NP: Velvet Revolver "Contraband"

Den här skivan gillade jag som fanken när den kom.
Velvet Revolver "Contraband", där jag tycker att bandet verkligen lyckas vara ett band.
Dave Kushner och Slash hanterar gitarrerna, Matt Sorum trummorna, Duff McKagan basen och Scott Weiland sången. Kanske beror det på att det man ju i stort sett har kärnan från gamla Guns'N'Roses (förutom Kushner och Weiland) att luta sig mot, men jag tror inte att det är allt.
Jag tror det är lika viktigt att man får just Weiland att inrätta sig i helheten och verkligen vända in och ut på sig själv för låtens bästa, i kombination med att just låtmaterialet är starkt.
Det gör totalt sett att Velvet Revolver på debuten "Contraband" (2004) känns oerhört samspelta, tighta och fokuserade.
Låtar som "Sucker Train Blues", "Illegal I Song" och "Superhuman" svänger lika kraftigt som balladerna ""Fall To Pieces" och "You Got No Right" är självfulla.
Framförallt måste jag säga att Scott Weiland gör - om inte den bästa så en av de bästa - sånginsatserna i karriären på just "Fall To Pieces". Den gamle Stone Temple Pilots-sångaren lyfter den låten till något alldeles extra måste jag säga.
Och just nu spelas plattan här hemma igen.
Det har varit en sån skiva de senaste 10 åren, alltså en sån som legat i vila i ett år eller två för att sedan åka fram och intensivspelas under en period.
Snygg är den också, eller hur?

Jag måste säga att jag gillar looken de har på både omslag och själva skivan.
Passar både titelns på bandet och stilen på musiken.
På efterföljaren så lyckades man med att snickra ihop ett rätt tjusigt omslag också, men... jag tycker att musiken är helt ointressant i jämförelse med "Contraband".
På "Libertad" är magin, samhörigheten och fokuset borta.
Det är en produkt snarare än en skapelse.

Synd, och inte bara för att själva skivan i sig inte håller samma nivå, utan för att Weilands äventyr i drogträsket verkar ha satt resten av bandet i ett läge där man tappar sugen.
Det har väl ryktats om en uppsjö mer eller mindre spännande ersättare som sångare, men det än så länge har det väl runnit ut i sanden, och jag gissar att sagan är över.
Det blir spontana samarbeten istället, där man släpper skivor under eget namn eller med andra konstellationer (inte fel heller ibland, bl a är jag väldigt förtjust i Slash självbetitlade soloplatta från 2010).

Tyvärr.
För Velvet Revolver var en supergrupp som faktiskt kunde kännas som en riktig grupp, och som sådan träffade riktigt rätt med just "Contraband".

Spelas nu. 
Now Playing. 
NP. 
Velvet Revolver "Contraband".
Fint så!

Record Madness: S

Vet du vad Record Madness är?
Alltså, serien där jag och Stones dyker ner i våra skivhyllor och rotar fram mer eller mindre oväntade alster. Varje inlägg fokuserar på en bokstav, och i slutet så passar man utmaningen vidare till den andra genom att berätta vilken bokstav som ska skärskådas. 
Förra gången tittade vinylfantasten på bokstaven U, och sen avslutade han med att passa en av skivhyllans största utmaningar min väg.
Detta är historien om...

Record Madness: S
Detta är en väldigt konstig bokstgav i min skivhylla.
Både väl representerad och misshandlad på samma gång. Den har... hål. Massor av hål, som inte borde finnas där men ändå gör det.
Vi återkommer dock till det lite senare.
Först - själva spektaklet. S.

Som du ser så ryms inte alla skivor som de ska, egentligen. Några ligger i en trave på sidan (de gömmer bland annat Soundgarden-plattorna), och det är förstås en helt förkastlig lösning. Tittar du dessutom noggrant ser du att det ligger skivor inpetade i det minimala utrymmet ovanpå de andra, och eftersom det är så hårt ihoptryckt blir resultatet att man nästan inte får loss någon skiva alls om man vill lyssna på den. Skådebröd, typ. 
Inte bra, men jag kan berätta att en ny lösning på hela skivhylle-problematiken är på gång. Beställt, hemleverans i början av juni.
Nog om det.
Bokstaven S kan sägas vara motsatsen till utmaning om man jämför med den förra bokstaven jag fick från Stones, U. Då fick jag skrapa ihop skivor för att ha något att skriva om, medan det nu är tvärtom - jag kommer att hoppa över en hel del för att nånsin komma till publicering!
En sak som slår en när man kollar på skivhyllan är att det finns en hel del thrash under just bokstaven S. Kolla:

