Gott Nytt År - och Årsbästalistan!

Det är nyår.
Nyårsafton nu, kanske till och med på andra sidan nyår när du läser detta (förhoppningsvis har du väl lite annat för dig än att hänga på denna site just när det smäller, så att så säga), och vanan trogen så ska Nyår firas med en Årsbästalista, utökad från 10 till 20 jämfört med listan som publiceras på Werock. 
Nytt för i år blir att vi räknar nerifrån och upp, så att säga. Från 20 till 1, så du får scrolla massor för att läsa, och lite mer läsning per skiva allt eftersom. Häng på!

20) "Kill Devil Hill" - KILL DEVIL HILL
Bra skiva. Mycket bra. Men det visste du ju redan...

19) "Tragic Idol" - PARADISE LOST
Fortfarande skitbra. Paradise Lost sparkar stjärt!

18) "Psalms For The Dead" - CANDLEMASS
På tal om fortfarande skitbra. Ska de verkligen lägga ner??

17) "Phantom Antichrist" - KREATOR
Årets bästa thrashplatta kommer från Tyskland. En växare!

16) "Kadavar" - KADAVAR
Från Tyskland kommer denna trio också. Skön upptäckt och bra platta.

15) "CVI" - ROYAL THUNDER
Snirklig rock med kvinnlig front. Bra djup i den här plattan.

14) "Dead End Kings" - KATATONIA
Mästarna av känslomässigt mörker slår till igen. Blir bättre ju mer man lyssnar.

13) "Serpent Sermon" - MARDUK
Gammal är inte bara äldst, även elakast. Marduk levererar en av årets allra bästa plattor inom extremmetal-spåret.

12) "Konspirasjoner" - LAKEI
Brutalt mörkt, deppigt och hårt. Bra som fan, och detta är verkligen en sån där skiva som växer med tiden - trots att man ju fasen inte hör och förstår ett enda ord av texten!

11) "Legend" - WITCHCRAFT
Årets näst bästa rock'n'roll-skiva. Det svänger om den, och jag tror atty man kan lura in svärmor i smygdjävulsdyrkan genom en sån här inkörsport.


10) "The Threnody Of Triumph"- WINTERFYLLETH
Episkt vackert anslag, och denna gång har bandet lyckats med bedriften att vara både mer direkta och hållbara i sina låtbyggen. Skivan sätter sig relativt fort men växer sig ändå starkare med tiden på ett imponerande sätt, och till slut håller denna naturromantiska historia som årets starkaste black metal-giv. Så bra är den.

9) "Sentenced To Life" - BLACK BREATH 
Vilket riffparty! Saken är biff, ska du bara ha en dödsmetallplatta från 2012 så är det denna. Jänkarna klarar av att inte bara kopiera det klassiska upplägget från Stockholmsdödsen, utan även injicera hela konceptet med en doft av nyöppnad grav och så starka låtar att det hela känns läskigt fräscht. Årets pålitligaste träningskamrat? 

8) "Rise, Vulcan Spectre" - NEKROMANTHEON 
För min del kom denna norska trio från i stort sett ingenstans och slog ner som en bomb. Detta är deras andra giv, och man får stolt arvet från akter som tidigare Sepultura och Slayer vidare på ett alldels ypperligt sätt. Titellåten kan dessutom innehålla årets bästa allsångsstrof, som skapad att vråla med i från ett scengolv medan näven är höjd i luften!

7) "RIITIIR" - ENSLAVED 
Veteranerna Enslaved klarar det så få andra mäktar med: att få sin spretiga konstruktion med allehanda vinklar, vrår och vändningar att vävas samman till en helhet. "RIITIIR" är en sån där skiva som gör mig svårt imponerad, då den visar ett band som är i fullständig kontroll över sin kreativitet och sitt skapande, men samtidigt är nyfikna och hungriga. Resultatet blir väldigt väldigt bra... 

6) "L'Enfant Sauvage" - GOJIRA
Gojiras förmåga till låtskrivande förundrar mig. Det hörs direkt att det är just GOJIRA som spelar - kanske till följd av det stundtals maskinella, industriella soundet och sättet att närma sig musiken - och man har en närmast unik röst inom hela metalscenen, men ändå är det just låtarnas kvalitet som är bandets absoluta styrka. Finns det någon nackdel med den här skivan så skulle det väl vara att det inte växer från den höga platå den etablerar sig på vid de första varven man lyssnar på den. 

 
5) "Les Voyages De L’Âme" - ALCEST
Shoegazing? Black Metal? Pop? Ingen aning, men detta är riktigt bra. Skivan kom tidigt på året, så den har fått riktigt med speltid. Det har den förtjänat! 

4) "Yellow & Green" - BARONESS
Tredje given är en dubbelskiva, och jag är lite kluven till det. Dels ger det ju fantastiskt mycket musik att upptäcka (och här finns mycket gömda vinklar och vrår att undersöka med tiden), men samtidigt tror jag inte skivan som helhet hade förlorat på att släppa något av de svagare spåren. Med det sagt, bandets inriktning mot mindre metal och mer rock är helt rätt!

3) "Lights Out" - GRAVEYARD 
Till syvende och sist kom kampen om den bästa rock'n'roll-skivan detta år att handla om Graveyard "Lights Out" och Witchcraft "Legend". Det här är vinnaren. Kanske inte med samma magiska lyster som föregångaren "Hisingen Blues", men vilka toppar den här skivan har! Den lite mörkare, skitigare och mer suggestiva framtoningen gör att skivan tar lite mer tid att ta till sig, men det är en resa väl värd att göra. 

2) "Cognitive" - SOEN
ÅH! Det är så härligt att höra trummisen Martin Lopez (ex Opeth) tillbaka inom musikscenen igen, hans lite jazziga spel lyfter detta ännu en extra nivå. Som om det skulle behövas, det hela är nämligen ramstarkt från början, och såväl framförande som låtar och produktion är på topp. Årets svenska debut! 

