Hårdrockskväll 2013: Mina val!

Såhär dagen efter D, Hårdrockskväll 2013, så tänkte jag bjuda på en liten lista över de låtar jag valt, samt motivering. Tankarna bakom, helt enkelt (och vad var anledningen till att ni inte fick det igår då, när det liksom var själva dagen...? Ja, det är ju helt enkelt för att jag inte ville avslöja mina val för de som skulle medverka!).
Okej, here goes.

1) Tack För Tipset - Carcass "This Mortal Coil"
Jag bestämde mig tidigt för att ha ett tips från någon av dem som var med i Hårdrockssamfundet. kategorin är ju annars prick hur bred som helst eftersom i stort sett all musik man någonsin lyssnat på kommer från tips av någon eller någonstans, men som sagt...jag valde bort allt utom de som skulle medverka. Fortfarande i stort sett omöjligt, och under resans gång har jag bland annat plockat bort Vektor ""Echoless Chamber" (Tack Janne!) och Immortal "One By One" (tack Magnus! - med flera. 
Valet av just Carcass känns ändå bra, dels för att det var från min förre svåger R2 och därmed är intimt förknippat med just företeelsen Hårdrockskväll, dels för att det är ett jävla bra sätt att inleda på. Vilka bisvärmsriff!

2) Bästa Rock/Punk - Black Sabbath "Sabbra Cadabra"
Ja, vad ska man säga?
insåg efter ett litet tag att det fanns något större val. Detta är från "Sabbath Bloody Sabbath", en av de fem bästa skivorna som någonsins gjorts och den skiva som alla försöker komma upp till i hela retrorockvågen, typ. Det knepigaste var väl att välja låt, till slut, men "Sabbra Cadabra" är för mig en god representant för en rocklåt som det lät en gång i tiden.

3) Kvinnlig Fägring - Huntress "Eight Of Swords"
...tänkte ett tag ta Warlock, bara för att man tyckte Doro Pesch var snygg på framsidan av skivan, men så upptäckte jag att jag ju knappt har några nya låtar med i år. Och då valde jag den här av flera anledningar, dels är det en jäkla högernäve till låt, dels sjunger Jill Janus så rygghåret reser sig, och till sist så är det en intressant diskussion, det där med hennes framtoning. Den här låten var en av de som kom på plats på slutet men som jag ändå känt mig väldigt nöjd med hela tiden.

4) Bästa Trumspel - Deep Purple "Fireball"
Grejen med Ian Paice's spel på "Fireball" är ju egentligen årtalet. 1971.
Att vid den tiden släppa den här rykarlåten, med det drivet, tempot och svänget i trumspelet gör det ju till en extraordinär insats. Visst finns det bättre trumspel (jag hade själv ett tag Mikky Dee's insats på "Black Horsemen" från King Diamonds "Abigail" eller livetagningen som Thomas Haake gör av Meshuggas "Bleed" på tapeten ett tag), men eftersom jag ändå tror att vi kommer få vår beskärda del av trumsmatter så tycker jag detta är en fin kontrast.
Dessutom misstänker jag att fler än en av de övriga trummisar vi kommer att få höra startade sin karriär när de hörde just den här låten!

5) Bästa Nordiska Akt - Keep Of Kalessin "The Divine Land"
Här var det däremot smatter på trumman!
Gruppen satte jag direkt, lite besvär med vilken låt jag skulle välja bara. En av de första att komma på plats dock.

6) Bästa Konsertupplevelse - Bolt Thrower "Entrenched"
Inte heller mycket att snacka om. Det står ju "konsertupplevelse", inte bästa konsert - och då blev det ruggigt enkelt. Kombinationen av att få träffa bröderna Ö för första gången (och som sedan blivit nära vänner!), köpa en tröja av frontmannen Karl Willetts själv och dessutom bli så grovt överkörd av bandet gjorde att detta föll på plats först av allt.

7) Bästa Powermetal - Helloween "Ride The Sky"
Även denna sattes direkt. Kai Hansen på sång, förstås, från "Walls Of Jericho". Efter det tvivlade jag ett tag och tänkte kanske ta något mindre uppenbart, och har haft såväl Nostradamus "Inquisition" (med Jörn Lande och Joe Lynn Turner i en fantastisk sångduett!) som Running Wild från "Death Or Glory". Till slut blev det ändå så att jag tänkte att jag skulle se tillbaka på mitt val och ångra mig om jag inte lät Kai komma till tals!

