Veckans Tips: Aeon "Rise To Dominate"

Min allra första kärlek hette Erika.
Jag var väl en 6-7 år eller så när det hände, och denna rara tjej var jag kär i lite av och till under mer eller mindre hela grundskolan.
Hon finns på Fejsbok, och vad jag förstår så bor hon numera i Östersundstrakten - vilket gör det till en naturlig koppling när det gäller denna Veckans Tips. Hon är nämligen inte Östersunds finest.
De heter istället Aeon, och serverar svärtad döds av absolut toppklass!
"Rise To Dominate" är bandets andra giv, och även den andra som jag satt i hörselgångarna - men jag har inte följt kronologisk ordning då jag började med släpp nummer tre, ""Path Of Fire".
Den är också väldigt bra, men inte lika direkt som "Rise To Dominate", vars styrka ligger just i förmågan att fullständigt spöa skiten ur lyssnaren så fort man trycker play...men att samtidigt göra det med sådan finess att man gärna kryper tillbaka för mer.
Låtarna är nämligen ruggigt starka, och av den sorten som inte behöver speciellt mycket repetition för att de ska sitta som urberget. Spår som ""Spreading Their Disease", "Living Sin" och "You Pray To Nothing" skojar man inte bort!

Skivan släpptes 2007 på fina Metal Blade, och bandet i sig består av fem långhåriga snubbar som verkligen vill sprida sitt budskap till världen. Zeb Nilsson och Daniel Dlimi hanterar gitarrspelet väldigt fint, Max Carlberg och en viss Nils Fjellström agerar ryggrad med sitt bas- respektive trumspel (som vi alla vet så är Nils Fjellström mer eller mindre en garanti för att det blir bra i slutänden, hans trumspel är ypperligt) och Tommy Dahlström vrålar på toppen på det.
Infuenserna är förstås akter som Morbid Angel och Cannibal Corpse, men visst är det lite sådär skönt svennebananigt att sångaren inte har ett artistnamn utan helt enkelt är Tommy Dahlström från Östersund? Det är hardcore och old school om något, vill jag påstå.

Nå. Aeon "Rise To Dominate" finns som ett resultat av att den är släppt på just Metal Blade inte på Spotify, och det är synd om något. Du får hitta ett annat sätt att lyssna på Östersunds finest!

Recension: Terrorizer "Hordes Of Zombies"

Terrorizer har haft en minst sagt krånglig väg framåt. 3 skivor från -87 fram till nu har dock sina anledningar, och det beror förstås på att bandet i sig inte är huvudsysslan för medlemmarna. Dessutom har man under åren bytt medlemmar av olika anledningar, bland annat en viss Jesse Pintados frånfälle.
Det där har Martin beskrivit på ett alldeles ypperligt sätt i sin recension på Werock, och det bästa är kanske om du läser den först så att du får lite mer bakgrundsfakta. Den är dessutom knivskarp i övrigt, så det gör dig bara gott!
Med det sagt så är bandet fortfarande ett kul sammansättning. En herre vid namn Pete Sandoval (Morbid Angel) sitter på trumpallen och leverar så mycket smisk att det är rent av larvigt, och sällskapet han har med sig i rytmsektionen går ju inte heller av för hackor - David Vincent trakterar basen. Mest imponerar dock gitarristen Kat Culture, för gitarrspelet på denna skivan är rent av ruggigt bra. Tajt, tekniskt, känsligt, tungt, ilsket och överlag helt bländande. Det är en av skivans stora behållningar, helt enkelt!
Wolf står för sång och text, och det är texter som passar väl till skivans titel "Hordes Of Zombies".
Låttitlar som "Radiation Syndrome", "A Dying Breed", "Flesh To Dust" och "Forward To Annihilation" ackomponjerar döds/grind-musiken på ett fint sätt, till föredömligt korta och kärnfulla låtar - de flesta spåren ligger mellan 2 och 3 minuter.
Textstrofer som "unless humanity learns from the mistakes of the past - we're doomed there can be no end only death and misery" säger det mesta, tycker jag.
Bästa låtarna är blytunga "Evolving Era", snabba "Flesh To Dust", elaka "State Of Mind" samt titelspåret - men överlag är skivan extremt jämn. Till och med det extraspår som medföljer digipackversionen ("Wretched") är av prick samma klass som övriga låtar....
...och däri ligger lite av begränsningen med skivan.
Det blir lätt lite för mycket av samma sort när man kört den några varv.
Initialt förälskade jag mig i plattan ganska hårt.
Drivet, svänget, ursinnet, gitarrspelet - två tummar upp.
Men med tiden och spelningarna så är det bara att inse. Här saknas en del slitstyrka.
Det varierar för lite.
Visst, Terrorizer spelar dödsgrind. Det ska låta på ett visst sätt, men det kan bli lite enformligt ändå.

