Från hero to zero

Jag har de senaste dagarna tänkt en hel del på hur långt det kan gå.
Det där med att förändras från hjälte till pajas alltså, att gå från hyllad rockgud till att vara en person som det är OK att driva med i diverse press och media.
Media (och säkert även denna blogg) är ju generellt kappvändare som många gånger verkar nästan hypnotiserade - en skiva eller grupp "ska" hyllas, ibland oavsett hur kvaliteten är, medan andra kan man skratta åt, eller till och med håna.
Det händer hela tiden, och ska man prata om två personer som absolut sett båda delar av hyllningskalan så är det två herrar som dukat under för sina egon, och under en lång karriär rört sig från just rockhjältestatus till att betraktas som någon form av clown inom genren.
Javisst, jag menar givetvis Glenn Danzig och Yngwie Malmsteen, eller Glenn "Evil Elvis" Danzig och Yngwie "You Have Unleashed The Fucking Fury" Malmsteen som de oftast beskrivs numera.

Är det inte konstigt att en man som Danzig kan starta med alla Misfitsplattor (och visst ser du då och då folk knata runt med merch från just Misfits?), Samhain, sen släppa sådana fullkomliga mästerverk som "Danzig 1-4" - bara för att sen hamna i en kreativ nedåtgående spiral samtidigt som han fäller några illa valda kommentarer i media = voilá, så har man en clown vars tidigare arbete nästan inte räknas?
En del fans håller kvar sin dyrkan, men ganska många - däribland stundtals undertecknad - dras med i karusellen och fäller elaka kommentarer eller vågar inte stå fast vid sin åsikt om att Danzig, faktiskt, har gjort fantastisk musik.
För så är det ju.
Inget karl'n gör nu tar ju bort det faktum att han står bakom dessa helt fantastiska skivor.

Vår svenske gitarrhjälte Yngwie Malmsteen spåddes (och fick ju faktiskt) en lysande karriär. Det talades tidigt om hans enorma förmåga när det gällde att hantera gitarren, och under de första åren bevisade han att även låtskrivandet fanns där. "Rising Force" (som för bövelen fick en Grammis 1984, innan Göteborgssoundet och Stockholmsdödsen ens var födda!), "Marching Out", Trilogy", och Odyssey" är alla tokgrymma skivor släppta innan 1990 - men sen förändrades saker. Yngwie var större än livet självt och under senare delen av 90-talet sjönk kvaliteten på hans album en aning. Det tog alltså inte speciellt lång tid innan han hamnade i samma sits som Danzig, som en pajas det är allmänt OK at skriva skit om och håna.
Ja, det är klart, efter den berömda flygplansincidenten när han tok-arg yttrade de numera bevingade orden "You Have Unleashed The Fucking Fury" så blev han än mer måltavla, men vafanken - jämför med i stort sett vad som helst som ex Mötley Crüe haft för sig så inser man hur mycket större "hån-proportioner" Yngwies utbrott fått.

Vad vill jag då ha sagt med det här rätt långa inlägget?
Jo, helt enkelt att metalvärlden ibland tappar bort att lyssna och tänka själv - vi fastnar ofta i olika former av mediala åsikter om vad som är "true". Tyvärr.

Hyllas den som hyllas bör.
Mitt förslag är att börja med 2 av hårdrockens stora, Glenn Danzig och Yngwie Malmsteen.
TACK, gubbar, för era fantastiska bidrag till mitt musikliv!

Vill du läsa mer inlägg om metalvärlden, och vad somär "true" och inte så rekommenderar jag de två inlägg som skrivits av Blasphemedia och Tomasz som svarar.
Bra texter, den här bloggen rekommenderar dem varmt!