Veckans Tips: The Old Wind "Feast On Your Gone"

...hemligt och hemligt.
Detta Veckans Tips är väl inte speciellt hemligt eftersom jag upptäckte bandet i samband med Låtsnacket 5, serien där Jarno på A Fair Judgement skickar ut anonymiserade filer som man får provlyssna på för att sedan ge ett omdöme.
Jag gav två tummar upp när detta gick av stapeln under hösten 2012, och var egentligen helt maktlös - det var bara att lägga beställning på plattan omedelbums.
The Old Wind härstammar från norra Sverige, Luleåtrakten, och "Feast On Your Gone" innehåller musik som luktar därav.
Kärvt.
Dystert.
Motsträvigt.
Det är sludge med melodi, doom med distortion, och den enkla förpackningen (som enbart består av ett uppslaget kartong-digipack med texterna tryckta på insidan) rymmer 6 spår svärta. Egentligen är väl det här ett sånt där tips som jag brukar vilja spara till hösten och November, men vem vet?
Kanske lider någon av er av en vårdepression och behöver ett bra soundtrack?

Skämt åsido, anledningen till att det kommer nu är förstås att jag antagligen har/hade med detta på Hårdrockskvällen, och som sådant ska det följas upp med ett Veckans Tips under vårsäsongen. 
Det var inledande "In Fields" som Jarno skickade ut, och det tillhör ett av de starkaste spåren - men det klår inte låten som också har namnet "The Old Wind" (där refrängen innehåller textrader som "We are fed, on your dead. Feast on your gone" och annat mysigt) som är riktigt bra, tillsammans med lite långsammare och mer melodiska "Spears Of A Thousands" är det trion jag leker med att involvera när detta skrivs (mitten av november 2012).

The Old Wind har med "Feast On Your Gone" presterat lika vackert som utmanande album, och jag tycker att du ska kolla in det eftersom hela plattan är stark, och topparna riktigt höga. Spotify här!
(och gillar du denna typ av snygg-sludge så ska du väl kolla in Shiftlight också, även det är mer grått än svart så påminner det mig i sitt uttryck om det här)
 
 

Veckans Tips: Shiftlight "Distance"

Hm.
Det tycks mig som om staden Borås är något musikaliskt på spåren. I alla fall är man klart överrepresenterade sett till ration mellan antalet invånare och antalet Veckans Tips man står bakom detta år. Sedan tidigare har  Ginger Trees haft sin stund i glansen, och nu är det dags för Shiftlight att visa upp sig.
Inriktningen på musiken är helt olika dem emellan dock, och eftersom november är lite av en temamånad sedan länge på denna site (kolla in alla Veckans Tips i arkivet och leta dig tillbaka till november så ser du att det är alster med ett mörkare drag som dominerar) så är det denna gång dags för en skiva som lämpar sig för regn, dimma och kyla.
Som får mig att tänka öststat, fast på ett bra sätt.
I recensionen försökte jag måla en bild av sprucken betong och av att bandet målar musik i dimmornas gråskala.
Vete fan hur jag lyckades med det, mina begränsningar som skribent inverkar på resultatet och jag tänker inte försöka mig på samma målande språk denna gång.
Istället blir det mer handfast.

Shiftlight "Distance" är ett alldeles utmärkt Veckans Tips eftersom
1) Låtmaterialet är alldeles utmärkt. "End" och "Subways" är riktigt bra, men hela skivan levererar.
2) Du har inte hört talas om bandet eller plattan innan
3) Hela plattan finns på Spotify så att du kan sätta dig in den på egen hand
4) Det dessutom är träffande för årstiden och månaden

Ibland behövs inte mer än så!

Dagens ord: stök

Stökiga ungar i natt. Vaknade hela tiden.
Stökig första SM-final igår. Stryk så det sjöng om det dessutom.
Stökigt att ta sig till jobbet idag.
Stökiga uppgifter att ta sig an.
Dagens ord: stök.

Istället kan du ju fokusera på sammanställningen av vad som spelats mest denna vecka, den som finns till höger.
Ut från förra listan har Game Of Thrones åkt (klar med den serien nu, och undrar lite om det var någon som började kolla på "Alcatraz" i söndags...och om den verkar bra?), tillsammans med Red Fang, Nekromantheon, Shiftlight och Job For A Cowboy.
Nya på listan är Mythological Cold Towers och Van Halen, Vektor och Heaven & Hell. De sistnämnda kommer ju att belysas lite extra till helgen och efteråt - på måndag är det två år sedan Ronnie James Dio gick bort. Det blir lite tema på det, gissar jag, eftersom jag tänker en hel del på det. Är faktiskt fortfarande rätt nöjd med den krönika jag skrev förra året, så den kan du ju läsa så länge. I väntan på det andra.