Det blir till att plocka ut de bästa låtarna och lägga dem i en spellista istället. Eller ha skivan som träningssällskap. Där fungerar den ypperligt!

Bästa Spår: "Evovling Era". Den har jag till familjens stora glädje nynnat en hel del på den senaste tiden.... lyssna själv, du har hela plattan på Spotify.

Betyget känns ganska klockrent som en trea, och på det hela taget är detta verk (produktion signerad Dan Swanö) musik jag nog återvänder till framöver, med jämna mellanrum. I mindre doser är det till och med mycket bra!

Terrorizer "Hordes Of Zombies" - 3

Remasters: Death "Human"

Florida har ett eget sound när det gäller dödsmetall, sägs det. Band som Cannibal Corpse och Morbid Angel sätts ihop med Death för att representera det, men jag tycker det är rätt missvisande. I alla fall i samband med Deaths fjärde legendariska album "Human", som inte är en rak dödsmetallsmocka utan betydligt mer förfinad än så.
Kanske är det sånginsatsen som gör det, det är mer "nasalt" growl som minner om thrashens sätt att sjunga än grovt otydligt growl. Man kan faktiskt tydligt precis vad den nu framlidne Chuck Schuldiner sjunger.
Kanske är det känslan av at bandet smugit in närapå progressiva låtbyggen ibland, och att skivan är en klassiker i sin genre är inte mycket att orda om.
Denna återutgåva är dock något du behöver oavsett om du har skivan sedan tidigare eller ej.
Lyxigt förpackad i relieftryckt pappersomslag, med extra bilder och läckra bilder på papperslapparna där bandet skrivit texterna till låtarna i original, fullt med snygga bilder. En lång historia om bandet signerad Paul Masvidal och något så intressant som en hyggligt långt berättelse om känslan och arbetet med att remixa skivan av Jim Morris som utfört just det arbetet.
Extramaterial modell fläskigt även när det gäller låtmaterial. Extraspåret "God Of Thunder" (förstås, en cover av Kiss) ligger på CD1, och sen får man en hel CD2 med Instrumentala studiospår på plattan, samt demoversioner från -91 med7 av spåren.
Mycket intressant.
Ljudbilden är också väldigt bra.
Det är maffigt och fördelat så att man hör alla instrument på samma gång, och att lyssna koncentrerat på den här plattan - förslagsvis i ett par bra hörlurar - är en ren fröjd.

Sist men inte minst ska förstås låtmaterialet nämnas.
"Flattening Of Emotions".
"Suicide Machine"
"Lack Of Comprehension"
"See Through Dreams"
"Together As One"

Det är inte konstigt att Death "Human" blev en klassiker, och detta är verkligen en remastrad skiva du behöver i din hylla. Som extratips kan nämnas att man i samma veva (2011) släppte även "Individual Thought Patterns" i samma stil, men det tar vi en annan gång...

Världens Bäste Trummis - Dave Lombardo!

Sent igår kväll tog omröstningen slut, finalen avgjordes och vi har - en gång för alla - en vinnare framröstad av er läsare.

Världens Bäste Hårdrockstrummis är:

DAVE LOMBARDO!

Ryggraden i Slayer knep seger i sin kvalgrupp med 25 röster (där han bland annat slog ut Chris Adler från Lamb Of God och Phil Rudd från AC/DC), en mängd som gav andra ranking efter Thomas Haake från Meshuggah.