8) Bäst Just Nu - Mythological Cold Towers "Lost Path Of Ma-Noa"
Löjligt svårt att få den här sista biten på plats, kanske för att alla andra funkade så smärtfritt.
Detta var den första låten jag valde, eftersom Mythological Cold Towers-plattan är en av de som spelats mest detta år - och jag tror att många inte hört den. Dessutom passar den bra här, på slutet. Riktigt bra musik att vara packad till. Men herrejävlar vad jag har velat fram och tillbaka!
Här har jag dock haft följande låtar, i tur och ordning....
Lakei "Despot" (för tyngden)
Orchid "Masters Of It All" (för att jag ville ha en skiva som inte var från 2012)
Ne Obliviscaris "Forget Not" (för att jag ändrade mig om det där med året...)
Orchid "Eyes Behind The Wall" (...och sen ändrade mig tillbaka)
Ne Obliviscaris "Plague Flowers The Caleidoscope" (och ännu en gång, men inte ville ha lika lång låt)
Die Knappen "Kein Weg Ins Licht" (för att det skulle vara en överraskning med rock på tyska)
Candlemass "The Killing Of The Sun" (för så avslutar man en skivkarriär)
Graveyard "Goliath" (för att jag tycker den svänger så jäkla hårt)
Ne Obliviscaris "Xenoflux" (för att jag just då faktiskt tyckte att den var bäst, och änu lite kortare än de tidigare valen)
...och en handfull till låtar som jag övervägt.
Till slut blev det dock tillbaka till förstavalet, och det innebar att skivan som är på bilden ovan, prototypen, som jag brände på test i mitten december faktiskt blev identisk med den som till slut blev slutprodukten.
Har nog aldrig hänt förr.

Nå.
Bilder.
Det kommer vad det lider, jag ska bara återhämta mig från strecklyssnandet först. Och alkoholen. Man blir ju inte yngre med åren, och att medverka på årets bästa kväll tar på krafterna...
Ska nog också försöka peta ihop en Spotifylista på det här så du kan vara med och lyssna om du vill.

Veckans Tips: Nekromantheon "Divinity Of Death"

Detta år har bjudit på ett flertal fantastiska nya upptäckter. Såna där som man blir genuint glad över att de ramlat in i samlingen, och som spelats mycket. Några av upptäcktsskivorna har redan fått sin stund i glansen som Veckans Tips (kolla in Mythological Cold Towers och Alcest, till exempel), och nu är det dags för en norsk trio att beskådas.
Vi pratar om Nekromantheon, bandets vars andra giv "Rise , Vulcan Spectre" var den skiva som fick mig att upptäcka (och falla för) dem.
Den skivan är ruggigt bra, och bättre än debuten som vi ska titta på nu - men det betyder verkligen inte att debuten "Divinity Of Death" är dålig, och det är helt enkelt ett värdigt sätt att starta Veckans Tips-säsongen för denna höst.
Här är ljudet aningen mer oborstat och mindre polerat än på efterföljaren, men hjärtat i musiken är densamma. Hård thrash med en svag färg av döds, och med förebilder som stavas tidiga Slayer och Sepultura. Trion består av Christian Holm på trummor, Sindre Solem på sång och bas samt Anld M Torp på sång och gitarr, och efter att man tonat in första låten "Gringo Death" i femton-tjugo sekunder så lägger man av ett riktigt grisskrik och trampar gasen i botten.
Svängig, ösig och jävligt bra vecklar sedan hela "Divinity Of Death" ut sig.
Låtar som "The Point Of No Return", "Cry Havoc" och kanske framförallt titelspåret sätter sig som naken hud på solbakade lädersitsar - med ett fräsande och brännande som är svårt att ignorera.

Totalt får man 11 låtar, och alla är bra. Ingen faller ur ramen, inte ens sista låten som döpts till "Alcoholy Terror", spetsfundigt men samtidigt kanske lite på fel sida humorgränsen när bandet i övrigt ger ett så hängivet intryck.
Hur som helst, du har "Divinity Of Death" på Spotify, och har du inte upptäckt Nekromantheon ännu är det bara att kasta sig in. De kommer att ta världen med storm. "Rise, Vulcan Spectre" är kanske snäppet lättare att ta till sig som startpunkt om du aldrig har hört bandet (lite bättre ljud, en del riktigt riktigt bra låtar), men bara en sån sak som att debuten är stämplad med "Kolbotn Thrashers Union" gör ju att du behöver kolla in den med!

