Recensioner: in Flames, Innsmouth, Cannibal Corpse, Dark Fortress

Måndag.
Mitt i månaden.
Ny recensioner på Werock!
Tyska Dark Fortress spelar black metal, danska Innsmouth lirar teknisk döds, Cannibal Corpse är Cannibal Corpse och In Flames är numera... ja, vad?

Veckans Tips: Aeon "Rise To Dominate"

Min allra första kärlek hette Erika.
Jag var väl en 6-7 år eller så när det hände, och denna rara tjej var jag kär i lite av och till under mer eller mindre hela grundskolan.
Hon finns på Fejsbok, och vad jag förstår så bor hon numera i Östersundstrakten - vilket gör det till en naturlig koppling när det gäller denna Veckans Tips. Hon är nämligen inte Östersunds finest.
De heter istället Aeon, och serverar svärtad döds av absolut toppklass!
"Rise To Dominate" är bandets andra giv, och även den andra som jag satt i hörselgångarna - men jag har inte följt kronologisk ordning då jag började med släpp nummer tre, ""Path Of Fire".
Den är också väldigt bra, men inte lika direkt som "Rise To Dominate", vars styrka ligger just i förmågan att fullständigt spöa skiten ur lyssnaren så fort man trycker play...men att samtidigt göra det med sådan finess att man gärna kryper tillbaka för mer.
Låtarna är nämligen ruggigt starka, och av den sorten som inte behöver speciellt mycket repetition för att de ska sitta som urberget. Spår som ""Spreading Their Disease", "Living Sin" och "You Pray To Nothing" skojar man inte bort!

Skivan släpptes 2007 på fina Metal Blade, och bandet i sig består av fem långhåriga snubbar som verkligen vill sprida sitt budskap till världen. Zeb Nilsson och Daniel Dlimi hanterar gitarrspelet väldigt fint, Max Carlberg och en viss Nils Fjellström agerar ryggrad med sitt bas- respektive trumspel (som vi alla vet så är Nils Fjellström mer eller mindre en garanti för att det blir bra i slutänden, hans trumspel är ypperligt) och Tommy Dahlström vrålar på toppen på det.
Infuenserna är förstås akter som Morbid Angel och Cannibal Corpse, men visst är det lite sådär skönt svennebananigt att sångaren inte har ett artistnamn utan helt enkelt är Tommy Dahlström från Östersund? Det är hardcore och old school om något, vill jag påstå.

Nå. Aeon "Rise To Dominate" finns som ett resultat av att den är släppt på just Metal Blade inte på Spotify, och det är synd om något. Du får hitta ett annat sätt att lyssna på Östersunds finest!

Recension: Anciients "Heart Of Oak"

Vancouverbaserade Anciients är inget annat än en lisa för själen. I alla fall för undertecknad.
I ärlighetens namn så är det stundtals ett faktum att man som (hobby)recensent lyssnar på musik som inte alltid är det bästa man hört - eller vad man känner för just där och då, medan annalkande deadline håller ett grepp somgör att valfriheten är liten.
"Heart Of Oak", Anciients debut, är däremot en sån där skiva som jag sökt mig till.
Längtat efter.
Funnit glädje, ro och njutning i, och därmed spelat varv på varv sedan jag upptäckte den.
Bandet består av Kenneth Paul Cook (gitarr och sång), Chris Dyck (gitarr och sång), Aaron "Boon" Gustafson (bas) samt Mike Hannay (trummor), och även om bandets musik enklast kan beskrivas med referenser till Mastodon, Opeth och Baroness så är resultatet egentligen en effekt av de två gitarristernas samspel.
Chris Dyck har sin bakgrund inom klassisk döds (banden han slänger sig med i intervjun i Sweden Rock Magazine #103 är Cannibal Corpse, tidiga Bolt Thrower och Entombed)och Kenneth sina rötter i klassisk och progressiv rock (Electric Light Orchestra, King Crimson och Thin Lizzy nämns som förebilder),och när dessa olika strömningar möts så uppstår det som är Anciients.
Redan efter första gången jag hörde inledande "Raise The Sun" så visste jag att detta var en platta som skulle komma att falla mig i smaken, och direkt efter fullbordat varv så tryckte jag på repeat.
Spår som "Overthrone", "Falling In Line" och framförallt partiet med "Giants", "Faith And Oath" samt "Flood And Fire" är av det där slaget som både sätter sig snabbt samt visar sig ha dolda sidor som kommer fram ju mer man lyssnar på dem.
Jämnheten och förmågan att både leverera bra låtar samt variera mellan stjärtsparkande ös och finstämd progressiv melodi är skivans verkliga styrka, och kanske är det också en av anledningarna till att man gärna jämför bandet med sådana etablerade akter - det är inte helt vanligt att ett gäng som debuterar rör sig så ledigt och självklart bland så pass starkt och varierat material.
Faktum är att det inte finns en enda svag låt på skivan, och det är mer än vad man kan säga om de flesta plattor!

