Recension: Agalloch "The Serpent & The Sphere"

För mig står Agalloch för amerikansk black metal där atmosfär är viktigare än ilska, där djup och sväng får styra över direkthet och hasttighet.
Många anser att bandets förra giv "Marrow Of The Spirit" från 2010 är bandets epos (och jag har till och med sett låten "Black Lake Nidstång" från den skivan omnämnas som amerikansk black metals största stund på jorden), men personligen håller jag skivan "Ashes Against The Grain" från 2006 högre. Det kan vara för att den känns mer lättillgänglig, eller helt enkelt för att det var min första kontakt med bandet, men frågan är nu om inte båda skivorna får maka på sig för årets "The Serpent & The Sphere"?
Jag tror faktiskt det.
Detta är en vacker skiva, totalt genomarbetad (från det genombrutna omslaget med den slingriga ormen och bildspråket inne i, till den musikaliska layouten och fördelningen samt lyrikens koncept med den inre resan som sångaren John Haughm beskriver genom att ömsom viska, skrika, sjunga och väsa) och det känns inte som en slump att det tagit bandet fyra år mellan sina senaste tre skivor.
Det märks snarare att det har krävts, och känns lite som motsatsen till fast food.
På "The Serpent & The Sphere" har man lagt ett antal starka låtar över skivan, och brutit upp det hela i block som avgränsas av instrumentala mellanspel.
Det gör att skivan inte är helt enkel att placera, och att det tar lite tid innan den sitter då det är relativt olika typer av infallsvinkel som gäller i de olika segmenten.
Inledande "Birth And Death Of The Pillars Of Creation" tar ganska lång tid innan den vecklar ut sig, och startar nästan smygande. Jag tycker personligen att den kanske inte riktigt kommer igång innan det är dags för första "pausen" genom gitarrplocket i "(serpents caput)".
Därefter rusar skivan mot enorma höjder i blocket som består av "The Astral Dialogue", "Dark Matter Gods" och "Celestial Effigy". Det är så vacker black metal som stundtals snuddar vid en ambient känsla, sådär så att när det är som bäst så ryms liksom inte känslostormen inombords.
Sån där som får mig att vilja stå med armarna utsträckta rakt uppåt och bara skrika rakt ut.
Efter "Cor Serpents (The Sphere)" så är det sedan dags att klinga av lite med sista segmentet, bestående av "Vales Beyond Creation" och helt instrumentala "Plateau Of The Ages" innan vi avslutar med punkten, mer gitarrplock i "8serpents cauda)".
En rejält seriös skiva som ändå, jämfört med bandets förra alster, är ganska lätt att komma in i - framförallt det fantastiska mittsegmentet.
"The Astral Dialogue", "Dark Matter Gods" och "Celestial Effigy".
Där har du vad som kanske är snyggaste trion i rad detta år, och fast det är så enkelt och tilltalande så är det så typiskt för musik med djup.
Man tröttnar inte.

Bandet består av Don Anderson (gitarr), John Haughm (sång, gitarr), Aesop Dekker (trummor) och Jason William Wallton (bas) och alla avbildas i enormt snygga foton mot guldrelief i den medföljande bookleten. Man gör också ett bra jobb på skivan, och det bestående intrycket är just att detta är så genomarbetat och så väl uttänkt att det är ett band som vet på pricken vad man vill och hur man vill framstå.
Bästa låten behöver du (om du orkat läsa så här långt) inte fundera över, kör den där trion bara, och betyget hamnar för min del på en 4:a.
Joakim på gymmet kommenterade det hela med att det "känns som musik man läser en bok till", och det är inte fel uttryckt. Baksidan av det är väl att det också sätter fingret på att precis hela skivan inte är lika intressant. Hade den hållit samma svindlande nivå som topparna så hade årets mest givna fullpoängare delats ut....

Agalloch "The Serpent & The Sphere" återfinns här på Spotify, så du också kan ge din åsikt. Ge det lite tid bara...