Överst, förstås med tanke på Jeff Hannemans frånfälle här senast, är en av genrens grundare. Slayer. Det är väl en hyggligt komplett samling det där, lite halvslarvigt uppställd. Ofats lyssnar jag nog på livegiven "Decade Of Aggression", den är ju nån form av best of med bandet.
men det stannar ju inte där.
Jag tycker inte man kan slarva över vare sig Sepultura eller Sacred Reich om man ska prata thrash på bokstaven S. Två bra grupper som har olika sound men ändå ryms i samma lilla ask. De två vänstra Sacred Reichskivorna är från en box, så de är matade med lite filmmaterial och grejor också. Fint så.
Ändå har jag sparat en riktig pärla till sist, med en viss Andy Sneap (producenten) i settningen. Udda, avig och bra:

Sabbat "The History Of A Time To Come" är en skiva jag tycker du ska kolla in om du gillar gamla, nya upptäckter och inte känner till dem sen innan.
Därifrån ska vi gå till en del helt logiska och kända akter.
Hårdrock som vi städar av, liksom, eftersom du ju fattade att de skulle finnas i hyllan.

Överst Soilwork, via Soundgarden och sen landar vi i både Spiritual Beggars och Sahg.
Jag har inte allt banden har släppt (Soundgarden och Sahg är väl närmast), men ganska tillräckligt för att stilla min hunger om andan faller på.
Funderar på att införskaffa den alldeles nya Spiritual Beggars-plattan, men har liksom inte fått tummen ur än, och jag vet inte jag. Jag tycker nog att de var bättre med JB på sång än med nuvarande Apollo Papathanasio, så det känns som en sån där platta som jag sparar till dess att den dyker upp till riktigt bra pris om nåt år...
Sista bilden är Symphony X och The Sword. Två helt olika grupper, med helt olika musikalisk inriktning. Jag tycker nog The Sword är bättre, och det avspeglas ju också i att den samlingen i alla fall innehåller samtliga det bandets fullängdare.

Okej. 
Ska vi lämna hårdrocken ett tag?
Det betyder att jag inte kommer peta upp bilder på Slipknotskivor, Saxon- eller Stardogplattor, trots att de finns där. Du får helt enkelt föreställa dig hur det där ser ut.
Istället tar vi de här.

 Jag gillar Sahara Hotnights. Tjejerna har attityd och går sin egen väg, och trots att de nog var mer punkig stökighet i början av karriären så tycker jag att de är som bäst när de går lite mer mot mittfåran och levererar pop/rock. Spelar dem rätt ofta, och det är inte bara för att de kommer Robertsfors.
Bruce Springsteen är ju rykande aktuell efter sina Sverigespelningar, men nu ska ni få höra något märkligt - jag har aldrig varit på någon Springsteenkonsert!?!
Fast jag borde, och skulle vilja, så tycks jag aldrig ha koll så pass att jag hänger på låset för att skaffa plåt. Lite märkligt, men det syns också i skivhyllan.
En samlingsplatta (igen, det där med samlingsplattor är egentligen inte så kul tycker jag, men ibland har det blivit så...), sen "Human Touch" som väl köptes till en spottstyver nån gång, och fina "The Rising" som behandlar 9/11-händelserna.
På tal om hål.
Inte i marken efter att tornen rasat, men på tal om skivor som saknas i samlingen.
"Born In The USA"? "The River"? "Darkness On The Edge Of Town"?
Nä.
Saknas. 
Och det är lite som med de där konsertbiljetterna, jag gillar Springsteen men är inte tillräckligt biten för att verkligen göra något åt saken, verkar det som.
På samma bild finns också Supertramp.
"Crime Of The Century" är en helt fantastisk låt, och var en av den som spelades mest när jag provlyssnade på stereon på Audio Reference. Snacka om att göra sig väl på hög volym... 
Vi fortsätter väl på icke-hårdrock?
Nästan till och med icke-rock?
En blandad kompott, detta...