1) "Portal Of I" - NE OBLIVISCARIS
Det var kollega Martin Bensch som fäste min uppmärksamhet på debuten från down under. Den satte sig hyggligt bra relativt fort, men sen dess har den här kolossen bara fortsatt att växa... och växa...och växa. Med tiden har det blivit allt tydligare att det är den här skivan som jag förknippar med 2012, och i slutänden tycker jag att det är ett ganska lätt val som årets bästa skiva. Som debut betraktat är det kanske än vassare att lyckas leverera så fullständigt knäckande, och jag ser verkligen fram mot att få följa bandets karriär framöver. Som parentes kan nämnas att "Forget Not" antagligen är årets bästa låt därtill, runt 14 minuter magi!

Generellt har väl året präglats av en oerhörd bredd tycker jag.
Det kommer verkligen helt sjukt mycket musik, och det är ju både glädjen och huvudvärken.
Vilket väl tar oss till det kommande året 2013, eller hur?
Det blir ett spännande år. 
Det kommer förstås att vara fullt av nyheter med ny musik, känd såväl som okänd sådan.
Det kommer förstås att vara fullt av inlägg på den här siten, även om det nog blir något färre nästa år (trenden är ju sån, det blir färre för varje år som går...).
Dessutom kommer året, som vanligt, att rivstartas med en av de bästa kvällarna.

Hårdrockskväll.
Det betyder att rätt snart börjar laddningen för Hårdrockskväll 2013 som går av stapeln 5/1, dvs Trettondagsafton, och den närmsta tiden blir det nog lite tankar om just det.
Remasters och Live!-serierna vilar (uppdaterade Arkiv i kanten till höger på bloggen), men Veckans Tips kör på efter julledigheten vad det lider. Besatt får premiär söndag den 13/1, och dessutom kommer Veckans Citat att byta namn till Citatet och flytta till söndagar. Eller, rättare sagt, varannan söndag, och varva med Besatt.

Får vi det att lira så har undertecknad och Stones på Tune Of The Day dessutom en gemensam artikelserie i grytan, en sådan som puttrar så smått....

Kort sagt - det verkar kunna bli ett bra år, 2013.

GOTT NYTT, alla läsare, och tack för i år!

Årets Bästa, Del Två: Bortom Musiken

Vad jag förstår - av kommentarer, mejl och andra "på riktigt"-förfrågningar så är en av denna musikbloggs mest populära inslag den årliga "inte-om-musik-sammanfattningen". Den som landar i vilken öl, whisky, blogg, bok och annat som varit bäst under året men inte hamnat om musik.
Det känns ju rätt tveeggat. Att icke-musikinslaget på en musikblogg är bland det populäraste, men jag väljer att se det som att det beror på att resten av året mer eller mindre beläggs av just musiken.
Så, det är dags nu. Det bästa av 2012 - Bortom Musiken!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bästa Öl: Red Seal Ale, North Coast Brewery

 Det här året har det ju nästan känts som om alkoholen tagit över Metalbloggen. I alla fall stundtals. Det kanske inte är så bra.
Bra är däremot denna öl. North Coast Brewerys Red Seal. Magisk, och finns det en öl jag skulle ha som husöl så är det denna. Det kanske är tur att den inte finns på mitt lokala Systembolag...?! Givetvis tog jag chansen att ha med den i min specialare där den kopplades till en skiva. Primal Fear. Udda...men sant.
Ska jag välja en runner-up så kanske det får bli Brooklyn Lager.
Jag gillar den, trots att jag provat många riktigt bra sorter detta år så är det en sådan jag alltid kan återvända till. Gillar den lite smutsiga smaken, liksom...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bok, Icke-Musik: George RR Martin "Game Of Thrones"-serien

 Jaja, jeg vet att den egentligen heter "A Song Of Ice And Fire", serien som dessutom är en HBO-hit, men jag kallar den Game Of Thrones. För att jag kan. Och för att TV har ne makt över vad man i folkmun säger.
Nåväl. Jag har detta år läst alla ovanstående 4 böcker, och håller på med den femte i serien. bra skit, riktigt bra. Jag gillar ju fantasy (favoriten sen gammalt heter väl egentligen Raymond E Feist), men detta är ju på gränsen till en mer realistisk serie. Ja, visst, det finns de klassiska fantasyinslagen, men lika mycket är det en social studie, en karaktärsstudie.
Bra, och en serie jag mer eller mindre streckläst, vilket ju säger en del. Det blir ett knippe sidor det. Hoppas bara gubben nu lever tillräckligt länge för att slutföra sagan. Jag vill ju veta hur dte här ska sluta nu...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Icke-Intresse: NFL

Jag brukar verkligen försöka hänga med i NFL, den amerikanska fotbollsligan. Eftersom NHL dessutom har världens mest bortskämda strejk just nu så borde mitt intresse riktas helt mot NFL - men icket. Antalet matcher jag kollat denna säsong: 0. Antaket minuter totalt denna säsong: typ 10, kanske, när jag flippat runt på TV:n på söndagar.
Märkligt.
Men sant. Som tur är så är detta en sport som verkligen blir bäst mot slutet av säsongen så mycket kan räddas innan allt kulminerar med Super Bowl.
om jag nu hittar mitt bortsprungna intresse.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa TV-serie: True Blood

Nä.
Nu ljög jag egentligen.
Serien om vampyrerna som gett sig till känna i världen och numera kan leva på syntetiskt blod på flaska, TrueBlood, startar rätt smart. Handlingen är lika enkel som genial, men så småningom så blir dte som vanligt när man kommer in i säsongerna. 
Lite krystat.
Varulvar som liknar hundar, folk som förvandlar sig till jag vet inte vad... men ändå.
Detta år har jag och hustrun plöjt säsongerna som kommit hittills, och det är en rätt fascinerande serie, trots mina invändningar. Dessutom tycker jag att exempelvis Homeland inte levde upp till förväntningarna, så naket blodslukande får ändå priset.
Såklart gör det sitt till att just denna serie kunnat ge oss så många säsonger också.
Vad blir nästa serie dock?
Har du något tips så mottages det tacksamt. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Ishockeyspelare: Bud Holloway, Skellefteå AIK

