Semester!

Sista arbetsdagen för undertecknad (i alla fall officiellt, som det känns är det inte osannolikt att det kommer ringa, mejlas och plingas i telefonen ett tag framöver...)!
Det ska bli bra.
Planen är att umgås lite med släkten första tiden, sen ner till Tyskland en kort vända.
Det känns som om sommaren börjar nu, men egentligen har ju Midsommar redan varit och det har hänt en hel del.
Lite bilder kanske, för att sammanfatta sommaren so far?
Överst - Epic Armageddon I.P.A med sin underbara slogan överst: "The Answer To Everything". Jag tyckte det var en lämplig öppningsbild så här i samband med semesterstarten, även om jag ska försöka hålla i träningen den här sommaren.
I alla fall mer än tidigare somrar. Det får bli mindre än det varit under våren, det är verkligen ett halvår som gått i träningens tecken - ca 400 löpta km utomhus och runt 90 pass på gymmet. Måste vila lite i sommar då, och kanske är det öl som är svaret på allt?

Annars då.. blandade bilder från sommaren så här långt!

 

 

 

 

Från topp till botten... Grönanspelningar. Jag har inte lyckats gå på en enda, och frågan är om/när det blir av. Har lyckats träffa av mer eller mindre alla intressanta kvällar som dubbelbokning - men jag kan inte låta bli att skratta när jag ser att man ställer kungen, King Diamond, bredvid Takida.
Det tycker jag är humor!

Sedan - Katatonia och deras remake av senaste skivan "Dead End Kings".
Den är faktiskt inte så bra. Jag vill att den ska vara det, jag vill att "Dethroned And Uncrowned" ska vara helt magisk, men jag måste nu - efter ett otal lyssningar - erkänna att det blir lite trist istället. 
Oväntat.
Ungefär som det där med kattluckan på bilden.
Hur svårt ska det vara att montera en sådan, kan man tänka?
Det visade sig vara en jävla mardröm.
Sågade hålet, och sen...trodde jag att man skruvade fast de båda ramarna i dörren på vardera sida. Det gjorde man inte. Man skulle ha en skruv och en bult som klämde fast ramarna mot dörren- Går ju fint. Om det nu inte var så att en vanlig svensk dörr är för tjock, så att skruvarna som ska dra ihop allt inte var långa nog.
Upptäckte jag en lördagkväll klockan 7.
Med ett hål i dörren.
För att göra en lång historia kort: det blev en provisorisk lagning över natten, och en lång jakt på helt nya skruvar och bultar (ja - just det - kattluckans förborrade hål följde amerikansk standard med tum som mått istället för centimeter, så det var inte helt enkel...) och med två hela dagars arbete istället för en timmes jobb.
Jäkla grej.
Men nu sitter den där. För alltid!

Sista två bilderna där är lite sommarläsning som inte handlar om musik (måste ha omväxling mot detta), och en bild på svågerns True Blood-flaska som står i hans hylla.
Vi har inte smakat den. Det törs man inte. Kan vara bra att ha om det kommer en vampyr på besök, tänker vi.
Annars får man bjuda på något av detta...

 

 

  Snabbkaffe (dricker bara det på sommaren, typ), Nynäshamns Arketyp (en specialöl bryggd enligt gamla traditioner och som faktiskt är nästan odrickbar eftersom den inte smakar i närheten av öl utan mer som något som råkat jäsa i en gammal burk) och Sweden Rocks whisky "Holy Spirit" (som smakar misstänkt likt Speysides 10-åring).
Dryck som alla försvunnit ner under sommarens första tid, fram till nu.

Musikaliskt då?
Vad har egentligen avhandlats såhär långt?
För det första - jag har täppt lite av luckorna i bokstaven E!

Eyehategod (2 skivor, där senaste självbetitlade recenserats), Enslaved, Entombed och Eucharist. Framförallt Enslaved och Eucharist (hej Veckans Tips vad det lider - tack Johan för det!) imponerar stort.
Rival Sons nya, förstås, och de som nyligen recenserats (Misery Index, Crowbar och Vallenfyre) vet du - men ett riktigt bra tips på en skiva som snurrat flitigt är senaste Agalloch. Säregen och lite poppig episk amerikansk black metal.

