En jävla massa recensioner!

Gillar du recensioner?
Du ska du få ditt lystmäte här.
Ett par stora releaser har fått sina fiskar varma på Heavy Metale de senaste veckorna.
Läs om:

ANCIIENTS "Voice Of The Void"
IN FLAMES "Battles"
METALLICA "Hardwired...To Self-Destruct"
TESTAMENT "Brotherhood Of The Snake"
DARK TRANQUILLITY "Atoma".
ASPHYX "Incoming Death" 
SERIOUS BLACK "Mirrorworld"

Recension: Nuclear Salvation "Ruins Of Reality"

Första intrycket av Linköpingsbaserade Nuclear Salvations andra platta?
Tveksamt.
Omslaget inger inte förtroende, tycker jag.
Det är tur att första intryck inte alltid består, för bandet levererar en riktigt trevlig platta.
För undertecknad är det första kontakten med Nuclear Salvation, men jag finner efter redan några varv med skivan att jag gillar deras dödsanstrukna thrash, och efter ytterligare tid tillsammans har "Ruins Of Reality" kommit att bli en ganska god vän.
Det beror förstås på ett flertal saker:
1) Ljudbilden är rätt bra för den här typen av musik. Det är visserligen hårt producerat och väldigt kraftigt tryck, men det funkar och passar bra - ett faktum som antagligen kan tillskrivas producenten Fredrik Nordström på Studio Fredman.

2) Bandet är kompetent, och levererar en solid insats - framförallt gillar jag Benjamin Stigestads röst, det är ett stycke finfin growl, samt samspelet mellan leadgitarren (Markus Svensson) och kompgitarren (Daniel Jonasson). Värt att nämna är väl också att trummisen Andreas Risberg gör ett storartad jobb - speciellt med tanke på att han har en och en halv arm (och därmed fått tillmälet "the Def Leppard drummer of death metal" av Martin van Drunen i Asphyx!)

3) Sist men inte minst har bandet plitat ner rätt bra låtar.
Utan sådana faller som bekant allt platt, men i detta fall får man 8 spår (inledande "Intro" räknar jag inte) som varierar mellan rätt bra rens i inledande "Crawl", via allsångsvänliga refränger ("Denalist") till ett mer episkt anslag i avslutande titelspåret.
Ibland kan det kännas aningen endimensionellt för att skivan verkligen ska hamna på repeat framledes, men på det stora hela är det hög lägstanivå. Allra bäst är det i slutet, med trion "Denialist", "Lost In Decay" och "Ruins Of Reality" smäller av. 
Så skulle jag vilja att hela skivan var, men det är ändå bra det andra också.

Nå.
Bästa spåret av alla heter i min värld "Denialist", det är också den låt som är mest "hitsingel" av alla - den står ut och är enklast att ta till sig från start. Fler bra spår finns, men de behöver några varv för att kunna skönjas på rätt sätt och verkligen sätta sig.
Betyget vill jag efter en hel del velande lägga på lite fega 3.
Det är helt klart "bra", och rätt långt från de undre regionerna, men jag tycker inte heller att det är en skiva som totalt sett är given på de högre nivåerna heller.
Det känns, sammanfattningsvis, som en trevlig och bra platta som jag kommer att ha sällskap av lite då och då, främst under diverse träningspass, och jag vill bra gärna se bandet live.
Då gör sig som bekant sådan här musik bäst!

På Spotify finns i skrivande stund enbart debuten "The Beginning Of The End" från 2011, men eftersom "Ruins Of Reality" släpps den första juni 2013 så är det bara att hå¨lla korpgluggarna öppna. Den ramlar nog in där när som helst...

Nuclear Salvation "Ruins Of Reality" - 3

Musikåret 2012: Extrema tongångar

Hepp!
Det är dags att titta på de extremare tongångarna som kan vara med och slåss om placeringarna på årets topplista. Eftersom jag inte orkar skilja på döds, svart eller svärtad döds så har jag valt att klumpa ihop 8 jävligt bra skivor i en smet.
Vill man ha en underbar läsning avseende black metal så kollar man antingen Close-Ups sammanställning på 25 plattor man måste höra innan man kolar vippen, eller kanske ännu hellre en av nätets roligaste och vassaste skribenters årslista. Ja, jag pratar om Hatpastorn.
Okej, nöjd så med andra lästips?
I så fall får du skrolla förbi dessa omslag för att nå mina tankar om dem!