De två skulle stöta på varandra i semifinalen efter att herr Lombardo kvaddat Tim Yeung (Morbid Angel) och Neil Peart (Rush) på sin väg fram dit.

I semifinalen bytte Haake och Lombardo plats på rankingen, och det blev till slut en ganska enkel seger för den sistnämnda. 27-19 skrevs röstsiffrorna till, och det var dags att gå till final.

Där väntade Brann Dailor från Mastodon, och till slut var det inte mycket att snacka om.

Hela 35-17 blev det till slut, och vi har en klar vinnare.

Metalbloggens läsare verkar vara ganska eniga om att det är just Dave Lombardo som är det bästa man kan placera på trumpallen.

GRATTIS!

Detta innebär två saker. Det ena att omröstningarna är slut (vilket är rätt skönt personligen, det blir en del att hålla reda på i många veckor i sträck, och låt oss vara ärliga... jag är inte jättebra på det!), och det andra är att vi får hylla kar'ln lite.

Detta är vår vinnare i full fräs. Enjoy!

JA! Slutspelsdags - vem är världens bäste trummis?!

Äntligen är det dags - vi går in i slutspel när det gäller att rösta fram vem som egentligen är världens bästa hårdrockstrummis!

Efter sudden death får vi hälsa Dave McClain (som sopade hem 14 röster i sudden) samt Tobias Gustafsson (12 röster) välkomna in i skaran, medan Niclas Sigevall inte nådde hela vägen (6 röster i sudden).

De kommer dock att plockas in efter sina ursprungliga röster när det gäller ranking, vilket innebär att de kliver in på 12 röster var.

Du hittar den fullständiga rankingen till höger på bloggen.

nu.

Det intressanta.

Åttondelsfinaler!

Det går till så att högst rankad möter lägst rankad. När två skinnpiskare har lika många röster med sig från kvalgrupperna har jag helt sonika lottat... och det ger följande matcher:

Thomas Haake (Meshuggah) - Chad Smith (Red Hot Chili Peppers)

Dave Lombardo (Slayer) - Tim Yeung (Morbid Angel)

Mikkey Dee (Motörhead) - Snowy Shaw (solo)

Niko McBrain (Iron Maiden) - Dave McClain (Machine Head)

Brann Dailor (Mastodon) - Tobias Gustafsson (Vomitory)

Gene Hoglan (Testament) - Tommy Lee (Mötley Crüe)

Ian Paice (Deep Purple) - Vinny Appice (ex Heaven & Hell)

Tommy Aldridge (Whitesnake) - Neil Peart (Rush)

Röstningen är öppen något kortare nu, bara till knappt efter helgen, och dte kommer dessutom att vara så att den högst rankade som är kvar möter den som är kvar med lägst ranking sedan.

Tufft jobb för en viss Chad Smith, alltså, om karl'n ska kunna gå hela vägen.

Nog om det.

Äntligen brinner det till på riktigt.

Vem är din favorit av de kvarvarande?

Världens Bäste Hårdrockstrummis...

..kan mycket väl bli en av nedanstående killar:

Thomas Haake, Meshuggah - 26 röster
Gene Hoglan, Testament - 16 röster
Tommy Aldridge, Whitesnake - 15 röster
Tim Yeung, Morbid Angel - 11 röster

Det är nämligen dessa fyra herrar som tagit sig förbi första hindren i omröstning avseende vem som är just bäst.
Utslagna makter innefattar Georg Kollias från Nile (som var närmast med 10 röster) och Adrian Erlandsson från Paradise Lost med 6 röster.

Passa på att kolla in hur rösterna fördelades i kvalgrupp 1 (totalt 54 röster) och kvalgrupp 2 (totalt 60 röster) innan imorgon. Då byts de nämligen, och upp på siten kommer kvalgrupp 3 och 4. De innehåller storheter som Paul Bostaph, Daniel Svensson, Mikkey Dee, Brann Dailor och Jens Fjellström. Bland annat...