Inte mycket att tveka om.
Han är en artist som spottar in mål, har skön humor och dessutom kom tillbaka till mitt lag trots att jag misstänker att det var en och annan klubb i Ryssland som var efter honom. Dessutom, vilket namn. George III Holloway, alias "Bud". Fantastiskt!
Däremot har jag inte riktigt kommit över den svidande finalförlusten än.
Det var tungt, speciellt som det var en del individer på mitt förra jobb som valde att öppet håna undertecknad. 
Då fattar man nog inte egentligen vad det innebär att ha hjärtat hos ett lag.
Det slutade med en öppen motkommentar. "Dra åt helvete och dö. På riktigt".
Frostig stämning ett efter det, men det är fortfarande sant. 
Så gör man inte.
Nå... i alla fall... Elitseriens pongkung är given som Årets Bästa Spelare!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa Snacks: Jordnötsringar

På bilden från Estrella, men det har spelat mindre roll.
Barnen gillar dem, och det har inneburit att det varit en del sådana påsar under året.
Fredagsmyset, ni vet.
UNder året höll dte på gå riktigt illa dock.
En av grannarnas barn var här, och ovetande om att han var allergisk mot jordnötter så bjöds det då på just jordnötsringar.
Det blev akuten.
Stackarn.
Det gick bra, men vad är det man säger?
Härligt härligt men farligt farligt?

Och, på tal om det.
Ständigt med på toppen över snacks är, förstås, Blairs Black Death Habanero. Chipsen som alltid är en del av Hårdrockskväll och så löjligt starka att man ALLTID måste smaka ett till för att förvissa sig om att det verkligen var just så starkt.
Som att kissa på ett kostängsel ungefär.
Det måste man nästan göra två gånger för att vara säker på att det gör sådär ont (som en spark i skrevet, om du nu undrar...).

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Siffra: 500

Vaddå 500?
Jo, nyårslöftet under 2012 har varit att göra 500 km i löpspåret.
Utomhus.
Och dte har jag gjort.
Satte ne papperslapp på insidan köksskåpet och började räkna ner. Såhär såg det ut söndagen den 23/12, med andra ord just så pass i tid för att klara löftet.
Men jag gjorde det!
Höll på att slarva bort det under sista kvartalet då det nya arbetet inneburit en hel del jobb och mental omställning, men en uppryckning i slutet (med många kilometer i mörker, snömodd och kyla som följd) tog mig i mål.
Ett bra löfte var det, det var lätt att mäta och höll mig igång.

Som runner-up får siffrorna 104 respektive 375 bli.
104 är antalet nya skivor i min hylla detta år, och även om jag nu förlorar vadet mot min hustru (100 är gränsen) så är det inte med mycket. Dessutom avslutas november och december med bara 6 respektive 2 skivor.
Det är typ inget!

Sist men inte minst viktigt. 375 inlägg ser det ut att landa på i år.
En klar sänkning mot tidigare, och jag gissar att det kommer att fortsätta på det viset. Alltså att trenden går neråt i antal inlägg. Den som hänger med får se!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bästa Whisky: Glengoyne 21 YO

Den här är rent av löjligt len. Ingen rök, bara sammet. 
Men det är inte därför som den är årets bästa. (Rent krasst kanske det skulle vara Strathisla 30 YO, om man ska vara ärlig). Nä - det är för att jag fick en sån flaska när jag slutade på mitt gamla jobb, en fin och oväntad gest.
Och eftersom den dessutom är tikgt bra så är det med speciella minnen jag förknippar den från och med nu. 
Skulle jag vara tvungen att ange en tvåa skulle jag nog välja en enkel whisky, faktisk. Black Grouse, en blended som är riktigt bra för sin prisklass och tillgänglighet. En av de enklare i min hylla, men ändå en sån man gärna återvänder till.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bästa Film: Batman "The Dark Knight Rises"

Alltså.
Jag är löjligt dålig på att kolla film.
Kan inte ens minnas sist jag var på bio, men den här kom väl i år va?
Har sett den på DVD. Den var bra. Hela sviten med nya mörka Batman är bra.
Det får bli den här som är årets bästa film!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bästa Blogg: A Fair Judgement

Den här kategorin är en av de roligaste, men även svåraste.
Att utse vilken av bloggarna som jag följer som varit bäst i r, och då är dte förstås svårt att bortse från Metallbibliotekarierna (som ju tagit ett nytt fräscht grepp med tre skribenter som delar påbördan sam startat med videomaterial) eller Tune Of The Day (som fortsätter imponera med sin konsekvens och osvikliga förmåga att hitta nya guldkorn) - men detta år tillfaller en blogg som vuxit på mig hela tiden.
Jarnos skrivarkonst som finns på A Fair Judgement är själva sinnebilden av integritet och kvalitet, och det är med glädje jag tilldelar honom priset!
(du har väl inte missat den pågående serien "Låtsnack", där bland annat undertecknad ingår i en panel som blind-recenserat musik? Briljant i sin enkelhet!).
Jag har haft A Fair Judgement som "Blogg I Fokus" om du vill veta mer bakom kulisserna, men bäst är ändå att klicka dig dit och läsa själv!

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Okej vänner - det var allt.
Det är dags att sätta punkt för 2012 (årsbästalistan av utökat snitt kommer som vanligt på nyårsafton) och se framåt.
2013 får bli ett härligt år!