Agalloch "The Serpent & The Sphere" - 4

Semester!

Sista arbetsdagen för undertecknad (i alla fall officiellt, som det känns är det inte osannolikt att det kommer ringa, mejlas och plingas i telefonen ett tag framöver...)!
Det ska bli bra.
Planen är att umgås lite med släkten första tiden, sen ner till Tyskland en kort vända.
Det känns som om sommaren börjar nu, men egentligen har ju Midsommar redan varit och det har hänt en hel del.
Lite bilder kanske, för att sammanfatta sommaren so far?
Överst - Epic Armageddon I.P.A med sin underbara slogan överst: "The Answer To Everything". Jag tyckte det var en lämplig öppningsbild så här i samband med semesterstarten, även om jag ska försöka hålla i träningen den här sommaren.
I alla fall mer än tidigare somrar. Det får bli mindre än det varit under våren, det är verkligen ett halvår som gått i träningens tecken - ca 400 löpta km utomhus och runt 90 pass på gymmet. Måste vila lite i sommar då, och kanske är det öl som är svaret på allt?

Annars då.. blandade bilder från sommaren så här långt!

 

 

 

 

Från topp till botten... Grönanspelningar. Jag har inte lyckats gå på en enda, och frågan är om/när det blir av. Har lyckats träffa av mer eller mindre alla intressanta kvällar som dubbelbokning - men jag kan inte låta bli att skratta när jag ser att man ställer kungen, King Diamond, bredvid Takida.
Det tycker jag är humor!

Sedan - Katatonia och deras remake av senaste skivan "Dead End Kings".
Den är faktiskt inte så bra. Jag vill att den ska vara det, jag vill att "Dethroned And Uncrowned" ska vara helt magisk, men jag måste nu - efter ett otal lyssningar - erkänna att det blir lite trist istället. 
Oväntat.
Ungefär som det där med kattluckan på bilden.
Hur svårt ska det vara att montera en sådan, kan man tänka?
Det visade sig vara en jävla mardröm.
Sågade hålet, och sen...trodde jag att man skruvade fast de båda ramarna i dörren på vardera sida. Det gjorde man inte. Man skulle ha en skruv och en bult som klämde fast ramarna mot dörren- Går ju fint. Om det nu inte var så att en vanlig svensk dörr är för tjock, så att skruvarna som ska dra ihop allt inte var långa nog.
Upptäckte jag en lördagkväll klockan 7.
Med ett hål i dörren.
För att göra en lång historia kort: det blev en provisorisk lagning över natten, och en lång jakt på helt nya skruvar och bultar (ja - just det - kattluckans förborrade hål följde amerikansk standard med tum som mått istället för centimeter, så det var inte helt enkel...) och med två hela dagars arbete istället för en timmes jobb.
Jäkla grej.
Men nu sitter den där. För alltid!

Sista två bilderna där är lite sommarläsning som inte handlar om musik (måste ha omväxling mot detta), och en bild på svågerns True Blood-flaska som står i hans hylla.
Vi har inte smakat den. Det törs man inte. Kan vara bra att ha om det kommer en vampyr på besök, tänker vi.
Annars får man bjuda på något av detta...

 

 

  Snabbkaffe (dricker bara det på sommaren, typ), Nynäshamns Arketyp (en specialöl bryggd enligt gamla traditioner och som faktiskt är nästan odrickbar eftersom den inte smakar i närheten av öl utan mer som något som råkat jäsa i en gammal burk) och Sweden Rocks whisky "Holy Spirit" (som smakar misstänkt likt Speysides 10-åring).
Dryck som alla försvunnit ner under sommarens första tid, fram till nu.

Musikaliskt då?
Vad har egentligen avhandlats såhär långt?
För det första - jag har täppt lite av luckorna i bokstaven E!