Rörigt, minst sagt. Santana bredvid September, Rod Stewart bredvid Sting och Sweet Chariots, The Streets uppe till höger som samsas om platsen med svenska Snook, Will Smith och Snoop Dogg.
Som står sorterad under S.
Inte under D.
Jag kan inte rent logiskt förklara varför, mer än att jag inte skulle hitta den annars. jag skulle inte kolla under D om jag ville lyssna på Snoop (även om det nu i ärlighetens namn sker väldigt sällan, och de gånger jag spelar skivan så är det nog på iPoden, ansluten till extern ljudkälla på baksidan av huset eller så...).
Det är säkert fel, men hey... I call'em like I see'em när det gäller min skivhylla.
För övrigt känns det väl som om just ovanstående bild är lite oväntad för många av er läsare. Den innehåller både en och två skivor som ni kanske på förhand inte skulle gissa på.

Detta är nog också en bild man kanske inte skulle gissa sig fram till:

 Jaha, tänker du.
Vad är det för konstigt med den?
Och vad gör Rod Stewart på den bilden också?
Det ska jag tala om - detta är bilden med alla hål i skivhyllan.
Alltså, det finns fler hål med grupper jag inte har alls, men nu är vi framme till hålstegen i bokstaven S. Samtliga ovanstående grupper/artister är nämligen rätt stora - men där detta är den enda skivan som finns i min hylla. I alla fall i fysiskt format.
Är inte det lite konstigt?
Uppifrån vänster är det Swans, Soundtrack Of Our Lives, Stone Temple Pilots, Rod Stewart, Sodom, Stone Sour, Scorpions.
En skiva var. I Roddans fall en samlingsplatta, i Sodoms och Scorpions fall en liveskiva.
Det är egentligen inte okej.
Det borde finnas bra mycket mer av detta. Egentligen.
Men det är det jag menar med att "S" är lite skum.
För jag tror att jag skulle kunna handla i alla fall ett hundratal plattor av artister jag redan har enbart för att komplettera om jag ville.
Trots att det redan finns relativt många skivor sorterade under bokstaven i fråga, och att många av dem är sådana som verkligen hängt med (faktum är att jag själv blev helt förvånad över att det till exempel bara fanns en platta med just Scorporna).

Till sist en hög med pärlor.
Enstaka skivor som egentligen allihop skulle kunna vara Veckans Tips (och kanske blir det vad det lider...). Här har du att kolla in om du saknar något att lyssna på!

Det blandas friskt i stil. Längst ner till vänster är det Soen, sen kan man se The Solution (med Nicke Andersson i soulstass), Sven Gali, Stench, Spiders, Soil och längst ner till höger Sanctuary.
Nå.
Det där, mina vänner, ska faktiskt ta oss hela vägen i mål när dte avser bokstaven S och Record Madness. Man skulle som sagt kunna hålla på i stort sett hur länge som helst, men jag väljer att inte göra det.
Istället ska bollen passas vidare, och efter det snart är den 16:e maj, den dagen när Ronnie James Dio togs från jordelivet så ska vi be den gode Stones att titta på just bokstaven D.
En sån där smygstor bokstav, tror jag. Det finns nog en hel del där...!

Besatt: Soundgarden "Badmotorfinger"

