Slutsvamlat!

Idag går sista inlägget av fem i en svit gästspel på Tune Of The Day från undertecknad.
Det har var Rebel Angel Ramblings om musik som lämpar sig till Novembermörkret, och passande nog så kommer också morgondagen att betyda denna månads sista Veckans Tips med samma tema på den här bloggen.
Det är dessutom en riktig pärla kan jag utlova, en sån där skiva som borde vara med på listan över "kanske på Topplistan i år". Du får hänga på låset imorgon, Veckans Tips publiceras som vanligt 09:00 på Metalbloggen.
När det gäller musik som varit under lupp på Tune Of The Day så har jag, som vanligt, totalt struntat i att kolla om Stones haft låten tidigare, och ändå tvingats anpassa mig efter vad som faktiskt finns på YouTube.
Kan ju inte fasen tipsa om en låt som sen inte går att spela, liksom.
Nåväl, de som fått en plats i ljuset (om än tillfälligt) har varit..

• Novembers Doom "The Pale Haunt Departure"
• Wolves Like Us "Secret Handshakes"
• Moloken "The Titan Above Us"
• Dimmu Borgir "Dimmu Borgir"
• Moonspell "Night Eternal"

...och det har, som vanligt, varit riktigt roligt. Det är kul att skriva på engelska som omväxling, även om det denna gång inte blivit lika långa texter som förra gången det begav sig. Nästa gång - om det blir en nästa gång - ska jag försöka ändra på det. Vi får se om det vill sig.

Hur som helst så tycker jag generellt att det är ganska skönt att komma förbi den här månaden. December innebär också att det, personligen, är dags att försöka summera året musikaliskt. Julafton är som vanligt deadline för årsbästalistan till Werock, och jag har gjort min första genomgång av skivhyllans nykomlingar.
Rålistan är på styva 70 skivor.
Det är... rätt många.
Givetvis konkurrerar inte alla på allvar om en plats bland Topp 20, men det är ändå en rätt kul och utmanande uppgift som ligger framför undertecknad när det ska smalnas av.
Dessutom är det inte färdigt än.
Nästa vecka kommer du att få recensioner av Red Fang, In Solitude och Necrophobic.
Skulle jag tro.
Vilket musikår 2013 visar sig vara!

Veckans Tips: Moloken "Rural"

Om det nu någonsin fanns en skiva som passar novembermånadens mörker så var det väl denna.
Moloken "Rural" bjuder på en svärta och en tyngd som är imponerande, och man gör det med en sådan finess att hela skivan är en riktigt godbit för oss som gillar doom/sludge med skriksång. Martins recension på Werock från förra året är fin läsning som täcker mycket av skivans kvalité, men lite egna tankar om Umeågängets alster ska du få här också.
7 spår, de flesta rätt långa är vad skivan innehåller, och det som egentligen gör detta tungt är inte en krossande produktion - den är tvärtom faktiskt ganska luftig och inte speciellt komprimerad - eller en dånande bas. Nej, det är istället resultatet av alla delar, när gitarrspel, trummor och basslingor sammanflätas till en enhet, en låt. Ofta är det nästan som om gitarristerna Patrick Ulmefors och Kristoffer Bäckström spelar olika låtar, men när dessa riff och slingor krockar så uppstår en egen identitet. Inledande "The Titan Above Us" inleds mer i stort sett 3 minuter stämningssättare som sakta bygger upp trycket innan bandet kastar sig ut i själva låten. "Walz Of Despair" låter stundtals dissonant, fel och rätt på samma gång, och så fortsätter det.
Malande, tungt, dystert. Endast i bästa spåret "Ulv" driver bandet stundtals upp tempot och aggressiviteten (resultatet minner lite om black metal, faktiskt, speciellt i de sekvenser där Jakob Burstedt bjuder på lite dubbeltramp från sin trumpall), men annars är det fullständig förtvivlan som målas över en mörk kanvas.
Riktigt bra.
Kanske är Nicklas Bäckström stjärnan ändå. 
Han står för både bas och sång, och dessa två ingredienser är kanske plattans bästa.
Distinkt och svävande på samma gång. Levererat med perfekt timing.

Kolla in Moloken. "Rural" är andra given, så du har chansen att följa med tidigt på killarnas musikaliska och karriärmässiga resa. Gör det. Du kommer inte att hitta ett mer passande uttryck för svarta november...

Tjockt och svepande söndagsvammel

Okej - dags att gå i kyrkan. Det är söndag. We Celebrate Sundays. Eller för att vara mer exakt, hårdrockskyrkan. Det betyder INTE att jag ska tillbe Snickar'n. Det ligger liksom inte för mig.

Kyrkan på bilden är cool dock. Ligger i Reyjkjavik, Island. Brutal arkitektur, vackert land. Dyrt var det också när jag var där, men värt det. I alla fall en gång.

Och visst borde Island kunna levererar väldigt mycket grym black metal med den naturen och kargheten?