Eyehategod (2 skivor, där senaste självbetitlade recenserats), Enslaved, Entombed och Eucharist. Framförallt Enslaved och Eucharist (hej Veckans Tips vad det lider - tack Johan för det!) imponerar stort.
Rival Sons nya, förstås, och de som nyligen recenserats (Misery Index, Crowbar och Vallenfyre) vet du - men ett riktigt bra tips på en skiva som snurrat flitigt är senaste Agalloch. Säregen och lite poppig episk amerikansk black metal.

Riktigt snyggt förpackad digipack, och jag gillar ju bandet sen tidigare ("Ashes Against The Grain" har bland annat varit Veckans Tips) - men i vissa moment på nya "The Serpent & The Sphere" når man så löjligt högt att det åstadkommer precis det där som bra episk black metal gör, då känslorna liksom inte ryms i kroppen och man bara kan luta huvudet bakåt och låta sig svepas med...

Sammanfattningsvis är det faktiskt nästan uteslutande ny musik som har avhandlats denna sommar. Än så länge. Det brukar ha en tendens att klinga av när jag blir lite ledig och när det ska vara semester. Då åker klassikerna fram...

Semester. Det är kanske egentligen det som är "svaret på allt"?  

Svarta Tankar - U.S.B.M.

...jag är väl som vanligt sent ute, men jag tänker nu att det är bättre att jag är sen än att missa det.
Svarta Tankar. Eller svartatankar.se, som drivs av Tony Ernst, får stor plats i de senaste numren av Close-Up Magazine och det med rätta.
Såhär ser programförklaringen ut:

Svarta tankar

Vi måste tala om black metal
Den här bloggen tar sitt avstamp i en enkel ansats: jag vill kunna skriva fritt, utan de bojor som redaktörsvinklar och teckenmängdskrav sätter på alla skribenter. Jag vill kunna skriva långt och personligt närhelst jag behagar. Det skulle kunna ha blivit en blogg om, säg, rap, Malmö FF eller Willy Kyrklund. Nu blev det en om black metal.
Jag tycker mycket om den attityd, estetik och rättframma ärlighet som omgärdar black metal. Men texterna här kommer lika mycket – om inte mer – att på ett mer allmängiltigt plan handla om de ämnen som black metal ofta uppehåller sig kring: mänsklig ondska, hat, illvilja, ångest och religionsförtryck.
De blir inte bara black metal, jag kommer då och då också att skriva om andra sorters extreme metal: death, doom, sludge, grind och folk. Det kommer inte att bli några ideliga uppdateringar på den här bloggen; publiceringstakten kommer att vara relativt låg. Dock kommer uppdateringarna att – när de väl kommer – vara långa och genomarbetade. Jag själv föredrar att se på den här bloggen som en nätbaserad black metal-tidskrift med fem sex nummers utgåva per år.
Essensen i Svarta tankar är denna: jag sätter samman en bland-cd utifrån ett tänkt tema, tillhandahåller nerladdningslänk för nämnda cd och publicerar till detta ett blogginlägg där samtliga låtar på cd:n behandlas i essäliknande texter. Det är alltså meningen att man ska lyssna och läsa samtidigt, lite som i de där kassettbokssagorna man hade när man var liten, you dig?
Det är några enkla steg som måste tas för att få full tillgång till och tillfredsställelse av den här bloggen. Först laddar man ner bland-cd:n på nerladdningslänken, sedan printar man ut cd-omslaget; då har man en färdig hemmabränd cd som man kan lyssna på i stereon eller i bilen eller vart man nu vill. Och som man dessutom kan spara, något beständigt att ta fram om nio månader, inte något som finns »i molnet«.
Därefter läser man texterna om respektive låt. Helst medan man lyssnar. Det här är ett kunskapsprojekt. Skulle kunna vara sponsrat av, typ, ABF. Är inte det, men skulle kunna vara.
Allra helst hade jag velat att man kunde tanka ner den här musiken och sen lyssna på den på vinyl eller kassett. Nu går inte det. Men jag vill bort från den könlösa streamingen hos Spotify, bort från det nomadiska kringflyttandet hos YouTube, bort från det torftigt identitetslösa hos iTunes. Då fick det bli hembrända cd:s med printade omslag istället.
Musiken som man laddar hem från den här bloggen och sen bränner på en cd för att lyssna på är avsedd som nån sorts form av smakprov. Det man gillar – och man gillar ju i princip allt – söker man upp och betalar för. Så går det till. Det finns mängder av bra ställen på nätet och ute i verkligheten att köpa black metal på.

