Gott Nytt År - och Årsbästalistan!

Det är nyår.
Nyårsafton nu, kanske till och med på andra sidan nyår när du läser detta (förhoppningsvis har du väl lite annat för dig än att hänga på denna site just när det smäller, så att så säga), och vanan trogen så ska Nyår firas med en Årsbästalista, utökad från 10 till 20 jämfört med listan som publiceras på Werock. 
Nytt för i år blir att vi räknar nerifrån och upp, så att säga. Från 20 till 1, så du får scrolla massor för att läsa, och lite mer läsning per skiva allt eftersom. Häng på!

20) "Kill Devil Hill" - KILL DEVIL HILL
Bra skiva. Mycket bra. Men det visste du ju redan...

19) "Tragic Idol" - PARADISE LOST
Fortfarande skitbra. Paradise Lost sparkar stjärt!

18) "Psalms For The Dead" - CANDLEMASS
På tal om fortfarande skitbra. Ska de verkligen lägga ner??

17) "Phantom Antichrist" - KREATOR
Årets bästa thrashplatta kommer från Tyskland. En växare!

16) "Kadavar" - KADAVAR
Från Tyskland kommer denna trio också. Skön upptäckt och bra platta.

15) "CVI" - ROYAL THUNDER
Snirklig rock med kvinnlig front. Bra djup i den här plattan.

14) "Dead End Kings" - KATATONIA
Mästarna av känslomässigt mörker slår till igen. Blir bättre ju mer man lyssnar.

13) "Serpent Sermon" - MARDUK
Gammal är inte bara äldst, även elakast. Marduk levererar en av årets allra bästa plattor inom extremmetal-spåret.

12) "Konspirasjoner" - LAKEI
Brutalt mörkt, deppigt och hårt. Bra som fan, och detta är verkligen en sån där skiva som växer med tiden - trots att man ju fasen inte hör och förstår ett enda ord av texten!

11) "Legend" - WITCHCRAFT
Årets näst bästa rock'n'roll-skiva. Det svänger om den, och jag tror atty man kan lura in svärmor i smygdjävulsdyrkan genom en sån här inkörsport.


10) "The Threnody Of Triumph"- WINTERFYLLETH
Episkt vackert anslag, och denna gång har bandet lyckats med bedriften att vara både mer direkta och hållbara i sina låtbyggen. Skivan sätter sig relativt fort men växer sig ändå starkare med tiden på ett imponerande sätt, och till slut håller denna naturromantiska historia som årets starkaste black metal-giv. Så bra är den.

9) "Sentenced To Life" - BLACK BREATH 
Vilket riffparty! Saken är biff, ska du bara ha en dödsmetallplatta från 2012 så är det denna. Jänkarna klarar av att inte bara kopiera det klassiska upplägget från Stockholmsdödsen, utan även injicera hela konceptet med en doft av nyöppnad grav och så starka låtar att det hela känns läskigt fräscht. Årets pålitligaste träningskamrat? 

8) "Rise, Vulcan Spectre" - NEKROMANTHEON 
För min del kom denna norska trio från i stort sett ingenstans och slog ner som en bomb. Detta är deras andra giv, och man får stolt arvet från akter som tidigare Sepultura och Slayer vidare på ett alldels ypperligt sätt. Titellåten kan dessutom innehålla årets bästa allsångsstrof, som skapad att vråla med i från ett scengolv medan näven är höjd i luften!

7) "RIITIIR" - ENSLAVED 
Veteranerna Enslaved klarar det så få andra mäktar med: att få sin spretiga konstruktion med allehanda vinklar, vrår och vändningar att vävas samman till en helhet. "RIITIIR" är en sån där skiva som gör mig svårt imponerad, då den visar ett band som är i fullständig kontroll över sin kreativitet och sitt skapande, men samtidigt är nyfikna och hungriga. Resultatet blir väldigt väldigt bra... 

6) "L'Enfant Sauvage" - GOJIRA
Gojiras förmåga till låtskrivande förundrar mig. Det hörs direkt att det är just GOJIRA som spelar - kanske till följd av det stundtals maskinella, industriella soundet och sättet att närma sig musiken - och man har en närmast unik röst inom hela metalscenen, men ändå är det just låtarnas kvalitet som är bandets absoluta styrka. Finns det någon nackdel med den här skivan så skulle det väl vara att det inte växer från den höga platå den etablerar sig på vid de första varven man lyssnar på den. 

 
5) "Les Voyages De L’Âme" - ALCEST
Shoegazing? Black Metal? Pop? Ingen aning, men detta är riktigt bra. Skivan kom tidigt på året, så den har fått riktigt med speltid. Det har den förtjänat! 