Årets Bästa, Del 1 - Musiken

Det är dags nu!
Summering av Årets Bästa Musik, i alla dess former. Del 2, den som täcker allt annat än musik, kommer senare. Imorgon kanske, eller än senare beroende på tid, men strunta i det nu.
Detta inlägg är det musiken som står i fokus.
 ---------------------------------------------------------------------------------------------------
Bästa Livespelning: In Flames, Debaser Slussen

Årets trend måste vara att de spelningar jag kommit iväg på har varit magiskt bra. 
Allra bäst får jag väl ändå säga att In Flames var, den lilla spelningen på Debaser Slussen.
Att få uppleva detta stora band på denna lilla scen var spektakulärt, vill jag påstå - men det är verkligen inte den enda spelningen av toppklass.
De här var väl närmast runners-up:

Baroness (också på Debaser Slussen) och Mastodon (Annexet) var magiska upplevelser även de.
Bra setlistor, bra framföranden, bra kvällar. 
Ska man säga något om Årets sämsta trend är det möjligtvis mini oförmåga att se flera av årets ruggigt spännande konserter detta år. När Opeth var i stan var jag insnöad (!) fast jag hade biljett, men främst har bytet av jobb tagit mycket kraft både dagtid och kvällstid så jag har helt enkelt inte orkat med det. Får bli ändring på det, känner att jag saknar att få springa på spelningar, främst mindre sådana på klubbnivå...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bästa Black Metal: Winterfylleth "The Threnody Of Triumph"

Inte helt enkelt, faktiskt, speciellt som även Marduk har levererat tungt i år...men till slut vill jag nog ge priset till britterna Winterfylleth. Det är episkt, storslaget och inte helt enkelt att ta till sig, men för den som ger det tid är det en svidande vacker och fin resa. 
För övrigt har jag då inte hört Mgla "With Hearts Towards None", en skiva som i stort sett alla jag litar på när det gäller musiksmak har hyllat, så vem vet? Det kanske är så att Årets Bästa Black Metal är en skiva jag inte hört än...!

---------------------------------------------------------------------------------------------------
Bästa Bok (Musik): Anders Tengner "Yngwie J Malmsteen - Så som I Himmelen, Så Ock På Jorden"

Det var i slutänden inte mycket att fundera över, tycker jag.
Den här boken är bra, och jag slukade den. Rätt okej recension också, så här i efterhand.
Det enda som är synd är förstås att Yngwie Malmsteen själv inte medverkar i boken, men man kan väl inte få allt. Även om "more is more", enligt huvudpersonen själv...

---------------------------------------------------------------------------------------------------
Bästa Rock: Graveyard "Lights Out"

Till slut blev det en duell om vilken rockplatta som är bäst i år, och det var två svenska band som gjorde upp om segern. Witchcraft "Legend" fictk se sig slagen mot slutet, då Graveyards tredje skiva är en sån som vinner i längden. Överlag har det väl varit ett rätt bra rock'n'roll-år med akter som Royal Thunder, Jess And The Ancient Ones och Captain Crimson som loggat mycket speltid, men det går förstås inte att jämföra med det magiska förra året.
Ändå. Graveyard har med "Lights Out" gjort en värdig uppföljare till "Hisingen Blues", och trots att den inte är lika magisk så är det ett bra och intressant kapitel i bandets saga.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------
 Årets Snyggaste Omslag: Enslaved "RIITIIR

Faktiskt, i år är det inte många omslag som slagit mig med häpnad.
En del är rätt stora besvikelser faktiskt (ett axplock nämner Accept, Grand Magus och Graveyard som några exempel), men är det något som verkligen sticker ut är det väl detta. Enslaveds omslag är läckert, växer med tiden och ser liksom ut som musiken låter!
Ändå... jag tycker inte att Musikåret 2012 går till historien som det som levererat snyggast omslag. Jag vill ändå nämna två till, som ser bra ut och motsvarar den musik som serveras.

Det är alltså Alcest vackra suggestiva historia samt Dying Fetus mindre pretentiösa sak. Båda är bra, nbåda är snygga och båda är goda representanter för den musik som serveras på plattan!

-------------------------------------------------------------------------------------------------
Bästa Döds: Black Breath "Sentenced To LIfe"

 Tja, i slutänden inte mycket att bråka om.
Den här plattan är ett sånt riffparty att det är rent av löjligt, och jag kan knappt räkna antalet kilometer jag har flåsat runt i löpspåren med denna som sällskap i hörlurarna.
Är det någon som kan utmana på riktigt så är det väl tidigare nämnda Dying Fetus, men det är ändå att dra det lite långt. Detta är fantastiskt bra!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Största Besvikelse: Abigail Williams "Becoming"

Ååhhhh....jag gillade "In The Absence Of Light", jänkarnas förra platta. Bra produktion, bra låtar, bra leverans - så årets fars "Becoming" är inget annat än Årets Största Besvikelse. Vad fan har de gjort, på ren svenska?
Helt meningslöst. Helt inte bra, kan man säga, även om man ju i ärlighetens namn måste klättra till lite höjder innan man kan komma i fråga för en sådan här utmärkelse. Inga förväntningar, inga besvikelser. Synd bara på något så lovande...

-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Konstigaste: This Gift Is A Curse "I, Guilt Bearer" 

Tja, vad ska man säga?
Det här är liksom bra, men så udda att man får huvudvärk.
Intensivt, egensinnigt, aggressivt och jävligt märkligt.
Utmanare skulle väl vara Storm Corrosion, men det är ändå som söndagsskolan i jämförelse med en trafikolycka. Man vet att man inte ska, men kan liksom inte låta bli att titta...

---------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Demo: Hypertension "Envenomed By Vipers"

 Ruggigt kul!
Som gamla Venom och Slayer, och förstår jag det rätt så är bröderna Låsgård på väg att få släppa en riktig debut med Hypertension under kommande 2013. Minns var ni läst om dem först (ja, om det var här, annars kan ni glömma det blixtfort!).
Hypertension kommer nämligen att hyllas storligen om de håller kursen...