 I samband med att Close-Up Magazine publicerade en tvådelad artikel om 13 USBM-låtar du måste höra innan du dör så fick jag på riktigt upp ögonen för denna fantastiska skribent, även om jag hade "Tony Ernst" på min "att kolla"-lista innan (den listan börjar för övrigt bli löjligt lång nu...).
Och tur är väl det, för att få ta del av texterna, initierat och nyanserat framlagda, är en ynnest.
Det får förstås ens egna ordkonst att framstå som en Volvo 240 i jämförelse med en smäcker Ferrari, men sådana petitesser både struntar och bjuder jag på eftersom det som sägs, skrivs, diskuteras behöver och förtjänar spridning.
Ja, jag har snott bilder från den siten för att ge de av er som inte har koll på sidan sen tidigare ett sug efter att besöka den, och ja, det finns en länk här till höger på den här bloggen (under "Mera Läsning", där jag förövrigt plockat ut en del som inte längre verkar vara aktuellt).
Man kan läsa en version av artikeln som publiceras i Close-Up på Svarta Tankar, de heter där "USBM I: Pepsiland" och "USBM II: Krollsprint", och jag rekommenderar verkligen att ni gör det.
Slå upp en redig kopp java först bara, för det är lååånga essäer som avhandlar varje låt.
U.S.B.M.?
United States Black Metal, alltså, och jag tänkte ta detta tillfälle i akt för att prata lite om det.
Eller rättare sagt, var jag befinner mig med det.
För märkligt nog är det inte helt logiskt, mitt ambivalenta (icke)förhållande till just det.

Jag gillar musik. Så mycket vet ni.
Jag gillar ny musik, jag kan fullständigt snöa in på en ny artist eller genre som jag förälskar mig, och inte sällan tar mitt intresse ett uttryck som nog endast kan beskrivas som på fel sida av den där tunna skiljelinjen mellan vad som är sunt och vad som är en aning för mycket.
Min bakgrund gör mig sprungen från en röd politisk mylla, där arbetaren och ord som "vi" och "gemenskap" väger tyngre än "jag" och "individualism". Bördig från Norra Västerbotten så har frikyrkliga värderingar varit en del av min uppväxt och kanske framförallt präglat lärarnas sett att förhålla sig till samhälle, historia och sexualkunskap. Med tiden har jag applicerat mitt egna lager av erfarenheter och åsikter, men det förändrar ju inte min bakgrund.
Det borde borga för att band som skärskådar förhållanden i Kentuckys gruvor ligger precis i skottlinjen för mitt intresse - men jag har aldrig hört Panopticon.
De är inte okända för mig, men jag har inte kommit mig för, skamligt nog.
Och ändå är jag stormförtjust över akter som Agalloch och Wolves In The Throne Room, som också förekommer i Ernsts sammanfattning. Ett band som Vattnet Viskar återfinns på min "att kolla in"-lista, men lik förbannat har just det bandnamnet legat och skvalpat (no phun intended) där en längre tid utan att jag verkar kunna ta tag i det.
Varför?
Beror det på att jag inte föll för Woe eller Krieg?
Eller är det för att jag egentligen inte kan så speciellt mycket om just den Amerikanska grenen av black metal?
Svårt att svara på, men framförallt en aning förvånande. I de fall jag hittar en grupp jag gillar (i detta fall är det väl mest Wolves In The Throne Room, antar jag) så brukar jag dels utforska mer i det aktuella bandets diskografi, samt leta efter besläktade akter.
Så hur kommer det sig att jag aldrig hört ett så etablerat namn som Nactmystium och låter intressanta akter som jag borde kolla upp vänta så länge?