Hur som helst, det var inte det detta inlägg skulle handla om (även om jag tycker det är intressant, det där med platsens påverkan på musik, hur myllan som ett land eller en stad består av kan påverka hela det musikaliska uttrycket), utan en hel del annat.

Detta inlägg är nämligen av modellen "svepande svammel" och som sådant har det en tendens att blir långt. Gissar jag, redan innan jag skrivit klart.

Vi börjar i norr.

I Umeå.

Den första Discouraged Fest är nämligen på gång. Discouraged Records ligger bakom, och råkar du ha vägarna förbi eller bor inom en 15 mils radie (läs noga nu, 0910-bor!) så bör du finnas på plats. Schemat är nämligen ruggigt bra. 2 kvällar i September med tillgång till bar och ett helt knippe intressanta band på plats. Khoma på hemmaplan, Plector och Soldier One, Moloken (se där ett givet Veckans Tips om något) samt Terrortory. Bland annat.

Du fattar ju.

Det där måste du kolla in. Är du fortfarande tveksam så kollar du in nedanstående sekvens!

Och - på tal om video.
The Tube Film & Foto har smörat lite för Metalbloggen och kanske framförallt avdelningen demorecensioner.
De gillar't, tydligen, och vill därför att ordet om nedanstående tävling sprids:

Det är väl fint, möjligheten att vinna en video med ditt band?
Visst, det är en tidsgräns som kan vara bökig för många, men hey - vem sa att det skulle vara lätt?
Ja, förutom nya siten Rockis.se då?

Detta är en sajt som gett sig fanken på att samla ihop det som en rocker behöver (eller vill bli av med) på ett ställe enligt följande statement: Sveriges första köp och säljsajt för bara rockers har just nu lanserats. Rockis.se är numera det självklara valet för alla rockers som vill köpa eller sälja nya prylar. Men även för de som är i behov av en ny bandmedlem eller nytt band.

Låter ju bra det, eller hur? Siten finns här och givetvis har man en tjusig logga också.

Annars då?

Tja, det är hyggligt drag på Metalbloggen tycker jag. Sommaren går väl officiellt mot sitt slut (även om det varit en av de sämre ur ett väderprespektiv) och det innebär förstås ishockey.

I år mer osäkert än någonsin, med tanke på stundande NHL-lockout, och det är med bävan jag ser fram emot att snickra ihop det ständigt närvarande tipset inför Elitseriestarten.

Tror att det blir svårare än någonsin att förutspå vilka lag som blir svaga och starka, speciellt om det kommer in tillfälliga stjärnor lite hux flux, och utan tidsgarantier för hur länge de stannar.

Privat så är löpningen igång igen. Måste nog ner i tvåsiffrigt antal kilometer kvar innan kvartalet är slut för att klara målet... (nyårslöftet är alltså att springa 500 kilometer i år) men jag tror att det går. Första veckan i september är bokad till Spanienresa, men sen får man gnugga.

Rätt skönt också, då hinner man lyssna på massa musik under tiden!

Och, på tal om musik och drag på bloggen... Spiring tipsade om att den här plattan (och alla andra Stardogskivor) går att beställa direkt från A West Side Fabrications för ynka 80 pix.

Vaddå Stardog?

Jo, alltså, kolla in detta Veckans Tips så fattar du nog.

Det där är bra skit, för att prata slang som jag tror att slang ska pratas.

Förra veckan var det ju förresten lite av en recensionsbonanza på denna lilla site.

Testament, Jess And The Ancient Ones, Barren Earth, WhoCares och This Gift Is A Curse.

Puh!

Kvar i skivhögen och en platta som rullar på repeat är Gojira, så det kan du se fram emot.

Däremot blir det ingen recension med Vapenlicens, trots att det utlovades.

Anledningen är helt enkelt att det inte alls föll mig i smaken, och eftersom bandet ändå varit så proffsiga och trevliga att ha med att göra så frågade jag dem helt enkelt om de ville ha en recension i alla fall - eller om vi skulle hoppa över det.

De valde att jag skulle spara lite tid och energi och hoppa över det, samt att de slipper läsa en sågning. Okej, det kanske inte är snygg journalistik att styra undan en sån grej.. men... vafan. Jag är ju ingen journalist. Jag är ju för fasen IT-säljare, och knappar lite på den här bloggen på sidan av. Dessutom kan du ju få chansen att bedöma själv. Detta är bandet live från Rockbitch Boat 2011.

Inte min grej, helt enkelt.
Okej.
Ska vi säga så, så länge?

NP: En hel del...

Det är onsdag idag. Vill det sig väl lyckas jag kombinera lite företagshockey på förmiddagen med besök på Hovet och slutspelshockey på kvällen. I stort sett samma kvalitet på mitt lag om Skellefteå AIK inte lyckas skärpa sig ikväll.
Däremellan - jobb.
Fast, det skiter väl kanske du i. I stort sett.
Däremot är det ju onsdag, och sporadiskt innebär det att det är dags att uppdatera "Mest I Spelaren". Ja, det görs inte varje onsdag. Det görs nog inte ens varannan onsdag.
Skit i det nu.
Just nu spelas nämligen en hel del musik och annat.
Låt oss börja med översta bilden.
Game Of Thrones, säsong 1.
Briljant serie. Naket & våld, what's not to like?
Det enda jag inte gillar är att det blir till att vänta på en fortsättning. Annars är det kvällsnöjet för mig och min kära hustru numera. Eller, ja, de dagar jag inte är besatt av SM-slutspelet.
Hon är bra, min hustru.
Låter mig hållas just nu.

