skip to main |
skip to sidebar
Du har väl knappast missat det?
Det där med den nya endagsfestivalen i Stockholm, med Metallica och Slayer som huvudsakliga dragplåster (även om jag då personligen är mer peppad på de tre tillkomna akterna Mastodon, Gojira och Ghost) där biljetterna lär gå som smör i solsken.
Vi får se om jag kan ta mig dit själv, det ligger en del annat planerat den helgen som jag faktiskt inte vet riktigt hur det landar än (och biljetterna släpps ju snart, den 10:e december), men visst är man sugen på en festival som faktiskt innehåller BARA band man VILL se?
I väntan på det så har jag säkrat min biljett hit:
Så får vi se om jag tar mig iväg i år.
Vågar liksom inte längre ta ut något i förskott när det gäller den festivalen, med tanke på min historik. Eller, icke-historik eftersom jag inte tagit mig dit när det väl gällt.
Bra band till att börja med dock, Volbeat, Watain, Opeth, Dimmu Borgir, Arch Enemy. Bara där är det en fin uppställning, och det lär väl tillkomma lite fler akter.
En sak är i alla fall säker.
Det kommer att bli ett krig i år.
Festivalerna lever under make-or-break, typ, och som Mattias Kling beskriver i sin blogg så är det rätt självskrivet att FKP Scorpio (som driver bla Bråvalla) kommer att svara.
Och när man har biljett så är det väl bara att öppna en påse chips och låta kriget starta.
Hoppas Getaway vinner...
Till dess är min plan att trotsa stormen Sven ikväll, och bege mig in mot schtaan.
Carcass och Amon Amarth står på menyn. Värre kan man ju ha det..:!
Aftonbladet rapporterar att Burzum-kände Varg Vikernes har gripits i sitt nuvarande hemland Frankrike. Han ska, enligt utsago, ha gjort sig skyldig till det fasansfulla brottet att ha kamouflagemålat sina bilar och bett sin hustru att, med giltig licens, köpa fyra stycken handeldvapen av liten kaliber.
Man har gripit honom eftersom man är rädd att han ska ställa till med en massaker, och när det gäller terrorism så "måste man agera i förväg".
Fascinerande.
Det är alltså dags att gripa halva USA, om detta är kriterierna.
Förstå mig rätt - Varg Vikernes är rätt långt från your ordinary man.
Han är extermhöger och en dömd mördare.
Personligen har jag inte fastnat för hans musik (vilket väl kanske kan bero lika mycket på att jag nog inte gett Burzum den där odelade uppmärksamheten som kanske behövs, "Filosofem" dyker ju upp titt som tätt på listan över de där skivorna som egentligen måste finnas i en skivhylla...), men man kan inte neka till att kar'ln är ett exemplar med mångfacetterad yta.
Ändå.
Jag kan inte förlika mig med att människor ska gripas så pass lätt.
Nej, jag har förstås inte alla fakta i målet, men... några varningsklockor ringer, tycker jag.
Fråga dig själv om en kamouflagemålad bil sticker ut MER eller MINDRE i en stad, till exempel.
Eller om du skulle köpa ett knippe gevär av kaliber .22 om du ville åstadkomma en massaker.
Eller om en person som mottagit ett av Breviks manifest men uttalat att man var mot det och hatar den mannen för vad han gjorde mot det norska folket, samtidigt som du inte direkt är känd för att ljuga eller skräda orden om du blir tillfrågad om dina åsikter via en av pressens representanter.
Jag vet inte jag.
Det verkar lite skumt.
Om jag nu vore en galning som ville åsamka skada så skulle jag hålla låg profil.
Skapa någon form av massförstörelsevapen i form av en bomb eller liknande.
"kamouflera" mina fordon som en alldeles vanlig jäkla Volvo (eller Renault, antar jag, om man är i Frankrike).
Köpa mina vapen på svarta marknaden.
EDIT: nu rapporterar såväl Aftonbladet som Expressen att Varg har släppts. Han kommer (med rätta) att åtalas för hets mot folkgrupp för det han skrivit och uttryckt, men eftersom han köpt alla vapen legalt kan man ju helt enkelt inte göra något.
Man undrar ju vilka rättigheter man har som medborgare egentligen.
Jasså, du ville köpa vapen med din vapenlicens? Då tar vi dig! Dumheter..
Våga vägra att ge ut själva licensen då, om det nu är en skum person... Hur som, det var det på den här bloggen. Nu lägger jag ner kollen på Varg Vikernes, om inget märkvärdigt händer!
Nåväl - med det sagt, låt oss prata lite om musik.
Vilket är egentligen det bästa franska bandet just nu?
Alcest, Deathspell Omega eller Gojira?
Jag har letat.
Och letat.
Så, när mina a-Jay's gick sönder (som vanligt, ena sidan tappar ljudet) i samband med att jag åkte till Metallsvenskan i Örebro och jag knatade in på Teknikmagasinet i Centralen så kanske lösningen uppenbarade sig.