4) "Yellow & Green" - BARONESS
Tredje given är en dubbelskiva, och jag är lite kluven till det. Dels ger det ju fantastiskt mycket musik att upptäcka (och här finns mycket gömda vinklar och vrår att undersöka med tiden), men samtidigt tror jag inte skivan som helhet hade förlorat på att släppa något av de svagare spåren. Med det sagt, bandets inriktning mot mindre metal och mer rock är helt rätt!

3) "Lights Out" - GRAVEYARD 
Till syvende och sist kom kampen om den bästa rock'n'roll-skivan detta år att handla om Graveyard "Lights Out" och Witchcraft "Legend". Det här är vinnaren. Kanske inte med samma magiska lyster som föregångaren "Hisingen Blues", men vilka toppar den här skivan har! Den lite mörkare, skitigare och mer suggestiva framtoningen gör att skivan tar lite mer tid att ta till sig, men det är en resa väl värd att göra. 

2) "Cognitive" - SOEN
ÅH! Det är så härligt att höra trummisen Martin Lopez (ex Opeth) tillbaka inom musikscenen igen, hans lite jazziga spel lyfter detta ännu en extra nivå. Som om det skulle behövas, det hela är nämligen ramstarkt från början, och såväl framförande som låtar och produktion är på topp. Årets svenska debut! 

1) "Portal Of I" - NE OBLIVISCARIS
Det var kollega Martin Bensch som fäste min uppmärksamhet på debuten från down under. Den satte sig hyggligt bra relativt fort, men sen dess har den här kolossen bara fortsatt att växa... och växa...och växa. Med tiden har det blivit allt tydligare att det är den här skivan som jag förknippar med 2012, och i slutänden tycker jag att det är ett ganska lätt val som årets bästa skiva. Som debut betraktat är det kanske än vassare att lyckas leverera så fullständigt knäckande, och jag ser verkligen fram mot att få följa bandets karriär framöver. Som parentes kan nämnas att "Forget Not" antagligen är årets bästa låt därtill, runt 14 minuter magi!

Generellt har väl året präglats av en oerhörd bredd tycker jag.
Det kommer verkligen helt sjukt mycket musik, och det är ju både glädjen och huvudvärken.
Vilket väl tar oss till det kommande året 2013, eller hur?
Det blir ett spännande år. 
Det kommer förstås att vara fullt av nyheter med ny musik, känd såväl som okänd sådan.
Det kommer förstås att vara fullt av inlägg på den här siten, även om det nog blir något färre nästa år (trenden är ju sån, det blir färre för varje år som går...).
Dessutom kommer året, som vanligt, att rivstartas med en av de bästa kvällarna.

Hårdrockskväll.
Det betyder att rätt snart börjar laddningen för Hårdrockskväll 2013 som går av stapeln 5/1, dvs Trettondagsafton, och den närmsta tiden blir det nog lite tankar om just det.
Remasters och Live!-serierna vilar (uppdaterade Arkiv i kanten till höger på bloggen), men Veckans Tips kör på efter julledigheten vad det lider. Besatt får premiär söndag den 13/1, och dessutom kommer Veckans Citat att byta namn till Citatet och flytta till söndagar. Eller, rättare sagt, varannan söndag, och varva med Besatt.

Får vi det att lira så har undertecknad och Stones på Tune Of The Day dessutom en gemensam artikelserie i grytan, en sådan som puttrar så smått....

Kort sagt - det verkar kunna bli ett bra år, 2013.

GOTT NYTT, alla läsare, och tack för i år!

Musikåret 2012: Extrema tongångar

Hepp!
Det är dags att titta på de extremare tongångarna som kan vara med och slåss om placeringarna på årets topplista. Eftersom jag inte orkar skilja på döds, svart eller svärtad döds så har jag valt att klumpa ihop 8 jävligt bra skivor i en smet.
Vill man ha en underbar läsning avseende black metal så kollar man antingen Close-Ups sammanställning på 25 plattor man måste höra innan man kolar vippen, eller kanske ännu hellre en av nätets roligaste och vassaste skribenters årslista. Ja, jag pratar om Hatpastorn.
Okej, nöjd så med andra lästips?
I så fall får du skrolla förbi dessa omslag för att nå mina tankar om dem!

Vackra elakingar, eller hur?
Det tycker jag med. Som vanligt, i bokstavsordning:

Asphyx "Deathhammer"
Dödshammaren slår hårt, och det som är så fint med den här skivan är väl kanske variationen. Det bjuds på lika delar tungt sväng och elakt pisk. Det som talar emot denna skiva är att den tycks liksom slinka ur greppet på mig när jag är ute efter att lyssna på den, så jag har faktiskt inte spelat den så ofta som jag tänkt mig?!

Barren Earth "The Devil's Resolve"
Nä. 
Den är ju inte lika bra som sin föregångare, men den är fortfarande riktigt bra.
En sån där skiva som äter sig in under skinnet ju mer man spelar den. Grannt omslag!