Vackra elakingar, eller hur?
Det tycker jag med. Som vanligt, i bokstavsordning:

Asphyx "Deathhammer"
Dödshammaren slår hårt, och det som är så fint med den här skivan är väl kanske variationen. Det bjuds på lika delar tungt sväng och elakt pisk. Det som talar emot denna skiva är att den tycks liksom slinka ur greppet på mig när jag är ute efter att lyssna på den, så jag har faktiskt inte spelat den så ofta som jag tänkt mig?!

Barren Earth "The Devil's Resolve"
Nä. 
Den är ju inte lika bra som sin föregångare, men den är fortfarande riktigt bra.
En sån där skiva som äter sig in under skinnet ju mer man spelar den. Grannt omslag!

Behexen "Nightside Emanations"
Tja, inte mycket att orda om egentligen. En av årets bästa black metal-pjäser, och en skiva som innehåller både bra låtar och spännande fulsnygg produktion.
Finlands nästa svarta hopp!

Black Breath "Sentenced To Life"
Jänkarnas andra giv är helt makalöst enkel och old school, men det funkar rent av löjligt bra, och det av en enda anledning: låtarna.
De här spåren kan väcka de döda till liv och skaka om Stockholmsdödsens grundvalar genom att vara en kopia som är (minst) lika bra som när originalen begav sig.

Dying Fetus "Reign Supreme"
Fantastiskt omslag, och att lyssna på skivan är som att få stryk. På ett bra sätt.
För mig en ny bekantskap (ja, jag erkänner, jag borde ha haft koll på dem....), och en jag är väldigt glad över.
Bra skiva, så bra att det absolut kan räcka till en plats på i alla fall min egen Topp 20...

Hellish Outcast "Your God Will Bleed"
En av mina mest frekventa träningskompisar i år.
Kom in på skivan via Kim/BiblioteKarin som tipsade om att det numera är Keep Of Kalessin-thebon som frontar norrmännen, och det var ju tur. En bra skiva som kanske är den mjukaste i detta sällskap (vilket kanske säger en del om resterande alster...), och som faktiskt gnuggat sig uppåt i mina tankar under året. 
Tror inte att det räcker riktigt ända fram i år trots det, men jag vill nämna den här ändå.

Marduk "Serpent Sermon"
Gamlingarna/veteranerna från Norrköping gör det igen.
Fantastisk skiva, och kanske det allra bästa black metal-släppet av alla i år.
Innehåller allt från knytnävar, ruttna kadaver och underjordiska kryptor till allsångsrefränger och ett intelligent anslag. Imponerande att bandet kan hålla så hög nivå på sin 12:e (!) giv.

Winterfylleth "The Threnody Of Triumph"
Episkt anslag så det förslår, och kanske inte en klassisk black metal-skiva per se då detta är mer naturromantiskt än blasfemiskt...men vaddå?
Det är bra. Riktigt bra, och det är dessutom en skiva som belönar den som orkar ge den tid.
Den balanserar på kanten till Årsbästalistan, som jag ser det...

Okej, det var väl allt.
Nu är det dags att istället fokusera på själva listan.
Deadline på julafton, och istället för att skriva en massa om vilka skivor som KAN nå listan är det dags för eder undertecknad att rent konkret börja armbrytningen med mig själv!

Hårda godisar!

...påsk. Ledigt från jobb, ledigt från dagis. Förhoppningsvis blir det hyggligt väder så man kan få njuta lite av det. Kanske grillen åker fram på premiär rent av.
Hur som helst lär det bli en del godis. Och kanske en öl. Och lite skadeglädje över snickarns öde.
Något som verkligen kommer att hända är förstås musik.
Så mycket som möjligt, hoppas jag.
Har haft lite fina stunder den senaste månaden, såna där där man lyckas hitta prick rätt i den musik som man är sugen på. Då musiken verkligen kommer till sin rätt, oavsett om det är för att man behöver bli lite glad eller släppa ut lite aggressioner.
Senaste veckan har det rullat fin musik i form av:

Heaven And Hells avskedslive är redigt bra. Bra ljud, lite annorlunda versioner av låtarna. Man får höra Ronnie James Dio (snart två årsdagen sedan han gick bort, tyvärr...) kämpa lite med versionerna av "I" och "Time Machine". Uppenbart är det inte helt enkelt för honom att sjunga materialet från "Dehumanizer", det märks att det frestar på. Ganska kul att få höra låtar från sista studiogiven "The Devil You Know" också. "Fear", "Bible Black" och "Follow The Tears" funkar bra live.