Riktigt snyggt förpackad digipack, och jag gillar ju bandet sen tidigare ("Ashes Against The Grain" har bland annat varit Veckans Tips) - men i vissa moment på nya "The Serpent & The Sphere" når man så löjligt högt att det åstadkommer precis det där som bra episk black metal gör, då känslorna liksom inte ryms i kroppen och man bara kan luta huvudet bakåt och låta sig svepas med...

Sammanfattningsvis är det faktiskt nästan uteslutande ny musik som har avhandlats denna sommar. Än så länge. Det brukar ha en tendens att klinga av när jag blir lite ledig och när det ska vara semester. Då åker klassikerna fram...

Semester. Det är kanske egentligen det som är "svaret på allt"?  

Blod, bärs och bärbart ljud

...eder Rebellängel har precis lämnat in recension på en spännande , svart skiva till Werock.se, och egentligen hade jag tänkt låta bloggen vila helt idag (speciellt efter trippelrecensionerna av Eyehategod, Misery Index och Crowbar de senaste tre dagarna), men så sr jag saker jag liksom inte kan undvika att kommentera.
Som att Watain "chockade USA" med att kasta grisblod över publiken.
Precis det jag saknade när de spelade på Klubben senast (och ändå var det en helt mästerlig spelning!) jag såg dem live.
Jag fattar att det egentligen är förkastligt, men jag kan inte hjälpa att gilla att bandet har ett "mean streak" som gör dem helt oberäkneliga. Ska bli kul att få se dem igen i sommar, på Getaway, även om de väl knappast blir tal om grisblod då...

Snarare är det läge för sånt här:

Close-Up Magazines Facebooksida tipsar om denna praktiska kyl, med inbyggt högtalarsystem.
Och det är ingen liten sak heller.
75 öl samt is, ska den rymma!
Jäkligt häftig sak... bra till Midsommar, måhända?

Så.
Vilken var skivan jag lämnade in recension på?
Du ska få den här ledtråden...

 ...ser du dessutom felet i stavning?
Vi kan väl säga som så.. jag har ett knippe olika skivor som ligger och skräpar i "ge bort"-högen. Kan du komma på vilken skiva det samt avslöja felstavningen ovan och blir först med det så ska vi rota fram ett spännande pris!

Nu: jobba. Järnet.

Recension: Misery Index "The Killing Gods"

Nu duggar toppreleaserna tätt.
Igår var det Eyehategod, imorgon ännu en toppskiva - och idag Misery Index.
Jänkarna har med "The Killing Gods" helt enkelt bestämt sig för att kliva fram och visa var skåpet ska stå - maken till riffkalas var det bra länge sen jag hörde. Med Misery Index sträcker sig mitt förhållande två skivor bakåt (bortsett denna giv då), och jag tycker det är en intressant utveckling man kan följa.
På "Traitors" från 1998 är det mer fullt-ös-medvetslöst och nästan primitivt än på efterföljaren "Heirs To Thievery" från 2010 (som för övrigt är den skiva som jag upptäckte bandet med), där mer kontraster är märkbara.
Det tar ett steg till på "The Killing Gods", och på denna nya platta - 4 år efter förra given - finns i stort sett ingen grind.
Det finns däremot högkvalitativ döds som stundtals håller ett bra tempo - samtidigt som exempelvis titelspåret inleds med sakrala kyrkokörer och det inledande eposet "Faust" är indelat i fem olika understycken och bjuder på såväl instrumentala mellanspel som intensivt riffande.
Kort sagt - det är som om Misery Index verkligen bestämt sig för att nu jävlar ska här presteras en fullskalig helhet till skiva.
Man tar steget fram, helt enkelt.

