Recension: Nightwish "Imaginaerum"

Mitt förhållande till Finlands största (?) musikexport Nightwish är märkligt. Vid upptäckten av bandet - skivan "Century Child" från 2002 - gick jag fullkomligt i brand över bandets egna sound. Tarja Turunens röst träffade mig fullständigt i hjärtat, och just den skivan blev en skiva som ständigt var min följeslagare.
Vid den efterföljande "Once" från 2004 hade det hänt mycket i mitt liv, och den skivan kom jag att spela i bilen på väg mot mycket jobbiga personliga möten (mer om det här, ifall du nu är intresserad), och efter att jag kommit ur min mörka period så var Nightwish (och främst då skivan "Once") en sån där platta jag helst inte lyssnade på. Vid den tid när Tarja ersatts av Anette Olzon i samband med "Dark Passion Play" från 2008 så var jag på ännu en plats i mitt liv, en harmonisk plats som av någon anledning innebar att jag fann mig ganska likgiltig över Nightwish musik. Bandet som följt mig upp på vågen och ner i dalen betydde... ingenting, och var rätt trista då.
Var hamnar vi nu då, med 2011 års "Imaginaerum" färsk på skivdiskarna?
Svaret håller jag lite på, låt oss först titta lite själva alstret.
Det engelska uttrycket "less is more" verkar inte vara något för det här gänget. Detta är en skiva där produktion osar pengar, och överlag är detta en skiva som låter både fantastisk och dyr. Bandet backas upp av symfoniska inslag med stråkar, horn och slagverk som ger en riktigt maffig rymd och ljudbild.
Låtarna är, precis som förväntat, i samma anda.
Episka i sitt anslag, i alla fall för det mesta.
Inledande gitarrplockballaden med folktoner, "Taikatalvi" med finsk sång av basisten Marko Hietala har jag hört en enda gång - sen hoppat över. Skittråkig, rent av. Sen följer klassisk Nightwish i form av "Storytime" och "Ghost River". Man känner igen det.
Överlag ska det dock visa sig att skivan är fruktansvärt ojämn.
Bästa spåret "I Want My Tears Back" har en hög nivå och drivs av en irländskt minnande slinga, medan låtar som "Slow, Love, Slow" med sin jazzfeeling och slöa "Turn Loose The Mermaids" är låtar man gärna hoppar förbi.
Märkligt.
Långa tredelade "Song Of Myself" innehåller både bra riff och pratsång av absolut värsta sorten.
"Last Ride Of The Day" är ganska banal och egentligen inte en av bandets bättre låtar sett till tidigare repertoar, men står ändå ut lite i denna samling av brokiga låtar.
Framförandet är generellt klanderfritt, oavsett om det handlar om snabba eller känsliga partier, och det enda invändning jag kan ha mot det är kanske att Anette ibland har lite skumma uttal i sin engelska. Det är en petitess i sammanhanget, trots allt pratar vi ju om ett band från Finland (även om ju just hon är från Sverige), så det känns inte helt fel ändå...

"Imaginaerum" är, om jag förstår det rätt, både tänkt att vara film och skiva, och jag gissar att framförandet live (bandet kommer till Göteborg och Scandinavium i vår) kommer att hänga ihop på ett teatraliskt sätt. Och kanske är det så det är tänkt att man ska ta del av detta, kanske blir kasten mellan bra och dåligt mindre påtagliga då? Inbakade i showen?
Det visar sig nämligen att Nightwish 2011 inte riktigt faller mig i smaken.
Kvar är känslan av att vi vuxit från varandra, och jag orkar inte riktigt med känslan av new age och fantasiland. Därtill är låtmaterialet inte tillräckligt starkt, och jag undrar hur detta kommer att tas emot av bandets riktiga fans. Det känns som en av de svagare skivorna i bandets diskografi, totalt sett.

Bästa Spår: "I Want My Tears Back"

Nightwish "Imaginaerum" - 2