Förresten, Nicke tipsade om ett par "måste ha"-skivor. Dioplattorna "Holy Diver", "Last In Line" (en av världens fem bästa skivor genom alla tider!) och "Sacred Heart" i remastrat format. Eller, "deluxe"-format som de kallas. Inte helt billiga, men som jag ser det är de prisvärda. Bara att hala fram lädret och beställa...

I övrigt då?

The Wrethed End. För dig som saknar nytt material med Behemoth, helt enkelt. Shiftlight, för dig som vill ha en lite gråare vardag. Vektor, för dig som vill ha en ny värld att lära känna och som har tiden för det. Asphyx, för dig som inte orkar bry dig om nya världar utan hellre satsar på högkvalitetsdöds.

Roligast av det var att The Bjorn hörde av sig via mejl, efter att ha läst recensionen av Shiftlight. Vänliga ord och en fråga om inte undertecknad kan recensera även The Bjorn.

Såklart.

Och sånt där är nästan det roligaste med bloggen. Att det kommer en massa knasiga, vänliga, udda och spännande tankar och förslag på sidan av de vanliga kommentarerna.

Utan dessa mejl som ni skickar - både band och läsare - så skulle inte denna lilla blogg vara mycket att ha. Tack, och fortsätt gärna!

Andra ställen att hitta inspiration på är förstås andra bloggar - och en av de bästa för att plocka upp fantastisk ny muysik är Kim Bloggar. Som du drivs av BiblioteKarin, förvirrande nog. Mina egna inskränkta förutfattade meningar fick mig faktiskt att ta "Kim" för en han första gången vi hade kontakt. Illa, men sant. Nåväl, Karin som vi kan kalla henne har i alla fall en osviklig förmåga att hitta och hålla koll på akter som verkligen kan gå under epitetet "hårda godisar". Välsmakande, smaskiga stenhårda karameller som avnjuts om och om igen - och nu har hon gjort det igen.

Förra gången var det Nekromantheon, även denna gång är det norskt på menyn.

Hellish Outcast!

Debutskivan "Your God Will Bleed" ser ut som följer och kan avlyssnas på Spotify här.

Bandet frontas av Keep Of Kalessins Thebon, och det borgar förstås för en viss kvalitet...men detta är så mycket mer än bara bra sång.

Annars väntar jag mest på den här skivan:

High On Fires uppföljare till 2010 års bästa platta "Snakes Of The Divine" kommer nu i början av April. Eller, ja, det står dne 3/4 vilket redan varit, men det verkar inte vara helt lätt att lägga vantarna på den riktigt än. Den landar väl på diskarna när som helst dock!

I väntan på den funderar jag på att ge mig på Meshuggah. "Koloss" är ju färsk, men samtidigt är det ett band som jag alltid vill kunna ge tid och uppmärksamhet. Annars känns det liksom inte värt det, på något sätt, och just nu vet jag inte om jag orkar med bandets relativt invecklade och meckiga stil.Vi får se.

Motsatsen till invecklad kan man nästan säga att det var en gång i tiden. Hemma har TV'n rullat någon av musikkanalerna litegrann, och hux flux har en del gamla godingar dykt upp. Eller, gamla godingar... bra låtar med fruktansvärt usla videor.

Det var inte bättre förr.

Först är det Red Hot Chili Peppers som leker mimare i öknen, eller vad de nu gör. Vad i helvete tänkte de när de skapade den videon? Flea har tröjan över huvet hela tiden, typ, och det ser inte klokt ut. Någon gång.

Ozzy startar hyggligt, men det spårar ur allt eftersom. Slut idéer halvvägs, och sen blir det hashpåverkad surrealistisk värld där The Prince Of Darkness vandrar runt genom speglar som svävar, typ. Herrejävlar...!

Man kan ju tro att det är ett aprilskämt. Fast det var det inte. Det var däremot det här:

Ett av de roligaste jag läst också. Det gick ut på att Björklöven skulle bli farmarklubb till Skellefteå AIK. För er som inte kan historien mellan lagen så är det lite som om Palestina skulle bli farmarklubb till Israel, eller att SD skulle blir farmarklubb till V - utan att jag lägger någon vikt vid politik eller åsikter. Det är helt enkelt två rivaler och motsatser som aldrig kommer att göra en sådan sak, men det som gör det så roligt är att just nu har Björklöven problem och befinner sig långt ner i seriesystemet...och skulle verkligen må bra av ett samarbete av en klubb som befinner sig högre upp...men stark ungdomsverksamhet... som Skellefteå AIK. Och Skellefteå har lånat ut en massa spelare till Sundsvall..som håller på att åka ur Allsvenskan...så man skulle kunna tänka sig en annan klubb för utlåning...som Björklöven. Alltså - på papperet helt möjligt. I verkligheten helt omöjligt. Ett klart kul aprilskämt!