---------------------------------------------------------------------------------------------------
Bästa Thrash: Kreator "Phantom Antichrist"

Ja, du läste rätt. Det är inte Testament som sparkat ur sig årets bästa thrashalbum, det är tyska veteranerna Kreator! (eller, egentligen, man kan nog kanske hävda att det är norska trion Nekromantheon, men jag vet faktiskt inte om det är ren thrash, så... ja... vi gör så här istället!).
Mille Petrozza med mannar verkar ha hittat en formtopp mot slutet, och visar verkligen var skåpet ska stå. Snyggt! 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bästa Liveskiva: God Seed "Live At Wacken"

Ärligt talat - i år har jag verkligen inte skämt bort mig med liveskivor. Brukar ju inhandla en hel del, men nya skivor har det inte blivit av. Jag har köpt upp mig på ett knippe gamla istället, och varken Saxon eller AC/DC har hamnat i inköpskorgen, t ex. En som däremot har recenserats till och med är ju God Seed "Live At Wacken", som visserligen färstes på tejp för ett knippe år sen, men som ändå släppts i år. Den tar årets utmärkelse, även om jag villigt erkänner att jag ställt upp ett minst sagt svagt startfält i år... 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bästa Trend: Debuterna!

  Jag tar bara två exempel, men det finns fler.
Debuterna i år har, enligt mig, varit helt makalösa.
Det ger värme i hjärtat och hopp till en hårdrockare som närmar sig de 40 och sedan länge får raka skallen för att dölja den kala fläcken att dte kommer så mycket ny musik som är så högkvalitativ. Underbart! Ne Obliviscaris och Soen spelar helt olika typer av musik, men gemensamt med dem är att debuten är så otroligt väl genomarbetad att det känns som om banden varit igång hur länge som helst!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Årets Bästa/Tuffaste Avskedsplatta: Candlemass "Psalms For The Dead"

 Sist men verkligen inte minst i årets kavalkad av den bästa musiken är avskedet. Visst, det skulle ha kunnat vara Woods Of Ypres med sin femte och absolut sista platta, men för mig bleknar det ändå mot betydelsen av att Candlemass aviserat att nu är dte slut med ny musik.
Visserligen spelar man live, men inga fler plattor ska göras enligt Edling - och jag tror honom. Han känns som att när han bestämmer sig så blir det så, och det är helt overkligt för mig.
Det bandet har liksom varit lite av mitt husband i sällskapskretsen. Under uppväxten and beyond. Man får vara glad att "Psalms For The Dead" är så pass bra att det nu blir en värdig svanesång, samtidigt som det känns så onödigt att lägga ner när man kan leverera så bra. 
Tack.
Tack för en underbar tid tillsammans!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Okej, det var allt för detta år.
Givetvis skulle det kunna fortsätta i en evighet, men det får bli punkt här. Ska försöka sammanfatta det som INTE har med miusik att göra istället (fast jag lovar inte när det kan ske, det tar rätt långt tid att skriva de här inläggen, och jag softar lite såhär i mellandagarna...).
Vad tycker du själv?
Vad har varit bäst - och hur står sig Musikåret 2012 mot exempelvis 2101 eller 2011? 

Listbonanza. SRM & Close-Up Magazine

Mellandagar, hoppas att ni haft en gosig jul.
Hur skulle en rejäl skopa listbonanza sitta, med koppling till min egen kommande lista på Werock (som nu är inlämnad eftersom deadline var just i jul)?
Inte bra alls?
Tufft.
Det är nämligen det som serveras. Gapa och svälj!

Som ni vet är Close-Up Magazine hem för ett helt gäng tomtar, somliga med osviklig musiksmak och somliga med mindre fördelaktig sådan (ja, det finns ett facit, musik är objektivt det vet ni allihop innerst inne...). Det betyder att när listorna över skribenternas personliga favoriter publiceras så är det inget annat än ett smörgåsbord med godis om man vet vilka av listorna man ska läsa.
Men det ges ju en aggregerad lista också.
Den ser detta år ut som följer:

1) Neurosis "Honor Found In Decay"
2) Converge "All We Love We Leave Behind"
3) Graveyard "Lights Out"
4) Baroness "Yellow And Green"
5) Witchcraft "Legend"
6) Gojira "L'Enfant Sauvage"
7) Swans "The Seer"
8) Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre"
9) High On Fire "De Vermis Mysteriis"
10) Asphyx "Deathhammer"
11) Katatonia "Dead End Kings"
12) Mgla "With Hearts Towards None"
13) Testament "Dark Roots Of Earth"
14) Black Breath "Sentenced To Life"
15) Thåström "Beväpna Dig Med Vingar"
16) Propagandhi "Failed States"
17) Alcest "Le Voyaoge de'Lame"
18) Kreator "Phantom Antichrist"
19) Stone Sour "House Of Gold And Bones pt 1"
20) Orange Goblin "A Eulogy For The Damned"

...och efter det tar vi väl Sweden Rock Magazine rakt på, eller hur?
Deras Topp 10 ser ut som följer (orkar helt enkelt inte skriva 20 rader, du får förstora bilden ovan om du vill tjuvkika och är för snål för att köpa blaskan):

1) Witchcraft "legend"
2) Paradise Lost "Tragic Idol"
3) Graveyard "Lights Out"
4) HEAT "Adress The Nation"
5) Katatonia "Dead End Kings"
6) Marduk "Serpent Sermon"
7) Imperial State Electric "Pop War"
8) Rush "Clockwork Angels"
9) Mgla "With Heart Towards None"
10) Gojira "L'Enfant Sauvage"

Okej.
En sak man genast kan konstatera är att det bara är att plocka upp Mgla. Jag har missat den (trots att flera av er tipsat om den under året), och med tanke på dessa placeringar så... ja... det är väl bara att krypa till korset.
Graveyard verkar ha lagt beslag på just tredjeplatsen, och utan att avslöja för mycket om min egen lista så tycker jag väl att det är en alldeles utmärkt värdering.
I övrigt stämmer nog min egna lista aningens bättre med Close-Up än med SRM, vilket egentligen bara är att vänta. Det brukar vara så, även med tidningarnas artiklar och reportage.