Veckans Tips: Mythological Cold Towers "Immemorial"

Det tar ungefär 30 sekunder för mig att förälska mig i den här skivan. Ungefär så långt in på inledande "The Lost Path To Ma-Noa" låter nämligen gitarristen Shammash en underbar ton flyga ut från gitarren och sväva iväg i luften på ett så vansinnigt episkt och vackert sätt att håret reser sig på armarna (ja, och i mitt fall ryggen också, men ytterligare information kan vi kanske lämna därhän för att inte störa känsliga läsare...).
Därefter har brasilianska Mythological Cold Towers mig i ett järngrepp, fram till sista noten på skivan "Immemorial".
Bandets doom/death-blandning är helt säregen, även om det ibland känns som vibbar från black metal av Bathorys vikingastil, ibland minner om Paradise Lost tidiga år och stundtals låter som en mix av Candlemass och Amon Amarth (!) så är det just helt eget.
Det går aldrig fort, det episka och storslagna anslaget med ett nästan drömskt ljudlandskap är helt fängslande.
Låtar som "Akakor", "Enter The Halls Of Petrous Power" och "The Fallen Race" är bra både på egen hand och i den väv som är skivans helhet.
Kanske framförallt i det senare fallet.
Att lyssna på skivan blir som en hypnos, och efter otaliga varv är det nästan svårt att avgöra var en låt slutar och en annan tar vid, trots att man vet ändå.
Kort sagt - detta är otroligt bra, och det var ett tag sedan jag stötte på en platta som så kraftigt ruckade min vardag.
Bandet består av fyra långhåriga blekfisar. Shammash hanterar som nämnts gitarren, Nechron gitarr och keyboards, Hamon trummor och Samej sången. Någon som hanterar basen finns inte angiven, men jag utgår från att någon av gitarristerna har den uppgiften.
Det enda man kan ha att anmärka är kanske att den growl som Samej presterar är väl grov ibland, och att det därför krävs ett texthäfte för att till fullo tillgodogöra sig låtarnas djup.
Petitesser dock.
Detta är en skiva du verkligen behöver.
Mythological Cold Towers är ett Veckans Tips jag är riktigt nöjd med, men tyvärr verkar skivan inte finnas på Spotify trots att den är utgiven så sent som 2011 och av Cyclone Records.
Istället får du gå till MySpace och ta det därifrån!

Dagens ord: stök

Stökiga ungar i natt. Vaknade hela tiden.
Stökig första SM-final igår. Stryk så det sjöng om det dessutom.
Stökigt att ta sig till jobbet idag.
Stökiga uppgifter att ta sig an.
Dagens ord: stök.

Istället kan du ju fokusera på sammanställningen av vad som spelats mest denna vecka, den som finns till höger.
Ut från förra listan har Game Of Thrones åkt (klar med den serien nu, och undrar lite om det var någon som började kolla på "Alcatraz" i söndags...och om den verkar bra?), tillsammans med Red Fang, Nekromantheon, Shiftlight och Job For A Cowboy.
Nya på listan är Mythological Cold Towers och Van Halen, Vektor och Heaven & Hell. De sistnämnda kommer ju att belysas lite extra till helgen och efteråt - på måndag är det två år sedan Ronnie James Dio gick bort. Det blir lite tema på det, gissar jag, eftersom jag tänker en hel del på det. Är faktiskt fortfarande rätt nöjd med den krönika jag skrev förra året, så den kan du ju läsa så länge. I väntan på det andra.

Sist på listan över vad som spelas är ju SM-slutspelet i ishockey - men med tanke på hur jävla illa mitt lag agerade igår (och bra motståndarna var...) så kanske det är sista veckan.
Surt.
Man får peppa sig med annat då. Som att In Flames klubbturné dragit igång. Här har du Aftonbladets tankar om premiären, tillsammans med setlistan!

