Intervju: AVATARIUM, Carl Westholm

Vill du starta veckan på ett bra sätt?
Såklart du vill.
Ska vi säga en intervju med Carl Westholm (andra från höger i bilden ovan!) som lirar klaviatur i bland annat AVATARIUM, KRUX och JUPITER SOCIETY (ja, vad jag förstår så har han skött det även för CANDLEMASS)?
Låter det bra?

Det är ingen mastodontläsning, men det spelar väl ingen roll - det är kul ändå.
Du hittar det här!

Veckans Tips: Abstrakt Algebra "S/t"

Omslaget kan, i ärlighetens namn, vara ett av de fulare som världens skådat.
Innehållet är däremot helt fantastiskt.
Och det är väl insidan som räknas?

För er som hängt med ett tag så vet ni att det här var en av de skivorna som jag tyckte saknades när Record Madness sparkade igång från allra första början med bokstaven A, och att jag hade letat den.
Nå - nu är den funnen, och ett tag tänkte jag nästan att jag skulle hålla den lite hemlig för att ha med på den stundande Hårdrockskvällen och ingå i mitt lite hemliga projekt för Veckans Tips under våren (dvs där jag i förväg skriver om fantastiska skivor som jag hållit lite hemliga, och på så sätt får lite av en överraskning för såväl er läsare som för mig själv när tipset väl publicera), men sen tänkte jag att... phaaa! Varför spara på en sån här pärla som dessutom egentligen inte torde vara speciellt okänd?
Nä.
Just det.
Därför hamnar den i fokus nu.

Detta är ju ett av Leif Edlings kärleksbarn, och som sådant innebär det att musiken inte är diametralt motsatt till Candlemass eller Krux, speciellt eftersom sången hanteras av Mats Levén. Det är stundtals väldigt lätt att dra sådana paralleller, men ändå tycker jag att Abstrakt Algebra har ett eget sound och verkligen förtjänar sitt egna namn (jag har i intervjuer läst att det stundtals var prat om att driva Candlemass vidare, trots att det vid denna tidpunkt bara var just Edling som var konstanten - jag tycker att det var klokt att ge detta en egen identitet, framförallt såhär i efterhand).
Bandet består av en skön mix av kända och mindre kända figurer förutom de två nämnda.
Mike Wead hanterar lead och sologitarr, och hans namn känner du ju till (Memento Mori är ju bara ett exempel på snubbens CV). Han backas dessutom upp av Simon Johansson, något mindre namnkunnig kan man säga, på gitarr och Jejo Perkovic på trummor.
Inget fel på kompetensen på de två, och det blir ju en skön mix.
Bandet kompletteras, som vanligt i Edlings projekt, av "additional keyboards" av Carl Westholm (vars egna projekt heter Jupiter Society), och man kan ju nästan tycka att han borde fått vara en fullvärdig medlem.
Nå, det är som det är med det.

Den här plattan har totalt 8 spår, och det är i början som man bränner av det bästa krutet.
"Stigmata", "Shadowplay" och framförallt titelspåret "Abstrakt Algebra" är ruggigt bra.
Tunga, svängiga (trots att inledningen på just titelspåret kanske är lite avvaktande och väl mycket intro innan låten kommer igång på riktigt) och med den där nerven som jag tycker uppstår när just Levén sjunger Edlings låtar.
Det klickade precis så när Candlemass spelade live på Sweden Rock Magazines jubileum.
Det klickar så här med, främst i början.
Resten av låtarna skiftar från bra till okej (förutom ovan nämnda spår får man även "Bitter Root", "April Clouds", "Vanishing Man" och långa "Who What Where When"), men som sagt...
...efter inledningen sitter man mest bara och gapar, fullständigt knockad.
 Söker man på Abstrakt Algebra på Spotify får man bara ett enda förstoringsglas tillsammans med texten att det inte blir något, så vill du lyssna får vi lösa det på annat sätt.
Hör av dig i så fall.
Eller gör som jag.
Fortsätt jaga skivan till dess att du kan lägga rabarber på den.
Den är lätt värt ett blindköp, trots omslaget!

NP: Ayreon "Into The Electric Castle"

Tipset kom från Christofer (med en ganska fin text runt, läs den), om konceptskivan "Into The Electric Castle" med Ayreon.
Jag tyckte det lät riktigt spännande, och hittade den billigt på nätet. Den landade i början av veckan, och rullar nu...
...för jag vet egentligen inte vad jag ska göra av det här.
Det är klart udda.
Rymdopera, med en lika delar störande som mysig och förklarande berättarröst mellan spåren. Musikaliskt är det inte speciellt hårt, mer progressivt och storslaget med en kant av... tja.. pop? Det låter nästan som Supertramp "Crime Of The Century" möter Jupiter Society "Terranova", hur konstigt det än låter - men det funkar.
Och sången.
Det är idel superstjärnor som hanterar den, och det märks.
Namn som Fish, Sharon Del Adel, Damian Wilson och huvudfiguren Arjen Anthony Lucassen själv hanterar sånginsatserna, och detta, mina vänner, är en skiva som jag kommer att behöva rulla igenom ett helt knippe varv för att få grepp om.
Och det kommer att göras, för ganska lång (dubbelskiva) och pretentiös som den är vid första anblicken så är det lockande musik.