Bakom releasen står Season Of Mist som ännu en gång visar fingertoppskänsla. Produktionen är riktigt fin, lagom polerad men med tillräckligt med tryck för att aldrig tappa fart, och är det en enda nackdel med produkten som helhet är det förpackningen.
Bookleten är mer än lovligt torftig, endast ett lövtunt blad av låg papperskvalité och utan texter. Tyvärr, det hade höjt upplevelsen än mer.
Dessutom kan jag önska lite mer info, så som att sista instrumentala "For Lisa", ett jazzigt och skönt stycke som är klart annorlunda än resten av materialet, är tillägnad Chris styvmor (och Kennys svärmor, de är svågrar) som gick bort i cancer under skapandet av skivan.
Passande att denna lisa för själen avsllutas med en låt betitlad "For Lisa", på ett sätt.

Anciients "Heart Of Oak" kommer att återfinnas på årets topplista, jag har väldigt svårt att se annat - speciellt med tanke på hur mycket speltid jag gett den. Eftersom den ger tillbaka så gissar jag att det kommer att fortsätta så, dessutom, även om det finns en hel del spännande releaser som väntar till hösten.
Betygsmässigt är detta ett toppbetyg, men det ska erkännas att jag initialt lekte med tanken att hålla mig snäppet under. Dessa funderingar har effektivt raderats med varje varv tillsammans med skivan.

När det gäller bästa spåret så skulle man nästan kunna rabbla upp samtliga (utom möjligen korta och instrumentala mellanspelet "One Foot In The Light") låtar på plattan. Det finns passager i alla spår som får mig att brista ut i lyckorus, men ska jag tvingas skala ner det lite så vill jag nog hålla "Giants" samt "Raise The Sun" som de starkaste.
Du får helt enkelt spela skivan själv, det finns nog ingen annan lösning.
På Spotify, förslagsvis.

Anciients "Heart Of Oak" - 5

Werock-craziness!

Hm, tiden rusar ibland förbi.

Jag hade ju tänkt hinna med en del recensioner till mitt i månaden för Werocks del, men det gick inte. Sjukdom (fan, nu är det två veckor sen jag dukade under och i o f s är jag frisk på så sätt att jag jobbar, men träningen vågar jag mig inte ge mig på än eftersom jag snorar som en dagisunge). Och i allt detta så har förstås siten fortsatt dominera!

Först ut - Kitty, vårt senaste tillskott som skribent - har intervjuat Dragonforce. Det är killarna på bilden ovan, och ett band som ger undertecknad prick ingenting. Kitty gillar dem dock, och det ger hela intervjun en skön vibb. Läs den här!
Annars då?
mitt i månaden... vilka recensioner finns det där att sätta tänderna i?
Främst denna

Barren Earth med andra plattan "The Devil's Resolve". Första given ut, "Curse Of The Red River", har ju figurerat som Veckans Tips, och denna efterföljare är en sån där skiva som jag verkligen ser fram emot. Misstänker redan nu - ohörd - att den ligger bra till för en placering på topplistan när den är dags att summera 2012! Recensionen hittar du här, och visst verkar det lovande?
Dessutom... Cannibal Corpse, Epica, Thåström och BiblioteKarins gott och blandat av orientalisk metal, klart inspirerad av bland annat Melechesh.
Alltså..kvällsläsning denna tisdag?
Werock!