Remasters: Carcass "Heartwork"

Idag fyller min mamma år.

Grattis mamma - och varför inte fira med en riktig superhit i form av "Heartwork" från Carcass?

När det väl begav sig, 90-talet, så fattade jag inget av Carcass.

Det ändrade R2.

Tack för det senior, för jävlart vad bra detta är!

Svänget i "No Love Lost" påminner nästan stundtals om Pantera, öset i "This Mortal Coil" skulle kunna vara Morbid Angel - men allt är ändå helt otvivelaktigt Carcass.

Så.

Jävla.

Bra.

"Heartwork" var väl bandets fjärde fullängdare om jag fattar saken rätt, och efter denna plattan så kom i alla fall "Swansong", men jag undrar jag om detta har överträffats i bandets karriär.

Inledningen med "Buried Dreams" och "Carnal Forge" lämnar lyssnaren att kippa efter andan innan just "Nol Love Lost" släpps lös. Och då har vi ändå kvar mina favoriter, titelspåret, "Emodiement" och just "This Mortal Coil".

Ruggigt bra.

Extramaterialet på den remastrade versionen består i videor till "No Love Lost" och "Heartwork", och det kan väl vara kul som tidsstudie och extramaterial om man gillar just det visuella. Det tilltalar inte mig speciellt mycket, men sånt är ju upp till varje person.

Dessutom spelar det väl ingen större roll, det är ju så bra huvudmaterial att det räcker och blir över.

Tack, R2, för introduktionen.

Och grattis mamma!

Live!: Morbid Angel "Entangled In Chaos"

Det finns liveskivor som börjar med maffiga intron, lockande publikljud och rop efter bandet.

Det finns liveskivor som bygger upp stämningen innan man släpper lös showen.

Det finns också liveskivor som skiter fullkomligt i sådant, och ger sig på dig med knytnävarna med en gång.

"Entangled In Chaos" av Morbid Angel är en av de sistnämnda, och passar därmed alldeles utmärkt att starta höstsäsongen av Live!-serien med.

Redan från inledande "Immortal Rites" står det nämligen klart att detta inte är någon lek. Herrar Rutan, Vincent,, Sandoval och Azagtoth vill ha ihjäl dig medelst brutalmetal, och de menar allvar.

Sen bjuds man som lyssnare på en grym resa.

Spår som "Blasphemy Of The Holy Ghost", Lord Of All Fevers And Plague", "Blessed Are The Sick" och fantastiska versioner av såväl "Chapel Of Ghouls" samt "Maze Of Torment" och "Dominate" fullbordar verket.

Detta är förpackat våld med ett inslag av finess som gör skivan självskriven i din skivhylla, och det är inte för inte som en viss Mikael Åkerfelt har uttryckt beundran över det speciella gitarrljudet på denna skiva. Eller, som jag vill minnas att han sagt i en intervju i något gammalt nummer av Close-Up Magazine: det liksom trycker mellan pungen och anus när man hör gitarren.

Bra eller dåligt med den känslan?

Det får du avgöra själv.

Helt klart är dock att "Entangled In Chaos" hör hemma i varenda skivhylla!

Varning utfärdas

Häromkvällen/natten kollade jag och minstingen E den här filmen..

...och jag känner att det är på sin plats med en varning.
Maken till usel smörja var det nämligen mycket länge sen jag stötte på!
Det hade varit en sak om specialeffekterna varit dåliga, eller skådespelarinsatserna halvhjärtade, eller manuset skrivet av en femåring - men när allt händer samtidigt då blir det ju bara för mycket.
Håll undan!

För övrigt får man tacka för alla suveräna tips avseende nattligt nöje.
Beställning är lagd på "The Walking Dead" samt säsong 1-3 på "Deadwood"!

Sist för kvällen - en koll på Mest I Spelaren.
Den senaste veckan har jag valt att plocka ut enbart musik, och hoppas över film. Av naturliga skäl spelas det dock en hel del film på kvällarna nätterna, och sen senast har jag förutom misstagetn nämnt ovan även hunnit igenom de första tre filmerna i "Fast And Furious"-serien.
Banala historier som inte kräver att man kollar med mer än ett öga...
Nåväl, musik!