GLAD PÅSK!

Full Of Hate. Bilder, recension - och Werocks månadsrecensioner!

Tidigare i veckan fick du bilder från Behemoths spelning på Full Of Hate-turnén, och jag lovade då mer bilder och tankar från resterande band. Dags för det nu, och mer än så!
Werockkollegan Martin har nämligen recenserat hela spelningen samt bjuder på ytterligare fina bilder, och det är bra jäkla läsning. Den artikeln finns här, och stämmer rätt väl med mina egna tankar. I alla fall på det stora hela. Om Behemoth ska jag inte orda så mycket, det mesta har sagts förr. Kort kan man säga att jag ansåg bandet dominera Full Of Hate, men att jag ändå sett dem i bättre form både visuellt och framförallt i framförandet. Både en och två gånger, faktiskt, och det säger ju en hel del om vilken larvigt hög nivå polackerna har på sitt liveframträdande.
Det om det.
Bilden överst - och de två efterföljande - är från kvällens andra höjdpunkt. Misery Index.

Vilket sjukt jäkla ställ det bandet hade, och snortajt. Alla låtar lät som på skiva - fast bättre.
Jag tänkte flera gånger på hur jävla bra framförandet var, och dessutom ska en eloge ges till ljudgubbarna. Det var ett fläskigt men ändå tydligt ljud som bandet fick leverera, och att få höra favoriter som "The Spectator", "You Lose" och "Traitor" på det där sättet... ouch!
På trummorna arbetade herr Jarvis febrilt, och dessutom var det en annan sak som noterades.
Killen nedan heter Mark Kloeppel.
Han borde ha ett nickname som är "spott".

Samtliga i de första raderna måste ha blivit grymt nedsprayade av hans saliv i samband med att han sjungit/skrikit/vrålat/hetsat sig genom setet! Vi stod lite från sidan, och i ljuset stod edt liksom en plym av saliv rakt ut, hela tiden. Kanske var det därför mikrofonen pajjade tre gånger i Göteborg, som Martin skriver om...
Sen hade man bestämt att efter denna överkörning - som de flesta ville se - så släpper vi på lite meningslös pausmusik. Legion Of The Damned.

Alltså.. bandet har en del riff som är sköna, men sången... den är undermålig. Dessutom är det musik som det görs prick hur mycket som helst av, och holländarna sticker inte ut alls.

Det mesta av tankarna under spelningen gick väl till att fundera varför de fick ha en bättre speltid än Misery Index?

Rätt snygg backdrop dock, och skärmarna såg elaka ut. Överlag var bandets merch helt okej och rätt elak i sin image. En motsats till musiken, alltså.

Cannibal Corpse då? Tja, jag såg inte speciellt mycket av den spelningen. Det låter ju helt okej, sångaren (?) George "Corpsegrinder" Fisher slår världsrekord i antalet headspinn, men ändå.. det bleknar i jämförelse med Behemoth. Dessutom tycker jag att just sången är bandets akilleshäl (i övrigt är det ett stadigt, tungt och habilt gitarrspel). Det låter bra när han går upp lite i tonart, men blir för monotont för min smak när det bara låter hund som gläfser. Dags att krama kudden istället, måndag och allt. De flesta där var väl nöjda ändå, det kanske var ett bra val av headliner.

Så, vill du ha mer elak musik så rekommenderas Werocks månadsrecensioner. De är publicerade precis nu, och innehåller alseter av Terrorizer, Napalm Death och Asphyx. Bland annat, alla recensioner som är nya för mars hittar du här.

Själv bidrar jag denna månad med... inget!

Ganska märkligt, faktiskt. Jag har ett par recensioner på gång, men månadsskiftet lyckades liksom smyga sig på mig denna gång. Hux flux så var det visst mars, och inte har jag publicerat mina bidrag. Nåväl, jag får gottgöra det. Håll ögonen öppna för Werock-recensioner av Noctum och The Wretched End. Det är bara resten kvar, sen är det klara...! :)