Ett par vettiga in ear-lurar!
Det är ju lurigt (hahahaha) det där, att man inte får prova innan man köper.
Passform är nämligen lika viktigt som ljudet, tycker jag, när det kommer till just sådana lurar. De ska sitta bekvämt under lång tid, utan att trilla ur eller tappa i ljudkvalitet för att de måste tryckas in i örat.
Pioneer SE-Cl541.
Jag har nu testat dem rätt hårt, och passformen är bland det bästa jag varit med om. Bekväma. Luftiga. Sköna - utan att ge avkall på ljud.
Har testat med svängig organisk rock som Black Sabbath "Sabbath Bloody Sabbath" eller nyare Graveyard "Lights Out". Check på det.
Smutsig sludge i form av Rwake? Yes, funkar bra.
Extremare musik i form av köttig döds från Bloodbath eller elak black metal från Funeral Mist? Absolut, det funkar fint det med.
Det känns som om man kan rada upp modern metal modell Gojira, tung goth av modell Deathstars eller fuzzig stoner från exempelvis Gozu och det spelar ingen roll - allt låter bra.
Inte perfekt, men ändå väldigt bra.
Jag är nöjd. Mycket nöjd. Hoppas de håller bara...
Nu ska jag bara fortsätta med att försöka hitta ett par bra lurar att springa med. Har provat lite olika där, Sennheiser med båge bakom huvudet, Phillips med bygel över örat - men ingen känns klockren, speciellt inte om man betänker att jag vill kunna springa även på vintern med mössa över.
Men kanske har du något tips?
Ahhh.... Stones smällde ju ganska nyligen upp svaret på bokstaven Q, och han gjorde dte verkligen snyggt. Där fanns faktiskt en hel del skivor, betydligt fler än vad jag har själv i alla fall.
Sen passade han tillbaka en stabil bokstav till mig. G.
Och eftersom den är just stabil i min hylla så är det väl ingen idé att vila på hanen, lika bra att bara köra på. Here goes!
RECORD MADNESS: G
Det kanske står ett 40, 45-tal plattor i min hylla sorterade på G.
Faktiskt inga konstiga saker alls, utan nästan bara väntade och framförallt stabila utgåvor.
Generellt byggs samlingen upp av ett par förväntade grupper med en 2-5 plattor vardera, i alla fall för det mesta. Det finns lite udda saker, men vi sparar dem lite, och startar sådär lagom i mitten av förväntade/mindre förväntade skivor.
Vad sägs om de här tjusiga sakerna?
Det är The Gates Of Slumber och Ghost Brigade, två akter som verkligen är bra och som spelas en hel del av mig (det känns faktiskt ganska mycket så med skivorna under denna bokstav, att mängden speltid är överrepresenterad jämfört med mängden skivor, så att säga).
Givetvis är amerikanska The Gates Of Slumber sorterad under "G" trots att man börjar med "The", en sak som för mig är helt given och genomgående i skivhyllan.
Båda dessa akter har jag upptäckt med den mellersta skivan (Hymns Of Blood And Thunder" respektive "Isolation Songs", ett av de där lyckade blindköpen på enbart omslag, referenser och skivbolag), haft den tidigare skivan (till höger i bild då) som Veckans Tips (Arkivet för det här), och därefter tyckt att den senaste skivan visserligen är bra, men kanske inte lika bra som föregående alster (plattorna till vänster i bild).
Men visst är väl "The Wretch" helt sagolikt snygg, som en parentes?
Snygg är också samlingen med black metal under denna bokstanv, tycker i alla fall jag.
Översta raden - Gorgoroth, i bild och ljud. Jag borde ha fler plattor med dem, men det har jag av någon anledning inte. Får se om jag ska åtgärda det under året, det beror lite på om jag hittar dem till en bra peng. DVD'n "Black Mass Krakow" är riktgt bra tycker jag, och en gång i tiden skrev jag om den som Månadens DVD på Werock. Härlig fredagskvällssysselsättning med den, döda djurhuvuden och nakna människor på kors är som bekant ett ypperligt sätt att runda av veckan på...
Den nedre raden är två stycken skivor med franska Glorior Belli som flankerar norska God Seed. Har du inte sedan tidigare koll på framförallt fransoserna tycker jag du ska skaffa det, främst den vita skivan till höger, "Manifesting The Raging Beast" som är finfin black metal med lika delar rens och sväng.
Och på tal om sväng - det finns det ju en masse på dessa skivor. Får mig dessutom osökt att tänka på X-Models gamla hit med textslingan "Det finns bara två av oss - och det är vi.."
Kai Hansen, FTW!
Gamma Ray, samma skiva, i två utgåvor. Varför?
Jo, för jag hade inte denna och hittade den inte. Efterlyste den på bloggen, och fick en länk som gjorde att jag kunde köpa den övre, en dubbelutgåva med både "Heading For Tomorrow" och "Sigh No More". Innan den hade levererats så hade snälla läsare (brorsan, vill jag minnas?, eller var det Nicke?) skickat sitt gamla ex.