• Black Country Communion "2" är nog inte riktigt lika bra som första plattan, trots den enorma musikalitet gänget besitter. Men det är fortfarande bra!


• In Flames "Sounds Of A Playground Fading". Nja.. jo... nä.. recension snart. Sista dagen för tävlingen idag, dessutom. Missa inte det.


• Black Stone Cherry "Between The Devil And The Deep Blue Sea". En besvikelse, faktiskt. Det verkar vara det erkänt svåra tredje albumet för killarna....


• Morbid Angel "Entangled In Chaos". No thinking. No rules. Just death metal live, med en sån jävla känsla!


• Whitesnake. Usel recension på Sweden Rock. Usel! Men jag gillar fortfarande bandet, och tuggar glatt i mig en massa gamla plattor. Just nu är det "Saints & Sinners" och "Come And Get It"-eran som gäller. Och senaste plattan "Forevermore" som faktiskt är riktigt bra.

Sist men inte minst - nu finns spelprogram och karta för oss som ska på Sonisphere. Kim har detaljerna!

Recension The Gates Of Slumber, Morbid Angel...

Mitt i månadenrecensionerna är nu publicerade på Werock, och det är inte vilka som helst.
Kollegorna har satt tänderna i de senaste verken från Morbid Angel, The Black Dahlia Murder och Stormwarrior.

Själv har jag skrivit om jänkarna The Gates Of Slumber och deras visuellt tilltalande "The Wretch". Du hittar recensionen här, och med korta ordalag kan jag avslöja att...

• Detta är andra skivan från The Gates Of Slumber ag skriver om för Werocks räkning. Och den får samma betyg - fast den egentligen är snäppet sämre?!?


• Det är mindre ren heavy metal och mer doom på "The Wretch" än på de senaste föregångarna.


• Den bästa låten är "Castle Of The Devil"!

Het - hetare - Morbid Angel?

Ja, kanske inte.

Men de är i alla fall rejält i ropet, de gamla pionjärerna, och trots att de numera ser helt förjävliga ut (precis som JonteRoyal så påpassligt kommenterat) på de nya bilderna så kan man inte bortse från att det är Morbid Angel.

Ett av de bästa bandnamnen någonsin.

Numera aktuella med nya "Illud Divinum Insanum", en skiva som jag inte har hört än - men som enligt mångas utsago utmanar de traditionella stigarna.

Ännu mer intressant kanske är att Earache återutger de första fyra skivorna "Altars Of Madness", "Blessed Are The Sick", "Covenant" och "Domination" både på limiterad färgad vinyl och remastrad CD. Det, mina vänner, är en albumsvit som heter duga...! Såhär skriver de själva:

Well with the arrival of summer our big news is that Morbid Angel's first four seminal albums are to be released on limited edition gatefold coloured vinyl LPs and digipak CDs with exclusive posters.

Needing little introduction these albums were the definition of trailblazers within the vibrant Death Metal scene of the late 1980's and early 1990's with 'Altars Of Madness' laying the foundations for the majestic, feral masterpiece that is 'Blessed Are The Sick', before 'Domination' cemented Morbid Angel's legendary Death Metal status following on from the mighty 'Covenant'. The only albums to feature the classic line up of Trey Azagthoth, Pete Sandoval and David Vincent these four records are essential to every extreme metal fans collection!

Of course with the ultra limited 'Formulas Fatal To The Flesh' LP selling out in under 20 hours last year we advise you to make your order now to avoiding missing out on these stunning collectors editions.

Du hittar mer om det hela här.
Dessutom påminner detta mig om när jag var en snorunge.
Då jag inte vågade lyssna på såna arga band som Morbid Angel.
Då hade min kompis Robert den här tröjan:



Snacka om skitsnygg.
En sån man önskade att man vågade ha själv.
Men det gjorde inte jag.
Jag var mer mammas gosse, som hade huvet fullt av hockey.
Ja, och hårdrock också, men mer av den klassiska modellen.
Det har ju liksom ändrat sig...