Behexen "Nightside Emanations"
Tja, inte mycket att orda om egentligen. En av årets bästa black metal-pjäser, och en skiva som innehåller både bra låtar och spännande fulsnygg produktion.
Finlands nästa svarta hopp!

Black Breath "Sentenced To Life"
Jänkarnas andra giv är helt makalöst enkel och old school, men det funkar rent av löjligt bra, och det av en enda anledning: låtarna.
De här spåren kan väcka de döda till liv och skaka om Stockholmsdödsens grundvalar genom att vara en kopia som är (minst) lika bra som när originalen begav sig.

Dying Fetus "Reign Supreme"
Fantastiskt omslag, och att lyssna på skivan är som att få stryk. På ett bra sätt.
För mig en ny bekantskap (ja, jag erkänner, jag borde ha haft koll på dem....), och en jag är väldigt glad över.
Bra skiva, så bra att det absolut kan räcka till en plats på i alla fall min egen Topp 20...

Hellish Outcast "Your God Will Bleed"
En av mina mest frekventa träningskompisar i år.
Kom in på skivan via Kim/BiblioteKarin som tipsade om att det numera är Keep Of Kalessin-thebon som frontar norrmännen, och det var ju tur. En bra skiva som kanske är den mjukaste i detta sällskap (vilket kanske säger en del om resterande alster...), och som faktiskt gnuggat sig uppåt i mina tankar under året. 
Tror inte att det räcker riktigt ända fram i år trots det, men jag vill nämna den här ändå.

Marduk "Serpent Sermon"
Gamlingarna/veteranerna från Norrköping gör det igen.
Fantastisk skiva, och kanske det allra bästa black metal-släppet av alla i år.
Innehåller allt från knytnävar, ruttna kadaver och underjordiska kryptor till allsångsrefränger och ett intelligent anslag. Imponerande att bandet kan hålla så hög nivå på sin 12:e (!) giv.

Winterfylleth "The Threnody Of Triumph"
Episkt anslag så det förslår, och kanske inte en klassisk black metal-skiva per se då detta är mer naturromantiskt än blasfemiskt...men vaddå?
Det är bra. Riktigt bra, och det är dessutom en skiva som belönar den som orkar ge den tid.
Den balanserar på kanten till Årsbästalistan, som jag ser det...

Okej, det var väl allt.
Nu är det dags att istället fokusera på själva listan.
Deadline på julafton, och istället för att skriva en massa om vilka skivor som KAN nå listan är det dags för eder undertecknad att rent konkret börja armbrytningen med mig själv!

Recensioner av Kadavar, Peter Dolving, Wo Fat...!

Söndag, och Werock bjuder på tjockt mycket läsning. Rätt många nya recensioner för att vara mtt i månaden, och för egen del står jag för hela tre stycken. Rätt mediokra och hyggligt korta, men ändå.
Kadavar kommer jag nästan säkert att ha som Veckans Tips vad det lider, och recensionen är lite enkla vägen ut. Skivan är bra, men jag har knarkat den hårt ett tag och tycker kanske inte att den har suverän hållbarhet. Wo Fat vet jag fan inte vad jag ska göra av - stundtals briljant, stundtals tråkig, och Peter Dolvings solo låter verkligen inte som jag gissade.
På det hela taget inte mina absolut bästa texter, men ändå. Vardagstexter.
Kollegorna bjuder ju upp istället. Alla recensioner här, där t ex Witchcraft hör till nyheterna.

 

Dessutom - du har väl inte missat alla liverapporteringar? De har haglat in på Werock ett tag, och innefattar Nasum, Black Breath, Evocation och hela From Wob To Waste tour med bland annat Dying Fetus och Job For A Cowboy. Det funkar ju en söndag, vill jag påstå!

Veckans Tips: Black Breath "Heavy Breathing"

En av 2012 års absolut bästa upptäckter är amerikanska Black Breath.
De spelar dödsmetall som om de vore uppväxta i Stockholms förorter och spenderade sina helger med att dricka folköl på Skogskyrkogården tillsammans med Dismember och Entombed.
Min kärlek till bandet väcktes med andra plattan "Sentenced To Life", en skiva som är snäppet bättre än debuten "Heavy Breathing", men eftersom jag gillar att söka mig bakåt i fina upptäckters diskografi så finns det anledning att titta även på just debuten.
För detta är bra även det.
Inledande "Black Sin (Spit On The Cross)" visar lite av vad som ska komma, men det är i tredjespåret "Escape From Death" som man verkligen får sitt lystmäte på bisvärms-riff och klassisk döds. Efter den låten stegras insatsen och hela skivan tar ett extra kliv uppåt. "I Am Beyond" kombinerar tyngd med bra sång och fint levererade gitarrharmonier.
"Virus" sparkar stjärt, och "Children Of The Horn" samt "Whewhocannotbenamed" är precis så tuffa som de låter.
Omslaget är rätt snyggt, den subtilt infällda handen som finns bakom mannen på bilden gör hela grejen, men baksidan av skivan innehåller ett bandfoto som inte direkt andas klass. Hela gänget vid ett bord, det ser ut som om de är höga hela bunten, iklädda solglasögon och bandana och ögonsmink medan bordet pryds av kandelabrar och en dödskalle (ja, vad fan, kolla själv). Skitfult.
Som tur är spelar det mindre roll.
Det är innehållet som räknas.
Och det består av jävligt bra, ösig dödsmetall.
Som man inte behöver tänka till, utan bara kan köra på i stereon. På skall spräckarvolym!