Gissningsvis är det, precis som med mycket annat, en kombination av saker som leder till slutresultatet. 
Jag var rätt sen in i black metal över huvudtaget, och har inte utforskat den första och andra vågens nordiska akter klart.
Jag är också, i ärlighetens namn, ganska traditionsbunden när det kommer till musik. Allt för utflippat experimenterande eller okonventionella sätt att närma sig en låt får oftast (inte alltid) mig att tappa intresset innan jag kan bryta genom barriären och komma på andra sidan, den där man gillar det istället för att störas av det.
Och jag är helt ointresserad av USA som land. Jag har aldrig varit dit (det närmsta jag kommit är grannen norrut, Canada), och reser och utforskar hellre Europa.

Slutsatsen är att jag nog behöver en sugardaddy.
Någon som kan förse mig med de akter och låtar som sannolikt kommer att passa mig, och som hjälper mig "in i smeten" när det gäller U.S.B.M.
För det tror jag är värt det.
Ligger det fler sådana fantastiska akter som Wolves In The Throne Room så vill jag inte missa det.

Därför kommer jag att ladda hem, lyssna och läsa de samlingar som finns på Svarta Tankar, och det kommer att bli jul- och nyårshelgens projekt.
Hur vi förhåller oss till varandra, jag och U.S.B.M, får vi se på den glimrande andra sidan, när 2014 ligger nytt och oförstört framför oss...

EP: Ash And Coal "Agnostica"

Titta noggrant på omslaget till Linköpingsbandet Ash And Coal's EP "Agnostica".
Grått.
Disigt.
Nakna, svarta grenar mot en stålgrå himmel.
Det är en direkt visuell avbild av musiken som presenteras.
Grått snarare än svart.
Subtil depression som leder till hopplöshet snarare än rasande svärta.
Med relativt enkla medel - det är avskalat, stämningen byggs lika mycket av piano, harmonier och en övergiven gitarr som av melodin i sig - bygger man ett landskap som ger lyssnaren samma känsla som när man lyssnar till akter som Katatonia eller Agalloch. Dystra utsikter på ett sätt som får en att trivas.
"Agnostica" består av 6 spår (du hittar förresten bilder på den vinyl som landade i min brevlåda här), och det är faktiskt ett av de svagaste korten på skivan.
Den är för kort.
Inledande "Grim Reaper Sway" och "The Crying Game" känns nämligen mest som uppvärmning innan man släpper loss de starkaste korten.
Jag är mycket förtjust i framförallt "Of Mire And Filth" samt avslutande "Let The Warhorses Loose", men det går som sagt för fort att komma dit.
Ash And Coal består i huvudsak av de två kärnfigurerna Viktor Klint (sång, bas, gitarr) och Adrian Hörnqvist (trummor), men har för denna giv förstärkts med gitarristerna Magnus Pettersson och Joakim Kärling.
Man säger på hemsidan att huvudfokus för projektet och dess musik är det enkla riffet och känslan i magen, och det förmedlas bra till lyssnaren.

Du har plattan på såväl Spotify som med möjlighet att ladda ner den direkt från bandets hemsida. Gör det, speciellt om du gillar referenserna (eller, ja, de har ju faktiskt inte speciellt mycket med varandra att göra musikaliskt, men känslan...) samt om du vill ha lite lagomt dyster musik som sällskap nu när hösten faktiskt dragit in på allvar.

Metalbloggen fegar ju nästan alltid med EP's, och det är extremt sällan som de får en fullödig recension med sifferbetyg. Det ska inte heller Ash And Coal få (det är bara att släppa en fullängdare däremot, så är saken klar...), men ett enkelt konstaterande är istället på plats: detta är precis den typ av material som denna blogg gärna presenterar som Veckans Tips, framförallt när det drar ihop sig till kulna och mörka november.
Ta det som ett intyg om kvalitet, så gott som något!