Hepp - två exemplar i min hylla!
Sen då. Vad finns det mer för alster?
Grand Magus, detta svenska toppband, finns förstås. Jag har försökt köpa lite remastrade versioner av äldre plattor som ibland dyker upp som beställningsbara (ex hos Record heaven), men det slutar alltid med att de inte går att få hem och ordern stryks.
Synd.
Men jag har i alla fall de senaste fyra, och de logar en hel del speltid.
Liksom Graveyard. Förstås.
Tre plattor släppta, tre plattor i hyllan, och fattas bara annat.
jag står nog fortfarande fast vid det jag sa i samband med jubileet, att "Hisingen Blues" är den bästa skiva som släppts sedan bloggen startade!
Sista trion är kanske mer oväntad.
Godsmack, tre plattor som jag i stort sett aldrig spelar.
"IV" hade jag som Veckans Tips, och det var i samband med att jag hörde den skivan som jag köpte dessa tre. Vill minnas att det var i samband med något erbjudande på typ Bengans, ta tio plattor för en spottstyver eller nåt sånt.
Jag tycker fortfarande att "IV" är en bra skiva, men de andra har jag nästan inte hört. De står där och samlar damm, om jag ska vara ärlig...
Okej.
kanske dags att sparka in lite öppna dörrar då.
Guns'N'Roses och Green Day finns, förstås, bland de akter som utgör samlingen på G.
Det roligaste/konstigaste med detta är att jag nu, i skrivande stund, inser att jag av någon helt outgrundlig anledning saknar "Use Your Illusion 1". Det är förstås inte okej, och jag fattar egentligen inte alls hur det har gått till, men det är ju ingen ursäkt.
"Chinese Democracy" är lika frånvarande i min hylla som det är i verkliga livet. Den finns inte. Däremot finns det faktiskt en elektronisk kopia, och kanske bord jag köpa även om fysisk. Den dagen jag inte hittar något vettigare att handla, dvs... aldrig.
Plattan i mitten av Guns-skivorna då?
Vad är det?
Dubbelliven "Double Talkin' Live" med världens sämsta ljudbild.
"night Train" på den skivan har rent av episka mått av uselhet, speciellt sången är så usel att det gör ont. En bedrift i sig, förstås, och med det givetvis en värdefull ägodel i hyllan, och en skiva som faktiskt spelas lite då och då (...kan det verkligen ha varit sååååå uselt?)
Green Day behöver man inte säga så mycket om, tycker jag.
Jag har lite, inte allt, och det funkar när man är på det humöret.
Lite som det här, faktiskt:
Mjukisskivorna i samlingen heter Ghost, Garbage och David Gray.
Snart kommer ju nya Ghost-plattan, och vad jag förstår så är den ett snäpp bättre. Ska bli spännande att höra. De andra två akterna då... ja.. David Gray har ju rösten i sin enkla singer-songwritermusik, och Garbage lite tuff rockdisco. Jag kan dock avslöja att en av skivorna på bilden just ovan kommer att medverka i Besatt rätt snart.
Inte alla skivor i den serien är stenhårda karameller....
Okej.
Nu har vi snart avverkat mer eller mindre varenda skiva i hyllan.
De som återstår är dessa!
Jag borde ha mer Gojira.
Jag har inte det, men det kommer nog ordna sig med tiden.
Great White är en gåva från Magnus Ö, en kul sån. Skivan är en coverplatta, och ska väl ses med en inte så liten portion humor.
De sista två skivorna är dock på blodigt allvar, och den vänstra av dem är den skiva jag absolut vill framhålla i denna sektion av hyllan.
G/Z/R är alltså Geezer Butlers soloprojekt, och det som bjuds är stenhård industriell metal av yppersta snitt. Här har du ett bonustips om skivan, och har du missat den så bör du åtgärda det med en gång. Ruggigt bra skiva!
Så. Är det slut nu?
Nästan - för nu finns inga mer skivor i hyllan.
Däremot är "G" en sån där bokstav där det visar sig att jag har en hel del elektroniska saker.
Inte lika kul för det är lurigare att ta bilder på, och inte alls lika kul att stå och rota i.
Men ändå... vi kan väl slå en kik?
En icke fullständig lista över några av de intressanta plattorna ser ut som följer:
Gallows End "Nemesis Divine"
The Gate "Earth Cathedral"
The Generals "Stand Up Straight"
Ginger Trees "Along With The Tide"
Grift "Fyra Elegier" (snart i recension på en blogg nära dig...)
Så.
Egentligen borde jag kanske klistra in bilder och dyka in i iTunes för att visa antalet spelningar och annat, men det sparar vi nog till en annan bokstav. G har ändå så många guldkorn tycker jag.
En stabil bokstav.
Sist ut - utmaningen tillbaka till Stones.
Han ska denna gång få sätta tänderna i en bokstav som jag tror innehåller ganska många plattor, men det är lika bra att börja beta av. Beta. B.