Back in the vardag

Påsken är slut. Det är dags för vardag igen. Inte så länge för min del, ska vara ledig på fredag också (besök från modern norrifrån), så det är verkligen en kortvecka. Men ändå. På schemat står kundbesök, offertskrivande, SM-finaler i ishockey och navelpillande. Springa borde jag också, speciellt efter den här påsken.
Godis en masse.
Vin en masse (förresten, visst blir man lite sugen på att köpa in en låda av Slayers nya egna vin?).
Och vad är väl ett bättre sätt att starta vardagen med än att blicka lite tillbaka på ledigheten?
Just det. Inget.
Helgen har i stort sett sett ut som minsta killen E demonstrerar på bilden längst upp.
Eller som min hustru böjde ordet häromdagen: "sov-sovare-sovast".
En riktigt slapp helg för hela familjen.
Äldsta killen fick en skattkarta...

...som ledde till ett godisägg.

Själv har jag som sagt också petat i mig en hel del godis. Och vin. Och öl. Och lite whisky. Och sett semifinalerna i ishockey. Och bitit naglarna. Och sett lite film ("I am number four" = skitfilm, "In Time" = skitfilm, "Thor = riktig skitfilm).

Musik har det spelats också.

Talismans självbetitlade platta (du har väl inte missat den Tvekampen?) bland annat. Och "The Devil You Know" med Heaven & Hell - men mest av allt har denna skiva snurrat:

Fantastisk platta som gjort mig sällskap i flera flera varv i lurarna medan jag har avslutat varje kväll med att läsa i sängen. Och en skiva som dessutom gjort mig sällskap
sent på kvällen när familjen somnat.

Mythological Cold Towers "Immemorial" är döds/doom som påminner mig en hel del om Paradise Lost när det gäller gitarrslingorna, men det är vackrare och mer skirt. På något sätt.

Verkar tyvärr inte finnas på Spotify dock. Synd för alla er som inte har skivan.

För oss som har den spelar det mindre roll...

Annars är jag inne i en läsperiod. Är ju lite av periodare när det gäller böcker, ibland blir det inget alls - ibland sveper jag i mig flera stycken i månaden.
Denna påsk har jag avslutat dessa två historier...

GW Person-boken var udda. Det hände fan inget i 500 sidor, och ändå ville man läsa vidare och vända bladet. Uselt slut dock. Lee Childs böcker om Jack Reacher är ju motsvarigheten till en film med Steven Seagal. Simpla saker utan något som helst djkup och ett våldsförhärligande som heter duga.

Jag läser dem för att slippa tänka. Och de går rätt fort att gnugga igenom. Korta kapitel, inga svåra ord...

Påbörjade denna bok nu. Första delen av tre, vad jag förstår.

Vampyrhistoria. Verkar helt okej efter de första hundra, hundrafemtio sidorna. Jag gillar fiction som ligger i gränslandet mellan verklighet och skräck/fantasy. När vardagen punkteras av det otänkbara, så vi får se var detta tar väghen. Risken finns att det går överstyr och att jag tycker att inledningen är bättre än slutet. Skulle jag förresten skriva en egen bok någon gång så skulle det vara precis så - en blandning av verklighet och skräck.

Det får bli en annan gång i så fall. Just nu ska jag jobba. Skriva offerter. Funkar inte riktigt att blanda verklighet och skräck då, misstänker jag...

Mythological Cold Towers. Vilket jäkla namn!

Brasilianska bandet Mythological Cold Towers har verkligen ett helt jävla rubbat namn. Tänk er att ropa på det bandets extranummer!?
Inte verkar det ha varit enklare namn på skivor heller, eller vad sägs om följande exempel från bandets katalog:

"Sphere Of Nebbadon (The Dawn Of A Dying Tyffereth)"
"Remoti Veridiani Hymni (Towards The Magnificent Realm Of The Sun)"

Phu, tungvrickare. Nu finns det kanske hopp, eftersom senaste skivan heter kort och gott "Immemorial". Bra så, och det är ju tur. Detta låter nämligen riktigt jäkla bra för oss som gillar vibbar av band som Paradise Lost och Pers favoriter My Dying Bride.
Lyssna nedan på låten "Lost Path To Ma Noa", och läs sen denna intervju med bandet. Eller gör båda samtidigt, du kanske kan sånt...




Mythological Cold Towers. Vilket namn en lördag, för tusan!