Materialet på den här skivan är stundtals nästan svindlande bra.
Lägg på spår som "The Calling", "Conjuring The Cull", "Gallows Humor" eller "The Weakener" och försök att hålla lemmarna i styr, till exempel. Önskemålet att spela luftgitarr när man hänger med i Mark Kloeppels och Darin Morris strängbändande kommer att vara överhängande - och då har vi inte ens pratat om rytmsektionen i gemen och specifikt trumspelet. Jason Netherton (även sång) spelar väl bas bra, men framförallt är det i kombination med Adam Jarvis insats bakom trumsetet som det lyfter extra mycket. 
Herrejösses vilket smiskande!
Tajt, svängigt och drivet.
Dessutom tycker jag att utvecklingen för bandet i sig avspeglar sig i ljudbilden, där den blir hela tiden bättre - och det ger en bra möjlighet att verkligen njuta av alla detaljer på "The Killing Gods".
Det är knappa 44 minuter på den här skivan.
Det är alldeles precis lagom det, du hinner få en jäkla resa och ändå bli skönt smiskad.
Personligen gillar jag kanske när refrängerna är starkast, som sång- och refrängmelodin på "Gallows Humor", men just att det varierar sig så pass över plattan är skönt.

Om Eyehategod från gårdagen har bra möjligheter att klättra sig till en framskjuten placering på årsbästalistan så ligger nog ändå Misery Index snäppet bättre till.
Denna typ av döds, med detta riffande och så pass tydligt vokaliserad growl att man kan följa med i texten tilltalar min reptilhjärna, och betyget måste bli en femma.
Kanske inte stark sådan, men ska jag följa mina egna rekommendationer så är kriteriet "Fantastiskt! Ett måste!".
Precis så är det faktiskt.
Och då behöver du inte ens vara ett fan av extremmusik, bara gilla hårdrock.

Kolla in skivan på Spotify. Du kommer inte att ångra dig. Dessutom kan du få en sån här snygg förpackning för en spottstyver, så varför inte göra något galet och faktiskt köpa skivan?

Misery Index "The Killing Gods" - 5

Svart och hårt paket: Vallenfyre & Misery Index

Fick det här paketet med posten igår.
Passande till Nationaldagen.
Vallenfyre och deras "Splinters", uppföljaren till tidigare debuten, utmärkta "A Fragile King".
Misery Index följer upp stjärtsmisket i "Heirs To Thievery" med "The Killing Gods" (ovan i värsta de luxe.boxen), och det låter - så här efter det första varvet - helt fantastiskt bra.
Det gäller ju faktiskt båda skivorna.
De låter ruggigt bra.
Svart.
Stenhårt.

Det får bli kamraterna sådär till helgen..!

Stora släpp på g: Opeth, Mastodon, In Flames!

 

Man kan säga vad man vill - de tre släpp som nu är mycket nära förestående från tre giganter inom metalgenren är dels bland de mest intressanta, och bland fansen mest emotsedda för hela året.
Dessutom är det, tycker jag, påfallande tydligt att musiken är olika och att alla tre akterna vill att omslagen ska spegla det musikaliska uttrycket (säger jag, som om jag hört något av dessa nya alster - men det är ändå en kvalificerad gissning att det nya materialet inte är väsensskilt från det gamla, och att det musikaliska uttrycket således går att tänka sig trots att man inte hört just dessa skivor).

Opeth "Pale Communion"
Mastodon "Once More 'Round The Sun"
In Flames "Siren Charms"

Tre helt olika stilar på musik och omslag - men tre tydliga karaktärer.
Och tre mycket spännande fortsättningar på tidigare alster!

Jag säger bara en sak: det känns som om aptitretarna som Crowbar, Vallenfyre och Misery Index är förrätten när det gäller stora släpp (utan att för det säga något om själva kvalitén - det är en annan trio som vet var skåpet ska stå) och att de tre ovan avbildade plattorna är huvudrätten för tillfället.
Det är bara att hala fram lädret.
Förhandsbokningar är möjliga redan nu eller inom mycket kort!

(Och ja - för den som undrar har jag placerat skivorna i snygghetsordning baserat på omslaget, men den snyggaste överst och den klottrigaste nederst...)