En ny era - och recension av Rival Sons!

 Idag är det den första september.
Det innebär, för undertecknad, att en ny fas i livet inleds.
Det blev nästan 12 år på Cygate, IT-företag med exceptionell utveckling.
Jag har fått prova på flera olika roller, och givetvis sett både berg och dalar under den tiden... men nu är det slut med det. Finito. Från och med idag är jag inte längre anställd av Cygate, utan kommer att gå vidare i min yrkeskarriär. Jag hamnar i en säljroll på ett mindre IT-bolag och ser verkligen fram mot det.
Men först - lite ledighet.
I glappet mellan dessa två anställningar ska det göras grejor. Spanien besöks med start idag, tvättstugan behöver göras om och det ska förstås planeras för höstens alla fantastiska konserter.
Kolla in baksidan på Close-Up Magazine som jag fotade av som ett exempel.
Nasums avskedspelning med bland annat Black Breath som förband?
Dying Fetus OCH Job For A Cowboy?
Alcest i support till Katatonia?
Urk.
Det emotionella bankkontot kommer att få lite stryk som det verkar. Mest uttag, om man säger så.

Dessutom är det ju månadsskifte.
Du vet vad det betyder.

Just det. Nya recensioner.
Werock är siten, men eftersom jag nu försökt skriva detta inlägg i förväg så har jag inte järnkoll på vilka akter som får sina fiskar varma. Själv ska jag försöka klämma in lite tankar om Rival Sons nya platta "Head Down", men om det har kommit med eller inte.. tja, det återstår att se. OM inte så får du vänta till mitten av september.
Vänta.
Det är också något du kanske får göra lite extra länge nu om du försöker komma i kontakt med undertecknad, antingen via kommentarer eller e-post.
Jag är "smartphoneless" ett tag nu. Och, förstås, utanför landet ett tag.
Det innebär dock INTE att det blir stiltje här. Vi brakar lös med Remasters, Live!, Veckans Citat och annat lattjolajban.
Stay tuned. Hasta la vista!

Leaders Of The Pack 2012

Eder ödmjuke ordbajsare fick en intressant kommentar från Kim igår, till recensionen av Testaments nya "Dark Roots Of Earth", och eftersom min plan med att avsluta sommarens serie med kopplingar mellan öl & hårdrocksskivor idag går i stöpet (min sista tanke och koppling hinner jag inte föreviga på bild och i text av olika orsaker, jag får istället samla ihop allt i ett kommande stort inlägg där serien också avrundas och kompletteras) så passar det väl väl att titta lite på vilka skivor som egentligen ligger där framme och drar, drygt halvvägs in på 2012?
Precis.
Jag orkar helt enkelt inte klikppa in bilder på allt - det blir ju världens längsta inlägg! - men har försökt peta in lite länkar i alla fall. För att inte avslöja allt till kommande årsbästalista så blir det ingen inbördes ranking mer än klumpvis.
Lev med det!

Längst fram
Det finns, tycker jag, ett knippe skivor som har näsan före de andra.
Jag har inte riktigt satt ner foten om hur de ska placeras sinsemellan, men följande skivor anser jag vara där och nosa på tätplaceringarna så här långt:

Alcest "Les Voyages De L’Âme" Fransmännens fina melankoliska shoegazing har helt enkelt tagit ett ruggigt hårt fäste hos undertecknad.
Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre". Knäckande bra dödsthrash från Norge. Kommer till Sthlm för spelning i september!
Soen "Cognitive". Enkelt och svårt på samma gång. Loggar vansinnigt mycket speltid hos mig...
Black Breath "Sentenced To Life". Årets bästa döds. Sen kommer ingenting, sen kommer Asphyx. Typ. Och Dying Fetus.
Ne Obliviscaris "Portal Of I". Episkt, vackert, hårt, mjukt i en enda röra.
Baroness "Yellow & Green". Växer... och växer... och växer!

De rutinerade
Jag tycker det kan vara värt att nämna att det är de gamla rävarna som levererat bra i år också. I kategorin jävligt stabila, bra skivor med oväntat mycket glöd för att ha varit i farten så länge skulle jag villja nämna:

Accept "Stalingrad"
Paradise Lost "Tragic Idol"
Candlemass "Psalms For The Dead"
Marduk "Serpent Sermon"
Kreator "Phantom Antichrist"
Testament "Dark Roots Of Earth"
High On Fire "De Vermis Mysteriis"

Inte mycket att säga om, egentligen, men kul.
Jag gillar när rutinerade akter kommer med bra plattor, inte trötta saker.

