1984 - hårdrockshistoriens bästa skivår?

...allvarligt, finns det något skivår i hårdrockshistorien som är bättre?
Jag vet inte om det.
Jag menar.. tänk hur kandidaterna till det årets topplista skulle se ut..(!)

 

 

Detta utan inbördes ordning, förstås, och egentligen bara de jag sådär kom på rakt av (vill man addera kandidater som jag egentligen inte håller lika högt så får man addera skivor som...

• Ratt "Out Of The Cellar"
• Quiet Riot "Condition Critical"
• Queensryche "The Warning"
• Venom "At War With Satan"
• Europe "Wings Of Tomorrow")
• Anthrax "Fistful Of Metal"
• Bathory "S/t"

Och ändå släppte inte akter som AC/DC, Accept, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Rainbow, Aerosmith, Def Leppard, Motörhead, Thin Lizzy eller Michael Schenker Group (MSG) något det året, medan akter som Helloween, Testament, Megadeth och Kreator ännu inte hade sparkat igång och kom med sina debuter året efter.

Bara att erkänna.
80-talet var vansinnigt bra musikaliskt, och jag utmanar er att hitta ett bättre år än 1984...!

Recension: Ronnie James Dio "This Is Your Life"

Det är knappast någon hemlighet, det där att jag anser Ronnie James Dio vara en av hårdrockshistoriens största sångare, och för min egen personliga del alldeles essentiell för min kärlek för hårdrocken.
Att han gått ur tiden är numera en saknad, chocken har lagt sig, och jag försöker hålla hans minne och hans sånger långt fram i spellistor och vid val av skivor - lika mycket för att hylla honom som för att jag ju faktiskt tycker att i stort sett allt kar'ln spelade in var snudd på fantastiskt.
En bra låt är en bra låt, och den tanken går verkligen igen på denna hyllningsplatta.
Kanske är det ett av de största tecknen på hur stor han var i jordelivet, och hur omtyckt han var, det faktum att man lyckats jämna vägen för en skiva där så många artister - trots olika management, skivbolag och intressen - enats om en utgivning. Det enda jag saknar är egentligen bidrag där de gamla kollegorna från Rainbow (tänker då förstås på Ritchie Blackmore) eller Black Sabbath (Tony Iommi, Geezer Butler), men det här är förstås en skiva där man istället ska se till de som är här.
Och det är en galet lång lista med prominenta gäster.
Anthrax gör "Neon Knights", Tenacious D "The Last In Line", Scorpions ger "The Temple Of The King", Metallica ett medley med bland "Kill The King" och "Tarot Woman" och Doro "Egypt (The Chains Are On)". Som exempel, för det bara fortsätter, och i de fall man inte har ett helt band som samlats runt en låt så har man lyckats plocka ihop olika väldigt intressanta namn. Saxons Biff Byford gästar resten av Motörhead (och gör rent sångmässigt väldigt bra ifrån sig) på "Starstruck", Corey Taylor från Slipknot/Stone Sour gör sitt bästa (men blir smiskad av Ronnie) på "Rainbow In The Dark", Rob Halford slår sina påsar ihop med Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson och Scott Warren och kväker på "Man On The Silver Mountain" och Glenn Hughes gör en rent magisk insats på "Catch The Rainbow".
Det är en enda lång kavalkad av superstjärnor som hyllar Ronnie James Dio, och Wendy Dio som satta samman skivan och står som producent har varit smart nog att lägga finstämda "This Is Your Life" sist, där han sammanfattar livets innebörd själv.
Det är här och nu som gäller.
Ingen vet när det tar slut.

Kloka ord, och eftersom skivans överskott går oavkortat till Ronnies "Stand Up And Shout Cancer Fund" så är det egentligen bara för dig som inbiten rocker att hala upp lädret och köpa den.
Ja.
Du får en gammal version av "Holy Diver" med Killswitch Engage som du redan hört, men du får så många nya röster som ger sin version av en bra låt, och det är väl där någonstans det hela mynnar ut.
En bra låt är, trots allt, alltid en bra låt - även om den som sjunger inte riktigt når upp till förebildens topp. Och det är okej, speciellt en sån här gång.