Nu ska vi gå i gymnasiet.
Förstås har jag ett knippe skivor som jag varit Besatt av under högstadiet och efter det, men just nu ska vi landa i tiden vid gymnasiet, och närmare bestämt i min första bil. Min första alldeles egna bil.
En grön Volvo 242E, med B21-motor och skogsgrön rätt risig lack. Den hade gått 30 000 mil när jag köpte den, var från -76 (bara två yngre än mig), och jag köpte den för 5 000 kronor.
Den första tiden hade jag inte råd med någon stereo utan pendlade fram och tillbaka till sommarjobbet som vaktmästare på HSB med min freestyle som sällskap.
Såg helt stört ut, förstås, med hörlurar på huvudet i väntan på grönt ljus för att svänga vänster.
Så småningom fick jag lön för detta jobb, och köpte där och då en bilstereo.
En Panasonic, med två 6x9 bak i hatthyllan. Pris för stereo: 6 000 spänn, men det var det förstås värt.
Ingen CD i stereon, men väl löstagbar front och en funktion som innebar att om man dubbeltryckte på att spola fram eller bak så hittade maskinen själv glappet på kassetten och stannade för att spela upp nästa låt. Magiskt!
Egentligen innebar stereon att jag skulle välja en av två skivor, som intimt förknippas med den här tiden. Den ena är Slayer "Decade Of Aggression", som jag och kompisarna knarkade så fort vi åkte med den här bilen, men det känns mindre kul att skriva om.
Ja, det är världens bästa liveskiva. Ja, det finns massor av stories att dra om det.
Nej, det är inte den skivan vi ska kolla på idag.
Det är istället den andra skivan, den jag spelade när jag var själv i bilen.
Soundgarden "Badmotorfinger". Jag har den med "Somms" som extramaterial, men det är huvudplattan som är grejen.
Ruggigt bra platta, faktiskt en av de bästa alla kategorier. Det var ju några som kom där, med samma region som avsändare och som förändrade världen. Pearl Jam "Ten". Alice In Chains "Dirt". Stone Temple Pilots "Core". Nirvana "Nevermind" (även om den aldrig blev en personlig favorit), och så denna.
Låtlistan är rena rock'n'roll-porren.
"Rusty Cage". "Outshined". "Jesus Christ Pose". "Face Pollution". "Room A Thousand Years Wide". "Mind Riot". "Holy Water". Typ alla spår är tokbra, och sitter som berget i mitt minne och i mitt hjärta. Jag har kvar klistermärkena på skivan, köpte den visst för 149 kr på Thylins inne i Skellefteå, och jag har märkt den med mitt namn och att det är skiva nr 52 i samlingen.
Den kommer alltid att vara så hårt förknippad med frigörelsen som bilen innebar att det finns liksom inte. Där andra hör moll hör jag hopp.
Den där bilen.
Jag hade ju inte så mycket pengar, studiebidraget räckte till att tanka en tank. Då körde man bil i två veckor ungefär, sen fick den stå till nästa utbetalning.
Och vilka grejer man gjorde!
Klistrade på egen solfilm på bakrutorna. Det blev... sådär. Jag är väldigt ohändig av mig, och hade inte riktigt handlaget för att få det helt jämnt. Dugligt, men inte så snyggt.
Målade sommardäckens text med vit hobbyfärg eftersom jag ville ha såna däck men inte hade råd med riktiga, nya. Istället för Bridgestone hette dessa Firestone och var någon slags kopia.
Tvättade och vaxade hela bilen hur noggrant som helst, och tyckte att jag skulle avsluta allt med att spola av den en sista gång.
Resultat - hela den nyvaxade bilen torkade och blev fläckig. Man ska tydligen inte blöta ner en nyligen vaxad bil.... bara att börja om.

Och jag bodde i den.
Oj, vad jag bodde i den. Sov en vecka i sträck i den när det var dags att gå ut gymnasiet, en filt i baksätet. Sov varje lunchrast i den när jag var vaktmästare. Reste över Västerbotten nattetid, slukade spräcklig asfalt när pengarna fanns...

Så småningom fick jag jobb på Posten. Konstiga arbetstider, på sorteringen (där, barn, kan man förstå exakt hur länge sen det här är - posten sorterades manuellt!). Konstiga tider, men jag kunde ta jobbet tack vara bilen och möjligheten att pendla.
Enda problemet var att jag var så trött när jag kom fram där vid halv fyra på morgonen att det hände mer än en gång att jag låste in nyckeln i bilen (sånt gick att göra då, men tryckte ner låsknappen och slängde igen dörren). Ridå.
Som tur är låg polisstationen inte långt bort, så jag gick dit och sa att jag var tvungen att bryta mig in i min bil... och fick låna ett sånt där brytjärn som man kunde sticka in i skarven på dörren och tvinga upp låsknappen på insidan (lita på mig, jag loooooooooovar att det är min bil?).
Härliga tider!