Recension: Dying Fetus "Reign Supreme"

För mig är jänkarna i Dying Fetus en ny upplevelse.
Hade ingen koll på dem innan, men efter att Martin hyllat dem såväl på skiva som live, samt poolare Per hyllat spelningen på Getaway så var det inte mycket att fundera över.
Det är två snubbar so mkan sin extremmetal, och när de unisont ger tummen upp så gör man bäst i att lyssna.
Tur det, för "Reign Supreme" är ett album med en helt passande titel.
Det är snabb och teknisk döds som stundtals anstryker grind, och stundtals är sådär fläskigt krossartung som bara döds av hög kvalitét kan vara.
Det är en sån där skiva som sitter redan vid första lyssningen, även om den givetvis växer en del när man kan alla låtarnas vindlinagar och vändningar.
Det är ändå ett bergsäkert tecken för min del, det när man kan höra en sån här skiva en enda gång och ändå veta att det är bra.
Det påminner faktiskt lite om Misery Index (eller,m det kanske är tvärtom med tanke på att Dying Fetus är gamla i gemet...men ni fattar vad jag menar!), även om det nog inte är samma svindlande höjder som man når.
Nåväl - skivan öppnar med ett läckert soloriff som är lika snyggt som dödsmetalligt, och dte är passande nog bara starten på låten "Invert The Idols", som sedan följs av ett av plattans bästa spår; "Subjected To A Beating" där bandet visar prov på att man verkligen kan ställa kontrasterna mot varandra. Det är illersnabba dubbelkaggar och stenkrossartyngd i vacker samklang!

Skivan är som bäst mot slutet ändå.
"in The Trenches" är Bolt Thrower reinkarnerat, och skivans höjdarlåt enligt mig, men den följs också av starka "Devout Atrocity", "Revisionist Past" och avslutningen "The Blood Of Power" och gör att man väldigt lätt halkar till repeatknappen efter det crescendot.
Kanske inte årets dödsmetallplatta - där håller jag nog fortfarande Black Breath i den gula ledartröjan - men det är inte långt ifrån. Herrarna John Gallagher (sång, gitarr), Sean Beasley (sån, bas) och Trey Williams (trummor) kan verkligen vara nöjda med sitt hantverk!

Bästa Spåret? Får bli "In The Trenches", men en av skivans absoluta styrkor är att den är så jämn. Inga låtar faller ur ramen, alla är bra.

Du hittar skivan på Spotify, och betyget kan inte bli annat än en stabil fyra. Extra plus till namnet - det är rå dödsmetall över det, och riktigt bra!

Dying Fetus "Reign Supreme" - 4

The very last Grind Finale..

 Nasum.
Tragiskt avslutade i förtid då Mieszko Talarzcyk omkom i samband med Tsunamin, och under 2012 i en avslutsturné som tar farväl och tackar bandets fans. Med sig på denna vända tar man Black Breath, och eftersom den allra sista spelningen sker på Debaser Medis den 6:e oktober så är det väl nästan som Per säger... närvaroplikt på den!
Även om jag, i ärlighetens namn inte har världen starkaste band till bandets musik. Den skiva jag har och håller riktigt högt är denna.

 "Shift". Rejäl grindcore som bjuder på både sväng, melodi, ursinnigt pisk och en skvätt vansinne. Har varit Veckans Tips, rentav, och med tanke på hur pass lite jag ändå spelar just grindcore hemma så säger det en del om kvalitén på plattan!

För övrigt, Martin på Metallbibliotekarierna är ju den man ska lita på när det gäller sån här musik. Han har koll, och när han skriver som han gör om Dying Fetus spelning på Getaway - då är dte bara att hala upp lädret och investera. Köpte denna giv.

"Reign Supreme", sprillans ny och även den högt hållen av Martin. Frågade faktiskt denna man om vilken Dying Fetus-giv man skulle börja med, och anledningen till att det blev denna den senaste var att produktionen tydligen är klart bäst på den.

Jag tycker sånt är lite viktigt på rensplattor, och det är t ex en av anledningarna till att jag anser att Misery Index senaste giv "Heirs To Thievery" är en fantastisk platta, medan föregångaren "Traitors" är en bra platta. Och Martin ljög inte.