Full Of Hate. Bilder, recension - och Werocks månadsrecensioner!

Tidigare i veckan fick du bilder från Behemoths spelning på Full Of Hate-turnén, och jag lovade då mer bilder och tankar från resterande band. Dags för det nu, och mer än så!
Werockkollegan Martin har nämligen recenserat hela spelningen samt bjuder på ytterligare fina bilder, och det är bra jäkla läsning. Den artikeln finns här, och stämmer rätt väl med mina egna tankar. I alla fall på det stora hela. Om Behemoth ska jag inte orda så mycket, det mesta har sagts förr. Kort kan man säga att jag ansåg bandet dominera Full Of Hate, men att jag ändå sett dem i bättre form både visuellt och framförallt i framförandet. Både en och två gånger, faktiskt, och det säger ju en hel del om vilken larvigt hög nivå polackerna har på sitt liveframträdande.
Det om det.
Bilden överst - och de två efterföljande - är från kvällens andra höjdpunkt. Misery Index.

Vilket sjukt jäkla ställ det bandet hade, och snortajt. Alla låtar lät som på skiva - fast bättre.
Jag tänkte flera gånger på hur jävla bra framförandet var, och dessutom ska en eloge ges till ljudgubbarna. Det var ett fläskigt men ändå tydligt ljud som bandet fick leverera, och att få höra favoriter som "The Spectator", "You Lose" och "Traitor" på det där sättet... ouch!
På trummorna arbetade herr Jarvis febrilt, och dessutom var det en annan sak som noterades.
Killen nedan heter Mark Kloeppel.
Han borde ha ett nickname som är "spott".

Samtliga i de första raderna måste ha blivit grymt nedsprayade av hans saliv i samband med att han sjungit/skrikit/vrålat/hetsat sig genom setet! Vi stod lite från sidan, och i ljuset stod edt liksom en plym av saliv rakt ut, hela tiden. Kanske var det därför mikrofonen pajjade tre gånger i Göteborg, som Martin skriver om...
Sen hade man bestämt att efter denna överkörning - som de flesta ville se - så släpper vi på lite meningslös pausmusik. Legion Of The Damned.

Alltså.. bandet har en del riff som är sköna, men sången... den är undermålig. Dessutom är det musik som det görs prick hur mycket som helst av, och holländarna sticker inte ut alls.

Det mesta av tankarna under spelningen gick väl till att fundera varför de fick ha en bättre speltid än Misery Index?

Rätt snygg backdrop dock, och skärmarna såg elaka ut. Överlag var bandets merch helt okej och rätt elak i sin image. En motsats till musiken, alltså.

Cannibal Corpse då? Tja, jag såg inte speciellt mycket av den spelningen. Det låter ju helt okej, sångaren (?) George "Corpsegrinder" Fisher slår världsrekord i antalet headspinn, men ändå.. det bleknar i jämförelse med Behemoth. Dessutom tycker jag att just sången är bandets akilleshäl (i övrigt är det ett stadigt, tungt och habilt gitarrspel). Det låter bra när han går upp lite i tonart, men blir för monotont för min smak när det bara låter hund som gläfser. Dags att krama kudden istället, måndag och allt. De flesta där var väl nöjda ändå, det kanske var ett bra val av headliner.

Så, vill du ha mer elak musik så rekommenderas Werocks månadsrecensioner. De är publicerade precis nu, och innehåller alseter av Terrorizer, Napalm Death och Asphyx. Bland annat, alla recensioner som är nya för mars hittar du här.

Själv bidrar jag denna månad med... inget!