Så småningom slutade den där bilen som en översnöad hög på parkeringen när vi flyttat till ett radhusområde. Den funkade då inte, och hade förstås gått än längre. Jag skulle rycka in i lumpen, och använde bilen som kylskåp för all öl jag inte ville och vågade ha hemma (jag kan dock berätta att det INTE är smart att förvara en back Spendrups Old Gold glasflaskor i en bil när det är -25 ute... det ser ut som ett fryst fyrverkeri då, när ölen fryst uppåt i flaskan och korken sitter kvar längst upp på den där spretiga bruna frusna pinnen, pekandes åt 20 olika håll från 20 olika flaskor...).
Så hände det magiska... grannen Peter muckade och ville ha något att göra.
Och han kunde bilar.
Jag fick behålla stereon (den ligger nog någonstans i en kartong på vinden fortfarande) och högtalarna, men han tog den som den var. Rostig och hopfrusen och full av underbara minnen.
För 5 000 kronor, samma summa som jag lagt ut på den.
Värdeminskning = 0 kr.
Värde för mig och mitt liv = ovärderligt.
Hoppas att Peter fick samma glädje av den gamla skorven, och att jag glömde kassetten med Soundgarden i bilen någonstans. Det vore ett fint sätt att skicka friheten vidare.

Lördagslyx: 90-talets skivförsäljning

Jag gillar skivor. Jag gillar att kolla in dem, och jag vill ofta veta lite mer om dem, så när jag hittade boken som är avbildad ovan var det inte mycket att tveka om - den måste jag ju förstås ha!

I ärlighetens namn plockade jag hela serien samtidigt. den startar med 70-talet och slutar med 90-talet, och under våren kommer serien Lördagslyx att bränna av dem allihop. Hoppas jag!
Dock, låt oss börja med 90-talet, Hårdrockens svarta decennium.

Nä, inte kvalitetsmässigt, utan försäljningsmässigt.
Efter ett glimrande 80-tal stundade helt enkelt hårdare tider för den musikstil vi älskar.
Dags att kolla hur hårt, förstås.

Slå dig tillrätta. Ladda stereon med en av dina favoriter från den här tiden och ge dig i kast med kvällens Lördagslyx!

Först - låt oss konstatera vad boken ifråga innehåller för fakta. Det är försäljningssiffror från i första hand USA och England, officiella sådana. Det betyder ju att vi kan ha en del avvikelser i Sverige, och att det finns en överrepresentation av exempelvis countryplattor om man jämför med vad vi är vana vid här hemma. I detta fall så spelar det väl mindre roll, men det kan vara bra att känna till.

Först ut - vilka skivor lade rabarber på topp 10? Svaret från en hårdrocksvinkel är skrämmande nog att inte en enda platta från vår älskade genre lyckades tränga sig in bland de placeringarna!

Såhär ser listan ut:

1) Shania Twain "Come On Over", 22 miljoner ex

2) Whitney Houston "The Bodyguard", 19,1 miljoner ex

3) Alanis Morisette "Jagged Little Pill" 19 miljoner ex

4) Hootie & The Blowfish "Cracked Rear View", 16,1 miljoner ex

5) Garth Brooks "No Fences", 16 miljoner ex

6) Garth Brooks "Double Live", 15 miljoner ex

7) Santana "Supernatural", 14,6 miljoner

8) Backstreet Boys "S/t", 14,1 miljoner

9) Garth Brooks "Ropin' The Wind", 14 miljoner

10)Britney Spears "Baby One More Time", 13,9 miljoner

Stackars stackars Garth Brooks, han ryms nog knappt hemma eftersom hela stället lär vara proppfullt med tusenlappar....

Nå, hårdrocken då?

Okej, listan går från 1-100, men för att hålla lite spänning i det så räknar vi väl baklänges, helt enkelt? No peeking!

Plats 97 återfinner vi The Offspring på. Skivan "Smash" sålde i 6 miljoner ex och gavs ut i April 1994. Helt OK skiva tycker jag, speciellt tyckte jag väl det då. Den har inte åldrats på allra bästa sätt, men här finns ändå hits som "Self-Estem", "Bad Habit" och "Come Out And Play". Kul kuriosa är att bandet skrev 12 låtar, alla hamnade på plattan och det gjorde basisten Greg Kriesel så självsäker på att de skulle lyckas att han genast sa upp sig från sitt jobb i kopieringsbranchen!

Därefter händer inte så mycket förrän på plats nummer 91.