Så, nu ska jag spela "Entangled In Chaos", Morbid Angels eminenta liveplatta, på skithög volym här på kontoret. Dags att försöka jaga bort nattens dimmor och vakna till liv.
Hej kaffe!

Tuff dag

En del dagar är tuffa.
Andra inte.
Ölen är en San Miguel.
Poolen en barnpool.
De slutna ögonen äkta.

Imorgon är det vardag igen. Då ska vi prata om Morbid Angel!

Veckans Tips: Trident "World Destruction"

Det är dags för en överkörning som Veckans Tips.

Ladda skivspelaren med Tridents debut "World Destruction" och hör på varför den är döpt till just det!

Fullständig överkörning av svärtad dödsmetall med influenser av exempelvis Morbid Angel utlovas på den här skivan, och har du hängt med på dne här bloggen så vet du att jag både recenserat skivan samt intervjuat basisten Alex Impaler för Werocks räkning.

Värt att nänma om du inte har hängt med på det är att detta är en debut av ett band som består av idel veteraner. Nämnde Alex Impaler huserar i vanliga fall tillsammans med sångaren Tobias sidegård i Necrophobic, och de har sällskap av Johan Norman (som bland annat har ett förflutet i Dissection) samt Jonas Blom (Grief Of Emerald) för att piska upp stämningen på den här given.

För piska stämningen gör de!

Öppningsspåret "Jaws Of Satan" är ett öppningsspår som heter duga (som också blev skivans första video), och de följs fint av "Nemesis" samt "Luciferian Call" och skivans kanske starkaste spår "Black Velvet Wings".

Totalt sett är detta dock en skiva som inte är tvärenkel att komma in i.

Den kräver lite av dig som lyssnare.

Och belönar de som är värdiga.

Din fundering bör alltså vara om du är värdig.

Är detta din typ av musik?

I så fall ska du kolla in skivan.

Du hittar bandets MySpace här, och du kan också tjuvlyssna på Spotify.

Up The Trident!

Veckans Tips: Syn:Drom "With Flesh Unbound"

Ja, kolla lite på skivomslaget och läs titeln på skivan. Sundsvalls Syn:drom spelar inte dansbandsmusik direkt...

Nä, "With Flesh Unbound" kanske har en inledning som kan luras lite, men efter dryga minuten slungas lyssnaren rakt ut i en härlig centrifug av teknisk dödsmetall!

Dubbla baskaggar, vansinnigt tajta gitarriff och både blastbeats och feta breakdowns är ständigt närvarande - men det som gör den här skivan till något extra är att det faktiskt finns variation i kaoset.

"The Marked One" är svängig och ett exempel på hur växelspelet mellan gitarristerna Roger Bergsten och David Karlsson lyfter helheten, medan "Obsolete Gods" bjuder på riktigt bra growl och text i kombination med ett frenetiskt sväng.

Och så fortsätter det... "In Utter Contempt" är tyngd med ett lite halvmeckigt skönt komp, "Trapped Beyond" bjuder på utmattande rens och "A New World Order" är teknisk briljans.

Totalt sett är det här en platta som jag gärna plockar fram när det är dags att rensa hörselgångarna lite. Gillar du band som Job For A Cowboy, Hate Eternal eller för all del Morbid Angel så är det bara att plocka fram plånboken och handla. Envisas du med att vilja tjuvlyssna innan så hittar du bandets MySpace här, eller så kollar du Spotify direkt.

Syn:drom "With Flesh Unbound" är kanske inte ett Veckans Tips för alla bloggens läsare, men gillar du den här typen av musik så är det bara att njuta!

Remasters: Morbid Angel "Altars Of Madness"

Dags för en högernäve i ansiktet.

Morbid Angels debutalster "Altars Of Madness" (finurligt döpt, man kan se vilken skiva i ordningen detta är med amerikanerna genom att kolla första bokstaven i titeln, A = 1:a plattan, B som i "Blessed Are The Sick" = 2;a plattan, osv... utom med undantag från udda "Abominations Of Desolation" kanske) är en av de där skivorna som verkligen format en hel genre.