Bästa Spår? Man får ju förstås bortse från själva låten, och se till de versioner som levereras, och jag är då väldigt förtjust i just insatsen på "Catch The Rainbow", där Glenn Hughes, Rudy Sarzo, Craig Goldy, Scott Warren och Simon Wright visar var skåpet ska stå.

Betyget blir en fyra, och det beror närapå lika mycket på att man faktiskt ror ett sånt här projekt i hamn. Att få alla dessa namn att samlas under en flagga i dagens skiv- och musikindustri kan inte vara helt enkelt, och som sådan ska initiativet hyllas.
Och så var det ju det där med själva ursprungslåtens kvalitet....

Ronnie James Dio "This Is Your Life": 4

Vi måste prata om... Saxon. De tidiga åren.

Livet, mina vänner.
Det är bra märkligt.
Den här gången ska vi konstatera det genom att låta ett legendariskt band stå i fokus.
Saxon.
Vi måste prata om Saxon. De tidiga åren.
En svit skivor som innehåller inspiration och guldkorn för en hel generation kommande rockers och som... nästan... har gått mig förbi.
Ja.
Du läste alldeles rätt.
Det har i stort sett gått mig förbi.

Jag upptäckte Saxon i samband med "Crusader" från 1984. Den fanns i min morboro Anders rum, och egentligen hade den kunnat bli en av de där skivorna som fick en plats i serien Besatt, men den föll bort av den relativt enkla anledningen att det, egentligen, inte var hela skivan som fick mig så begeistrad - utan i huvudsak titelspåret som jag nötte om och om igen), och förälskade mig omedelbart i bandets sound.
Tydliga riff.
Fantastisk sång.
Klart fokus på melodi och sväng.

1984 var jag tio år.
Tillgången på ny musik och möjlighet eller förstånd att gräva vidare i ett varmt spår var klart begränsad, så för min del stannade faktiskt Saxonäventyren lika tvärt som de startade.
"Crusader" var och förblev den skiva som var synonym med bandet, länge länge.
Med tiden skaffade jag egen CD-spelare och stereo (innan var det morsans/familjens gemensamma silverfärgade sak i vardagsrummet som gällde), och med det intåget (en svart Yamaha, mer om det här) så kom ganska snabbt en samlingsplatta med Saxon in i hyllan. Då insåg jag att jag ju, faktiskt, hade hört en hel del av låtarna som fanns med även om de nu inte ligger på just "Crusader".
Det går inte att värja sig mot spår som "Princess Of The Night", "Dallas 1 PM" eller "747 (Strangers In the Night)". Faktiskt.
Men, kära vänner, nu kommer det konstiga i den här historien.

Så galen jag är i skivor, så förälskad jag är i bra musik och så tveksam min inställning är till att "älska" ett band via en samlingsskiva så är det just så det har slutat.
Visst har diverse senare platta smugit sig in i samlingen, men det finns ett stort svart hål där så inte borde vara.
Saxons tidiga år.
Vi pratar om sextetten:

• "Saxon" 1979
• "Wheels Of Steel" 1980
• "Strong Arm Of The law" 1980
• "Denim And Leather" 1981
• "The Eagle Has Landed" 1982, live
• "Power And The Glory" 1983

Sex skivor av modellen "instant classic", med musik som ju faktiskt, rent krasst, alltid har fyllt mina kriterier för att inhandla och utveckla en mer eller mindre hälsosam relation till.
Ändå har det inte hänt.
Ändå stannar de tidiga åren ännu så länge vid något av ett svart hål.

Hur kan det komma sig?
Märkligt.

Men så är ju livet sådär som livet är.
Oförutsägbart och fullt av överraskningar (like a box of chocolate, som en snubbe på film skulle sagt). 
Och därför dök bandet upp på Hårdrockskvällen detta år.
Det här inlägget är lite av en följd därifrån, samt att jag funderat en hel del på det där med samlingsskivor och varför det bara stannar med en sån ibland.
Andra exempel skulle kunna vara Scorpions och ZZ Top.
Två band som jag har starka och glada minnen från, och lyssnat mycket på en gång i tiden.
Egentligen skulle jag vilja äga och vara helt inlyssnad på hela diskografin, men det har inte hänt. Jag har hört destillatet, kan man säga, i och med att det är via samlings- och liveskivor jag lyssnat mest på dem.

Det här kan egentligen mynna ut i flera olika saker i riktiga livet.
Att jag på bloggen kör en fullständig genomgång av samtliga samlingsskivor i min ägo är lika sannolikt som att allt faller i glömska under våren.
Att jag snöar in fullständigt på en svit skivor från fordom från ett band som alla andra redan har upptäckt och kan allt om är också lika sannolikt som att jag smyger in platta med akterna lite här och där allt eftersom jag springer på dem för en låg penning.
Egentligen har jag inget större mål med detta inlägg heller, mer än att belysa denna udda sak. Att livet har en förmåga att kanske plocka fram det man saknar fast man inte visste att man saknade det ibland.
De tidiga åren.
Saxons tidiga år.
Vi måste prata om dem... 

Recension: Saxon "Unplugged And Strung Up"

En bra låt är en bra låt.
Där har du kärnan i hela resonemanget bakom vad som verkar vara lite av en trend i år: att göra om egna låtar med ett annat och mer akustiskt anslag (Katatonia har gjort det med "Dethroned & Uncrowned" och Black Label Society har svarat med "Unblackened").
För veteranerna i Saxon innebär "Unplugged And Strung Up" inte att man drar ur elkontakten och sätter sig för att mysa vid lägerelden direkt, snarare att man tar befintligt material och kör det genom diverse filter för att skapa nya och spännande slutresultat.
Det är som allra bäst när det blir episkt orkestralt, tycker jag, och ibland lyckas man faktiskt överträffa originalversionen.
Det  säger ju en del, med tanke på bandets skattkista när det gäller låtmaterial..

På min version får man två skivor.
Den "riktiga", samt en bonus med samlingsplattan "Heavy Metal Thunder", med andra ord en värdepackad paketering. Själva huvudnumret en blandning av vanliga remixar ("Stallions Of The Highway", "Battle Cry"), nyinspelningar ("Forever Free" och "Just Let Me Rock"), akustiska versioner ("Frozen Rainbow", "Iron Wheels Live", "Requiem", "Coming Home") men för mig är det just de orkestrala versionerna som står i fokus och ger skivans dess riktiga krydda.
"Crusader" (inte riktigt lika bra som originalet, men mycket spännande)
"The Eagle Has Landed" (bra!)
"Red Star Falling", "Call To Arms" och "Broken Heroes" (samtliga nog bättre än ursprungsversionen).
Det är häftigt, det är pampigt, och det slår verkligen fast inledningsmeningen på den här recensionen.
En bra låt är en bra låt.

Ska jag vara petig så kan jag tycka att det är lite trist att man inte lagt mer krut på bookleten. Det finns inga liner notes om varför man valt vissa låtar att bygga om, och kanske kanske beror det på den frenetiska takten bandet håller i sin karriär (förra släppet "Sacrifice" kom bara tidigare i år), nu får man nöja sig med ett knippe "konstnärliga" bilder samt en enkel sida som förklarar vem som gjort remixarna (nästan uteslutande Andy Sneap) och vem som står bakom det orkestrala (Matthius Ulmer).
Får man dessutom önska sig en valfri sak så vore det givetvis att man kunde få en hel platta med riktig orkester istället för konstgjord, men ändå.
Detta är en bra platta som dessutom är en aning udda i skivhyllan.
Gillar du Saxon, gillar du det storslagna och gillar du bra låtar är det en alldeles utmärkt julklapp till dig själv!

Du har plattan på Spotify så att du kan lyssna, och med tanke på det snåla materialet i den fysiska produkten så är det här en sån där skiva som funkar minst lika bra i enbart elektroniskt format.
Betyget påverkas också av det.
Jag tycker nog att själva låtarna, produktionen och konceptet kan förtjäna en knapp betygsfyra, men eftersom det övriga materialet är så snålt så blir jag lite närig och håller slutomdömet på en trea.
Bästa Spår: De akustiska. Jag är löjligt svag för såväl "Call To Arms" (visserligen samma version som fanns med på plattan med samma titel, men den är lika bra nu med) samt "Broken Heroes". 

Saxon "Unplugged And Strung Up" - 3

Hårdrockskväll 2014 - Nytt blod

...det är nu 2 månader kvar till Hårdrockskväll 2014.
Samma glada och aningen överförfriskade gäng som du ser på idolbilden ovan kommer då att samlas (och denna gång är det nästan hos grannen för mig sett, krypavstånd!) för att spela musik med distortion som gemensam nämnare.
För att fira det ska jag avslöja hur min skiva med 8 valfria låtar skulle se ut om jag hade temat "Nytt Blod".
Idel debutskivor - och naturligtvis betyder detta att ingen av nedanstående låtar kommer att föräras en plats på den skiva som jag egentligen spelar när det väl är dags, Trettondagsafton. Hemlighetsmakeriet fortgår ju alltjämt.

Så, okej, då kör vi. Länkar till recensioner på respektive gruppnamn...
----------------------------------------------------------------------------------------
Låt 1 - Anciients "Raise The Sun"
 

Ska man börja kvällen på ett bra sätt så är väl inledningen på en av årets bästa skivor alldeles utmärkt? Detta är en debut som heter duga, och jag har detta år sett det lite som mitt uppdrag att sprida ordet om just Anciients. Alltså - "Raise The Sun", där riffet sparkar igång själva låten, är ett givet val som inledning i detta sammanhang.

----------------------------------------------------------------------------------------
Låt 2 - Scorpion Child "Polygon Of Eyes"

...finns förstås ingen anledning att vila på hanen, utan vi brakar på med lite högkvalitativ rock'n'roll från andra sidan pölen. Scorpion Child har med debuten imponerat på mig, och vi hämtar därifrån singelspåret "Polygon Of Eyes". 
En bra uppföljare från den lite meckigare och hårdare starten.

------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 3 - Necrowretch "Purifying Torment"

Jävla ungar.
3 snorvalpar från Frankrike bildar bandet Necrowretch och lirar i stort sett brallorna av den etablerade svärtade dödsscenen. Driven och svängig platta med bra attityd, och även om man väl kanske skulle kunna ta i stort sett vilken låt som helst så har jag fastnat lite extra för "Purifyin Torment".

---------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 4 - Vidunder "Summoning The Not Living"

 ...ibland kan man undra hur många bra svenska grupper inom genren "hårdrock med influenser från 70-talet" som egentligen kan komma fram. Finns det en gräns?
Vidunder har med sin självbetitlade debut hur som helst tagit en plats bland dessa band, och därifrån hämtar vi öppningslåten "Summoning The Not Living".
Bra ljud, bra riff, bra sång, bra låt!

----------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 5 - Witherscape "Astrid Falls"

Debutant och debutant.
Dan Swanö är ju ingen duvunge direkt, men projektet Witherscape - där han har med sig Ragnar Widerberg - är i alla fall nytt och får räknas in i debutantskaran i detta sammanhang.
Progressivt, med både growl och rensång, och vi hämtar in skivans andra spår "Astrid Falls" för att representera plattan "The Inheritance"!

--------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 6 - The Winery Dogs "Elevate"

Fler gamlingar som debuterar - The Winery Dogs!
Rutinerade herrar som levererar rak men ändå svängig hård rock.
Det är måhända inte skivan som du tar med dig till graven, men det är avslappnat, snyggt producerat och bra. Jag väljer just nu låten som öppnar skivan, "Elevate", kanske inte så mycket för att den är bäst på plattan utan snarare för att den är av sorten som sätter sig direkt.
Man behöver inte ha hört den innan, liksom, och det passar sig ju bra en sån här kväll när musiken förmodligen är lite ny för de flesta.

-------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 7 - Black Trip "No Tomorrow"

Mer rutinerade herrar som debuterar, svenskt denna gång.
Black Trip (med bland annat Peter Stjärnvind i sättningen) lirar okomplicerad heavy metal. Det luktar lite gamla Iron Maiden, Saxon, Scorpions, och det tilltalar hjärtat snarare än hjärnan.
Som näst sista låt en sådan blöt kväll passar dte förstås perfekt, och jag väljer sköna "No Tomorrow" som representant för skivan.

------------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 8 - Colossus "Kingdoms"

Sist men verkligen inte minst är svenska trion Colossus, där jag väljer "Kingdoms" från fullängdsdebuten "Wake". Det är lite meckigt, halvsludge-doom-rockigt, och både enkelt att ta till sig samtidigt som det finns djup och egensinne i skivan.
Det är en av de intressantare debuterna som jag har sprungit på under en längre tid, och ska man ha tema "nytt blod" på en Hårdrockskväll så känns den helt given.
Jag har också sparat den till slutet, så att lite av det bästa kommer sist...

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

...ganska enkelt att konstatera: det har varit ett bra debutantår, eller hur?
Nästan lite synd att mitt tema inte kommer vara just det, för ovanstående radda låtar hade absolut varit fina att spela. 
Tur det som kommer att spelas också är bra.
Bara två månader kvar nu...

Record Madness: S

Vet du vad Record Madness är?
Alltså, serien där jag och Stones dyker ner i våra skivhyllor och rotar fram mer eller mindre oväntade alster. Varje inlägg fokuserar på en bokstav, och i slutet så passar man utmaningen vidare till den andra genom att berätta vilken bokstav som ska skärskådas. 
Förra gången tittade vinylfantasten på bokstaven U, och sen avslutade han med att passa en av skivhyllans största utmaningar min väg.
Detta är historien om...

Record Madness: S
Detta är en väldigt konstig bokstgav i min skivhylla.
Både väl representerad och misshandlad på samma gång. Den har... hål. Massor av hål, som inte borde finnas där men ändå gör det.
Vi återkommer dock till det lite senare.
Först - själva spektaklet. S.

Som du ser så ryms inte alla skivor som de ska, egentligen. Några ligger i en trave på sidan (de gömmer bland annat Soundgarden-plattorna), och det är förstås en helt förkastlig lösning. Tittar du dessutom noggrant ser du att det ligger skivor inpetade i det minimala utrymmet ovanpå de andra, och eftersom det är så hårt ihoptryckt blir resultatet att man nästan inte får loss någon skiva alls om man vill lyssna på den. Skådebröd, typ. 
Inte bra, men jag kan berätta att en ny lösning på hela skivhylle-problematiken är på gång. Beställt, hemleverans i början av juni.
Nog om det.
Bokstaven S kan sägas vara motsatsen till utmaning om man jämför med den förra bokstaven jag fick från Stones, U. Då fick jag skrapa ihop skivor för att ha något att skriva om, medan det nu är tvärtom - jag kommer att hoppa över en hel del för att nånsin komma till publicering!
En sak som slår en när man kollar på skivhyllan är att det finns en hel del thrash under just bokstaven S. Kolla:

Överst, förstås med tanke på Jeff Hannemans frånfälle här senast, är en av genrens grundare. Slayer. Det är väl en hyggligt komplett samling det där, lite halvslarvigt uppställd. Ofats lyssnar jag nog på livegiven "Decade Of Aggression", den är ju nån form av best of med bandet.
men det stannar ju inte där.
Jag tycker inte man kan slarva över vare sig Sepultura eller Sacred Reich om man ska prata thrash på bokstaven S. Två bra grupper som har olika sound men ändå ryms i samma lilla ask. De två vänstra Sacred Reichskivorna är från en box, så de är matade med lite filmmaterial och grejor också. Fint så.
Ändå har jag sparat en riktig pärla till sist, med en viss Andy Sneap (producenten) i settningen. Udda, avig och bra:

Sabbat "The History Of A Time To Come" är en skiva jag tycker du ska kolla in om du gillar gamla, nya upptäckter och inte känner till dem sen innan.
Därifrån ska vi gå till en del helt logiska och kända akter.
Hårdrock som vi städar av, liksom, eftersom du ju fattade att de skulle finnas i hyllan.

Överst Soilwork, via Soundgarden och sen landar vi i både Spiritual Beggars och Sahg.
Jag har inte allt banden har släppt (Soundgarden och Sahg är väl närmast), men ganska tillräckligt för att stilla min hunger om andan faller på.
Funderar på att införskaffa den alldeles nya Spiritual Beggars-plattan, men har liksom inte fått tummen ur än, och jag vet inte jag. Jag tycker nog att de var bättre med JB på sång än med nuvarande Apollo Papathanasio, så det känns som en sån där platta som jag sparar till dess att den dyker upp till riktigt bra pris om nåt år...
Sista bilden är Symphony X och The Sword. Två helt olika grupper, med helt olika musikalisk inriktning. Jag tycker nog The Sword är bättre, och det avspeglas ju också i att den samlingen i alla fall innehåller samtliga det bandets fullängdare.

Okej. 
Ska vi lämna hårdrocken ett tag?
Det betyder att jag inte kommer peta upp bilder på Slipknotskivor, Saxon- eller Stardogplattor, trots att de finns där. Du får helt enkelt föreställa dig hur det där ser ut.
Istället tar vi de här.

 Jag gillar Sahara Hotnights. Tjejerna har attityd och går sin egen väg, och trots att de nog var mer punkig stökighet i början av karriären så tycker jag att de är som bäst när de går lite mer mot mittfåran och levererar pop/rock. Spelar dem rätt ofta, och det är inte bara för att de kommer Robertsfors.
Bruce Springsteen är ju rykande aktuell efter sina Sverigespelningar, men nu ska ni få höra något märkligt - jag har aldrig varit på någon Springsteenkonsert!?!
Fast jag borde, och skulle vilja, så tycks jag aldrig ha koll så pass att jag hänger på låset för att skaffa plåt. Lite märkligt, men det syns också i skivhyllan.
En samlingsplatta (igen, det där med samlingsplattor är egentligen inte så kul tycker jag, men ibland har det blivit så...), sen "Human Touch" som väl köptes till en spottstyver nån gång, och fina "The Rising" som behandlar 9/11-händelserna.
På tal om hål.
Inte i marken efter att tornen rasat, men på tal om skivor som saknas i samlingen.
"Born In The USA"? "The River"? "Darkness On The Edge Of Town"?
Nä.
Saknas. 
Och det är lite som med de där konsertbiljetterna, jag gillar Springsteen men är inte tillräckligt biten för att verkligen göra något åt saken, verkar det som.
På samma bild finns också Supertramp.
"Crime Of The Century" är en helt fantastisk låt, och var en av den som spelades mest när jag provlyssnade på stereon på Audio Reference. Snacka om att göra sig väl på hög volym... 
Vi fortsätter väl på icke-hårdrock?
Nästan till och med icke-rock?
En blandad kompott, detta...

Rörigt, minst sagt. Santana bredvid September, Rod Stewart bredvid Sting och Sweet Chariots, The Streets uppe till höger som samsas om platsen med svenska Snook, Will Smith och Snoop Dogg.
Som står sorterad under S.
Inte under D.
Jag kan inte rent logiskt förklara varför, mer än att jag inte skulle hitta den annars. jag skulle inte kolla under D om jag ville lyssna på Snoop (även om det nu i ärlighetens namn sker väldigt sällan, och de gånger jag spelar skivan så är det nog på iPoden, ansluten till extern ljudkälla på baksidan av huset eller så...).
Det är säkert fel, men hey... I call'em like I see'em när det gäller min skivhylla.
För övrigt känns det väl som om just ovanstående bild är lite oväntad för många av er läsare. Den innehåller både en och två skivor som ni kanske på förhand inte skulle gissa på.