Rookiegängen
Såklart finns det några nya som spottat ur sig redigt bra skivor.
En del av dem återfinns ju längst upp, i tätklungan, men dessutom vill jag nog nämna dessa tre:

Captain Crimson "Dancing Madly Backwards"
Kill Devil Hill "S/t"
Jess And The Ancient Ones "S/t"

...och sen ett koppel av spännande akter som Odyssey och Lakei, och...
 ja. Det finns ju en hel uppsjö.

Dessutom har jag ovan inte kommenterat Gojira, Royal Thunder eller Katatonia, exempelvis. Och vi väntar på skivor från Tiamat, Rival Sons, Khoma och inte minst Graveyard.

Tha race is on!

Recension: Dying Fetus "Reign Supreme"

För mig är jänkarna i Dying Fetus en ny upplevelse.
Hade ingen koll på dem innan, men efter att Martin hyllat dem såväl på skiva som live, samt poolare Per hyllat spelningen på Getaway så var det inte mycket att fundera över.
Det är två snubbar so mkan sin extremmetal, och när de unisont ger tummen upp så gör man bäst i att lyssna.
Tur det, för "Reign Supreme" är ett album med en helt passande titel.
Det är snabb och teknisk döds som stundtals anstryker grind, och stundtals är sådär fläskigt krossartung som bara döds av hög kvalitét kan vara.
Det är en sån där skiva som sitter redan vid första lyssningen, även om den givetvis växer en del när man kan alla låtarnas vindlinagar och vändningar.
Det är ändå ett bergsäkert tecken för min del, det när man kan höra en sån här skiva en enda gång och ändå veta att det är bra.
Det påminner faktiskt lite om Misery Index (eller,m det kanske är tvärtom med tanke på att Dying Fetus är gamla i gemet...men ni fattar vad jag menar!), även om det nog inte är samma svindlande höjder som man når.
Nåväl - skivan öppnar med ett läckert soloriff som är lika snyggt som dödsmetalligt, och dte är passande nog bara starten på låten "Invert The Idols", som sedan följs av ett av plattans bästa spår; "Subjected To A Beating" där bandet visar prov på att man verkligen kan ställa kontrasterna mot varandra. Det är illersnabba dubbelkaggar och stenkrossartyngd i vacker samklang!

Skivan är som bäst mot slutet ändå.
"in The Trenches" är Bolt Thrower reinkarnerat, och skivans höjdarlåt enligt mig, men den följs också av starka "Devout Atrocity", "Revisionist Past" och avslutningen "The Blood Of Power" och gör att man väldigt lätt halkar till repeatknappen efter det crescendot.
Kanske inte årets dödsmetallplatta - där håller jag nog fortfarande Black Breath i den gula ledartröjan - men det är inte långt ifrån. Herrarna John Gallagher (sång, gitarr), Sean Beasley (sån, bas) och Trey Williams (trummor) kan verkligen vara nöjda med sitt hantverk!

Bästa Spåret? Får bli "In The Trenches", men en av skivans absoluta styrkor är att den är så jämn. Inga låtar faller ur ramen, alla är bra.

Du hittar skivan på Spotify, och betyget kan inte bli annat än en stabil fyra. Extra plus till namnet - det är rå dödsmetall över det, och riktigt bra!

Dying Fetus "Reign Supreme" - 4

The very last Grind Finale..

 Nasum.
Tragiskt avslutade i förtid då Mieszko Talarzcyk omkom i samband med Tsunamin, och under 2012 i en avslutsturné som tar farväl och tackar bandets fans. Med sig på denna vända tar man Black Breath, och eftersom den allra sista spelningen sker på Debaser Medis den 6:e oktober så är det väl nästan som Per säger... närvaroplikt på den!
Även om jag, i ärlighetens namn inte har världen starkaste band till bandets musik. Den skiva jag har och håller riktigt högt är denna.

 "Shift". Rejäl grindcore som bjuder på både sväng, melodi, ursinnigt pisk och en skvätt vansinne. Har varit Veckans Tips, rentav, och med tanke på hur pass lite jag ändå spelar just grindcore hemma så säger det en del om kvalitén på plattan!

För övrigt, Martin på Metallbibliotekarierna är ju den man ska lita på när det gäller sån här musik. Han har koll, och när han skriver som han gör om Dying Fetus spelning på Getaway - då är dte bara att hala upp lädret och investera. Köpte denna giv.

"Reign Supreme", sprillans ny och även den högt hållen av Martin. Frågade faktiskt denna man om vilken Dying Fetus-giv man skulle börja med, och anledningen till att det blev denna den senaste var att produktionen tydligen är klart bäst på den.