Sist på listan över vad som spelas är ju SM-slutspelet i ishockey - men med tanke på hur jävla illa mitt lag agerade igår (och bra motståndarna var...) så kanske det är sista veckan.
Surt.
Man får peppa sig med annat då. Som att In Flames klubbturné dragit igång. Här har du Aftonbladets tankar om premiären, tillsammans med setlistan!

Hårda godisar!

...påsk. Ledigt från jobb, ledigt från dagis. Förhoppningsvis blir det hyggligt väder så man kan få njuta lite av det. Kanske grillen åker fram på premiär rent av.
Hur som helst lär det bli en del godis. Och kanske en öl. Och lite skadeglädje över snickarns öde.
Något som verkligen kommer att hända är förstås musik.
Så mycket som möjligt, hoppas jag.
Har haft lite fina stunder den senaste månaden, såna där där man lyckas hitta prick rätt i den musik som man är sugen på. Då musiken verkligen kommer till sin rätt, oavsett om det är för att man behöver bli lite glad eller släppa ut lite aggressioner.
Senaste veckan har det rullat fin musik i form av:

Heaven And Hells avskedslive är redigt bra. Bra ljud, lite annorlunda versioner av låtarna. Man får höra Ronnie James Dio (snart två årsdagen sedan han gick bort, tyvärr...) kämpa lite med versionerna av "I" och "Time Machine". Uppenbart är det inte helt enkelt för honom att sjunga materialet från "Dehumanizer", det märks att det frestar på. Ganska kul att få höra låtar från sista studiogiven "The Devil You Know" också. "Fear", "Bible Black" och "Follow The Tears" funkar bra live.

Förresten, Nicke tipsade om ett par "måste ha"-skivor. Dioplattorna "Holy Diver", "Last In Line" (en av världens fem bästa skivor genom alla tider!) och "Sacred Heart" i remastrat format. Eller, "deluxe"-format som de kallas. Inte helt billiga, men som jag ser det är de prisvärda. Bara att hala fram lädret och beställa...

I övrigt då?

The Wrethed End. För dig som saknar nytt material med Behemoth, helt enkelt. Shiftlight, för dig som vill ha en lite gråare vardag. Vektor, för dig som vill ha en ny värld att lära känna och som har tiden för det. Asphyx, för dig som inte orkar bry dig om nya världar utan hellre satsar på högkvalitetsdöds.

Roligast av det var att The Bjorn hörde av sig via mejl, efter att ha läst recensionen av Shiftlight. Vänliga ord och en fråga om inte undertecknad kan recensera även The Bjorn.

Såklart.

Och sånt där är nästan det roligaste med bloggen. Att det kommer en massa knasiga, vänliga, udda och spännande tankar och förslag på sidan av de vanliga kommentarerna.

Utan dessa mejl som ni skickar - både band och läsare - så skulle inte denna lilla blogg vara mycket att ha. Tack, och fortsätt gärna!

Andra ställen att hitta inspiration på är förstås andra bloggar - och en av de bästa för att plocka upp fantastisk ny muysik är Kim Bloggar. Som du drivs av BiblioteKarin, förvirrande nog. Mina egna inskränkta förutfattade meningar fick mig faktiskt att ta "Kim" för en han första gången vi hade kontakt. Illa, men sant. Nåväl, Karin som vi kan kalla henne har i alla fall en osviklig förmåga att hitta och hålla koll på akter som verkligen kan gå under epitetet "hårda godisar". Välsmakande, smaskiga stenhårda karameller som avnjuts om och om igen - och nu har hon gjort det igen.

Förra gången var det Nekromantheon, även denna gång är det norskt på menyn.

Hellish Outcast!

Debutskivan "Your God Will Bleed" ser ut som följer och kan avlyssnas på Spotify här.

Bandet frontas av Keep Of Kalessins Thebon, och det borgar förstås för en viss kvalitet...men detta är så mycket mer än bara bra sång.

Annars väntar jag mest på den här skivan:

High On Fires uppföljare till 2010 års bästa platta "Snakes Of The Divine" kommer nu i början av April. Eller, ja, det står dne 3/4 vilket redan varit, men det verkar inte vara helt lätt att lägga vantarna på den riktigt än. Den landar väl på diskarna när som helst dock!

