Metalbloggens samarbetspartner:

söndag 3 april 2011

Live: Red Hot Chili Peppers "Live In Hyde Park"


Punkrockarna Red Hot Chili Peppers från Kalifornien är - och har länge varit - något av en last för min del. Jag har alla plattor (inklusive en och annan bootleg), och ser dem varenda gång de har vägarna förbi vårt avlånga kalla land.
Jag var med dem innan de blev poppiga och började mangla ut hits på radion, jag är med dem efter det också. Jag gillar visserligen deras mjukare, trallvänligare sida också, men jag avgudar deras funkstökiga störiga sida.
Att se en spelning med dem är en upplevelse varenda gång, och en av de saker man verkligen peppar för är det grymma vansinniga musikaliska under som är Flea. Att höra honom gå lös på basen, att kolla när bandet har lite för mycket musik i kroppen för att det ska gå att stoppa, och se John Frusciante och Flea backas upp av Chad Smith i ständiga små improvisationer och inlägg av instrumentala upptåg mellan låtarna.
Under tre dagar spelade Red Hot Chili Peppers i Hyde Park i London, och resultatet finns på en feting till dubbellive. "Live In Hyde Park" bjuder på ett intro som redan talar om att här blir det improvisation och avsteg från vardagen, och sen smeker man sakta in i "Can't Stop".
Ljudet är jävligt bra, och jag vet nästa ingen live där det är så lätt att följa basen för sig, gitarren för sig, trummorna för sig.
Det är, förresten, något jag rekommenderar att du gör. Det är rätt häftigt att försöka hänga på alla dumheter som sker på strängarna...
Nå, totalt 26 låtar fyras av, inklusive en 13 minuter lång avslutningsversion av "Give It Away".
Vi bjuds på covers som "Brandy" och "Black Cross", vi bjuds på helt nya låtar som "Rolling Sly Stone" och "Leverage Of Space" och vi bjuds på ett trummedley som hyllar de stora akterna som U2, Queen och Led Zeppelin. Anthony Kiedis står för ärlig sång och kul mellansnack, och dessutom har ju bandet ett ess till i rockärmen.
Låtmaterialet.
Jamenduuuuuu!
Det är egentligen helt sjukt!
Kolla här, som ett axplock av de största hitsen: "Around The World", "Scar Tissue", By The Way", "Californication", "under The Bridge", Otherside", "Give It Away"... och då ska ni veta att jag personligen saknar sjukt mycket låtar.
Jaja, man kan kanske inte få allt.
Detta får väl vara gott nog.
Det är i alla fall ett av världens bästa band, i en fantastisk livetagning, på ett fantastiskt humör.
Det är inte så illa det heller. Minst sagt...

3 kommentarer:

  1. Sv: Running Wilds storhetstid var under "Under Jolly Roger" - "Pile of Skulls" perioden då den klassiska sättningen b.l.a. skrev låtar tillsammans med Rock n´Rolf efter "Pile of Skulls" blev det mer och mer ett soloband och även fast det finns en låt här och var så sjönk piratskeppet allt djupare. En efterlängtansvärd återförening vore Running Wild i den klassiska sättningen och med en musikstil som de hade under storhetstiden.

    Det borde inte vara omöjligt då de inte är lastgamla och Running Wild är nästan mer populära idag än när det begav sig, det är bara titta på priserna deras skivor kommer upp i på tradera och ebay.

    Ett pirat uppror borde startas för en återförening av den klassiska sättningen.

    FIRE!!!!!!!!!!!!!!!!!!

    SvaraRadera
  2. Nja, det skulle ha stått funkrockare egentligen. Felskrivning, men enligt bandet själva (eller iaf herr Kiedis självbiografi) så är inte heller punkrockare helt fel.
    I alla fall inte i början, när bandet var betydligt stökigare i sitt sound.
    Numer är det väl snarast poprockare i de flesta låtar... :-)

    SvaraRadera