Ganska märkligt, faktiskt. Jag har ett par recensioner på gång, men månadsskiftet lyckades liksom smyga sig på mig denna gång. Hux flux så var det visst mars, och inte har jag publicerat mina bidrag. Nåväl, jag får gottgöra det. Håll ögonen öppna för Werock-recensioner av Noctum och The Wretched End. Det är bara resten kvar, sen är det klara...! :)

Bildspecial: Behemoth, Münchenbryggeriet 2012

Igår stod han igen på en svensk scen, Nergal.
Behemoth gick på som band nummer fem av sex, och i samband med att denna världsklass gick på så stod det klart att det är klasskillnad på dem och de andra som medverkar på turnén Full Of Hate (band så som Misery Index, Cannibal Corpse, Legion Of The Damned, Suicidal Angels). Det är en helt annan klass på de polska hjältarnas framförande och scenshow, helt enkelt.
Det visste man ju, men det blev ändå vansinnigt tydligt en sådan här kväll.
Nergal själv verkade dock väldigt tagen av den avklarade leukemibehandlingen, och jag tyckte inte alls han hade samma tryck i pipan som han brukar ha. Rätt mycket stödsång av främst basisten Orion. Dessutom såg han mindre ut än han brukar, och jag vet inte om det "bara" var för att håret var kort eller om det helt enkelt har tagit hårt på honom. En sådan behandling tär nog även på superhjältar!
Som vanligt så gav dock Nergal med mannar allt.
Bjöd på sig själv och kämpade som fan för att ge publiken valuta för pengarna, och det med en rätt kul setlista för oss som sett dem ett gäng gånger. Mycket äldre material, och det innebar också att de modernare klassikerna från "Demigod"-plattan ("Conquer All", "Slaves Shall Serve", "Demigod") samt från "Evangelion" (Ov Fire And The Void" och "The Seed Ov I") lyftes ännu ett snäpp. Givetvis fick vi också se masken, som du ser på bilderna nedan.
Förhoppningsvis är det inte för tidigt för bandet att börja turnera heller, och att Nergal kan återfå krafterna allt eftersom - men jag undrar jag, om jag ska vara ärlig.
Har vi sett och hört det sista om detta?

Sist men inte minst - undrar om Behemoth slog världsrekord i antal motiv på merch?
Sinnessjukt stort urval!
Själv valde jag den galet snygga tischan med korpen, översta bilden (som, faktiskt är en bild av tröjan...tagen med iPhone... det ser väl rätt bra ut ändå?).
Övriga bilder med telefonen, så kvalitén är som den är. Stå ut med det.
Tack till Magnus Ö för kompletterande bilder.
Vill du se bilder och höra lite om resten av lineup:en (eller, i alla fall de jag såg) så får du ge dig till tåls lite. Det kommer senare i veckan - njut lite av dessa bilder så länge!

Veckans Citat: Nergal, Behemoth

Ikväll blir det kärleksvisor i Sveriges huvudstad.
Behemoth kommer hit, äntligen igen! Nergal är frisk från sin sjukdom och har tagit en av de bästa liveakterna i världen ut på vägarna igen - och inte blir det sämre av sällskapet man har med sig. Misery Index, Cannibal Corpse, Suicidal Angels och Legion Of The Damned står på listan också, så det lär ju bli en lång kväll.. Och, varför inte ta ett Veckans Citat från kvällens begivenhet?
Nergal har ju utkämpat en och annan strid i sitt liv, för rätten att få uttrycka sina tankar om religion i sin musik och från scen, en kamp som låter självklar för många av oss men som är kantad med mycket vedermödor om man bor i Polen.
Därför tar vi denna gång både en textstrof och en video från utmärkta "Ov Fire And The Void" från senaste given "Evangelion" som Veckans Citat. Bilden ovan är förresten tagen från förra gången bandet var här. Bilder här, och visst kommer det att bli bra ikväll!