Dying Fetus "Reign Supreme" har riktigt bra produktion, och ett knippe urstarka låtar. Den här skivan kommer att följa mig på mången kilometers löpning.

Nåväl.

Nasum och Black Breath på Debaser Medis den 6/10. Förstår jag det hela rätt är det gratis entré innan 21 eller så. Den allra sista grindfesten!

NP: En hel del...

Det är onsdag idag. Vill det sig väl lyckas jag kombinera lite företagshockey på förmiddagen med besök på Hovet och slutspelshockey på kvällen. I stort sett samma kvalitet på mitt lag om Skellefteå AIK inte lyckas skärpa sig ikväll.
Däremellan - jobb.
Fast, det skiter väl kanske du i. I stort sett.
Däremot är det ju onsdag, och sporadiskt innebär det att det är dags att uppdatera "Mest I Spelaren". Ja, det görs inte varje onsdag. Det görs nog inte ens varannan onsdag.
Skit i det nu.
Just nu spelas nämligen en hel del musik och annat.
Låt oss börja med översta bilden.
Game Of Thrones, säsong 1.
Briljant serie. Naket & våld, what's not to like?
Det enda jag inte gillar är att det blir till att vänta på en fortsättning. Annars är det kvällsnöjet för mig och min kära hustru numera. Eller, ja, de dagar jag inte är besatt av SM-slutspelet.
Hon är bra, min hustru.
Låter mig hållas just nu.

Annars då?
Musikaliskt?
Ja, vi kan ge hedersomnämnande till Moloken med plattan "Rural", Marduk "Dark Endless", Thin Lizzy "Live And Dangerous", banden Amorphis och Ghost Brigade och Misery Index "Traitors". De får bara hedersomnämnande dock, för mest i spelaren är nedan plattor:

Boråsorkestern Shiftlight, jänkarna Job For A Cowboy, skäggiga snubbarna i Red Fang och norska dominanterna Nekromantheon.

Nekromantheon är kanske min bästa upptäckt för året. Senaste given var ju briljant, och deras debut står inte långt efter. Red Fang är fläckvis briljant och jag ångrar att jag missade dem i samband med Mastodons spelning. Shiftlight kommer det en recension på snart, på denna site, medan Job For A Cowboys nya väsen ska recenseras för Werock.

Dubbelt spännande skivor!

38!

Idag fyller jag år.
38.
Det känns ju bra, ung och viril (ja, eller...snarare som en gammal jävla gubbe efter de senaste två veckornas sjukdomar på familj och egen person, men i sinnet är jag ju en barnrumpa så det jämnar väl ut sig!).
Om 2 år träffar jag tydligen big Four O. Tufft. Då ska jag ha fest modell sinnesrubbat extravagant. Innan dess blir det lite mer modest - typ, inget. I helgen funderar vi på att åka in till schtaan och bo på hotell, hela familjen. Frottera oss med finfolket och komma ur förorten.
Det beror lite på status på kidsen, främst den minsta har kvar sviter från influensan.
Inte fan blir det något mer firande heller, hade jag tänkt mig.
Ja, mer än en leverans från Record Heaven som bland annat innehåller Misery Index "Traitors", Heaven & Hell "Neon Nights", Red Fang "Murder On The Mountains" och Nekromantheon "Divinity Of Death"....vilket ju inte är fel.
Dessutom har kontorslandskapet den stora glädjen av att få höra lite födelsedagsmusik just nu.
Hate Eternal "I, Monarch", som är en ruggig käftsmäll och typisk musik för den genomsnittlige 38-årige, tunnhårige hockeyfantasten med en pågående medioker karriär inom IT-sfären.
Så, hurra för mig!