I väntan på den funderar jag på att ge mig på Meshuggah. "Koloss" är ju färsk, men samtidigt är det ett band som jag alltid vill kunna ge tid och uppmärksamhet. Annars känns det liksom inte värt det, på något sätt, och just nu vet jag inte om jag orkar med bandets relativt invecklade och meckiga stil.Vi får se.

Motsatsen till invecklad kan man nästan säga att det var en gång i tiden. Hemma har TV'n rullat någon av musikkanalerna litegrann, och hux flux har en del gamla godingar dykt upp. Eller, gamla godingar... bra låtar med fruktansvärt usla videor.

Det var inte bättre förr.

Först är det Red Hot Chili Peppers som leker mimare i öknen, eller vad de nu gör. Vad i helvete tänkte de när de skapade den videon? Flea har tröjan över huvet hela tiden, typ, och det ser inte klokt ut. Någon gång.

Ozzy startar hyggligt, men det spårar ur allt eftersom. Slut idéer halvvägs, och sen blir det hashpåverkad surrealistisk värld där The Prince Of Darkness vandrar runt genom speglar som svävar, typ. Herrejävlar...!

Man kan ju tro att det är ett aprilskämt. Fast det var det inte. Det var däremot det här:

Ett av de roligaste jag läst också. Det gick ut på att Björklöven skulle bli farmarklubb till Skellefteå AIK. För er som inte kan historien mellan lagen så är det lite som om Palestina skulle bli farmarklubb till Israel, eller att SD skulle blir farmarklubb till V - utan att jag lägger någon vikt vid politik eller åsikter. Det är helt enkelt två rivaler och motsatser som aldrig kommer att göra en sådan sak, men det som gör det så roligt är att just nu har Björklöven problem och befinner sig långt ner i seriesystemet...och skulle verkligen må bra av ett samarbete av en klubb som befinner sig högre upp...men stark ungdomsverksamhet... som Skellefteå AIK. Och Skellefteå har lånat ut en massa spelare till Sundsvall..som håller på att åka ur Allsvenskan...så man skulle kunna tänka sig en annan klubb för utlåning...som Björklöven. Alltså - på papperet helt möjligt. I verkligheten helt omöjligt. Ett klart kul aprilskämt!

GLAD PÅSK!

Recension: Shiftlight "Distance"

Boråstrion Shiftlight målar musik i gråskala. Bandets sludge/post-rock ger mig känslan av grå gryning, glåmig och svagt ljusnande i samband med att solen försöker leta sig ur sin dvala. I detta inbäddade landskap där konturer inte är skarpa och det är svårt att avgöra avstånd och perspektiv så trär man toner och trådar som sakta skapar konturer. Svart mot grått. Vitt mot grått.
Det är musik som skapt för att avnjutas i lurar, nära inpå och som sällskap på obefolkade skogsstigar.
Det påminner om band som Cult Of Luna när det gäller känsla och stundtals musik, men för egen del hör jag även andra akter med liknande tankar. Ghost Brigade i sina explosivare och mer episka stunder, och de första 30 sekunderna av skivan "Distance" och dess öppningsspår ""Blinded" är jag beredd att ta gift på att det är gamla Fireside som återuppstått.
Det är det förstås inte.
Det är Shiftlight, hela tiden. Trots att det stundtals ekar andra akters namn så är "Distance" en skiva som slutligen är ett resultat av bandets helt egna sätt att närma sig musiken.
Mattias Lindström står för basspel och sång, och det är inga glada toner som hamras ut.
Tillsammans med Nicklas Sverén på trummor utgör rytmfundamentet en betonggrund som skriksången och Andreas Wiiks gitarrharmonier och ackord kan bygga vidare på.
Skapelsen reser sig som ett ryskt miljonprojekt. Grå betong med sprickor och karaktärsfylld flagnad fasad. Ångest, men ändå en plats där kärlek och hopp ryms inuti fasaden.

I Shiftlights fall består den inre glöden av 7 låtar. Inledande "Blinded" är relativt kort och enkel, avslutande "Mountain Under The Sea" består av nästan 4,5 minut instrumental målning innan vi får sång i den låten också och den sätter på ett värdigt sätt punkt för skivan.
Mellan dessa spår händer allt det andra.
Det som gör skivan bra.
Bäst är "End" och "Subways".
Det är låtar som griper tag och stannar med lyssnaren, och som pockar på uppmärksamhet efter avslutad lyssning. Som kräver att du spelar dem en gång till.
"Endeavour", "Black River" och "Wound" gör inte bort sig heller, även om de inte når samma höjder.