NP: Ash and Coal "Agnostica"

 

...fick ett väldigt trevligt paket i postlådan häromdagen, från Linköpings Ash and Coal.
Vinyl, och med ett papper som innebär att man kan ladda hem skivan gratis i elektronisk form. 
Trefligt!
Jag har ju ingen vinylsvarv, så plattan läggs till högen som går vidare till Stones på Tune Of The Day, men jag har tagit hem plattan elektroniskt. Det hade jag kanske inte gjort om inte bandet skickat vinylen (risk att det hade drunknat i flödet av information), så det var ju bra.
6 låtar, musikaliskt är landskapet en kopia av framsidan.
Anslaget är ganska dystert, i moll.
Det påminner en del om hur det är att lyssna på så vitt skilda akter som Katatonia och Agalloch, även om musiken inte är speciellt lik egentligen. Men känslan är lik.

"Agnostica" är bäst från spår tre "Of Mire And Filth" och framåt, tycker jag, men som helhet är det en skiva som är mycket....höstig.
Ska försöka plita ihop en riktig recension vad det lider, men tills vidare tycker jag att du ska glida in på bandets hemsida (under music) och ladda ner skivan du med!

Veckans Tips: Agalloch "Ashes Against The Grain"

Ibland blir det fel, men ändå rätt.
Tom S hade tipsat om amerikanska Agalloch, ett band som lät finfint i mina öron. Så jag ville köpa skivan han pushat för.
Det var bara det att jag beställde fel platta.
Istället för "Marrow Of The Spirit" från 2010 så klickade jag hem "Ashes Against The Grain" från 2006, och det var kanske det bästa som kunde ha hänt.
"Ashes Against The Grain" är nämligen bra mycket bättre än sin efterföljare (som jag efteråt har införskaffat), och eftersom detta är musik som tar sin tid att veckla ut sig så ska vi inte göra som traditionellt när Veckans Tips presenteras. Vi ska inte vänta till i slutet med att ge Spotifylänken, utan den kommer här och nu.
Den kan du börja spela med en gång, tycker jag, och sen läsa vidare.
Det tar nämligen styvt fem minuter innan sången kommer in överhuvudtaget. Innan dess byggs stämningen upp med precis så där lagom abstrakta men sköna riff, och inledande "Limbs" är en god representant för den musik som serveras på bandets tredje skiva.
Det är en fom av black metal med kraftiga folkmusikinfluenser.
Det är lågmäld, malande och riffdriven musik som vecklar ut sig i tiominuterskolosser till låtar, och det är musik som är både introvert och extrovert på samma gång.
Vackra och smittande slingor.
Moll och melankoli.
John Haughm står för en sång som känns i bröstet, men det är ändå de fantastiska riffen som fångar undertecknad med denna skiva.
Det är riff som fångar vintern. Nyfallen snö, mörker. Precis så känns det.
Det finns till och med en låt som heter "Falling Snow", och en som heter "Fire Above, Ice Below".
Talande. Bäst är ändå "Not Unlike The Waves".
Och avslutande vansinnigt långa projektet "Our Fortress Is Burning" är så episk att den delats in i tre olika avsnitt, vardera mellan 5 och 7 minuter. Sån ambition ska förstås belönas, och är motsatsen till det Veckans Tips som sparkade igång säsongen 2012.
Agalloch. Ditt nya vinternöje?