Ett märkligt tips, en bit utanför min vanliga fåra. Tack, Christofer. Det var kul!

Ayreon "Into The Electric Castle" på Spotify, så kan du vara fundersam med mig...

Recension: Jupiter Society "From Endangered To Extinct"

Carl Westholm är måhända lite av en doldis för gemene man med intresse för hårdare musik, men han har bra kontakter inom scenen och har bland annat backat upp Candlemass och Krux med sin keyboard under deras karriärer.
Själv är kapten på skutan Jupiter Society, och just hans kontakter och respekt bland övriga artister gör att besättningen på skivorna räknar in ett antal namnkunniga individer.
Förra given "Terraform" var en rymdresa som växte på undertecknad, en resa där låtarna mejslades ut och stundtals bjöd på fantastiska "håret-reser-sig-på-armarna"-ögonblick när gästsångarna Mats Levén, Öivin Tronstad och Nils Eriksson visade hur det låter när nån som verkligen kan sjunga anstränger sig för att prestera. 
Vis av erfarenheten av hur förra plattan växt (den recenserades när den kom, och hamnade sedan ca 2 år senare som Veckans Tips på denna blogg) så har jag låtit en hel del tid förflyta mellan det att jag fick tillgång till promomaterialet till dess att det nu är dags att skriva recensionen. Om det däremot har hjälpt.... det är jag inte säker på.
"From Endagered To Extinct" är nämligen en mindre tydlig historia när det gäller låtstrukturerna. Det är fortfarande progressivt, svävande och bombastiskt om vartannat, men det är betydligt mörkare och mer suggestivt.
Svårare att få grepp om.

Historien löper över 6 långa svepande låtar, och berättar från starten ""Enemy March" till slutet "Defeat" en historia om invasion, krig och utrotning. Från hotad till utrotad på endast en dag, som en av textstroferna lyder. Eftersom skivan och musiken har det format den har så är det av naturen en upplevelse som kräver lite engagemang. Det är inget som fäster direkt eller om du har det som bakgrundsmusik, men för den som orkar lyssna och ge det en riktig chans finns belöningar. Allra bäst är renset i "No Survivors", det är närapå black metal-driv i vissa partier på den låten, och det är omöjligt att inte dras med i det episka anslaget när just detta driv kombineras med känslan av opera, av saga, av ett rymdäventyr.
Det skadar antagligen inte heller att sången är växelvis av just Mats Levén och Öivin Tronstad, med Cia Backmans passande bakgrundssång. De flesta av er vet antagligen redan att jag är svag för just Levéns röst, och här kommer hans lite elakare och skitigare stämma väl till sin rätt.
Annars är bandet i sig värt att nämna.
Det är liksom inga lallare som presenterar sig.
Förutom den uppenbara Carl Westholm på keyboard så hanteras trummorna av Dirk Verbeuren (normalt i Soilwork), och en viss Leif Edling (Candlemass, Krux) bas på rätt många spår (där han inte spelar är det Sebastian Blyberg som lirar). Gitarr hanteras mest av Ulf Edelönn (som bland annat spelade på "Dactylis Glomerata" med Candlemass), men vi ser också exempel på hur en sån som Marcus Jidell (Evergrey) och Fredrik Åkesson (Opeth, Krux) besöker projektet.
En sån ensemble skrapar man inte ihop bara sådär.
Sången hanteras hela tiden av just Mats Levén, Öivin Tronstad och Cia Backman, och man gör det bra.

"From Endagered To Extinct" känns som en ganska annorlunda skiva jämfört med tidigare "Terraform". Mörkare, med mindre skarpa konturer, och trots att jag som nämnts har gett den en hel del tid är jag inte säker på att jag har lyckats bottna ännu.
Känslan finns att jag kan komma att revidera betyget framledes, och att jag kommer att tycka att jag är feg nu - men jag vill lägga detta på en stark trea. Mersmak, men jag saknar ändå de där låtarna som är lite enklare att ta till sig.
Ljuset i det kompakta mörkret, om man får säga så. Även om jag ju mycket väl förstår att det nog är medvetet denna gång.

Bästa Spår: "No Survivors". Väldigt bra låt, men jag gillar i ärlighetens namn även inledande "Enemy March" mycket också.