Skivan som sådan har släppts i elektroniskt format till att börja med. Man arbetar med en fysisk skapelse som ska se dagens ljus under 2012, och personligen ser jag verkligen fram emot en sådan sak. Att få följa dessa spår i ett konvolut. Att få se text och bildspråk sammanfogas till musiken. Till dess kan du lyssna på Spotify, tycker jag.

Bästa Spår: Till slut säger jag andra låten "End". Den är relativt lång, men har både en stämning och en direkthet i riffet/slingan som jag gillar. "Subways" är klar andraplacering.

Betyg: Jaaaa... vad säger man? Egentligen ligger denna skiva precis mellan 3 och 4. Jag tycker det finns en tendens att det flyter ihop lite efter många lyssningar som gör att jag inte riktigt vill hissa det till det högre betyget - och samtidigt så har skivan lockat mig tillbaka flera gånger trots hård konkurrens om speltid. Dessutom är helheten riktigt bra (sånär som på att det inte finns en "riktig" skiva då...). Frågan är då... att fria eller fälla?
Jag väljer nog att fria till slut. Vem vill vara en surgubbe?

Shiftlight "Distance" - 4

Ruggigt bra!

...idag är jag redigt trött. Hade tänkt skriva en recension på Shiftlights "Distance" idag - men eftersom matchen igår drog ut på tiden och jag själv ägnade mig åt sportande under gårdagen så orkar jag inte. Jag sparar den. Den som väntar på något gott, och allt det där!

Istället, en kort uppdatering av hur gårdagen förlöpte. Företagsturnering i ishockey... vi vann. Man fick sätta några kassar. Det var svettigt. Alla möten på eftermiddagen däremot... nja... inte så bra. Eftersom jag knappt rört mig på hela mars pga feber och förkylning så var jag grymt slut.
Inte min bästa dag i jobbarskorna, kan man säga.
Kvällen däremot.
Ruggigt bra ishockeymatch. Lång, jämn, spännnade och det hade verkligen kunnat gå hur som helst. Nu är matchsserien kvitterad, och det där kommer att bli en holmgång.

Mera ruggigt bra saker... Vektor. Närmare bestämt "Outer Isolation"! Har haft den liggande ett tag utan att ge mig in i den, men igår var det dags. Har bara rullat den ett varv, men spontant... ruggigt bra. Vilka riff! Den är nog fan bättre än debuten...!

NP: En hel del...

Det är onsdag idag. Vill det sig väl lyckas jag kombinera lite företagshockey på förmiddagen med besök på Hovet och slutspelshockey på kvällen. I stort sett samma kvalitet på mitt lag om Skellefteå AIK inte lyckas skärpa sig ikväll.
Däremellan - jobb.
Fast, det skiter väl kanske du i. I stort sett.
Däremot är det ju onsdag, och sporadiskt innebär det att det är dags att uppdatera "Mest I Spelaren". Ja, det görs inte varje onsdag. Det görs nog inte ens varannan onsdag.
Skit i det nu.
Just nu spelas nämligen en hel del musik och annat.
Låt oss börja med översta bilden.
Game Of Thrones, säsong 1.
Briljant serie. Naket & våld, what's not to like?
Det enda jag inte gillar är att det blir till att vänta på en fortsättning. Annars är det kvällsnöjet för mig och min kära hustru numera. Eller, ja, de dagar jag inte är besatt av SM-slutspelet.
Hon är bra, min hustru.
Låter mig hållas just nu.

Annars då?
Musikaliskt?
Ja, vi kan ge hedersomnämnande till Moloken med plattan "Rural", Marduk "Dark Endless", Thin Lizzy "Live And Dangerous", banden Amorphis och Ghost Brigade och Misery Index "Traitors". De får bara hedersomnämnande dock, för mest i spelaren är nedan plattor:

Boråsorkestern Shiftlight, jänkarna Job For A Cowboy, skäggiga snubbarna i Red Fang och norska dominanterna Nekromantheon.

Nekromantheon är kanske min bästa upptäckt för året. Senaste given var ju briljant, och deras debut står inte långt efter. Red Fang är fläckvis briljant och jag ångrar att jag missade dem i samband med Mastodons spelning. Shiftlight kommer det en recension på snart, på denna site, medan Job For A Cowboys nya väsen ska recenseras för Werock.

Dubbelt spännande skivor!