Jag tycker sånt är lite viktigt på rensplattor, och det är t ex en av anledningarna till att jag anser att Misery Index senaste giv "Heirs To Thievery" är en fantastisk platta, medan föregångaren "Traitors" är en bra platta. Och Martin ljög inte.

Dying Fetus "Reign Supreme" har riktigt bra produktion, och ett knippe urstarka låtar. Den här skivan kommer att följa mig på mången kilometers löpning.

Nåväl.

Nasum och Black Breath på Debaser Medis den 6/10. Förstår jag det hela rätt är det gratis entré innan 21 eller så. Den allra sista grindfesten!

Let's go hjärndött sväng!

Nu orkar jag fan inte tänka mer.
Ingen komplicerad musik, inget som kräver koncentration.
Bara fullt fläskigt ställ och ett sjuhelvetes sväng.
Gitarrljudet, sången, låtarna - allt på den här plattan är så vansinnigt bra att det är rent av löjligt!
Black Breath "Sentenced To Life" plockar verkligen upp fanan efter Entombed och Dismember och håller den högt.
Avkoppling. Sväng. Hjärta.
Ruggigt bra!

Låttitlar som "Sentenced To LIfe", "Home Of The Grave", "Feast Of The Damned", "Of Flesh" (jag är lite svag för titlar som börjar med just ...of) och "Obey" säger det mesta!
Vi tar väl lite video på det? Så vi slipper tänka?



Finns väl bara ett sätt att sammanfatta egentligen: KÖP!

Recensioner High On Fire, Black Breath, Winter's Verge...

...och lite till. Jovisst, du får en fet bibba helgläsning i regnet denna fredag, och förstås är det Werock som står för läsningen!

För egen del har jag satt öron och penna i dessa alster:

Du är väl nyfiken på om High On Fire klarar av att leva upp till förra given, om Black Breath är årets bästa dödsmetallsläpp, och om Winter's Verge har tagit ett steg till framåt...?
Bra.
Jag har gömt alla länkar under respektive bandnamn ovan.
Dessutom bjuder kollegorna på storverk, som vanligt. Recensioner av Marduk, Imperial State Electric och Tesseract, bland annat.
Trevlig helg!

Vansinneslångt onsdagsyrande

 ...är du en följare av denna lilla blogg så vet du att det händer ibland. Yrandet. Inläggen som sveper med bred hand över mer eller mindre vad som helst, och som har en tendens att bli rätt så jäkla långa.
Är du inte en följare av bloggen och besöker svamlandet för första gången så är det bara att gratulera/beklaga - det är nämligen dags för ett sånt inlägg nu.
Och, vi börjar med bilden längst upp.
Baksidan på senaste Close-Up Magazine, reklamsidan för spelningar på Gröna Lund i sommar.
Det blir till att skaffa grönt kort, helt enkelt, inte bara för att komma in gratis med ungarna sen, utan för att ordet folklig får en ny innebörd.
Okej, Opeth har kanske med senaste plattan tagit ett rejält kliv i den riktningen, men det kan man väl inte direkt säga om Machine Head?!
De tuggar på hårdare än någonsin, och det ska bli mig en fröjd att beskåda när Robb Flynn låter gitarren och skriken gå på Gröna Lund. Barnkalas, modell hårdare...
Hur som helst, visst är det ganska fascinerande vilken status den hårdare musiken har nått?
Det känns som om det var helt osannolikt att dessa bokningar skulle kunna vara dragplåster för nöjesfältet Gröna Lund för bara ett par år sedan.
Kul, och kanske har det ett samband med den mycket vitala musikscenen.
Det är ju, som Spader Ess så vasst kommenterade i samband med mitt beklagande över den extrema skivfloden just nu, ganska kul att notera hur levande det ändå är, trots skivbolagens klagosång...
Förresten, med tanke på mängden skivor:

 Det där är förstås det stående vadet som jag har med min hustru.
Antalet skivor köpta under ett år. Förra året var vadet mer eller mindre än 100 (samma i år), och då stannade vi på 115 stycken plattor. I år har det väl startat hyggligt, efter april - en tredjedel av året - så ligger inköpen på 33 st, alltså en tredjedel av den tillåtna mängden.
Kruxet är bara att skivperioden just nu ju är vansinnigt bra, och att september/oktober brukar vara stora månader också.
Hm.
Kanske dags att börja fundera på förlustpresenten redan nu...