"I - The Sun Ov Man
The Offspring Ov The Stellar Race
My Halo Fallen And Crushed Upon The Earth
That I May Bring Balance To This World"

Nergal, Behemoth

Veckans Tips: Misery Index "Heirs To Thievery"

Somliga av Veckans Tips är gamla bortglömda, mer eller mindre okända pärlor.
Andra är skivor och och grupper som inte kan ses som okända, men som passar väl att tipsa om just vid ett speciellt tillfälle.
Denna Veckans Tips är en sån, då ju helvetet brakar lös på Münchenbryggeriet den här veckan. Behemoth, Cannibal Corpse och Misery Index gör livet sur för hörselgångar med ömma väggar, och för egen del blir det första gången jag får se jänkarna Misery Index live.
Det ska bli en upplevelse, för förra given "Heirs To Thievery" är verkligen en riktig hästspark - det ska bli mycket spännande att se om Adam Jarvis kan levererar lika imponerande trumspel live, om Mark Klöppel, Sparky Voyles och Jason Netherton kan hantera sång och strängbändande lika bländande.
Skivan är ju en extrem käftsmäll, men på ett så skönt sätt att det mest känns uppfriskande.
Det spelar ingen roll om det är det oväntade vackra hänget som solot ungefär 2,5 minut in på "Fed To The Wolves" visar, den makalösa överkörningen som är "Embracing Extinction" och "You Lose", svänget i trumspelet på "The Carrion Call" eller den Bolt Thrower-minnande halvtempodominansen som visas i "The Spectator" och ""The Seventh Cavalry" - allt levereras med perfektion och känsla.
Riktigt bra, och en av 2010 års bästa upptäckter.
Jag återvänder riktigt ofta till den här plattan, och det borde du också göra.
Även om det inte är en helt okänd pärla. På denna blogg har den fått både en recension och 3 Röster om sig, ifall du missat det.
Den finns förstås också på Spotify, om du vill lyssna.
Gör det!

Remasters: Death "Human"

Florida har ett eget sound när det gäller dödsmetall, sägs det. Band som Cannibal Corpse och Morbid Angel sätts ihop med Death för att representera det, men jag tycker det är rätt missvisande. I alla fall i samband med Deaths fjärde legendariska album "Human", som inte är en rak dödsmetallsmocka utan betydligt mer förfinad än så.
Kanske är det sånginsatsen som gör det, det är mer "nasalt" growl som minner om thrashens sätt att sjunga än grovt otydligt growl. Man kan faktiskt tydligt precis vad den nu framlidne Chuck Schuldiner sjunger.
Kanske är det känslan av at bandet smugit in närapå progressiva låtbyggen ibland, och att skivan är en klassiker i sin genre är inte mycket att orda om.
Denna återutgåva är dock något du behöver oavsett om du har skivan sedan tidigare eller ej.
Lyxigt förpackad i relieftryckt pappersomslag, med extra bilder och läckra bilder på papperslapparna där bandet skrivit texterna till låtarna i original, fullt med snygga bilder. En lång historia om bandet signerad Paul Masvidal och något så intressant som en hyggligt långt berättelse om känslan och arbetet med att remixa skivan av Jim Morris som utfört just det arbetet.
Extramaterial modell fläskigt även när det gäller låtmaterial. Extraspåret "God Of Thunder" (förstås, en cover av Kiss) ligger på CD1, och sen får man en hel CD2 med Instrumentala studiospår på plattan, samt demoversioner från -91 med7 av spåren.
Mycket intressant.
Ljudbilden är också väldigt bra.
Det är maffigt och fördelat så att man hör alla instrument på samma gång, och att lyssna koncentrerat på den här plattan - förslagsvis i ett par bra hörlurar - är en ren fröjd.

Sist men inte minst ska förstås låtmaterialet nämnas.
"Flattening Of Emotions".
"Suicide Machine"
"Lack Of Comprehension"
"See Through Dreams"
"Together As One"

Det är inte konstigt att Death "Human" blev en klassiker, och detta är verkligen en remastrad skiva du behöver i din hylla. Som extratips kan nämnas att man i samma veva (2011) släppte även "Individual Thought Patterns" i samma stil, men det tar vi en annan gång...