Då dyker Creed upp, för första (men inte sista) gången. Creed, ett väldigt amerikanskt band i mina ögon, men Scott Stapp som frontar har en grym pipa. Debutplattan "My Own Prison" släpptes i juni 1997 och såldes i 6 miljoner ex - varav 5 av dem innan 2000-talet kom i intåg. Snabba siffror, minst sagt. Texten handlar till stora delar om sångarens strängt religiösa hemförhållanden, om jag förstår det rätt, men jag är inte helt säker. Har nog aldrig hört skivan!

Nu åker vi till Seattle, och det blir förstås inte sista gången med tanke på vilket årtionde vi befinner oss i. Pearl Jams andra skiva "Vs" når plats 76 (före storheter som Meat Loaf och Janet Jackson) genom att sälja 7,1 miljoner exemplar sen den kom ut i oktober -93. hela skivan är riktigt bra, och den innehåller några rock'n'roll-monster som "Animal", "Daughter" och "Rearviewmirror", men det känns som om den faktiskt kommit lite i skymundan av den mer kända debuten "Ten". hur som helst, kolla in recensionen av bandets senaste livealbum "Live On Ten Legs" för mer känsla av de här låtarna!

Sen passerar vi Eagles, Fugees och Vanilla Ice (!) innan vi landar på plats 69.

Där har man valt att baka samman Guns'N'Roses utgåvor av "use Your Illusion" 1 och 2 till ett paket, och då hamnar man på 7,3 miljoner sålda exemplar sen lanseringen i samband med Terminator 2, september 1991. Det är siffror jag verkligen undrar över, och faktiskt tror att de är högre. Skulle alltså exempelvis de här plattorna "bara" ha sålt i ca 3,6 miljoner exemplar world wide var? Tillåt mig tvivla!
Nåväl, den hamnar här i boken, och där konstaterar man också att det knakade i fogarna i bandet. Matt Sorum kom in på trummor, och Izzy Stradlin lämnade bandet mycket kort efter releasen.
Bra skivor är det i alla fall. Mycket bra!

Härnäst - bandet som gav både Nirvana och Pearl Jam deras första turnéer som förband, Red Hot Chili Peppers, Kaliforniens punkrockare med attityd och sväng. "Blood Sugar Sex Magic" släpptes september -91, och med 7,3 miljoner sålda ex så landar den på bokens 68:e plats. Den här skivan har jag lyssnat larvigt många gånger. Grymt bra platta, och en skiva som förtjänar framgången. Synd bara att det var så mycket drogproblem efter detta - främst för frontmannen Anthony Kiedis - att uppföljaren dröjde och kvalit'en på den var så mycket sämre.

Sen hoppar vi förbi artister som The Cranberries, Oasis, Savage Garden och Ricky martin innan vi har tagit oss till plats 56. Där härskar Stone Temple Pilots med plattan "Core", en skiva som jag då och då har upp på min "topp-10-genom-alla-tider", bara för att sen plocka ned den i glömska igen, Den tycks alltid vara så sjukt bra när jag lyssnar på den, helt enkelt!

Skivan kom i alla fall september -92 och sålde till slut 8,1 miljoner ex. Inte illa pinkat, och han sjunger fortfarande vansinnigt bra när man hör den här skivan. Bra jobbat, herr Weiland!

Med nästa skiva har vi inte bara hoppat in på Topp 50, vi har även klivit en bra bit in. På plats 39 dyker dubbelalbumet "mellon Collie And The Infinite Sadness" upp!

Smashing Pumpkins var vid det här laget frontmannen Billy Corgans kreativa lekplats, och det kan nog tyckas vågat att ge sig på en giv som detta. 28 låtar på två diskar, med en hel del tuggmotstånd på sina håll visade sig tydligen vara på pricken rätt ändå, och jag har för mig att bandet till och med medverkat i The Simpsons. Det är ju som vi alla vet ett gott tecken på storhet... 9,3 miljoner sålda exemplar sen oktober -95. Snyggt!

På plats 35 hittar vi så Creed igen, denna gång med plattan "Human Clay"

Den skivan har jag hört, och jag tycker att den är helt okej. Framförallt låten "Higher" är väl skarp, men även kändisballaden "With Arms Wide Open" duger ju. Bandet släppte i alla fall denna platta i september -99, och den har slangats iväg i ofattbara (för mig) 10 miljoner exemplar!

10,3 miljoner exemplar lyckades Green Day få iväg av sin skiva "Dookie". Det gav dem nummer 33 på den totala säljlistan, och det är ju rätt imponerande för en debut.