Utmaningen är alltså bokstaven B.
Fortsättning följer!
Såhär ser den alltså ut, den skiva som - om man lägger ihop alla Werockskribenternas årsbästalistor enligt traditionell pongräkning - hamnar högst på listan.
Gojira "L'Enfant Sauvage", och noterbart nog en skiva som inte en enda av de olika skribenterna håller allra högst. Snacka om att vinna på jämnhet då!
Min recension finns här, och vill du ha mer läsning så har kollegorna på Werock även laddat upp lite recensioner såhär till månadsskiftet (ja, det är ju det med, även om det nästan försvinner i nyårets yra).
Här har du listan i sin helhet!
Däremot händer det att Werock har problem att öppna. Databasfel, vad det verkar som, och om det händer kan du alltid prova att kopiera direktadressen och lägga i läsarens fönster, det verkar funka. Kan du dessutom allt om sql (förslagsvis MySQL) och dess inställningar så tackar vi gärna ja till lite insiderhjälp.
Det är ju nämligen inte det sättet vi vill börja 2013 med. Vi vill istället fortsätta leverera fantastiska recensioner och tips. Som vanligt alltså, med vår vanliga blygsamhet, hehehe..
Sist i detta första inlägg för i år: Terrortory. De kommer till huvudstan den 16/2 och spelar på Klubben. Ska du dit?
Det är nyår.
Nyårsafton nu, kanske till och med på andra sidan nyår när du läser detta (förhoppningsvis har du väl lite annat för dig än att hänga på denna site just när det smäller, så att så säga), och vanan trogen så ska Nyår firas med en Årsbästalista, utökad från 10 till 20 jämfört med listan som publiceras på Werock.
Nytt för i år blir att vi räknar nerifrån och upp, så att säga. Från 20 till 1, så du får scrolla massor för att läsa, och lite mer läsning per skiva allt eftersom. Häng på!
20) "Kill Devil Hill" - KILL DEVIL HILL
Bra skiva. Mycket bra. Men det visste du ju redan...
19) "Tragic Idol" - PARADISE LOST
Fortfarande skitbra. Paradise Lost sparkar stjärt!
18) "Psalms For The Dead" - CANDLEMASS
På tal om fortfarande skitbra. Ska de verkligen lägga ner??
17) "Phantom Antichrist" - KREATOR
Årets bästa thrashplatta kommer från Tyskland. En växare!
16) "Kadavar" - KADAVAR
Från Tyskland kommer denna trio också. Skön upptäckt och bra platta.
15) "CVI" - ROYAL THUNDER
Snirklig rock med kvinnlig front. Bra djup i den här plattan.
14) "Dead End Kings" - KATATONIA
Mästarna av känslomässigt mörker slår till igen. Blir bättre ju mer man lyssnar.
13) "Serpent Sermon" - MARDUK
Gammal är inte bara äldst, även elakast. Marduk levererar en av årets allra bästa plattor inom extremmetal-spåret.
12) "Konspirasjoner" - LAKEI
Brutalt mörkt, deppigt och hårt. Bra som fan, och detta är verkligen en sån där skiva som växer med tiden - trots att man ju fasen inte hör och förstår ett enda ord av texten!
11) "Legend" - WITCHCRAFT
Årets näst bästa rock'n'roll-skiva. Det svänger om den, och jag tror atty man kan lura in svärmor i smygdjävulsdyrkan genom en sån här inkörsport.
10) "The Threnody Of Triumph"- WINTERFYLLETH
Episkt vackert anslag, och denna gång har bandet lyckats med bedriften att vara både mer direkta och hållbara i sina låtbyggen. Skivan sätter sig relativt fort men växer sig ändå starkare med tiden på ett imponerande sätt, och till slut håller denna naturromantiska historia som årets starkaste black metal-giv. Så bra är den.
9) "Sentenced To Life" - BLACK BREATH
Vilket riffparty! Saken är biff, ska du bara ha en dödsmetallplatta från 2012 så är det denna. Jänkarna klarar av att inte bara kopiera det klassiska upplägget från Stockholmsdödsen, utan även injicera hela konceptet med en doft av nyöppnad grav och så starka låtar att det hela känns läskigt fräscht. Årets pålitligaste träningskamrat?
8) "Rise, Vulcan Spectre" - NEKROMANTHEON
För min del kom denna norska trio från i stort sett ingenstans och slog ner som en bomb. Detta är deras andra giv, och man får stolt arvet från akter som tidigare Sepultura och Slayer vidare på ett alldels ypperligt sätt. Titellåten kan dessutom innehålla årets bästa allsångsstrof, som skapad att vråla med i från ett scengolv medan näven är höjd i luften!
7) "RIITIIR" - ENSLAVED
Veteranerna Enslaved klarar det så få andra mäktar med: att få sin spretiga konstruktion med allehanda vinklar, vrår och vändningar att vävas samman till en helhet. "RIITIIR" är en sån där skiva som gör mig svårt imponerad, då den visar ett band som är i fullständig kontroll över sin kreativitet och sitt skapande, men samtidigt är nyfikna och hungriga. Resultatet blir väldigt väldigt bra...