Recension: Alcest "Les Voyages De L’Âme"

Franska duon Alcest är en ny bekantskap för undertecknad. Per spelade dem på Hårdrockskvällen, och det fastnade direkt.
Lyckligtvis visar det sig att det var dags för release av nya skivan "Les Voyages De L’Âme", vilket väl betyder "Själens Resa", ungefär.
Ett mycket passande namn i så fall, för detta är musik som är både introvert och extrovert på samma gång. Som upmanar till ett inre sökande och att långsamt upptäcka alla lager, men ändå är lättillgänglig och enkel att ta till sig.
Duons starke man och huvudaktör är Niege, som står för allt låtmaterial, all sång - både ren och skrik, även om utvecklingen för bandet, vad jag förstår, allt mer fjärmar sig från den senare varianten och numera mest består av ren och klar sång - och alla stränginstrument.
Till sin hjälp har han Winterhalter som hanterar trummandet.
Skivan presenterar 8 spår, där inledande "Autre Tempes" valts till förstasingel. Det kan lika gärna vara för att det är det enda spåret av hygglig längd ur det perspektivet (5:50 långt) som dessutom är finstämd, men det är inte den bästa låten på skivan.
Det är istället efterföljande "Lá Oú Naissent Les Couleurs Nouvelles", som med sitt riffande, delvis skrikande sång och gitarrdrivna sväng påminner mest om traditionell black metal på skivan. Det betyder inte att det är black metal, men att känslan som dessa 8:50 ger dig är lite av detsamma.
Det är vackert, och mörkt på samma gång.
Titelspåret är låt nummer tre, och det är så skört, så finstämt att håret kan resa sig på armarna om du spelar det vid rätt tillfälle. Ja, och om du har hår på armarna. Jag har det, så jag vet att det kan ske.
Överlag är också skivan mycket jämn, och hållbar. Den har, i stort sett, rullat konstant sen den landade i brevlådan hemma, och det fungerar väl till och med för övriga familjen.
Det ger mig vibbar av ett band som exempelvis Agalloch, men det är väsentligt enklare att ta till sig, och med en snällare och mjukare framtoning - stundtals är det knappt hårdrock utan ett mellanting till rock pop som presenteras.
Hela tiden är det dock bra.
Tre av spåren har engelska titlar ("Beings Of Light", "Havens" och "Summer's Glory"), och initialt trodde jag nog att de låtarna skulle bli mina favoriter - helt enkelt för att jag inte kan franska.
Det har de inte visat sig bli, trots att jag gillar dem också.
Istället är det tidigare nämnda "Lá Oú Naissent Les Couleurs Nouvelles" samt duon "Nous Sommes L'Emeraude" och "Faiseurs De Monde" som fäst sig hårdast hos undertecknad.

Skivåret 2012 börjar starkt, och med tanke på hur väl denna skia passar mitt sinne just nu är det inte omöjligt att vi redan nu fått en av kandidaterna till årsbästalistan. Så bra är den, och givetvis kommer detta för min del att innebära att jag letar mig bakåt i Alcests katalog!
Du hittar skivan på Spotify här och bandets hemsida här, och har du inte lyssnat på dem tidigare så tycker jag att du ska avsätta lite tid för din egna själs resa.
Betyget nedan känns klockrent just nu!

Alcest "Les Voyages De L’Âme" - 4

Soundtrack to the doubts

Tvekan råder, tyst det är i huset... tyyyyyst iiii huuuuuset.
Nä.
Inte alls, faktiskt. Tvärtom, skulle jag vilja säga - och, det finns väl inget bättre än att dela den typen av soundtrack?
Precis.
Du hittar en spellista på Spotify här.

Den innehåller mer eller mindre frekvent spelad musik just nu, som passar funderingarna.
Just nu rullar framförallt Alcest väldigt intensivt, så den plattan - med sitt sagolikt fina omslag nedan - har fått två låtar på spellistan. Ruggigt bra. Så och den efterföljande Illuminatus, med sitt... ja.. udda omslag. Annars kommer de sen som ett pärlband nedan... bra grejor!

Veckans Tips: Winterfylleth "The Mercian Sphere"

Veckans Tips är denna gång inget annat än en lite okönd pärla black metal med drag åt naturromantik. Det är en skiva för dig som gillar band som Wolves In The Throne Room och kanske Agalloch, där låtarna ges tid att breda ut sig över tid och känslor om så krävs - men det finns en skillnad.