Jag gillar den här skivan skarpt, och tycker det är lite av en klassiker som bör finnas i de flesta skivhyllor. Den spelas kanske inte så ofta numera, men låtar som "Basketcase", "When I Come Around" och "Longview" går ju inte av för hackor!

Okej - till en skiva jag aldrig hört men ändå inte undgått. "Tragic Kingdom" med No Doubt är nämligen en sån där platta där i stort sett varenda låt tycks ha blivit singel med mycket radiotid.
31:a plats totalt sett, med 10,3 sålda ex sen oktober -95 byggdes i huvudsak på Gwen Stefanis attityd och sång, samt låtar som "Just A Girl", "Don't Speak" och"Sunday Morning". Det borgade ju för en hygglig solokarriär så småningom också, även om musikstilen ändrades ganska dramatiskt.

Okej, känner du igen den här skivan?

Antagligen. I Sverige var det en brottarhit, och totalt sett står den noterad för 10,6 miljoner ex sen september -91. Nirvanas "Nevermind" var katalysatorn som fick hela grungescenen att explodera här hemma i Norden, och även om jag inte spelar plattan speciellt ofta numera så står den väldigt stark om man kollar låtlistan. "In Bloom", "Come As You Are", ""Breed", "Drain You"... kanske dags att plocka fram den igen?

Men - de nådde inte högst av kompisarna från Seattle.

Det gjorde istället debuten från Pearl Jam. "ten" är ett mästerverk som står sig fantastiskt bra än idag, och kombinationen av lättillgänglighet och vemod gick hem i stugorna även då. Plattan kom i augusti -91 och sålde 12,1 miljoner ex. Det ger den plats 18 över alla skivor från 90-talet, och det är rätt imponerande tycker jag. Plattan hade ingen "number one hit" i Staterna, men det verkar på bokens text som om den sålt bra precis hela tiden och därigenom dragit ihop sina siffror.

Det brukar ju kunna vara så med kvalitet, skulle jag vilja säga.

Det vinner liksom i längden...

Så - vilken hårdrocksplatta sålde då mest?
Inte så svårt att gissa nu kanske, när de flesta andra kandidater räknats bort.
Nä, det är inte Kid Rock - även om han faktiskt når pats 25 med plattan "Devil Without A Cause" som sålde 11 miljoner ex, ett perfekt tecken på att amerikanerna inte har någon som helst smak egentligen.

Det är, förstås, den här skivan.

Metallicas svarta platta kom juli -91 och har sålts i 13,3 miljoner exemplar enligt denna bok. Det ger den placeringen 12 totalt sett, och egentligen är det inte så oväntat. Bandet hade byggt upp en fanskara under lång tid, sen träffade man en guldåder med den produktion och de låtar som plattan innehåller. Mindre elak thrash, mer tung hårdrock - och ett par ballader som nog själva bidrog till en hel hög sålda plattor. Totalt sett malade bandet ut en mängd singlar från den här skivan, och jag undrar hur mycket krut man hade kvar i bössan efter all promotion, turnéer och kraft man gjorde på den här skivan. Inte så mycket, om man dömer efter uppföljarna "Load" och "Reload"?

Hur som helst, en grym platta. kanske världens bästa svarta skiva? Döm själv, det har varit en sån Tvekamp här på bloggen.

Dessutom kanske du vill fortsätta sånt. Här blir det nämligen inget mer denna gång.

Lördagslyxet är slut för idag. Vem vet vad nästa Lördagslyx innehåller, och när det kommer?

Stone Temple Pilots närmar sig release..

Stone Temple Pilots är ett sånt där band som jag gillade som fanken ett tag.
Speciellt dunderskivan "Core", kanske en av de bästa debutalbumen någonsin.
Scott Weiland har dessutom en röst som tilltalar mig, även om han verkar rätt svår att jobba med.

Nu ser det i alla fall ut som om det närmar sig release, då mixningen av kommande plattan startar på måndag. Vill du läsa mer så kolla in den ganska fylliga intervjun på Spin!

För övrigt får det mig också att fundera lite.
Blir det något tredje kapitel med Velvet Revolver? Och vem står i så fall bakom micken?
Det går säkert att Googla fram, men jag provar såhär istället.
Nån av er som vet?