6) "L'Enfant Sauvage" - GOJIRA
Gojiras förmåga till låtskrivande förundrar mig. Det hörs direkt att det är just GOJIRA som spelar - kanske till följd av det stundtals maskinella, industriella soundet och sättet att närma sig musiken - och man har en närmast unik röst inom hela metalscenen, men ändå är det just låtarnas kvalitet som är bandets absoluta styrka. Finns det någon nackdel med den här skivan så skulle det väl vara att det inte växer från den höga platå den etablerar sig på vid de första varven man lyssnar på den.
5) "Les Voyages De L’Âme" - ALCEST
Shoegazing? Black Metal? Pop? Ingen aning, men detta är riktigt bra. Skivan kom tidigt på året, så den har fått riktigt med speltid. Det har den förtjänat!
4) "Yellow & Green" - BARONESS
Tredje given är en dubbelskiva, och jag är lite kluven till det. Dels ger det ju fantastiskt mycket musik att upptäcka (och här finns mycket gömda vinklar och vrår att undersöka med tiden), men samtidigt tror jag inte skivan som helhet hade förlorat på att släppa något av de svagare spåren. Med det sagt, bandets inriktning mot mindre metal och mer rock är helt rätt!
3) "Lights Out" - GRAVEYARD
Till syvende och sist kom kampen om den bästa rock'n'roll-skivan detta år att handla om Graveyard "Lights Out" och Witchcraft "Legend". Det här är vinnaren. Kanske inte med samma magiska lyster som föregångaren "Hisingen Blues", men vilka toppar den här skivan har! Den lite mörkare, skitigare och mer suggestiva framtoningen gör att skivan tar lite mer tid att ta till sig, men det är en resa väl värd att göra.
2) "Cognitive" - SOEN
ÅH! Det är så härligt att höra trummisen Martin Lopez (ex Opeth) tillbaka inom musikscenen igen, hans lite jazziga spel lyfter detta ännu en extra nivå. Som om det skulle behövas, det hela är nämligen ramstarkt från början, och såväl framförande som låtar och produktion är på topp. Årets svenska debut!
1) "Portal Of I" - NE OBLIVISCARIS
Det var kollega Martin Bensch som fäste min uppmärksamhet på debuten från down under. Den satte sig hyggligt bra relativt fort, men sen dess har den här kolossen bara fortsatt att växa... och växa...och växa. Med tiden har det blivit allt tydligare att det är den här skivan som jag förknippar med 2012, och i slutänden tycker jag att det är ett ganska lätt val som årets bästa skiva. Som debut betraktat är det kanske än vassare att lyckas leverera så fullständigt knäckande, och jag ser verkligen fram mot att få följa bandets karriär framöver. Som parentes kan nämnas att "Forget Not" antagligen är årets bästa låt därtill, runt 14 minuter magi!
Generellt har väl året präglats av en oerhörd bredd tycker jag.
Det kommer verkligen helt sjukt mycket musik, och det är ju både glädjen och huvudvärken.
Vilket väl tar oss till det kommande året 2013, eller hur?
Det blir ett spännande år.
Det kommer förstås att vara fullt av nyheter med ny musik, känd såväl som okänd sådan.
Det kommer förstås att vara fullt av inlägg på den här siten, även om det nog blir något färre nästa år (trenden är ju sån, det blir färre för varje år som går...).
Dessutom kommer året, som vanligt, att rivstartas med en av de bästa kvällarna.
Hårdrockskväll.
Det betyder att rätt snart börjar laddningen för Hårdrockskväll 2013 som går av stapeln 5/1, dvs Trettondagsafton, och den närmsta tiden blir det nog lite tankar om just det.
Remasters och Live!-serierna vilar (uppdaterade Arkiv i kanten till höger på bloggen), men Veckans Tips kör på efter julledigheten vad det lider. Besatt får premiär söndag den 13/1, och dessutom kommer Veckans Citat att byta namn till Citatet och flytta till söndagar. Eller, rättare sagt, varannan söndag, och varva med Besatt.
Får vi det att lira så har undertecknad och Stones på Tune Of The Day dessutom en gemensam artikelserie i grytan, en sådan som puttrar så smått....
Kort sagt - det verkar kunna bli ett bra år, 2013.
GOTT NYTT, alla läsare, och tack för i år!
Åkej.
Fortsättningen på sammanfattningen av Musikåret 2012 har nu nått den kategori som jag i skallen kallar metal.
Hårdare än klassiks hårdrock, men inte extremmetal. Här ryms sludge, thrash och allsköns riffpartyn.
I bokstavsordning ser då mina starka kandidater för Årsbästalistan ut som följer:
...och med korta ordalag är mina tankar om dessa alster följande:
Alcest "Les Voyages De L’Âme"
Vackert, åh så vackert.