Bildspecial: Behemoth, Münchenbryggeriet 2012

Igår stod han igen på en svensk scen, Nergal.
Behemoth gick på som band nummer fem av sex, och i samband med att denna världsklass gick på så stod det klart att det är klasskillnad på dem och de andra som medverkar på turnén Full Of Hate (band så som Misery Index, Cannibal Corpse, Legion Of The Damned, Suicidal Angels). Det är en helt annan klass på de polska hjältarnas framförande och scenshow, helt enkelt.
Det visste man ju, men det blev ändå vansinnigt tydligt en sådan här kväll.
Nergal själv verkade dock väldigt tagen av den avklarade leukemibehandlingen, och jag tyckte inte alls han hade samma tryck i pipan som han brukar ha. Rätt mycket stödsång av främst basisten Orion. Dessutom såg han mindre ut än han brukar, och jag vet inte om det "bara" var för att håret var kort eller om det helt enkelt har tagit hårt på honom. En sådan behandling tär nog även på superhjältar!
Som vanligt så gav dock Nergal med mannar allt.
Bjöd på sig själv och kämpade som fan för att ge publiken valuta för pengarna, och det med en rätt kul setlista för oss som sett dem ett gäng gånger. Mycket äldre material, och det innebar också att de modernare klassikerna från "Demigod"-plattan ("Conquer All", "Slaves Shall Serve", "Demigod") samt från "Evangelion" (Ov Fire And The Void" och "The Seed Ov I") lyftes ännu ett snäpp. Givetvis fick vi också se masken, som du ser på bilderna nedan.
Förhoppningsvis är det inte för tidigt för bandet att börja turnera heller, och att Nergal kan återfå krafterna allt eftersom - men jag undrar jag, om jag ska vara ärlig.
Har vi sett och hört det sista om detta?

Sist men inte minst - undrar om Behemoth slog världsrekord i antal motiv på merch?
Sinnessjukt stort urval!
Själv valde jag den galet snygga tischan med korpen, översta bilden (som, faktiskt är en bild av tröjan...tagen med iPhone... det ser väl rätt bra ut ändå?).
Övriga bilder med telefonen, så kvalitén är som den är. Stå ut med det.
Tack till Magnus Ö för kompletterande bilder.
Vill du se bilder och höra lite om resten av lineup:en (eller, i alla fall de jag såg) så får du ge dig till tåls lite. Det kommer senare i veckan - njut lite av dessa bilder så länge!

Veckans Citat: Nergal, Behemoth

Ikväll blir det kärleksvisor i Sveriges huvudstad.
Behemoth kommer hit, äntligen igen! Nergal är frisk från sin sjukdom och har tagit en av de bästa liveakterna i världen ut på vägarna igen - och inte blir det sämre av sällskapet man har med sig. Misery Index, Cannibal Corpse, Suicidal Angels och Legion Of The Damned står på listan också, så det lär ju bli en lång kväll.. Och, varför inte ta ett Veckans Citat från kvällens begivenhet?
Nergal har ju utkämpat en och annan strid i sitt liv, för rätten att få uttrycka sina tankar om religion i sin musik och från scen, en kamp som låter självklar för många av oss men som är kantad med mycket vedermödor om man bor i Polen.
Därför tar vi denna gång både en textstrof och en video från utmärkta "Ov Fire And The Void" från senaste given "Evangelion" som Veckans Citat. Bilden ovan är förresten tagen från förra gången bandet var här. Bilder här, och visst kommer det att bli bra ikväll!

"I - The Sun Ov Man
The Offspring Ov The Stellar Race
My Halo Fallen And Crushed Upon The Earth
That I May Bring Balance To This World"

Nergal, Behemoth

Veckans Tips: Misery Index "Heirs To Thievery"