Och nu, byte av ämne.
Böcker och filmer.
Plöjer böcker just nu ganska friskt, det har blivit så.
Ligger i sängen relativt tidigt, avnjuter en skiva i hörlurarna (igår Primordials "Redemption At The Puritan's Hand", en av förra årets allra bästa skivor med en inledning som tar andan ur mig varenda gång!) samtidigt som jag läser lite.
Senast i raden var denna historia.
Mons Kallentoft "Midvinterblod".
Första gången jag läser Mons, och hans språk var till en början rätt avigt och kanske väl mustigt. Det kräver lite närvaro av läsaren, både till tonen och till dispositionen av själva berättelsen. Initialt var jag därför rätt skeptisk till denna första del om Linköpingspolisen Malin Fors. Dessutom påstår Mons att det är så jävla kallt jämnt i boken, men han rör sig i temperaturer (typ 20 minus...) som är rätt larviga om man har min bakgrund.
När väl den irritationen hade lagt sig och jag hade knäckt koden till språket så är det en bra bok ändå. Bra persongalleri, bra beskrivningar.
Blir nog till att läsa de andra i serien.

Något man inte kan säga i denna:

Jävla skitfilm, rent ut sagt. Det bästa med den är det faktumet att regissören en gång gjort en annan film ("300", som ju är rätt tuff), och det säger en del.
Det var faktiskt ett tag sen jag såg en riktigt bra film nu, tycker jag, och därför undrar jag om det är mig det är fel på, eller helt enkelt så att det inte kommit något bra på ett tag?

Nä, det har en tendens att bli musik, bok och kanske en öl när familjen kramar kudden på helgen istället för en bra rulle. Bra grejer:

Båda dessa öl är standardsortiment på vårt kära Systembolag, och även om de kanske inte är de mest exotiska och bästa IPA/Pale Ale's som någonsin gjorts så väger annat upp.
De är båda helt okej prissatta, och de finns alltid.
Bra så.
Det duger nåmligen alldeles utmärkt att slå ihjäl en timme med en bra platta, ett mastigt och väl genomarbetat texthäfte (Hej King Diamond, såg att du var på framsidan till senaste Sweden Rock Magazine - välkommen tillbaka!) och en god öl.
Hej hå, vad det inte går så bra som det borde när det gäller mitt löfte om att springa 500 km. Ca 100 avverkade bara, och alla fattar ju nu att det krävs kraftig skärpning för att det ska bli uppfyllnad av löftet. Får nog spetta på lite i maj och juni för att komma ifatt en del.
Dags att ladda iPoden med ny musik, det brukar ge lite push.
Kanske med Billion Dollar Babies?
De hörde i alla fall av sig i veckan och ville att jag skulle pusha lite för deras senaste påhitt - en tredelad release.
Så - push!

 Det som är riktigt intressant tycker jag är valet att inte släppa en fullängdare, utan att under 2012 släppa EP'n "House Of Dreams" i tre delar.
Jag frågade förstås varför. Jag är nyfiken på sånt, det där med förändringar i hur band och konsumenter tar till sig musiken, och svaret var relativt enkelt. Direktcitat:

Ja det finns väl många olika små anledningar till att det blivit tre-delat, dels ville vi gör anåt som inte så många andra gör, sen är ju både skiva i fysisk form och album inte alls lika viktigt nuförtiden känns det som. Vi vill gärna sprida ut materialet i tid också så att man är aktuell med nytt material lite oftare, och sen ser vi till att varje EP bara innehåller det absolut bästa vi har för tillfället, istället för att fylla ut ett album med ett gäng tveksamma låtar.:)



Nackdelen är ju dock att det kostar lite mer och tar mycket mer tid men det är bara att bita ihop och kötta på.:)

Det där är jäkligt intressant, tycker jag.
Jag tror att vi kommer få se mycket mer av denna typ av releaser, och egentligen väntar jag bara på att någon ska lansera en prenumeration (kanske via en app?) där du får en ny låt i månaden, typ. 12 låtar på ett år. Som en fullängdsplatta, fast över tid...
Hur som helst, du lyssnar på första delen av "House Of Dreams" här!

Nå, fler som vill ha lite push är de här lirarna:

End Of September har dock följt den mer traditionella mallen och kommer med sin debut under senvåren. Du hittar mer om bandet - och deras video - på hemsidan, och det kan vara värt att kolla in tycker jag. Alla kan ju inte få hjälp av Anders Fridén och In Flames att komma framåt. Som Port Noir. Fortfarande får jag gåshud av In Flames-spelningen på Debaser Slussen förra veckan, men jag hittade faktiskt lite bilder på förbandet när jag blippade på telefonen häromdagen.

 Totalt sett får man väl säga att bandet gjorde en rätt bra spelning. Det var deras allra första, och basisten spelade med gipsad högernäve. Sånt är ju alltid tufft. Bandet som sådant kan nog vara något att kolla upp, speciellt på skiva - jag tyckte att sången var lite gäll och inte riktigt höll hela vägen live i onsdags - och framförallt minns jag att tredje låten de spelade svängde bra.
Vad den hette?
Inte den blekaste aning...

Dessutom minns jag att jag tyckte det var lite småfult att herr Fridén kommenterade att de kommer att släppa världens bästa skiva under året, för mina tankar var direkt att det nog är på hans egna skivbolag. En petitess kanske, men det är som när man läser mannens krönikor i Allt Om Whisky - det kommenteras ofta om hans stalls band, men mycket sällan att det är just band i hans stall.