Nå. 
Snart dags för att summera årets bästa.
Det blir, om jag får till det som jag tänkt, två inlägg om det. Ett som behandlar musik, ett som behandlar allt annat (bland annat den prestigefyllda utmärkelsen Årets Bästa Blogg).
Fortsättning följer!

Recension: Khoma "All Erodes"

Allvarligt - borde inte Khoma vara precis hur stora som helst?
Musiken som bandet levererar torde ju passa i stort sett vem som helst, oavsett om du nu är en smått förvirrad tonåring som söker din identitet och mest vill få hångla med nån eller om du är en småbarnsfar på 30-40+ som fortfarande kämpar för att hålla kvar vid din sista ungdomsutpost genom att spela emotionell musik i bilen på väg till jobbet (och mest vill få hångla med någon).
Med tanke på vad som spelas på radion i detta avlånga land så tycker jag att Khoma borde hamna högre upp än vad man faktiskt gör, såväl på topplistor som på arenor.
Bandet borde fylla större spelställen än Debaser Slussen, liksom.
Okej, man håller hårt på sin integritet, och vill kanske inte spela med i det kommersiella spelet som man kanske behöver för att slå stort, men ändå.
Kvalitet brukar ju lysa igenom - och det är ett ord jag förknippar med bandet.
Kvalitet.
Fjärde given "All Erodes" består om jag förstår saken rätt av rätt många spår som bandet av någon anledning inte känt passat in i tidigare släpp ("Tsunami" från 2004, "The Second Wave" från 2006, "A Final Storm" från 2010 heter föregångarna) men ändå är inte detta en så spretig platta som man kan tro. 
Visst, avslutsspåret "All Like Serpents (Remix)" är udda disco/ambient/post-rock och inte speciellt bra, men annars är det ju Khoma som vanligt.
Det startar med lite finstämt piano och snälla "In Ruins" innan skivans toppar "Just Another Host", "Dead Seas", "Give It Meaning" och "Death Throes" tar vid.
Totalt 9 spår, men eftersom jag med tiden slutat lyssna på den sista låten så kan man säga 8 stycken låtar som alla är Khoma.
Jan Jämte sjunger som vanligt förunderligt bra, omslaget är finurligt med egen kod för bokstäverna så att man får klura ut låttitlarna med mycket och stort besvär (passande, så här i juletider!), och skivan som helhet har det där särdraget som bandet klarar av att leverera.
Det som gör att det är både lättillgängligt och lite svårt på samma gång.
Det som gör att jag inte fattar att bandet inte är större.
Som borde göra dem mega.
Nå, så är det inte, men det kanske inte är något att fästa uppmärksamhet på. Man kanske bara ska vara nöjd över att befinna sig inne i den exklusiva skara som kan bilda Khomaklubben, och vara nöjd med det.

Betyget då.
Hur blir det med betyget?
Det blir bra, men ändå inte riktigt lika bra som exempelvis "A Final Storm" eller än hellre höjdpunkten "The Second Wave". Skivan är jämn och bra, men saknar de där riktiga superlåtarna, tycker jag. Jag landar ändå på en 4:a i mina tankar, vilket ju säger en hel del om bandets nivå.
Bästa låten heter nu "Dead Seas", tycker jag.
Tyvärr finns skivan inte på Spotify, i alla fall inte ännu (resterande av bandets alster finns där dock, så det är väl kanske bara en tidsfråga - och dessutom klarar man sig kanske lika bra med dem, enligt texten i denna recension...)

Khoma "All Erodes" - 4

Tvekamp: Black Sabbath "Heaven And Hell" vs "Mob Rules"

En del traditioner är till för att följas. Att du på denna site får en Tvekamp på julafton är en av dem, och även om de två senaste åren varit inriktade på en mer blasfemisk sort (Watain samt Gorgoroth) så är det kanske det faktum att det är en Tvekamp som är viktigare än att det är med ett tema som går stick i stäv med julens budskap. Denna jul firar vi istället med Black Sabbath, och med en jämförelse av två skivor som vid första anblicken kan verka ojämna. Ja, vi pratar om klassikerna med Ronnie James Dio på sång, de två 80-talspärlorna ”Heaven And Hell” (1980) samt ”Mob Rules” (1981)!

Eftersom det nu är ett tag sen vi hade en Tvekamp på bloggen – tiden bara rusar fram, och även om de är roliga att skriva så är det också tids- och energikrävande saker – så kanske det är på sin plats att först förklara konceptet en aning. Det går i korthet ut på att två artister/skivor/grupper/karriärer eller liknande ställs mot varandra. I ett par ronder så tilldelas de två kombatanterna poäng mellan 1 och 5 (där 1 är det lägsta och 5 det högsta) avseende exempelvis skivans produktion eller omslag. När alla ronder är klara, och alla godtyckliga poäng utdelade så görs en summering och vi får fram en vinnare. Inte så konstigt alltså, men det roliga är att det långt från alla gånger är den skiva jag på förhand trott skulle vinna som verkligen tar hem segern. Många gånger är det också betydligt jämnare än vad man på förhand kan tro, och kanske är det en sådan gång denna jul. Vid första anblicken ter sig förstås ”Heaven And Hell” som en given vinnare, men det är det vi ska undersöka, och eftersom även undertecknad tar alla ronder och poäng som det kommer så får vi gemensamt se var vi landar. Ok?