Och bra. Mjukast i denna upprabbling, men mixen av black metal och.... ja, pop blir svår att förbise när det drar ihop sig. Dessutom kom skivan tidigt i år och har genom otaliga varv verkligen fäst sig. Snygg omslag också!
Enslaved "Riitiir"
Svårt beroendeframkallande skiva av norska giganterna. Kanske hade den kunnat vara med i sammanställningen över veteranernas skivor, eller kanske extremmetallen, men nu blev det inte så. Det skivan har emot sig är att den ändå är relativt ny och jag tror den kommer växa över tid. Också rasande snyggt omslag.
Gojira "L'Enfant Sauvage"
Favoriterna till topplaceringar radas upp upp nu, känner jag.
Den här skivan är bättre än föregångaren, och den var fantastisk. Har den något emot sig så är det kanske att den faktiskt inte lyfter med tiden utan snarare faller tillbaka något.
Lakei "Konspirasjoner
...vilket är snarast motsatsen med den här tegelstenen.
Jävlar vad den har vuxit på mig sen den kom och drog in en sjua i min recension!
Brutalt mörk, brutal tung, brutalt bra. Kanske inte toppen av årsbästalistan, det känns som en sån där skiva som ligger på kanten och balanserar.
Lamb Of God "Resolution"
Jag gillar Lamb Of God, och även om den här skivan faktiskt inte är lika bra som i alla fall de två föregångarna så är den bra. Tillrä'ckligt bra för att finnas med på min lista över potentiella "offer" till listan, äöven om känslan nog är att det inte räcker riktigt ända fram io år...
Ne Obliviscaris "Portal Of I"
Ruggigt bra platta. KOmmer finnas med på Topp 10, något annat kan jag inte se framför mig. Episk och egen skiva som dessutom konstant växer för min del.
Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre"
Hej allsång!
Fantastisk thrashplatta som får mig att vilja sträcka en knuten näve i luften och fylleskrika, oavsett om jag befinner mig på kontoret, hemma i soffan eller på golvet i en trång klubblokal. Det bästa nya som låter gammalt sen.. ja... länge. Plats på listan? Skulle tro det va....
Zombiekrig "Den Vänstra Stigens Ljus"
Lite ojämnare än sin föregångare, tyvärr, men med toppar som är rent av fantastiska.
Kanske inte med på listan i år ändå, men..thrash på svenska, en sån grej vill man ju gilla - och det kan ju faktiskt räcka långt!
Jaha.
Det var det för denna klump.
Känns som om vi har en hel del skivor i den här högen som faktiskt kommer trassla sig hela vägen till årets Topp Tio. Eller i alla fall Topp 20.
För det blir nog så, som vanligt.
Topp 10 publiceras enligt strikta regler på Werock.se, och du får en luddigare lista som innebär Top 20-plattorna.
Hur det nu ska gå till att peta några från den potentiella listan med vinnare...
Hur avslutar man en serie om remastrade skivor på en blogg som denna?
En serie som rullat mer än tre år, som slagit ned på klassiker inom de flesta genrer som hårdrocken har att erbjuda?
Det är inte en alldeles lätt fråga att besvara, och efter en hel del funderingar och tankemöda så kom beslutet en morgon.
Det gör man inte genom en av de upenbara klassikerna från någon av de största akterna i hårdrockens mittfåra.
Det gör man genom en av de största akterna på ena kanten, en akt som inte längre finns, som frontades av en ikon som inte längre är i livet, och med en akt som naturligtvis bär det mycket passande namnet Death!
Jänkarna medverkade så sent som i våras med "Human", och denna gång ska vi kolla in "Individual Thought Patterns", en fullmatad dubbelskiva i remastrat format.
Naturligtvis får man ursprungsskivan på den ena disken, i all sin mäktighet och hållbarhet (här snackar vi relativt komplicerad men ändå fullständigt enkel och briljant dödsmetall som inte känns daterad till -93 när skivan egentligen kom).
Naturligtvis finns ruggiga låtar här, så som "Overactive Imagination", "Jealousy" och "The Philosopher".
Naturligtvis kan man höra influenserna som går genom åren (lyssna till exempel först på "Out Of Touch" med Death innan du slänger på en platta med Gojira så kommer du antagligen att reagera över likheten i låtkonstrukturen).
Naturligtvis finns bländande musikaliska insatser. Chuck Schuldiner, R.I.P, hanterar både sång och gitarr på ett imponerande sätt. Gene Hoglan - som numera trummar för Testament - utgör tillsammans med Steve DiGiorgio ett av de bästa rytmsegmenten som kan höras (och ljudbilden är underbar här, speciellt DiGiorgios bas är en njutning). Andy LaRocque hanterar andragitarren.
Räcker sedan inte det så kan vi mata på med en tjock, extrautrustad booklet, en andra skiva som bjuder på bandet live i Tyskland -93 (10 låtar med helt okej ljudbild) samt en studiouttagning av "The Excorcist", cover av Possessed. Och ett avslutande citat som lyder "Destined, fated, meant to be - when you're not looking but your eyes are open nonetheless".
