Har alltid gjort, och som resultat har jag haft ett på gränsen till osunt förhållande till "Act III", låtit "The Art Of Dying" vara Veckans Tips och "Sonic German Beatdown" stå i rampljuset som Live!-inspelning.
Att jag fått chansen att intervjua Rob Cavestany har bara förstärkt min känsla av att det är ett knippe rätt ödmjuka och jordnära individer, och jag är speciellt svag för frontmannen Mark Oseguedas sång, speciellt live, och med tanke på bandets historia där man hade allt i sina händer för att sedan drabbas av olycka och närapå försvinna helt innan man på senare år har återvänt från det döda tilltalar mig.
Kort sagt - när Death Angel släpper nytt så kittlar det lite extra. 2013 väljer man att på omslaget jobba vidare med vargarna som prydde föregångaren "Relentless Retribution" (2010), ett album som jag tyckte var det bästa inom thrash som släpptes det året och som till slut knep en av mina Topp 10-placeringar för året.
Trots denna förkärlek så tycker jag inte att "The Dream Calls For Blood" klarar av att göra om den bedriften.
I mina ögon är Death Angel bäst när man träffar den där skärningspunkten mellan melodi och fart, där thrashriffen biter hårt eftersom de träffar hjärtat lika smekande som hårt. Det klarar man stundtals på denna giv också (förstås, bandet är alldeles för rutinerade och självmedvetna om sitt egna sound för att misslyckas med en sådan sak), men inte alltid.
Bäst är spåren "Execution - Don't Save Me" och "Terrotorial Instinct/Bloodlust" där jag tycker man klarar det bäst, men det finns tyvärr exempel på när bandet mest hamrar på utan alltför lyckat resultat, exempelvis i inledande "Left For Dead".
I intervjuer har bandets primära låtskrivare Rob Cavestany beskrivit hur hårt bandet har arbetat och turnerat sedan förra given, och att den här plattan till stora delar är skriven på vägarna. Just "Left For Dead" känns som ett försök att fånga energin från livespelningarna och turnerandet, och att man siktat på att skriva en allsångs-öppnare som kan sparka igång en konsert med moshpit och allt.... och, det blir inte helt bra.
Det känns lite eftersökt, och jämför med hur exempelvis Testament klarar en sån sak så kan man konstatera att just det kanske inte är Death Angels starkaste sida.
Resterande del av skivan är habil, högkvalitativ thrash, och spår som "Fallen", "The Dream Calls For Blood", "Succubus" och Caster Of Shame" står fint på egna ben även om de kanske inte är det vassaste man åstadkommit i karriären.
Avslutningsvis får vi också en rätt skön cover på Black Sabbaths "Heaven And Hell" där framförallt sången är överraskande bra.
Frågan är dock - är det mina uppskruvade förväntningar som spökar, eller borde Death Angel ha sänkt tempot en aning?
Helt klart besitter bandet förmågan att leverera stjärtsparkande låtmaterial, och jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av att "The Dream Calls For Blood" kunde varit ännu bättre.
Ändå är den bra, och förtjänar sin plats i min hylla.
Det betyder att vi betygsmässigt landar på en stark 3:a, där topplåtarna "Execution - Don't Save Me" och "Territorial Instincts/Bloodlust" sticker upp rätt högt.
Kolla in "The Dream Calls For Blood" på Spotify och avgör själv.
Death Angel "The Dream Calls For Blood" - 3
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar