Recension: Meshuggah "Alive"

Meshuggah, Umeåsönerna som erövrat en hel värld med sin komplexa och extremt svårspelade metall, har faktiskt inte släppt någon riktig livegiv förrut. När de nu kommer med "Alive" - som finns på DVD och CD - så gör de både rätt och fel på samma gång.

Rätt därför att det här är precis så snyggt och grymt tajt som man bara kan tänka och förvänta sig.

Fel, därför att man valt att hoppa över hela skivan "Destroy Erase Improve", och framförallt sitt magnum opus-nummer "Future Breed Machine".

Skivan som sådan är en sammansättning av flera spelningar, fångade från Tokyo 2008 samt Toronto och Montreal 2009, men inte i samma ordning som den DVD som finns (av någon outgrundlig anledning...). Det ger förstås fläckfria versioner av samtliga låtar, men för egen del innebär det också att jag inte får den där känslan av "livespelning" som jag älskar; den där som kommer av att få en hel konsert i ett svep - med mellansnack, intensiv start & någon av de större hitsen som avslutning. Visst avslutas plattan med eminenta "Bleed", men ändå.

Det var ju det där med låtmaterialet.

Visst får vi massor av bra låtar - "Perpetual Black Second", "Electric Red", nämnda "Bleed" är bara några exempel, men ändå känner jag mig snuvad på konfekten.

Varför har man inte med "Suffer In Truth"?

"Future Breed Machine"?

Inte ett spår från den skivan som är överlägset mest populär bland fansen - och som dessutom ofta spelas på bandets konserter?

Märkligt, och rätt korkat. Man får faktiskt känslan av att det är viktigare att vara udda och sticka ut än att faktiskt göra en produkt som fansen och publiken verkligen kan ta till sig... Det kan ju inte ha med rättigheter att göra heller, eftersom Nuclear Blast står bakom både den aktuella skivan & den här livegiven.

Nå, med det sagt - Meshuggah är ju bra som fan, förstås. Tajta (fast det behöver man ju inte säga...), bra låtskrivare och unika i sitt uttryck. Ljudbilden är dessutom riktigt bra, så gillar du bandet - eller liveskivor i gemen för den delen - så är detta ett givet köp!

Bästa Spår: Jag gillar versionen av "Pravus"!

Betygsmässigt så hamnar detta på en 3:a i min bok, men ärligt talat - då har jag snott (minst) en poäng för det konstiga beslutet avseende låtval.

Meshuggah "Alive" - 3

Intervju med Armored Saint

Letar du efter lite skön läsning om musik såhär på slutet av helgen? Då föreslår jag lite intervjuläsning, denna gång har jag ställt frågor till Joey Vera från Armored Saint (ja, gänget på bilden alltså... en bild plockad från Metal Blades promoserver..). Det kanske kan vara nåt?
Dessutom tipsar jag om Werock-kollegan Manhammers snack med Avantasias Tobias Sammet som du hittar här. Det verkar vara en pratglad herre, Sammet..

Nå, till intervjun med Joey från Armored Saint. Här är den!

Live: In Flames "The Tokyo Showdown"

In Flames från Göteborg är möjligtvis Sveriges bästa liveband. Den här skivan har några år på nacken, och eftersom den utkom 2001 så saknas spår från skivorna "Reroute To Remain", "Soundtrack To Your Escape", "Come Clarity" och "A Sense Of Purpose" - men det är också det som är delar av charmen. Det betyder att låtar som kanske inte längre får dominera dagens spelningar med bandet får mer plats på den här utmärkta livetagningen från Japan. Att gruppen har så lång karriär innebär också att det trots avsaknaden av de ovan nämnda plattorna fortfarande finns en oerhörd mängd guldkorna att plocka från när setlistan ska skapas.

"Bullet Ride", "Jotun", "Food For The Gods", "Clayman" och "Pinball Map" finns förstås med, likväl som bandets kanske bästa låt genom tiderna - ""Only For The Weak".

Dessutom är bandet hungrigt, tajt och svängigt på den här inspelningen, och ljudet är riktigt bra med en härlig närvarokänsla. Det här är helt klart en liveplatta du ska se till att plocka in i din skivhylla om den inte redan finns där!

Överraskande bra!

Ibland utövar jag skivbyte med en av bloggens läsare, R2. Ni vet, ungefär som gammaldags tapetrading. Då och då dyker det upp riktiga pärlor som det är värt att köpaett eget ex av, och häromdagen svängde mannen förbi med Slash senaste.

Oj, vilken överraskning.

Förbannat bra, är min spontana kommentar, och givetvis läggs den här på inköpslistan pronto.

Skönt spret och härligt sväng. Kolla upp den själv!

Recension: Airbourne "No Guts. No Glory."

Hänger du med på den här bloggen så har du sett att Airbourne figurerat förrut, förra släppet har innehaft titeln Veckans Tips. Du har också sett videomaterial med singeln från den här plattan, låten "No Way But The Hard Way", och du vet att musiken i sig är rak rock'n'roll utan krusiduller, allt bakat med en kärlek till hela livet som just rockstjärnelivet för med sig.

Har du inte hängt på den här bloggen men läst såhär långt så vet du numera ungefär samma sak, så med det i bakhuvudet kastar vi oss över färska plattan med namnet "No Guts. No Glory".

Inget har hänt när det gäller attityd och musikstil, och tur är väl det, för här får vi australiensarna precis som vi vill ha dem - svängigt, lagom skitigt och med smittande refränger. Ena handen i luften, den andra stadigt greppande en halvljummen folköl, typ.

Albumet sparkar igång med rätt hårda "Born To Kill", ett spår som jag tyvärr anser höra till de svagare på plattan och aningen missvisande för vad som ges resten av resan. Väl förbi just det spåret så är det dock partaj på högoktanig nivå, och det svänger rejält i stycken som "Bottom Of The Well", tidigare nämnda singeln "No Way But The Hard Way", "Blonde, Bad And Beatiful", "Chewing The Fat" och flera andra stycken.

Det som verkligen gör det hela bra är den genuina kärlek som bandet visar till rocken.

Här finns inget falskt, inget beräknande - det är hjärtat på utsidan av kläderna och full satsning för att de vill och måste leva och spela den här typen av musik. Möjlightvis kan man beklaga sig över mängden låtar - i den deLuxeutgåva jag införskaffat får man hela 5 extraspår, totalt 18 låtar - vilket kanske är i mesta laget för att vara en rockrökare.

Fast, å andra sidan, när många av låtarna är så bra så tar jag gärna det, jag gör nog gärna som bandet uppmanar - "Kicking It Old School"!

Nå, det här är jävligt kul rock, som faktiskt är betydligt mer lustfylld och vital än exempelvis förra given från landsmännen i AC/DC, och söker du ett nytt favoritband så kan nog Airbourne passa in finfint på den beskrivningen. Kolla upp!

Du hittar plattan här, eller så kollar du in Spotify.

Bästa Spår: "Bottom Of The Well". Tror jag, inte så jäkla enkelt att välja faktiskt...

Airbourne "No Guts. No Glory." - 4

Tävling - vinn ett ex av Blowback "Eight Hundred Miles"

Transubstance Records och bloggens samarbetspartner Record Heaven har skickat över skivor för utlottning - 3 exemplar av Blowbacks eminenta rock-rökare "Eight Hundred Miles" ligger på Rebellängelns skrivbord och bara väntar på att få nya ägare!

Självklart ska du aspirera på ett av dem - skicka ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com och bara för att det var så bra drag i förra tävlingen om promoskivorna så säger jag att om du var med då så är du med i den här utlottningen också! (ja, om du nu absolut vill slippa så får du ju det, men då får du säga till...). Nya tävlande är dock förstås lika välkomna - after all, det är ju 3 exemplar som ska delas ut!

Tävlingen är öppen till midnatt på onsdag den 21/4, så det finns ingen tid att vila på hanen. Go for it! Jag lovar - skivan är toppen..

Veckans Tips: Bruce Dickinson "Tyranny of Souls"

Bruce Dickinson är förstås en man som inte kräver speciellt mycket presentation. Frontar man Iron Maiden på det sätt han gör så är man liksom självskriven inom hårdrocksvärlden.

Han har dessutom en radda soloplattor under bältet, och personligen har jag funnit dem rätt OK med en del insprängda guldkorn - en uppfattning baserad på de tidigaste skivorna "Tattooed Millionaire" och "Balls To Picasso". I det efterföljande mediabruset så har jag inte lyssnat på efterkommande verk förutom en mycket kort provsmakning av "Skunworks", så när R2 insisterade på att jag hade missat något med de senaste skivorna - och då framförallt "Tyranny of Souls" så var jag ändå rätt skeptisk.

Hur mycket kan ha förändrat sig, liksom?

Det slutade med att jag är oerhört glad över att han insisterade, och att han med murbärckan "det här är mer metal" fick mig att lyssna på den här smockan. Gosse - vilken platta! Rädd för att jag inte är ensam om att ha missat det hela så är detta ett givet Veckans Tips - för bra för att inte sätta sig in i.

Det hela börjar lite fint med introt "Mars Within", men sen körs man som lyssnare över av de knivskarpa riff och det obarmhärtiga sväng som är "Abduction". Det är hårt, det är metal och det är en lite annorlunda miljö för Bruce Dickinsons fantastiska stämma - men det är riktigt bra.

Sen fortsätter det hela vägen.

Grymma refränger, aggressiva verser och bra låtar bygger en platta som du helt klart måste ha.

Gör inte som jag och missa den pga gamla fördomar!

Det här skulle Glenn Danzig ha gillat!

Jag har en kompis som svär på att Glenn Danzig har sagt att han inte vill flyga, för då kommer man för nära Gud. Jag har ingen aning om det är sant eller inte, det låter i o f s precis så tuff-korkat att det skulle kunna vara det, men det är ju inte det som är anledningen till rubriken.

Nä.
Det är molnet. Det gigantiska askmolnet som håller samtliga flyg i Sverige på marken.
Så slipper man "komma nära Gud"... haha, humor!
Själv påverkas jag ganska mycket, jag skulle egentligen ha packat in hela familjen i en flygkärra från Skyways och sagt vrooooooooom, upp till Skellefteå imorgon bitti.
Av det blir förstås intet.
Och det, mina vänner är en riktigt skum känsla.
Istället för semester - jobb?! Och, dessutom, sen en helg som inte innehåller en enda bokning?

Very weird indeed...

SM i Hårdrock - finallag 2!

Som andra grupp är veteranerna Candlemass klara för final i Hårdrocks-SM, trots att det krävdes förlängning i semifinalen. Intressant att se en så pass "gammal" grupp stå sig så starkt, speciellt med tanke på den brokiga resa bandet har haft med sina frontmän. Hjärnan bakom låtarna är Leif Edling, och i övrigt har bandet varit ganska intakt - förutom vid mikrofonen.

Där har ett flertal olika karaktärer passerat, och i vissa fall - som med Messiah Marcolin - mer än en gång. Till slut verkar bandet ha hittat en stabil setup i samband med att amerikanen Robert Lowe anslutit, och de senaste 2 skivorna "King Of The Grey Islands" samt "Death Magic Doom" andas optimism (eller, ja, hur mycket optimism man nu kan andas om man spelar doom...).



En rolig detalj med att Candlemass tagit sig till final är att de ofta förekommer i samband med dokumentärer för andra svenska band (kolla t ex At The Gates senaste DVD, där är det Candlemass som headlinar en massa gig som bandet kommer med på) som ett av de stora banden i Sverige. Med andra ord är det strongt gjort att stå sig så bra med tiden!



Du hittar bandets historia här, men precis som med den andra finalisten Opeth så får du faktiskt chansen att sätta dig in i bandet på riktigt! Diskografin är imponerande lång med inte mindre än 10 fullängdsalbum, och---javisst, precis som igår så får du chansen att sätta dig in i utvalda smakprov.

Här har du mappen, och den innehåller godbitar så som "Solitude", "At The Gallows End", "Mirror, Mirror", "Into The Unfathomed Tower", "Seven Silver Keys", "Emperror Of The Void" och "House Of 1,000 Voices". Och ett hemligt spår, en riktigt bra liveversion...

Kom ihåg bara - detta är som vanligt för provsmakning. Betala för din musik!

VM i Hårdrock - kvalgrupp Norge

Premiär för det här med kval till Hårdrocks-VM.
Den grupp som kommer att representera de svenska färgerna blir förstås vinnaren av SM, men till detta gäng ska vi hitta 7 grupper till som ansluts.
Följande länder är direktkvalificerade:

Norge
Finland
England
Tyskland
Sverige
USA

Till detta kommer sedan 2 kvalgrupper med blandade länder, så som Polen, Frankrike och liknande att vaska fram de sista två deltagarna (och ja, här kan ni föreslå grupper till kvalgrupperna!). Dock - vi börjar med Norge.
Det betyder att du har ett par dagar på dig att välja vilken av nedanstående grupper som ska representera våra grannar i väst!

Mayhem, Enslaved, Satyricon, Immortal, Darkthrone, Keep of Kalessin, Carpathian Forest, Dimmu Borgir, Gorgoroth, Jorn,Turbonegro (vilket väl kanske är borderline, men vafaaan..) Enslavement Of Beauty (efter begäran av Kim!). Black Metal så det ekar om det - men så är det väl också norrmännens kännetecken!

SM i Hårdrock - FINAL!

Äntligen!
Vi är framme vid finalen!
Det började med 16 grupper, spretiga i sin stil och lite löst rankade. En stenhård första omgång gallrade ur de som var längst ifrån segern, och kvar var bara 8.
Sen fortsatte det så, och i semifinalen krävdes till slut Sudden Death för att skilja två grupper åt.
Men nu är vi här.

Final.

En plats i det stundande Hårdrocks-VM står på spel, likväl som den odiskutabla äran av att vara..
Sveriges
Bästa
Hårdrocksband.

Nä, det blir inte så mycket tyngre än så!

I den ena ringhörnan, med en invägning på 9 studioalbum, 1 livealbum och 2 DVDer: OPETH!

I den andra ringhörnan, mastodonten som väger in på 10 studioalbum, 2 liveplattor och 2 DVD-släpp: CANDLEMASS!

Opeth startade som 3:e-seedat, och har kvaddat Arch Enemy, Katatonia och Entombed på sin väg fram till finalen. Candlemass började lite lägre ner på stegen med seedning 5, och har klarat av hindren Deathstars, Watain och Dark Tranquillity för att nå sista steget.
Nu är det upp till dig att bestämma.

Låt den bästa gruppen vinna!

Opeth - Candlemass

SM i Hårdrock - den andra finalgruppen är klar!

Det krävdes Sudden Death, men till slut har vi fått en motståndare till redan klara Opeth.
En motståndare som lever på tyngd.

Candlemass.

Med siffrorna 15-14 segrade man till slut över Göteborgarna Dark Tranquillity, och nu får gruppen en kort paus till imorgon innan de ska försöka rå på Opeth.

Imorgon släpper jag loss en hel del grejer på bloggen dock.
Finalen startar, förstås, och dessutom går startskottet för första kvalnationen inför kommande VM i Hårdrock - Norge.
Spännande?
Häng på låset då. Vi börjar tidigt...

Masterplanrelease!

Såhär ser det ut, nya Masterplanskivan. Visst ger den lite vibbar av Running Wild?
Singeln "Far From The End Of The World" kommer att släppas den 16/4 i Tyskland och 19/4 i resten av världen medan albumet i sin helhet hamnar i slutet av maj. Du hittar mer info på bandets hemsida, och nu får vi snart veta hur det låter när Jorn är tillbaka...!

SM i Hårdrock - finallag 1

Först klarar för final är Opeth.

De progressiva dödsmetallarna med sin egna stil och alldeles unika uttryck.


Låtar som ligger runt 10 minuter och varierar från det hårdaste hårt till det mjukaste mjukt är förstås inget som du hittar på gemene mans topplistor, men lik förbaskat spelar bandet för fulla hus runt om i världen, och säljer bra av sina skivor. Gänget firade 20-årsjubiluem precis nyss (med bland annat spelning på Cirkus, där du kunde läsa om min träff med bandet, soundcheck och själva konserten), och det är en ganska gedigen lista plattor som bandet har fått ur sig.


Bandet som sådant har sin drivmotor i frontmannen, sångaren och gitarristen Mikael Åkerfeldt, vilket bland annat inneburit att deras sound varit ganska lika under hela karriären - inga byten av sångare här inte!


Och, gissa vad?
Nu får du chansen att sätta dig in i bandet lite mer!

Diskografin i sin helhet hittar du här, men det kanske inte är det som är intressantast - nä, det är snarare möjligheten att lyssna in dig så att du vet om de är värda din röst.


Här har du en mapp med musik att kolla upp.

Den innehåller inte så lite godbitar, eller vad sägs om "The Moor", "The Night And The Silent Water", "April Ethereal", "The Leper Affinity", "Deliverance", "Hope Leaves" och "The Lotus Eater"?


Nä, jag tänkte väl det. Grym samling!
Som vanligt - detta är enbart för att du ska kunna provsmaka. Betala för din musik!

Oavgjort!

Dra mig baklänges, semifinalen mellan Candlemass & Dark Tranquillity slutar oavgjort efter full tid! Det var ju riktigt häftigt, och givetvis måste vi lösa det.
Vi gör som i de flesta stora idrotter, med förlängning. En kortare tid.
Nu har ni ungefär ett dygn på er att välja vilken av dessa grupper som får ställas mot Opeth i finalen...

Recension: Black River "Black'n'Roll"

Black River består av medlemmar från banden Behemoth, Dimmu Borgir och Rootwater - men musiken som bjuds har rätt lite gemensamt med dessa akter. Vi får istället rock'n'roll som vill låta som Danzig, The Cult och, faktiskt, i vissa stunder, som Volbeat. Det är rätt skitig rock, som drivs av riff och sångaren Taff's hesa stämma.

Låtarna har namn som "Barf Bag", "Lucky In Hell", "Like A Bitch" och "Young'n'Drunk", och det är ungefär så musiken låter också. Det finns både ett och annat bra riff här, och en del låtar svänger skönt. Tyvärr gäller det inte alla låtar, och på det hela taget så blir istället känslan att det hela är lite blodfattigt övervägande. Dessutom smyger sig rena bottennapp in, låten "Jumpin Queenie Flash" är värd ett omnämnande för sig. Det är en mix av "Jumping Jack Flash" och "God Save The Queen", och resultatet kan helt klart vara en av de sämsta låtarna jag någonsin hört. Rentav så att man skulle behöva en "Barf Bag"...

Jag hade önskat mer breda penseldrag, större skrevbent rock'n'roll-tänkande för att detta skulle hålla hela vägen - nu hamnar bandet stundtals på tomgång. För övrigt kan jag inte komma runt sångarens rätt dåliga engelska, det stör mig på flera ställen i skivan...

Nå, rätt OK är det, och gillar du lite smutsig rock så ska du absolut kolla in det här. Skivan finns här hos Record Heaven. Dessutom har bandet förstås en MySpace-sida, som faktiskt är rätt bra.

Bästa Spår: "Isabel" som är skönt drivig rock!

Black River "Black'N'Roll" - 2

Och vinnaren av promoskivorna är...

..ingen annan än Henrik Ekdahl!
Det har ramlat in ganska många tävlingsbidrag, och en hel del välmotiverade, men inget slår Henriks beskrivning. Eller vad sägs om följande:

Jag prenummererar inte själv på Sweden rock Magazine, men varje gång en ny utgåva har släppts sätter jag mig ned på Stadsbiblioteket i Sundsvall för att läsa. Det är en av mina favoritstunder. Jag kan lista de fördelar som finns med tidningen (enligt mig)

1. Den tar upp ämnet rock/metal, vilket är mitt absoluta favoritämne.
2. Recensenter, krönikörer, skribenter i allmänhet, artiklar m.m. känns alltid seriösa och genomarbetade.
3. När det kommer till tycke och smak inom den hårdare musiken blir det förståss alltid komplicerat för en tidning att hitta en bred läsarkrets utan att sväva ut allt för mycket. Detta lyckas folket bakom SRM riktigt bra med, då man täcker in i stort sett allt som finns av intresse inom genren Rock/Metal. Det tilltalar mig eftersom jag är väldigt bred i min musiksmak och intresserar mig för såväl Alice Cooper som Marduk.
4. Stilmässigt är srm alldeles lysande. Layouten är väl genomtänkt och känns vid det här laget rätt så klassisk och etablerad. Där tycker jag att Close-up magazine har något att jobba på.
5. Det är lagom mycket reklam i srm
6. att tidningen anknyter till en av de allra största och häftigaste hårdrocksfestivalerna är ytterligare ett stort plus. Hela "Sweden Rock"-konceptet har på nåt vis enat Sveriges alla hårdrockare under samma tak, vilket är ganska häftigt.

Det var vad jag kunde komma på..

Pssst, skicka hit skivorna nu... ;) samtliga är band som jag lyssnat på mycket på senaste tiden, dock så har jag på tok för få skivor i min hylla, jag försöker att rentvå mig själv ifrån Piratkopierandet, och införskaffa musiken på annat håll. Vore schysst med några promo-skivor i samlingen :D

Seriös skit, och det är precis sån där entusiasm den här bloggen gillar.
För övrigt kan man säga att det var ganska jämnt mellan SRM och Close Up, fast ni som föredrar Close Up verkar vara lite mer intensiva i er övertygelse om att den blaskan är bättre...

Nå, tävlingen blev en sån succé att det kommer bli ett gäng tävlingar här strax. Jag ska bara, sa Alfons. Stay tuned!

Henrik, skivorna med posten snarast, så fort jag lyckas släpa mig till posten. Har feber idag, och som vuxen karl blir man ju minst sagt ynklig då...

Lady Gaga - en liten smygsatanist?

Eller, enligt den artikel som Stones tipsar om (tackar!) snarare del av Illuminati, men ändå.
Det är rätt häpnadsväckande, och kanske är det bara slump, kanske inte.
Oavsett så är det värt att notera, och extra intressant blir det när man adderar gårdagens Blogg i Fokus, Metal Bastard, som faktiskt varit inne och berört såna här saker förut - då med koppling till Behemoth (ja, och lite senare även till Meshuggah).
Visste han redan då detta?
Är allt en konspiration?

Du hittar artikeln här (den är rätt lång och på engelska, så sätt dig tillrätta innan du ger dig i kast med den) och gillar du sånt här ska du plöja igenom den.
Skiter du i Lady Gaga så kan du ju hoppa över och bara spela nedanstående Behemothvideo istället. Det funkar bra det med...

Remasters: Iron Maiden "Killers"

Om debutplattan - förra gångens Remaster - var ett av de fulare omslag som brittiska giganterna Iron Maiden lyckats prestera så är efterföljaren "Killers" från 1981 tvärtom ett av de absolut snyggaste, och det är många med mig som lurats in i hårdrocken genom att förtjusas av en yxsvingande Eddie som grinar framför sitt nyligen nedlagda offer. En klassisk bild som bör finnas i var mans och kvinnas hem!

Även på denna skiva är det Paul DiAnno som trakterar sångmicken, och känslan av "punkdriv" återfinns även här. Materialet är något svagare än på debuten, men det betyder ändå inte att det är dåligt (Iron Maiden gör som bekant knappt något dåligt!), och här finns dunderlåtar som "Wrathchild", "Murders In The Rue Morgue", "Killers" och "Purgatory".

Precis som i förra omgångens remaster så är extramaterialet fokuserat på multimedia, vilket för min del gör användandet begränsat - men för den som vill ges bland annat "Wrathchild" och "Killers" Live At The Rainbow.

De två första plattorna som Iron Maiden startade sin karriär med är väl värda att lyssna på igen - och "Killers" kan det vara värt att köpa på vinyl och rama in. Så snygg är den!

Record Heaven har skivan...

Blogg i Fokus: Metal Bastard

Idag fortsätter bloggens serie som kallas Blogg i Fokus, serien där vi kollar in lite andra bloggar och siter som Rebellängeln tycker är intressanta i cyberrymden. Turen har kommit till en ganska stor blogg inom hård musik, Metal Bastard.
Det är en riktigt skön sida, där jag för egen del framförallt hittar 2 saker - musik och skratt. Musik eftersom sidan ger möjlighet att ladda hem smakprov på olika artister, och skratt eftersom de flesta inlägg kommer från hjärtat, skrivna med en skön prosa som verkligen låter de sanna känslorna lysa igenom. Om svordomar är språkets krydda så är detta stundtals en välkryddad anrättning, men allt är geniunt och ärligt.
Dessutom verkar mannen bakom bloggen hitta otroligt mycket spännande och kul material runt om på internet, material som han låter oss ta del av.
Alltså - dags att ta ett snack med herr Bastard själv, mannen som ibland kommenterar på den här bloggen under namnet David Snusgrop!

Metal Bastard
Metal Bastard. Hårt namn, och en blogg på engelska. Vad hittar man på siten? Har du någon speciell filosofi för inlägg, återkommande avdelningar och liknande - och hur kom det sig att du började på engelska?
På siten hittar man all hård musik jag råkar gilla. Det kan vara allt från death och black till punk och grindcore, beroende på dagshumöret. Bloggen skrivs mer eller mindre i realtid, dvs jag bloggar nästan bara om sådant jag lyssnat på de senaste dagarna.Någon särskilt filosofi har jag inte, förutom att jag försöker göra inläggen så informativa som möjligt för de läsare som inte är bekanta med artisten/bandet i fråga, samt diverse personliga reflektioner. Trots att jag lägger upp mp3:or med varje inlägg är jag är noga med att alltid inkludera en länk där man kan köpa musiken legalt och stödja artisterna.

De enda återkommande inläggen är fredagsmixarna, samt en serie inlägg som jag kallar för "Songs That Get My Juices Flowing" (enbart bestående av fem halvt slumpmässigt valda mp3:or) - dessa brukar åka upp när jag inte orkar skriva något. I övrigt planerar jag ingenting, och både inläggen och deras innehåll sker spontant när jag känner för det. När jag startade min första blogg för tre år sedan var alla mp3-bloggar jag läste på engelska, så det kändes som det självklara språket.
När jag kände för att skriva om hårdare musik och därför drog igång Metal Bastard lite vid sidan av ett halvår senare kändes det larvigt att byta språk.

Du uppdaterar ganska ofta - och dessutom kör du flera bloggar samtidigt (förutom Metal Bastard även Metal Bastard Goes Soft, Anarkimat och till viss del Star Maker Machine). Hur hittar du inspiration och tid till allt? Och all lyssning på musik?
Inspirationen tryter mycket sällan eftersom jag enbart skriver om sådan jag redan har starka åsikter och en tydlig uppfattning om, så ett inlägg brukar inte ta många minuter att rafsa ihop.

Märker jag att jag måste kämpa för att få ihop en text brukar jag slänga den ganska snabbt, jag har inte tålamod att sitta och slita med något som inte kommer naturligt. Om inte inlägget skriver sig självt kan det kvitta.

Vad är det roligaste med att blogga? Tråkigaste? Får du feedback från hela världen, eller är Sverige dominerande?
Det roligaste är väl att få dela med sig av musik som ligger en varmt om hjärtat - särskilt kul är att få folk runt om i världen att öppna ögonen för svenska artister. Att få någon i t.ex. Singapore att börja lyssna på Thåström eller Totalt Jävla Mörker är alltid lika tillfredsställande.

Något tråkigt med bloggande kan jag inte komma på. Känner jag inte för att skriva om punk och hårdrock, skriver jag om annat på Metal Bastard Goes Soft eller lagar märkligt käk på Anarkimat.

Feedback från svenskar är ganska sällsynt. Antingen har jag få svenska läsare eller så har deras datorer någon defekt som gör att de inte kan lämna kommentarer. De flesta läsarna kommer från Australien, Nordamerika och white trash-länder som Danmark och Belgien.

Följer du själv mängder av andra bloggar? Finns det i så fall guldkorn du kan dela med dig av?
Invisible Oranges (http://www.invisibleoranges.com/) och Aversionline (http://www.aversionline.com/blahg) är förmodligen de mest välskrivna metalbloggarna i världen.

Angrychairs Redux (http://angrierchairs.blogspot.com/) och Death Metal, Pornos And Beer(http://deathmetalpornosandbeer.blogspot.com/). Oftast först med de senasta läckta albumen.

Audiobook Corner (http://audiobookcorner.blogspot.com/). Alla ljudböcker man kan tänkas vilja läsa/höra.

Old School Metal (http://oldmetalshare.blogspot.com/). Nödvändig för att fylla i alla sina musikhistoriska luckor.

Star Maker Machine (http://sixsongs.blogspot.com/). Bloggarkollektiv bestående av nitton nördar (däribland undertecknad) som varje vecka skriver om och delar med sig av musik runt ett bestämt tema.

Love Cow Ov Metal (http://lcom666.blogspot.com/). Nystartad och himmelsk. Kommer växa till ett monster.

Delineation II (http://fischerisdead.blogspot.com/). För att hålla mig ajour med Tom G Warriors hybris.

Fem Bilder (http://fembilder.blogspot.com/). Eftersom jag är smygkär i Nanna Johansson.

Blom's Blogg (http://www.tv8.se/edward). Eftersom jag är smygkär i Edward Blom.

Rinry Game Game (http://rinrygamegame.blogspot.com/). För tv-spelsnörden i mig.

Vill jag ha mig ett gott skratt beger jag mig till Picture Is Unrelated (http://pictureisunrelated.com/), Dagens Lokaltidningsbevikelse (http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/), Rikets Sal (http://www.riketssal.se/), People Of Walmart (http://www.peopleofwalmart.com/), This Is Freaking Ridiculous (http://www.thisisfreakingridiculous.com/tifr/), Metal Inquisition (http://www.themetalinquisition.com/), eller Prankmonkey (http://www.folkvett.se/prankmonkey).

The Worried Well (http://theworriedwell.blogspot.com/), Lucid Media (http://lucidmedia.blogspot.com/), Colostomy Grab-Bag (http://colostomygrab-bag.blogspot.com/) och Shiny Grey Monotone (http://shinygreymonotone.blogspot.com/) har introducerat mig till fler grymma band än jag kan räkna. Alla fyra drivs om jag förstått saken rätt av ungefär samma grupp människor och är nästan alltid läsvärda. Den sistnämnda är en personlig favorit.

Okej, musik. Vad är bäst just nu, och - framförallt -vad ser du mest fram emot, musikmässigt, under resten av 2010?
Det jag lyssnat mest på senaste tiden:
Giant Squid - The Ichthyologist
Astra - The Weirding
Portal - Swarth
Nihill - Grond
Them Crooked Vultures - S/t
The Accidents - All Time High
The Melvins - Bullhead
The Gits - Enter The Conquering Chicken
Screaming Trees - Dust
Godspeed You Black Emperor - F♯A♯∞
DJ Format - Music For The Mature B-Boy
Townes Van Zandt - S/t
Siena Root - A New Day Dawning
Cathedral - The Guessing Game
Corrosion of Conformity - In The Arms Of God
Genesis - Foxtrot
Koop - Koop Islands
Carusella - S/t
Ancestors - Of Sound Mind
Beatles mono-box har också gott varm.

Vad gäller resten av 2010 har jag ärligt talat har jag ingen större koll på vad som kommer att släppas, jag brukar ta det som det kommer. Men av det jag hört hittills i år har Oskar Schönning, Darkthrone, Invasionen, Triptykon, Deftones, Asteroid, The Dillinger Escape Plan, Dundertåget, High On Fire, Basia Bulat, Brant Bjork, Ihsahn, Merle Haggard, Roky Erickson & Okkervil River, Tracy Thown, She & Him, The Tallest Man On Earth, Dead Meadow, In Mourning, Johnny Cash, Mondo Cane och Lair Of The Minotaur gjort störst intryck.

Som sagt, Metal Bastard är siten för dig som vill ha koll på musik och provsmaka densamma. Galet mycket musik!

Tack för svaren, och nu kan ni sluta läsa här. Kasta er direkt till Metal Bastard och kolla in det hela själv!