Annars då?
Musikaliskt?
Ja, vi kan ge hedersomnämnande till Moloken med plattan "Rural", Marduk "Dark Endless", Thin Lizzy "Live And Dangerous", banden Amorphis och Ghost Brigade och Misery Index "Traitors". De får bara hedersomnämnande dock, för mest i spelaren är nedan plattor:

Boråsorkestern Shiftlight, jänkarna Job For A Cowboy, skäggiga snubbarna i Red Fang och norska dominanterna Nekromantheon.

Nekromantheon är kanske min bästa upptäckt för året. Senaste given var ju briljant, och deras debut står inte långt efter. Red Fang är fläckvis briljant och jag ångrar att jag missade dem i samband med Mastodons spelning. Shiftlight kommer det en recension på snart, på denna site, medan Job For A Cowboys nya väsen ska recenseras för Werock.

Dubbelt spännande skivor!

Inför Årsbästalistan: The Latecomers

Okej. Julafton är deadline för Årsbästalistan avseende Werock, men jag tänker nog lägga upp den på sitens databas under morgondagen.
Det är lite filande kvar, bara, sen får det vara nog.
Och, som sista del i genomgången innan så tänkte jag kolla på de skivor som dykt upp sent, så sent att de inte hann med i den vanliga sammanställningen byggd på alfabetisk sammanställning.
Vi pratar om...

Battle Beast från Finland har kanske det ostigaste omslaget av alla. Låttitlarna är också - precis som Werockkollegan Mats konstaterar i sin recension - rejält klyschiga, men det spelar liksom ingen roll.

Man kan inte värja sig för charmen, spelglädjen och det totala "vi ger fan i vad ni tycker det är trendigt, det är så här det hade låtit om Accept och Dio hade fått barn"-attityd. Underbart, och det svänger redigt.

Även Hell - de gamla ikonerna från England - har ju pressat ur sig en skiva som är riktigt bra. NWOBHM fast 2011. Jag hade missat den helt, tyvärr, fram till nu.

Man får ju skylla sig själv, tydligen, men det är väl som man säger... det är aldrig för sent att ändra sig! Årets bästa comeback, skulle jag tro, och framförallt mycket väl sammanhållen skiva avsedd att lyssnas på i ett stycke!

Ett stycke Moloken kan kanske bli mastigt, men norrlänningarnas svärtade sludge äter sig in genom öronen och slår rot i hjärnan. Bra tips av Martin som nog ändå till slut kommer att få stryka på foten när det gäller den slutliga listan. Det känns som om jag behöver mer tid med denna platta än vad som finns att tillgå just nu...

Mera snår och törnen som skyddar musiken?
Visst. Ska vi säga så.
Rwake och Vildhjarta, årets två mest skygga och egna alster?
Mitt i allt detta smyger sig en mera lättlyssnad platta in också. Terrortory!

Rwake bjuder på ful, snygg, fylleattraktiv sludge som växer hela tiden medan Vildhjarta har klätt sig i arytmisk och avig thrash som påminner om ett band från Umeå... med Thomas Haake på trummor... och Fredrik Thordendahl på gitarr... fast ändå helt eget.

Som det känns just nu kommer ingen av dessa skivor att komma med på årsbästalistan. Tror jag. Och anledningen är faktiskt lite samma som Moloken - det kräver mer tid än vad som finns tillgängligt.

Terrortory har bättre möjligheter. Jag gillar den plattan, big time.

Förresten kan man ju säga att det finns skivor som är så sena att de inte ens hunnit komma - fast de ligger på beställning sen riktigt länge tillbaka, och vars musik jag får njuta av i mellandagarna. De blir alltså inte aktuella innan deadline...

Ja, vi pratar om Krux och Vektor!

Trixigt, det där med årsbästalistor. Ändå är det ju bra att man skriver lite för ett webzine.

De som skriver för tidningarna hade väl deadline mitt i hösten - och bland annat vet jag att Tom S missade Rwake av en sån anledning...

Nå, nu är det ju slutspurten.

Bara resten kvar. Sena ankomster till trots!

Recensioner The Devil's Blood, Krisiun, THe Haunted live....

Ny månad, nya recensioner - på Werock.
För egen del har jag satt tänderna i vad som kanske är 2011 år största skivbesvikelse - The Devil's Blood "The Thousandfold Epicentre". Du hittar recensionen här om du undrar varför...
Dessutom går Martin i spinn över Moloken och Jonte gillar Krisiun. Bland annat.

Liverecension ges det också. The Haunted, från Close Up Made Us Do It!