Jupiter Society "From Endagered To Extinct" - 3

Ett oväntat inlägg

Årets bästa film förorsakar årets mest oväntade inlägg.
Typ.
Ganska kort, men ändå.
Jag och hustrun hade - efter diverse tips - haft ögonen på denna sak ett tag innan vi kollade i helgen.
Bra det.

Fantastiskt bra, så bra att man liksom glömmer att det är en fransk film och att man inte fattar något egentligen. Historien om den rike invaliden som anställer värstingen som personlig assisten är dessutom baserad på en verklig historia, så det blir knappt mer solsken än så.
Bra lördagstips, tycker jag!

Vaddå?
Inte hårdrock?

Nä.
Antagligen inte.

Men då kan jag säga att jag planerar att premiärlyssna på denna platta idag.

Jupiter Society "From Endagered To Extinct" är uppföljaren på "Terraform" (som alltså varit bland annat Veckans Tips på just den här bloggen), och det är bandets/projektets starke man Carl Westholm himself som försett undertecknad med en promoversion.
 
Det lär väl fan vara hårdrock enough för vilken lördag som helst?
Stay tuned för recension. Innan dess ska bara Noumena och Gozu få sina fiskar varma. Till veckan. 

Du fattar ju. Njut av lördagen, så händer det grejer sen. Hyr/sno/köp "En oväntad vänskap", så ses vi imorgon. 
Over and out..

Veckans Tips: Jupiter Society "Terraform"

Denna vecka ska vi bli progressiva.

Veckans Tips är nämligen svenska projektet Jupiter Society, frontat av Carl Westholm - keyboardist som kanske är mer känd för sitt medverkande i Krux och på scen med Candlemass.

De banden har dock inte mycket gemensamt med den här mastiga skapelsen - musiken är väsensskiljd, trots att exempelvis Leif Edling gästspelar i ett av spåren ("Siren's Song/Black Hole"), samt att Mats Levén hanterar sången på tre spår ("New Universe", "Into The Dark" och Siren's Song/Black Hole").

Istället bjuds vi på långa svepande stycken som klingar väl i samma anda som den ganska fula omslagsbilden - det är en interplanetär resa genom en musikalisk rymd som serveras.

Förutom Mats Levén så står duon Öivin Tronstad och Nils Erikson för sången, och just sången är vad som verkligen lyfter denna skiva. Öivins prestation i andra spåret "Rescue And Resurrection" är helt fenomenal, och lyssnar man på låten runt 3:30 in så reser sig nackhåren av glädjerysningar.

Herrejävlar, vilken sång!

Bästa spåret är nog ändå "Cranial Implant", och fascinerande nog så jämförde jag känslan i den här skivan med Coheed & Cambria när jag recenserade den.

Det har nog fan försvunnit, men det är enbart av godo.

Den här plattan har nämligen växt till sig, och Westholms mannar har sett till att man kapat åt sig en alldeles egen identitet sedan dess.

Skivan finns fortfarande inte på Spotify, så det blir till att ta del av de stycken som ligger uppe på projektets hemsida istället. Eller köpa skivan.

Du hittar dessutom denna gång lite mer läsning på denna blogg. Recensionen finns det länk till här ovan, och dessutom har skivan varit föremål för "3 Röster om...", där panelen bestod av inga mindre än Per, The Woan och Stones - och de är inte alls överens...om mer än en sak - detta är en skiva med episkt anslag.

Och så är det.

Det är en skiva för dig som söker det storslagna äventyret. Resan.

3 Röster om Jupiter Society

Det var ett tag sen vi hade någon "3 Röster..", men nu är det dags igen. Jupiter Society gör musik som verkar dela lägret hejvilt, antingen gillar man det - eller så är man minst sagt tveksam... Bloggen gav plattan en 3:a i betyg - och panelen säger såhär:

Per:
Gillar du lite mjukare rock i musikaltappning är detta nåt för dig.
För mig funkar det inte alls, sövande tråkigt.
Får dock ett extra+ för grym sångare.
Betyg: 2

Stones:
Detta är en otroligt pompös och fläskig sak med tunga gitarr riff, melodiska teman och mörka keyboards. Skivan tar ett brilliant kliv i starten med bland det mest njutningsfyllda progressiva låtar jag hört på sista tiden. Men det kan bli lite väl mycket av det goda, denna skiva tar nog ett tag innan den sjunker in men jag gillar detta.
Betyg 4

The Woan:
Syntar, pompöst, överproducerat och kasst! R2 borde gilla det här...
Betyg: 1

Jaha, spretigt, alltså! I snitt ger panelen betyget 2,33 i snitt för Jupiter Society. Rätt eller fel?

Recension: Jupiter Society "Terraform"

Söker du svulstig musik som gjord för hörlurar, gärna liggandes på rygg i ett nedsläckt rum?