Och, från whisky är ju inte steget långt till vin. Kan vi säga.
Det landade mejl igår, från Åkesson. Det blir vin till årets Sweden Rock i år också!

Nedräkningen inför Sweden Rock är igång på allvar och för att komma i rätt stämning inför festivalen lanserar Åkesson nu årets rockvin i begränsad upplaga. Nytt för i år är att rockvinet lanseras både som rött och vitt vin.
Förra årets rockvin blev en stor hit och sålde slut på bara några veckor. I år släpps Sweden Rock Festival Edition i två varianter, en röd Shiraz från Australien samt en vit Chenin Blanc från Sydafrika.

Sweden Rock Festival Edition Shiraz är ett medelfylligt fruktigt rödvin med jordgubbstoner och liten örtighet.
Sweden Rock Festival Edition Chenin Blanc är ett fruktigt vitt vin med äppeltoner och inslag av tropisk frukt.


Sweden Rock Festival Edition är ett samarbete mellan Sweden Rock Festival och Åkesson Vin. Rock-vinerna ingår i Systembolagets beställningssortiment och finns att köpa från den 2 maj. Sweden Rock Festival äger rum i Norje boke utanför Sölvesborg den 6-9 juni.
Sweden Rock Festival Shiraz 2011
Ursprung: Australien
Alkohol: 13,5% vol.
Systembolagets beställningssortiment, nummer: 75394–01
Pris: 69 kr


Sweden Rock Festival Chenin Blanc 2011
Ursprung: Sydafrika
Alkohol: 12,5% vol.
Systembolagets beställningssortiment, nummer: 75243–01
Pris: 69 kr

Rätt kul ändå, att satsningen funkar så bra.
Förra årets vin provades ändå nyligen av undertecknad, och jag ska se om det inte går att få tag i flaskorna ovan också för en uppföljning.

Till sist denna onsdag - uppdatering av "Mest I Spelaren.
Ut med Lakei, Ronnie James Dio, Accept (recension snart...) och Odyssey. Kvar blir bara Soen, den skivan har mig i ett järngrepp, men den får sällskap av bandet In Flames, Paradise Lost "Tragic Idol", Black Breath "Sentenced To Life" och Unleashed "Odalheim".
Inte för att det saknas annat som spelas, men för att i kampen om speltid har nog dessa snurrat mest frekvent.
Och, på tal om frekvent (nu tänker du, vad fan, ska den här dynghögen till inlägg aldrig ta slut? Svaret är ja, alldeles strax...) så kan man ju konstatera att det liksom rullar på med inlägg just nu. Runt ett om dagen. Hoppas ni gillar det, jag gilalr det - men kan nästan lova att det kommer svalna av lite ju närmare sommaren vi kommer.
Under sommaren blir det också lågsäsong, då tar serierna om Live!-, Remasters- och Veckans Tips-skivor ledigt som vanligt. Det ger också ett bra tillfälle för dig som läsare att tipsa om just sådana skivor som du inte fått se belysta.
Gör det.
Så kanske det hela lever ett tag till.

Och nu, nu är det slut för idag.
Imorgon - recension av Soen. Missa inte det!

EDIT - tack Nicke, för informationen om Opeths frontman Mikael Åkerfeldt som besökt sjukhuset i USA med ett kluvet huvud (!). Galet!

Maj/Juni 2012 - Ahhhhhhhh.... Overload!!!

Okej, kan vi vara överens om en sak?

Maj och juni 2012 kommer antagligen att gå till historien som en av de musikintensivaste perioderna någonsin. Så mycket fantastisk musik som släpps nu är rent av kriminellt, och det är inte helt lätt att hinna med i svängarna direkt...

Sen tidigare denna period försöker jag assimilera Paradise Lost, Soen, Accept, High On Fire, Black Breath, Alcest, Odyssey, Lakei, Unleashed och Van Halen in i min skivsamling, och det finns inlagda beställningar på Huntress och Moonspell. Fint så, det räcker långt till många timmars fantastisk lyssning och en hel del recensioner.

Sen landar nya Close-Up i lådan, och då slås man av hur galet mycket bra musik som jag antingen just missat, eller som ligger runt hörnet.

Kolla in "måste-köpa"-listan...

Ni fattar va?
Det kommer att kosta stål. Det kommer att kosta blod. Det kommer att bli bra.
Sound Pollution och Record Heaven - here I come!

Ska vi avsluta det - och sparka igång lördagen - med lite video?
Låt oss. Grand Magus och Kreator, måhända?



...inte illa, eller hur? Nu saknas det väl bara att man upptäcker en ny kärlek mitt i alltihop. Musikaliskt, då, vill säga. På det privata planet känns den delen helt klar sen tidigare...