Rond 1 – Omslag

Som brukligt är så startas Tvekampen med en titt på det som möter första anblicken. Omslaget. Här räknas förstås även resterande del av själva förpackningen med , och för att då vara helt rättvis så är det tvåp likvärdiga utgåvor som skärskådas (det gäller ju samma sak när vi så småningom ska kolla på exempelvis produktionen). På skrivbordet ligger de remastrade versionerna av båda skivorna, de som är utgivna av Sanctuary Records. Extramatade booklets, men inga extra spår på skivorna, och inte den deluxeutgåva som finns och som innehåller en extra skiva med godis. Så, hur ser omslagen ut då? ”heaven And Hell” är ju inget annat än en klassiker. Kanske inte så snygg, men grymt träffande med de rökande änglarna (som väl, egentligen, är en mindre del av en större tavla målad av Lynn Curlee), och det har ju efterapats av åtminstonde Van Halen (”1984”). Såklart blir det ganska höga poäng, om än inte full pott. Jag tycker helt enkelt inte att det är tillräckligt snyggt för det! ”Mob Rules” svarar med... onda snigelmunkar som tillber ett uppspänt skinn, courtesy of Greg Hildebrandt. Ja, det ser ut som en tavla målad under influens av droger. Ja, det är märkligt lockande ändå, fast det samtidigt är rätt fult. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag tycker om det, det är liksom fulsnyggt. Fegar lite, sätter en trea tror jag nog...

”Heaven And Hell” – 4

”Mob Rules” – 3

Rond 2 – Inledning

”Heaven And Hell” startar rätt så jävla överväldigande, kan man säga. De tre första spåren är alltså ”Neon Knights”, ”Children Of The Sea” och sen ”Lady Evil”. Visst, den sistnämnda kanske inte är den bästa låten poå skivan men det är ju ändå rätt löjligt, och här får man nästan för första gången konstatera vad som händer när man har en Tvekamp med så bra skivor inblandade: det blir lätt femmor överlag. Det är liksom svårt att finna brister eller påtala misstag när exempelvis den häör skivan börjar så här. Personligen anser jag väl att ”Children Of The Sea” kan vara hela skivans höjdpunkt, faktiskt! ”Mob Rules” då? ”Turn up The Night”, ”Voodoo” och ”The Sign Of The Southern Cross” heter inledningen, och förutom att den följer konceptet med ett snabbt spår som första låt (även om nog ”Neon Knights” är snäppet bättre om man ska jämföra låt för låt) så slår man sedan an en mer episk ton. Jag gillar väl inte ”Voodoo” sådär överdrivet, men man kan ju inte klaga på ”The Sign Of The Southern Cross”. Klassisk Sabbathhalvballad, vill jag påstå, och totalt vill jag nog ändå dela ut betyget fyra här. Skivans höjdpunkter kommer senare!

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 4

Rond 3 – Mittsegmentet

”Heaven And Hell”. ”Wishing Well”. “Die Young”. Så stavas mittpartiet på skivan med samma namn som första låten i den där uppräkningen, och det är ju ganska enkelt att konstatera att du har hört dem allihop. Flera gånger. I olika framföranden. Det finns en anledning till det, förstås. Det är att de är bra, även om ”Wishing Well” är lite av en doldis efersom den omges av två giganter. Det är liksom inte så mycket att bråka om ändå, det är klart at tdet är dags för toppbetyget. ”Mob Rules” svara på det med... ”E5150” (ett oljud), ett mäktigt titelspår, fantastiska ”Country Girl” (en av de mest underskattade låtarna bandet har kläckt ur sig genom åren, vill jag påstå) samt ”Slipping Away”. 4 låtar? Jo, men då räknar vi in oljudet, det får bli så. Mob Rules” har ju en låt mer än ”Heaven And Hell”, och det passar bra att jämna ut det här, tycker jag. Så, hur står sig efterföljaren då, när det gäller mittsegmentet? Väldigt väl, tycker jag. Jag vill nästan säga att det är bättre, till och med, vilket nog till stor del får tillskrivas just ”Country Girl”. Ändå är ju maxbetyget 5, så det blir väl jämnt skägg på denna rond.

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 5

Rond 4 – Den episka avslutningen

Ja, okej, det är kanske en helt störd titel på denna rond, men den speglar vad jag tanker när jag lyssnar på dessa skivor. De har ju liksom samma uppbyggnad: en snabb startlåt, en lånsammare lite tyngre andra låt, titelspåret i mitten och sen en avslutning som liksom glider ut i en episk och lite melankolisk rymd. På ”Heaven And Hell” heter de två sista spåren ”Walk Away” och ”Lonely Is The Word”. Det är den sistnämnda låten som bär fanan högt, jag gillar den skarpt. Ändå, jag vet inte... ful pott känns osannolikt, därtill är ”Walk Away” inte tillräckligt bra (ja, allt är relativt – det är en bra låt, men ändå en av de svagare på skivan trots allt). 4:a får bli betyget. ”Mob Rules” (lägg märke till att jag tydligen mer eller mindre medvetetet vägrar skriva ”The Mob Rules”, och vilket som egentligen är rätt vet jag faktiskt inte...skivan säger ”Mob Rules” på omslaget och ryggen medan iTunes läser in den som ”The Mob Rules”.) avslutar i sin tur med kalasspåren ”Falling Off The Edge Of The World” (Geezers basspel på den låten är inget annat än magnifikt!) och ”Over And Over”. Toppklass, och på något sätt är det som om bandet är lite i trans här. Antalet gånger jag har lyssnat på just denna avslutning när jag legat i sängen och inväntat John Blund äro legio. 5. Givet.

”Heaven And Hell” – 4

”Mob Rules” – 5

Rond 5 – Titellåten

En ska jag gillar med Black Sabbath är ju att man i stort sett alltid har en låt som heter samma sak som skivan. En titellåt. Det kan tyckas futtigt, men på något sätt har det blivit en del av sättet som man kan hålla reda på deras digra katalog på, i alla fall i huvudet. Här heter de följdaktligen ”Heaven And Hell” och ”Mob Rules” (helt rätt, vägrar fortfarande att skriva ut ”the”...), och spåren som sådana är av den kalibern att de levde länge i liveformat. Framförallt den förstnämnda är ju av sådant slag att bandet gärna broderade ut den med lite jam och presentation av bandet med mera. Det tillhör inte ovanligheterna att den ligger på dryga tio minuter i just liveversionen, och en sak är enkel att konstatera: det är ett av de mer klassiska riffen jag känner till som bär den låten. Ska man sätta ett betyg och en känsla på dem båda så tycker jag att det är två riktigt bra låtar, men att ”Heaven And Hell” är världsklass där kollegan är Sverige-elit, om ni förstår. Betygsmässigt vill jag alltså skilja dem åt!