Detta är en av de snyggaste remasterplattor jag äger, och ett värdigt sätt att döda serien. I alla fall för nu, som bekant är det helt ovanligt att de döda reser sig från sina gravar när vi pratar metal.
Till den dagen sker så får du istället gotta ner dig i de gamla texterna som finns i arkivet.
Jag anser att det är en av de bästa skivorna i år. Den kommer - garanterat - att återfinnas på Topp Tio-listan, och att recensionen hamnade på maxbetyget 5 av 5 möjliga är därför inte speciellt överraskande. Därför är det extra spännande att se vad andra tycker om det hela - och det är vad det är dags för nu.
3 personer tar plats i panelen, och denna gång är det Jarno, R2 och Stones som får säga sitt!
Jarno: En vän presenterade "The Way of All Flesh" tidigare i våras. Ganska lättillgänglig men inget som jag lyssnade på mer än tre gånger.
Nya " L'Enfant Sauvage" har oddsen emot sig redan från början och initialt vill jag lägga bort den också. Men så har jag den som kompanjon på mitt första långpass och på något sätt hamnar jag i en perfekt rytm och gör ett fantastiskt pass.
Synd bara att musiken inte växer något.
Skulle jag jämföra skivan med något så skulle det vara en tysk industrimaskin av borstat stål, med en extremt hög precision och tre gånger större än USS Enterprise (CVN-65). För exakt så tråkig är skivan.
Betyg 2/5
R2: Den här skivan är med och tävlar om årets platta. För ett par år sedan tillbringade jag en dag hos Reference Audio, min kompis skulle uppgradera sig. Säljaren drog nåt som lät helt otroligt, låten Esoteric Surgery från förra plattan. Det var min första bekantskap med Gojira. Tyvärr tycker jag inte den plattan var så jämn.
I år dök L'Enfant Sauvage upp. Och jäklar. Precis som plattan innan är det otroligt mäktigt och bra ljud (vilket jag ser som väldigt viktigt) och hela skivan är mycket jämnare.
Nästan alla låtar håller samma höga klass. Men bäst är ändå titelspåret, otroligt bra.
Betyg: 5/5
Stones: Fransmännen är här med sitt femte alster, en skiva där alla pusselbitar fallit på plats med deras vilt kreativa briljans. Plattan är känslomässigt intensiv, fylld med fysiskt krävande instrumentering, galopperande rytmer och väldigt harmoniserade utan att bli en levande stapelvara. Oavsett vilken metall nisch du kan hitta dig själv i dessa dagar, måste du höra det här. Om inte detta får blodet att rusa är du redan balsamerad, så somna om!
Betyg 5/5
Eh, jaha?
Två hyllningar med maxpoäng, men det hela föll inte alls i smaken hos den tredje. Snittet hamnar då på 4 i alla fall, en hög siffra - men det mest intressanta kanske är just spridningen.
Vad säger ni övriga om skivan?
Denna vecka börjar jag nytt jobb.
Det innebär att jag har fuskat - detta meddelande är i förväg genrerat så att du ska ha något att läsa, och jag ryggen fri och ägna mig åt att gå runt och vara förvirrad på en ny plats. Dessutom, som om det inte vore nog - hela inlägget är av modellen "stulet". Eller, rättare sagt, det är av den sorten som inte jag har skrivit!
Det är dags för 3 Röster om, serien som varit borta ett tag och brukar återkomma lite sporadiskt.
Denna gång får panelen sätta tänderna i senaste dubbelgiven av Baroness, "Yellow & Green", en skiva som hamnade på betyget när den recenserades på denna site.
Häng på!
Jarno: När artister blir vuxna och erkänner att man tidigare dolt sina knackiga låtskrivartalanger genom att ställa samtliga reglage på gitarrtopparna till elva, ja då ska man ta artistens uttalande med viss skepsis. Hade jag varit ett större fan av bandet före "Yellow & Green" så kan jag tänkta mig att jag hade varit lika förbannad över vad som erbjuds som jag är över Opeths "Heritage". Tur att jag inte älskade utan bara gillade bandet sedan tidigare då.
"Yellow & Green" är full av fantastiska egenheter och låtar. Det är inte hela tiden jag hänger med men det är bara bra. När jag väl tröttnat på en låt eller passage så hittar jag något nytt. Det är en skiva som du kan älska hur mycket som helst medan din vän ogillar den lika mycket. Mitt råd är att, om du likt mig tar del av skivan via Spotify, börjar med den gula sidan och tar dig an den gröna först när du känner dig redo.
Betyg: 4/5
Stones: Yellow & Green är en ny era av Baroness, där den tidigare lite "mer aggressiva utgång" har tonats ner mot
ett mer konstnärligt tillvägagångssätt. Skivan är som veckans piller ask, där vi tar ett gult piller på morgonen
och ett grönt till kvällen. Detta är en nästan 80 minuter lång tripp, där Baroness visar upp sin
känsla av melodi och oförutsägbara låtskrivande med en stor vision för sitt arbete. Spendera lite tid med de
två skivorna och du kommer snart att förälska dig och förstå att baronessan gör vad Baroness gör
bäst: växa, utvecklas och förnyas.