Brittiska Winterfylleth har en god känsla för melodi och ett stundtals distinkt låtskrivande som gör plattan "The Mercian Sphere" till en sån där skiva som växer för varje lyssning.

Det är också en koloss till platta, och för egen del har det verkligen varit som jag noterade i recensionen för Werock - att försöka sätta i mig ett berg av oxfilé med en enda gång.

Gott, men inte helt enkelt att smälta.

Låtarna har rätt larviga titlar, och visst är det lätt gjort att man rynkar på näsan åt alster som "Awakens He, Bereft Of Kinsmen (The Wayfarer Pt II)" eller "The Honour Of Good Men On The Path To Eternal Glory", men bortse en stund från detta och låna det istället dina öron.

Öppna Spotify och starta busbra spåret "A Valley Thick With Oaks" så fattar du.

Det där gnager sig in i hjärnan efter ett tag, och jag kan starkt rekommendera Winterfylleth (ja, eller Vinterfylla som Stones kallar dem...) i hörlurar!

Bra. Och dåligt.

Onsdag idag.
Och det är verkligen både bra och dåligt just nu.
Efter att ha krigat med trafiksituationen i Stockholm som de senaste veckorna har varit rent av löjeväckande usel så har jag tagit mig till mitt s.k. jobb. Dagcentret där jag just nu tillbringar all min tid inlåst i en bur där vi försöker besvara en enormt stor upphandling.
Och idag är sista dagen. Idag ska det lämnas in.
Det är både bra (för då tar det ju liksom obönhörligen slut) och dåligt (för hur fasen ska jag hinna med allt som är kvar?).

Det som dessutom är extra spännande är att min dator har bestämt sig för att narras så här på morgonen. Startar om sig lite sådär efter egen vilja. Det är INTE bra.

i de korta stunderna av fungerande dator så hinner jag ändå med en del. Som att kolla lite i mejlen till exempel. Och där fick jag ett just ett besked om att Record heaven skickat iväg en beställning jag väntat på ett tag, med bland annat Kylesa och mera Agalloch. Det ÄR bra.

Onsdag.
Ömsom vin, ömsom urin.
Det blir nog inte roligare än så här på den här bloggen idag. Kila iväg till en bra site istället och kolla läget. Den här till exempel, så du kan hålla lite kolla på slutspurten av Elitserien. Eller den här, så du kan hitta något spännande inför helgen. Vi ses imorgon.
Om jag överlever.

Jo, förresten - en helt annan sak.
Nu har jag plåt till Sonisphere. Mastodon - ni skulle bara våga ställa in nu...

Dressman släpper kollektion med rock-legendarerna

Metalblogg.
Modeblogg.
Inte så stor skillnad va?

Hur som helst, jag fick ett mess från en kollega med lite försäkningar om att det nu är officiellt.
Dressman, min all-time hatklädkedja där jag faktiskt aldrig har spenderat en enda spänn hitills på grund av deras reklam, har lyckats med ett konststycke som även jag får buga för.
Att signa legendarerna Rolling Stones till ett samarbete.
Jävligt fräckt faktiskt.
Mer info på den här länken, men det verkar ju på allvar som om du faktiskt kommer kunna köpa en jävligt cool Stones-tisha i den kedjan snart. Flera kedjor har ju sen tidigare KISS, AC/DC, Motörhead och Iron Maiden, så den största frågan kanske är när man kan köpa en Behemothtröja på din lokala Brothersbutik?

Själv spenderar jag kvällen med att förälska mig i Agalloch, ett band jag plockade upp i det här inlägget. Givetvis beställde jag "fel" platta och fick istället hem den 4 år äldre "Ashes Against The Grain", men det spelar mindre roll. Jävlart vad vackert, avigt, bra.
Senare väntar en grym match på TV10. Baltimore Ravens vs Pittsburgh Steelers, NFL-fotboll at it's best. På det hela en bra lördag, alltså!