Detta är nog också en bild man kanske inte skulle gissa sig fram till:

 Jaha, tänker du.
Vad är det för konstigt med den?
Och vad gör Rod Stewart på den bilden också?
Det ska jag tala om - detta är bilden med alla hål i skivhyllan.
Alltså, det finns fler hål med grupper jag inte har alls, men nu är vi framme till hålstegen i bokstaven S. Samtliga ovanstående grupper/artister är nämligen rätt stora - men där detta är den enda skivan som finns i min hylla. I alla fall i fysiskt format.
Är inte det lite konstigt?
Uppifrån vänster är det Swans, Soundtrack Of Our Lives, Stone Temple Pilots, Rod Stewart, Sodom, Stone Sour, Scorpions.
En skiva var. I Roddans fall en samlingsplatta, i Sodoms och Scorpions fall en liveskiva.
Det är egentligen inte okej.
Det borde finnas bra mycket mer av detta. Egentligen.
Men det är det jag menar med att "S" är lite skum.
För jag tror att jag skulle kunna handla i alla fall ett hundratal plattor av artister jag redan har enbart för att komplettera om jag ville.
Trots att det redan finns relativt många skivor sorterade under bokstaven i fråga, och att många av dem är sådana som verkligen hängt med (faktum är att jag själv blev helt förvånad över att det till exempel bara fanns en platta med just Scorporna).

Till sist en hög med pärlor.
Enstaka skivor som egentligen allihop skulle kunna vara Veckans Tips (och kanske blir det vad det lider...). Här har du att kolla in om du saknar något att lyssna på!

Det blandas friskt i stil. Längst ner till vänster är det Soen, sen kan man se The Solution (med Nicke Andersson i soulstass), Sven Gali, Stench, Spiders, Soil och längst ner till höger Sanctuary.
Nå.
Det där, mina vänner, ska faktiskt ta oss hela vägen i mål när dte avser bokstaven S och Record Madness. Man skulle som sagt kunna hålla på i stort sett hur länge som helst, men jag väljer att inte göra det.
Istället ska bollen passas vidare, och efter det snart är den 16:e maj, den dagen när Ronnie James Dio togs från jordelivet så ska vi be den gode Stones att titta på just bokstaven D.
En sån där smygstor bokstav, tror jag. Det finns nog en hel del där...!

Världsrekord i recensioner!

Herreminskapare!
Det kan vara rekord för undertecknad.
Antalet recensioner som just publicerats för Werock, alltså.
9 stycken.
Det blev så eftersom jag missade deadline med en del förra gången, och hade en hel del annat på g, men i alla fall.... 9 stycken?
Galet.
Det betyder alltså att du hittar en hel del massiv läsning på Werock just nu.
De skivor som undertecknad satt öronen i är, i alfabetsordning, dessa:

...delar vi det i två delar så innebär de fyra första alltså:
Burning Rain "Epic Obsession". Klassisk melodiös hårdrock med en viss Doug Aldrich på gitarr. Behöver inte säga så mycket mer, gissar jag...
Death Wolf "II: Black Armoured Death". Morgan Håkansson från Marduk är med i det här gänget, men det är verkligen inga låtar som råkat bli över som presenterats. Riktigt bra!
Deville "Hydra". För dig som saknar Queen Of The Stoneage. Typ.
Egonaut "Mount Egonaut". En riktigt bra skiva, faktiskt, och något för dig som gillar klassisk hårdrock. Förtjänar kanske ett högre betyg än vad jag till slut gav den?

Andra halvlek då...

 Okej.
Saxon "Sacrifice" förvånar kanske ingen med sin stil. Tycker tyvärr att den är lite för "hård" för att vara Saxon när de är som bäst dock.
Supermachine "S/t" är riktigt jävla bra svängig muskelhårdrock. Kolla in!
Syn:drom "Iconoclasm" är ett stycke teknisk dödsmetall som har tagit ett rejält kliv framåt sen debuten (som ändå var tillräckligt bra för att knipa en plats som Veckans Tips...)
Voodoo Circle "More Than One Way Home" är ju fortsättningen på förra plattan, även om den kanske inte är lika fantastisk som just den. Klassisk hårdrock med Whitesnake som mall!
W.E.T "Rise Up". En aning mjukt, kanske, och inte heller lika bra som debuten, men ändå. Jag gillar Jeff Scott Soto, han sjunger ruggigt bra.

Pust!
Räcker det ändå inte så har förstås kollegorna också fyllt på. Flotsam & Jetsam, Amorphis... ja, du bör helt enkelt kolla in hela sidan med recensioner för april. Missa dessutom inte tävlingen om hårdrocksböcker. Kan vara bra inför stundande hängmatta när sommaren väl kommer....!