Somliga av Veckans Tips är gamla bortglömda, mer eller mindre okända pärlor.
Andra är skivor och och grupper som inte kan ses som okända, men som passar väl att tipsa om just vid ett speciellt tillfälle.
Denna Veckans Tips är en sån, då ju helvetet brakar lös på Münchenbryggeriet den här veckan. Behemoth, Cannibal Corpse och Misery Index gör livet sur för hörselgångar med ömma väggar, och för egen del blir det första gången jag får se jänkarna Misery Index live.
Det ska bli en upplevelse, för förra given "Heirs To Thievery" är verkligen en riktig hästspark - det ska bli mycket spännande att se om Adam Jarvis kan levererar lika imponerande trumspel live, om Mark Klöppel, Sparky Voyles och Jason Netherton kan hantera sång och strängbändande lika bländande.
Skivan är ju en extrem käftsmäll, men på ett så skönt sätt att det mest känns uppfriskande.
Det spelar ingen roll om det är det oväntade vackra hänget som solot ungefär 2,5 minut in på "Fed To The Wolves" visar, den makalösa överkörningen som är "Embracing Extinction" och "You Lose", svänget i trumspelet på "The Carrion Call" eller den Bolt Thrower-minnande halvtempodominansen som visas i "The Spectator" och ""The Seventh Cavalry" - allt levereras med perfektion och känsla.
Riktigt bra, och en av 2010 års bästa upptäckter.
Jag återvänder riktigt ofta till den här plattan, och det borde du också göra.
Även om det inte är en helt okänd pärla. På denna blogg har den fått både en recension och 3 Röster om sig, ifall du missat det.
Den finns förstås också på Spotify, om du vill lyssna.
Gör det!

Bilder från helgens skidresa

...helgen bjöd som bekant på en minisemester. Skidresa. Tanken var förstås att lära äldsta kille åka skidor, men av det blev intet. Han ville inte. Pjäxorna var osköna, det var kallt.
Spontan tanke hos pappan - "sluta sjåpa dig, kom igen nu".... men det gick över fort. Tur det. Man kan ju inte tvinga en treåring att åka skidor om han inte vill.
Så det blev pulka. Och annat bus. Det innebar faktiskt också att undertecknad fick lite vanlig skidåkning på egen hand, något jag i stort sett hade räknat bort annars. Riktigt härligt väder, fredagen bjöd på någon minusgrad och sol (perfekt ur ett slapparperspektiv), och lördagen på mulet och snöfall (perfekt ur ett skidåkningsperspektiv).
Jag fick rent av lite blodad tand, och tror att jag ska köpa nya lagg i slutet av säsongen för att sen jaga lite fler skiddagar nästa säsong...!

Hur som helst, här kommer lite bilder från helgens spektakel. Först ut är minsta killen och eder Rebellängel med sneda tänder och stor snok. Lillkillen är glad, som vanligt.

...sen kommer lite kortspel.

Blivande korthajar det här, kan hända - även om den ena har lite mer känsla för att... ja...hålla sakerna på bordet, liksom. Den andra rensar mest ner grejorna.

..chip från boxen med Deadwood. En serie jag har kvar att kolla på, kikade lite på de första fem-sex avsnitten i samband med att minsta killen var född, men sen klingade det av och efter det har jag lagt ner. Vilket år som helst kommer jag att se dem dock. Tror jag....

Semla!

Såhär äter man den, förstås.

Gene Simmons -style.

Denna lilla ligist gav förresten igen på sin pappa för att jag försökte få honom att åka skidor när det var dags för nattning igår kväll.

Han strök mig över huuvudet, tittade allvarligt på mig och sa..."pappa, du har inte så mycket hår kvar".

Älskade... unge!

...tur det finns hjälmar. Och glasögon. Mina skidglasögon är lite gula i glaset, vilket ger en härlig vy när det är ljust. När mörkret närmar sig och det är lite mulet och snö... nja.

Då är det tur att man åkt samma backe 100 gånger, om man är i Kungsberget!

After-Ski. Musik från Misery Index (inte så poppis bland resten av de boende i stugan), inne-fotboll (väldigt poppis däremot). Och, på tal om musik, det verkar som om samtliga som gillar Rammstein var extremt nöjda med spelningen i fredags. Filmer, bilder och kommentarer på diverse forum och sociala medier ger vid handen att det är den bästa spelningen på länge.

Kul för dem som gillar bandet.

Kul även för mig, som slapp vara där.

Istället fick jag se detta:

...såhär ser det ut när en liten ligist har destruktion i blicken. Detta torn av klossar kommer inte att leva många millisekunder till...

För övrigt är det viktigt nu. Slutspurt av Elitserien, jämnt och spännande och mitt lag befinner sig i fritt fall. Viktigt ikväll att stoppa det, att bryta trenden. Fokus på det nu, så länge!