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 4

Rond 6 – Produktion

Ja. Jag vet inte,  är inte de här två skivorna lite av en mall för hur 80-talshårdrocken kom att låta?  De är i alla fall väldigt lika i sin ljudbild, och även om det säkert inte är en fröjd för en hifi ljudphob så tycker jag själv att det är en väldigt passande ljudbild. Geezers bas kommer fram bra utan att ta över, balansen i hur Iommis gitarr och riff kontrasterar med Ronnies sång (som, för att gå händelserna lite i förväg, är fullständigt magisk runt den här tidsperioden), och trumljudet fungerar fint. Det är praktisk och pragmatisk ljudbild, helt enkelt, som passar väl till ändamålet. Jag gillar’t men kan för mitt liv inte se hur jag skulle kunna sätta olika betyg på dem?!?

”Heaven And Hell” – 4

”Mob Rules” – 4

Rond 7 – Bandet

Vafan, bandet är ju samma, och skivorna är ju blixttätt nedslagna – är det verkligen någon skillnad? Så kanske du tänker när du läser det här mitt i julskinkans bestyr, men jag vill påstå att man faktiskt kan känna att bandet är mer harmoniskt på den förstnämnda skivan. Det har bekräftats i intervjuer med flera olika parter (ja, och bandet splittrades ju efter ”Mob Rules”, ett svar så gott som något), men framförallt tycker jag att det känns i flytet. Jämför man flytet i ”Heaven And Hell” med efterträdarens så är det liksom som om allt går lätt och är naturligt på ett annat sätt. ”Mob Rules” innehåller givetvis fantastiska låtar, men strecklyssnar man dem så är det inte riktigt samma naturliga flöde direkt från hjärtat. Speltekniskt och hur man levererar är det däremot ingen skillnad, vi pratar ju ändå om ett knippe farbröder som tillhör den yttersta världseliten inom hårdrock, och nog fan kan man hantera sina instrument och sin strupe. Ronnie James Dio har förmodligen aldrig sjungit bättre än runt denna tid, priecis i början av 80-talet, och det är nog en av anledningarna till att skivorna blev en så stor framgång för bandet.

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 4

Rond 8 – Betydelsen

Det är lätt att slänga sig med begrepp som klassiker. Att påstå att ”Heaven And Hell” är en av de mest inflytelserika skivorna som släppts, och att ”Mob Rules” är en kopia. Det ligger lite sanning i det, när en uppräkning sker över Black Sabbaths viktigaste album så är det förstås ”Heaven And Hell” som tar plats i ramljuset, men denna rond försöker spänna över även betydelsen för min personliga del, och då kommer nostalgi och intresse in. Min morbror Anders hade båda skivorna och spelade av dem på ett kassettband, och här kommer nu grejen: jag lyssnade nog på ”Mob Rules” före. De kom ju i stort sett samtidigt (och kompletteras väl om man ska vara ärlig av den lika viktiga ”Live Evil” där låtmaterialet är hämtat i huvudsak just från dessa skivor), och för mig känns de nästan som tvillingskivor. Betydelsen för mig är enorm, de blev ju dessutom inkörsporten till den klassiska hårdrocken där nan som Dio och Rainbow blev husgudar. Därför vill jag hylla ”Mob Rules”, nästan lika mycket som ”Heaven And Hell” – trots att jag inser att det finns en liten edge för föregångaren. Man kan inte helt bortse från att det var första skivan utan Ozzy Osbourne, och att bandet lanserade ett väldigt annorlunda sound, allt med lyckat resultat.

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 4

Rond 9 – Känslan.

Vi har varit inne och touchat på det, det där med att jag ser dem som tvillingar och att de betyder mycket för mig båda två, men vi ska ändå ha den sista ronden som vanligt, en subjektiv genomgång av min känsla för skivan. (Sista? Ja, det blir så. Denna gång blir det 9 ronder helt enkelt för att jag inte har tid eller ork att skriva mer – livet hamnar i vägen!) Och, här kan vi ju rätt enkelt säga att det blir bra för dem båda. Rent krasst, jag älskar bägge skivorna. Det är två av de skivorna som inte bara har överlevt min transformation från ungdom till gubbe i vardande, utan även mäktat med att växa på resan. Hur det nu går till. Tonerna av ”Neon Knights” kan omedelbart ta mig till en plats i livet som ger mig den där känslan av att inget egentligen spelar någon roll så länge det finns klassisk hårdrock i världen (och se där, det kan kanske ses som en cliffhanger till den kommande serien Besatt, även om jag nog inte tänker skärskåda någon av dessa alster. Resan från barn till vuxen likväl som musikens förmåga att genast placera mig på en speciell plats eller i ett speciellt minne kommer dock att vara central i den serien.). Så klart maxar vi poängen. För båda!

”Heaven And Hell” – 5

”Mob Rules” – 5

Sammanfattning

Okej då. Eftersom jag nu inte hinner eller orkar mer så får vi sätta punkt här. Innan jag började skriva så trodde jag nog att ”Heaven And Hell” skulle sopa hem detta ganska enkelt, men jag har flera andra gånger åkt på överraskningar när det varit dags att summera, så man ska väl aldrig vara för säker. Såhär blev det då:

”Heaven And Hell” – 42

”Mob Rules” – 37

Jaha. Ganska som jag trodde ändå i alla fall. Stabil seger för ”Heaven And Hell”. Roligt i alla fall, både att skriva denna Tvekamp och att få lyssna så intensivt på plattorna som en sådan här artikel innebär. Hoppas ni hade en avslappnad läsning – och vill du ha mer så vet du väl att Arkivet För Långa Artiklar är stället för dig att leta?

Bra. God Jul!