Besatt: Soundgarden "Badmotorfinger"

Nu ska vi gå i gymnasiet.
Förstås har jag ett knippe skivor som jag varit Besatt av under högstadiet och efter det, men just nu ska vi landa i tiden vid gymnasiet, och närmare bestämt i min första bil. Min första alldeles egna bil.
En grön Volvo 242E, med B21-motor och skogsgrön rätt risig lack. Den hade gått 30 000 mil när jag köpte den, var från -76 (bara två yngre än mig), och jag köpte den för 5 000 kronor.
Den första tiden hade jag inte råd med någon stereo utan pendlade fram och tillbaka till sommarjobbet som vaktmästare på HSB med min freestyle som sällskap.
Såg helt stört ut, förstås, med hörlurar på huvudet i väntan på grönt ljus för att svänga vänster.
Så småningom fick jag lön för detta jobb, och köpte där och då en bilstereo.
En Panasonic, med två 6x9 bak i hatthyllan. Pris för stereo: 6 000 spänn, men det var det förstås värt.
Ingen CD i stereon, men väl löstagbar front och en funktion som innebar att om man dubbeltryckte på att spola fram eller bak så hittade maskinen själv glappet på kassetten och stannade för att spela upp nästa låt. Magiskt!
Egentligen innebar stereon att jag skulle välja en av två skivor, som intimt förknippas med den här tiden. Den ena är Slayer "Decade Of Aggression", som jag och kompisarna knarkade så fort vi åkte med den här bilen, men det känns mindre kul att skriva om.
Ja, det är världens bästa liveskiva. Ja, det finns massor av stories att dra om det.
Nej, det är inte den skivan vi ska kolla på idag.
Det är istället den andra skivan, den jag spelade när jag var själv i bilen.
Soundgarden "Badmotorfinger". Jag har den med "Somms" som extramaterial, men det är huvudplattan som är grejen.
Ruggigt bra platta, faktiskt en av de bästa alla kategorier. Det var ju några som kom där, med samma region som avsändare och som förändrade världen. Pearl Jam "Ten". Alice In Chains "Dirt". Stone Temple Pilots "Core". Nirvana "Nevermind" (även om den aldrig blev en personlig favorit), och så denna.
Låtlistan är rena rock'n'roll-porren.
"Rusty Cage". "Outshined". "Jesus Christ Pose". "Face Pollution". "Room A Thousand Years Wide". "Mind Riot". "Holy Water". Typ alla spår är tokbra, och sitter som berget i mitt minne och i mitt hjärta. Jag har kvar klistermärkena på skivan, köpte den visst för 149 kr på Thylins inne i Skellefteå, och jag har märkt den med mitt namn och att det är skiva nr 52 i samlingen.
Den kommer alltid att vara så hårt förknippad med frigörelsen som bilen innebar att det finns liksom inte. Där andra hör moll hör jag hopp.
Den där bilen.
Jag hade ju inte så mycket pengar, studiebidraget räckte till att tanka en tank. Då körde man bil i två veckor ungefär, sen fick den stå till nästa utbetalning.
Och vilka grejer man gjorde!
Klistrade på egen solfilm på bakrutorna. Det blev... sådär. Jag är väldigt ohändig av mig, och hade inte riktigt handlaget för att få det helt jämnt. Dugligt, men inte så snyggt.
Målade sommardäckens text med vit hobbyfärg eftersom jag ville ha såna däck men inte hade råd med riktiga, nya. Istället för Bridgestone hette dessa Firestone och var någon slags kopia.
Tvättade och vaxade hela bilen hur noggrant som helst, och tyckte att jag skulle avsluta allt med att spola av den en sista gång.
Resultat - hela den nyvaxade bilen torkade och blev fläckig. Man ska tydligen inte blöta ner en nyligen vaxad bil.... bara att börja om.

Och jag bodde i den.
Oj, vad jag bodde i den. Sov en vecka i sträck i den när det var dags att gå ut gymnasiet, en filt i baksätet. Sov varje lunchrast i den när jag var vaktmästare. Reste över Västerbotten nattetid, slukade spräcklig asfalt när pengarna fanns...

Så småningom fick jag jobb på Posten. Konstiga arbetstider, på sorteringen (där, barn, kan man förstå exakt hur länge sen det här är - posten sorterades manuellt!). Konstiga tider, men jag kunde ta jobbet tack vara bilen och möjligheten att pendla.
Enda problemet var att jag var så trött när jag kom fram där vid halv fyra på morgonen att det hände mer än en gång att jag låste in nyckeln i bilen (sånt gick att göra då, men tryckte ner låsknappen och slängde igen dörren). Ridå.
Som tur är låg polisstationen inte långt bort, så jag gick dit och sa att jag var tvungen att bryta mig in i min bil... och fick låna ett sånt där brytjärn som man kunde sticka in i skarven på dörren och tvinga upp låsknappen på insidan (lita på mig, jag loooooooooovar att det är min bil?).
Härliga tider!

Så småningom slutade den där bilen som en översnöad hög på parkeringen när vi flyttat till ett radhusområde. Den funkade då inte, och hade förstås gått än längre. Jag skulle rycka in i lumpen, och använde bilen som kylskåp för all öl jag inte ville och vågade ha hemma (jag kan dock berätta att det INTE är smart att förvara en back Spendrups Old Gold glasflaskor i en bil när det är -25 ute... det ser ut som ett fryst fyrverkeri då, när ölen fryst uppåt i flaskan och korken sitter kvar längst upp på den där spretiga bruna frusna pinnen, pekandes åt 20 olika håll från 20 olika flaskor...).
Så hände det magiska... grannen Peter muckade och ville ha något att göra.
Och han kunde bilar.
Jag fick behålla stereon (den ligger nog någonstans i en kartong på vinden fortfarande) och högtalarna, men han tog den som den var. Rostig och hopfrusen och full av underbara minnen.
För 5 000 kronor, samma summa som jag lagt ut på den.
Värdeminskning = 0 kr.
Värde för mig och mitt liv = ovärderligt.
Hoppas att Peter fick samma glädje av den gamla skorven, och att jag glömde kassetten med Soundgarden i bilen någonstans. Det vore ett fint sätt att skicka friheten vidare.