Den amerikanske dödsmetallen föddes väl nästan med den här given!

Själv upptäckte jag inte bandet förrän senare, jag var helt enkelt lite för feg för den typen av extremmetall när plattan dök upp -89 (som för så många andra blev dock vägen in i denna underbara värld så småningom Slayer!)

Dessutom kan man ifrågasätta om det här är en "riktig" remasterskiva, det kanske snarare ska ses som en remix, eller återutgivning. Fast det känns mindre viktig egentligen.

Plattan håller ju än!

Med ett omslag som kan skrämma småbarn och låtar som "Immortal Rites", "Chapel Of Ghouls", "Lord Of All Fever And Plagues" och "Maze Of Torment" så har bandet skapat en riktig klassiker! Trey Azagtoth (coolaste namnet i metalvärlden?), David Vincent, Pete Sandoval och Richard Brunelle står bakom mästerverket, och på just den här återutgåvan får du dels extraspåret "Lord Of All Fevers And Plague", samt remixar av "Chapel Of Ghouls", "Maze Of Torment" och "Blasphemy".

Det räcker liksom bra så.

Mosh!

Tävling: vinn skivpaket

Just nu ligger 4 riktigt spretiga skivor på mitt skrivbord - och alla väntar på nya ägare. Det är en knippe plattor från Magnus Ö's donation, och vi pratar om följande utgåvor:

• Morbid Angel "Abominations of Desolation"
• Alice In Chains "SAP"
• Olle Ljungström "Tack"
• Weezer "S/t"

Så, hur gör man för att vinna då?

Enkelt. Du är först med att kommentera detta inlägg och svara rätt på följande fråga:

Imorgon är en speciell dag. Varför?

Recension At The Gates, Steelwing, Trident

Recensionerna på Werock är ute för den här månaden, och för Rebellängelns del så har det inneburit inte mindre än 6 stycken plattor.

Det är rätt många, och när jag dessutom vill skriva lite om dem här så har jag valt att dela informationen i två inlägg, helt enkelt!

At The Gates liveskiva från deras tillfälliga återförening förra sommaren är en skiva du måste ha, helt enkelt. Grymt bra, och riktigt roligt är det att jag fått chansen att göra en "dubbel-recension" på den här plattan tillsammans med Werock-kollegan Henrik. Det betyder att du hittar två åsikter på länken, och det är ju extra roligt att läsa. I stort sett idel ros, kan jag avslöja...

Steelwing är en lovande svensk debut, och det är musik som andas old school metal som växt upp ur myllan som förebilderna Iron Maiden och Judas Priest har skapat. Gillar du dessutom filmer som Mad Max så ska du kolla in!

Sist men inte minst, Trident. Här snackar vi old school blackened death, med förebilder som Morbid Angel, och med medlemmar från bland annat Necrophobic i sättningen. Bra, förstås, och är du en sådan som gillar förhandsinfo så kan jag avslöja att det kommer en intervju med bandet från undertecknads penna inom en överskådlig framtid.

Naturligtvis hittar du massor av intressanta recensioner från kollegorna också, bland annat skärskådas band som Khoma och Sabaton. Du hittar majrecensionerna här!

Rösta rött - rösta rätt?

Nu trodde du förstås att det här skulle vara ett politiskt inlägg.
Du trodde fel.
Orkar inte bry mig nämnvärt om sånt, och det jag bryr mig om håller jag från bloggen.
Däremot behöver jag hjälp i den pågående röstningen på Werock, den om vilket omslag som är snyggast. Och där vore det bra om du röstade rött - dvs Black Sabbaths "Sabbath Bloody Sabbath"!

Konkurrenterna är listettorna från övriga skribenter, vilket innefattar In Flames "Come Clarity", Dissection "Storm Of The Light's Bane", Entombed "Left Hand Path" Guns'N'Roses "Apetite For Destruction" och Morbid Angel "Covenant". Listorna som helhet är förresten riktigt kul läsning, och du hittar dem i samband med länken på respektive listetta.

Gör en insats - lägg din röst!