar att det inte blir ett enda spår från den skivan, han klarar inte av att sjunga detta numer. Ingen autotune i världen kan hjälpa honom att nå de höjderna. MEN... det förändrar inte faktum: detta är den bästa skiva man har släppt med Ozzy vid mikrofonen, vilket i sig är komiskt då Tony Iommi faktiskt hade en del skrivkramp i samband med att de skulle göra skivan.

Nästan lika bra men absolut inte lika vacker: "Sabotage" 

Ja. Inte mycket att orda om, det här omslaget är närapå ett skämt - men låtarna, herrejävlar! "Hole In The Sky", "Symptom Of The Universe", "Megalomania", "Im I Going Insane".... sicket pärlband. Det här är en sån där platta som jag alltid vill dansa/sjunga/spela luftgitarr till när jag hör den - till min familjs stora glädje. Delar av familjen vill dansa med, andra delar vill filma och lägga på Facebook.

Mest utnötta: "Paranoid"

...återigen ett skitfult omslag, och återigen ett knippe låtar som är så galet bra.
I detta fall så är jag dock, ska jag tillstå, en aning less på dem. Man kan inte förneka att "Iron Man", "War Pigs", "Paranoid" är dåliga, men eftersom de spelas så ofta när någon låt ska representera Black Sabbath så har jag faktiskt tröttnat lite på dem. Ändå... skivan är ju förstås riktigt bra, och spår som "Planet Caravan", "Rat Salad" och "Electric Funeral" har ju inte gått samma sönderspelade öde till mötes.

Tyngsta: "Master Of  Reality"

...visst, första självbetitlade given är tung den med, men det är med "Master Of Reality" som bandet etablerar låtar som "Sweet Leaf", "After Forever", "Children Of The Grave", "Into The Void" och "Lord Of This World" som man visar var skåpet ska stå när det gäller tyngd. Detta är likaledes ett av de bästa albumen som gruppen åstadkommit, och det finns en T-shirt med samma typsnitt och färskala där skivans titel är utbytt mot "Ruined My Life", en tröja min kompis Robert skulle ge mycket för att lägga rabarber på!


Nyaste och bättre än jag trodde: "13"

 ...jo, jag leker med tanken att ge den här skivan en plats på årets topplista. Jag tycker att den är mycket bra, och har med tiden faktiskt bara blivit stärkt i min åsikt. Fasen vet, jag kan tycka att det kanske är en bättre skiva än den andra som har namn efter en siffra, "Vol 4"!

Det får vara lite osagt, trots allt skiljer det ju smått magiska 41 (!) år mellan dem, så den tid "Vol 4" har haft att nöta sig in i det undermedvetna och erhålla klassikerstatus ska ju verkligen inte underskattas, men jag tycker att de nyare låtarna står sig väldigt bra - och jag är helt övertygad om att det imorgon kväll, när de blandas in i mer klassiskt material, kommer att bli än tydligare att de håller att jämföras med vad som räknas till de stora numren från fordom.

Mest underskattade: "Never Say Die" och "Technical Ecstacy"

 

Jag tycker nog att "Never Say Die" är bättre av dessa två, men frågan om vilket album som är mer underskattat är ju djupare än bara kvalitet då det helt klart väver in förväntningar och dåtidens press, försäljningssiffror och recensioner. Oavsett kan man konstatera att de - med Black Sabbaths mått mätt - är ganska modesta album eftersom de jämförs med giganter i övrigt, men att de faktiskt innehåller så mycket bra låtar och hög kvalitet att det står sig oerhört väl mot andra akter.

Sist men inte minst - där allt började: "Black Sabbath"

Nä. De hade nog inga tankar om hur stort allt skulle bli så småningom när man till slut fick ur sig debuten 1970, men faktum kvarstår ju: Black Sabbath är ett av de absolut viktigaste banden  (kanske det viktigaste) för skapandet av hårdrock som genre. Utan dem hade det inte låtit som det gör nu, och vem hade trott att en gitarrist utan fingertoppar skulle ta hem så prestigefulla och stora utmärkelser som när han blev framröstad som Världens Bäste Hårdrocksgitarrist på den här bloggen? Snacka om framgång!
Ska man vara lite mer seriös så tycker jag att en av de riktigt roliga grejerna är att man fortfarande spelar så pass mycket från debuten, snart 45 år efter att den kom.
Då har man gjort en skiva som håller för tidens tand!

Annars då?
Man skulle kunna kolla in livesläpp ("Reunion" känns ju väldigt aktuell), dyka i medlemmarnas böcker eller sidoprojekt (bland annat får du inte missa Geezer Butlers band G/Z/R) och ge sig i kast med att försöka analysera hur olika bandet Black Sabbath har låtit i sina olika tidsperioder (med Ronnie James Dio, Tony Martin och Glenn Hughes bakom mikrofonen är det ju i stort sett helt olika band om man jämför med hur man låter med Ozzy Osbourne på sång)... men... vi skiter i det nu.
Istället är det dags att vrida upp volymen, ratta in Black Sabbaths äldsta skivor och bara njuta av livet.

Ska du dit, du med?