Betyg: 4,5/5
R2: Baroness var en nyhet för mig. Har inte brytt mig om det så mycket, jag har sett Chief Rebel Angel tala sig varm om det men ändå har jag dissat det. Vet inte varför jag fick för mig att lyssna denna gång, men oj vad jag inte ångrar mig. Dessutom innehåller den en låt som tävlar om topp 5 i år, det är inte dåligt. Låten jag pratar om är fantastiska Sea Lungs. Tyvärr håller inte alla låtar samma klass, ibland långt därifrån
Betyg: Stark 3/5
Okej, Jarno - med betygsfobi i recensioner - klämmer dit 4, Stones fegar lite och vajar mellan 4 och 5, R2 håller en stark 3:a. Totalt ett snitt på strax under 4 då, kan vi säga.
Rättvist?
Kanske. Kanske inte. Feel free att dela med dig av dina tankar.
Dessutom kan jag lova att det kommer ytterligare 3 Röster med denna panel under hösten, då med Testament och Gojira som offer. Spännande, eller hur?
Orkar du inte vänta så får du väl söka på just "3 Röster" i sökfältet till höger i denna blogg. Då hittar du fler!
Det kan bli dubbelt franskt på årsbästalistan i år.
Sedan tidigare har Alcest imponerat storligen på undertecknad, och nu är det Gojiras tur att göra likaledes. BiblioteKarin konstaterar i sin recension av "L'Enfant Sauvage" för Werocks räkning att detta inte är omöjligt med tanken om att detta är årets bästa platta såhär långt, och jag är benägen att hålla med henne.
Jag har inte satt ner fötterna ännu och det saknas ju inte aspiranter, men detta det femte albumet från ekoivrarna har en närapå en unikitet i sin extrema jämnhet.
Jag gillade föregångaren "The Way Of All Flesh" väldigt mycket, men detta är snäppet bättre - och det beror till stor del på just det faktum att skivan är så ruggigt jämn.
Inledningen med "Explosia", titelspåret, "The Axe" och "Liquid Fire" är helt andtagande.
Bandets speciella stäm är ständigt närvarande, ett mellanting mellan organiskt sväng och en maskinell, nästan industriell, nerv.
Smittande melodi enas med enkla men perfekt avvägda gitarrslingor.
Låtarna är helt unika, men vävs ändå ihop så att de uppfattas som en enhet.
Och så fortsätter skivan.
Instrumentala "The Wild Healer" och efterföljande "Planned Obsolescence" är de svagaste punkterna, och att de fortfarande spelas i sin helhet efter 20-talet varv på skivan säger en hel del tycker jag. Efter denna dal kommer ytterligare en topp som håller i sig resten av skivan.
"Mouth Of Kala", "The Gift Of Guilt", "Pain Is A Master", "Born In Winter" och "The Fall" avslutar den ordinarie skivan på ett storstilat sätt. I mitt ex får man dessutom två extraspår ("This Emptiness" och "My Last Creation") som håller så bra att de inte alls är malplacerade, vilket ytterligare imponerar vad gäller låtskrivartalangen hos bandet.
Leveransen är, som väntat, fläckfri. Den förra given "The Way Of All Flesh" kan med fördel användas som exempel på hur en modern och bra produktion ska göras, och även här har man skruvat fram en ljudbild att dö för. Starke fronmannen, gitarristen och sångaren Joe Duplantier har denna gång tagit hjälp med produktion och mixning av Josh Wilbur, och resultatet är helt enkelt enastående bra och lyfter låtarna det där lilla extra snäppet. Dessutom gillar jag den andra brodern Duplantiers (Mario) trumspel. Detaljerna och finliret med cymbaler är härligt, och det är också där man hittar mest gömda skatter med tiden.
I BiblioteKarins recension är det det enda som saknas för full pott, de gömda rummen som avtäcks först efter massiva vändor med skivan, och det kan jag faktiskt till viss del hålla med om.
Där de finns så finns det dock i trumspelet, anser jag.
Totalt är paketering läcker med medföljande DVD (bandet live från 2009, men jag har rent inte hunnit med att se den!), och till sist återstår väl bara att knyta samman bandet till sitt vilda barn, det som bor inom alla oss och soim skivans titel anspelar på.
Betygsmässigt fattar du ju, det här har utvecklats till en ren hyllning. Vi pratar fem av fem!
Bästa Spår då? Ja, där är det svårare, speciellt med tanke på hur jämn skivan är. Jag velar, än hit och än dit, och byter favorit varje dag. Oftas verkar dock "The Gift Of Guilt", "L'Enfant Sauvage" och "The Axe" komma upp, så jag får väl säga de tre då. Med gardering på resten av skivan, typ...
Gojira "L'Enfant Sauvage" - 5
Inlägg