Gillar du bra sång, dynamiska låtstrukturer och konceptalbum?

Sluta leta - Jupiter Society "Terraform" är svaret!

Detta är andra given från kaptenen Carl Westholms besättning, men den första jag bekantar mig med, och det är en giv som andas kvalitet rakt igenom. Musiken är byggd nästan som en rockopera, och genremässigt har jag lite svårt att placera verket. Det låter inte likt Coheed & Cambria alls, men jag kan aldrig skaka av mig känslan av att du som gillar just dem antagligen gillar det här också. Redan från första låten "New Universe" sätts standarden med känslosamma inledningspartier och episka refränger. Herr Westholm hanterar keyboards som vanligt, och har med sig en hel del av Sveriges rockkändisar i olika roller och omfattning. Att basen trakteras av en viss Leif Edling garanterar exempelvis föredömlig tyngd, men det som verkligen står ut på den här skivan är sången.

Mats Levén, Nils Eriksson och Öivin Tronstad, och alla gör ett helt fenomenalt jobb. Medan du läser detta rekommenderar jag att du surfar in på projektets hemsida, och öppnar låten "Rescue And Ressurection" (den ligger lite till höger som en mp3:a). Stycket som kommer mellan 3:30 och 4:00 på originallåten (runt 0:45 till 1:15 på provsmakningsfilen på hemsidan) fick håret på hela kroppen att resa sig rakt ut första gången jag hörde det. Helt tagen spolade jag tillbaka och höjde volymen igen - samma effekt! Just där är det Öivin Tronstad, men det finns gott om riktigt bra partier på hela plattan, och samverkan mellan musikens dynamik och sången är grymt bra hela tiden.

Låtmässigt så är inledningen på skivan bäst, nämnda "New Universe" och "Rescue And Ressurection" är fantastiska i all sin svulstiga prakt, men även "Cranial Implant" och "Siren Song/Black Hole" är bra. Dessutom avslutas hela skivan med en låt som kanske har en av årets bästa titlar; "Beyond These Walls You Are Not My Master" heter den. Tyvärr är titeln aningen bättre än själva låten, men ändå!

Du hittar plattan här på Record Heaven, och hemsidan bjuder som tidigare nämnts på en del lyssning samt intressant information. Gillade du rockoperan Nostradamus från Nikolo Kotsev så ska du absolut kolla in även detta!

Bästa Spår: "Rescue And Ressurection"

Betyget blir "bra", men helt klart har den här skivan sådana höjdpunkter och ett sådant djup att det är mycket möjligt att den kommer växa till sig under åren...

Jupiter Society "Terraform" - 3

Nu ska det avgöras!

Ja, Elitserien alltså. För oss hockeyintresserade väntar tre omgångar grundserie i denna vecka innan slutspelet brakar igång, och för första gången på länge känns allt vidöppet.
Vilket lag som helst kan verkligen vinna, vilket lag som helst kan åka ut.
Kul!

Gillar du inte hockey?

Nä, det är okej. Då får du trösta dig med att bloggen kommer vara fullmatad med intressant läsning om hårdrock istället. Som t ex en mindre orgie i recensioner. Denna vecka får du Dark Tranquillity, High On Fire och Jupiter Society om allt funkar som det ska. Dessutom hoppas Rebellängeln kunna avtäcka en ny återkommande avdelning på bloggen hyggligt snart.
Stay tuned. Or not. It's a free world så du gör hur f*n du vill! :)

Skivleverans!

Igår väntade paket 1 av 2 från Record Heaven i brevlådan.
Innehöll bland annat nya High On Fires "Snakes For The Divine", och redan efter de inledande 2 lyssningarna kan jag ju säga att detta är bra. Början är riktigt riktigt bra, t o m, och har du tvekat på om det är värt tiden och pengarna så kan du sluta med det nu..!
Dessutom godbitar som Death Angel live, 1349 och Jupiter Society.
Med andra ord kommer den kommande veckan att domineras av ny musik i spellistan - men tills vidare får ni hålla till godo med förra veckans vanligaste:

• Astral Doors
• Dark Tranquillity
• Badlands
• Bolt Thrower
• Ov Hell

En rätt blandad kompott, med andra ord.

För övrigt präglas tiden för eder Rebellängel av arbete. Det börjar komma igång efter pappaledigheten nu, på riktigt. Dessutom har den senaste tiden inneburit lite avslut här på bloggen - tävlingen med Dark Tranquillity är klar, samarbetet med Record Heaven är lanserat, Tvekampen mellan AC/DC och Metallica - med efterföljande omröstning - är avklarad.

Det är med andra ord dags att ta ett djupt andetag och börja jobba lite bakom kulisserna med nya idéer och nytt material. Jag ska bara, som Alfons Åberg sa, och jag gör det till de krossande tonerna av High On Fire!