skip to main |
skip to sidebar
Okej, i november kommer den fjärde plattan med Bloodbath.
"Grand Morbid Funeral".
Och hemlighetsmakeriet kring nye vokalisten är stort.
Tisdag den 16/9 kommer det att avslöjas, exklusivt på Metal Hammer.
Jag har tidigare trott att det skulle vara Jörgen Sandström, och det kan det förstås fortfarande vara - men vill lansera ett helt annat namn.
Eftersom bloggen egentligen har flyttat till Heavy Metale, men detta är så spekulativt att det kan vara lämpligt att det står här. mindre officiellt om det blir storm (ja, för TÄNK OM det är rätt och någon blir sur...!).
Är ni med?
Bloodbaths nya sångare är.... Paul Kuhr. Just det. Novembers Doom-Paul Kuhr, aktuell med alldeles lysande "Bled White".
Det hela baserar sig på ett antal märkliga Facebook-kommentarer och att tanken väcktes av en vän. Sen den tanken väcktes så har den vuxit, och jag säger detta namn som en skräll.
På tisdag får vi veta.
Och i november får vi höra!
EDIT: ...och nu vet vi att det blev: Nick Holmes!
Idag går sista inlägget av fem i en svit gästspel på Tune Of The Day från undertecknad.
Det har var Rebel Angel Ramblings om musik som lämpar sig till Novembermörkret, och passande nog så kommer också morgondagen att betyda denna månads sista Veckans Tips med samma tema på den här bloggen.
Det är dessutom en riktig pärla kan jag utlova, en sån där skiva som borde vara med på listan över "kanske på Topplistan i år". Du får hänga på låset imorgon, Veckans Tips publiceras som vanligt 09:00 på Metalbloggen.
När det gäller musik som varit under lupp på Tune Of The Day så har jag, som vanligt, totalt struntat i att kolla om Stones haft låten tidigare, och ändå tvingats anpassa mig efter vad som faktiskt finns på YouTube.
Kan ju inte fasen tipsa om en låt som sen inte går att spela, liksom.
Nåväl, de som fått en plats i ljuset (om än tillfälligt) har varit..
...och det har, som vanligt, varit riktigt roligt. Det är kul att skriva på engelska som omväxling, även om det denna gång inte blivit lika långa texter som förra gången det begav sig. Nästa gång - om det blir en nästa gång - ska jag försöka ändra på det. Vi får se om det vill sig.
Hur som helst så tycker jag generellt att det är ganska skönt att komma förbi den här månaden. December innebär också att det, personligen, är dags att försöka summera året musikaliskt. Julafton är som vanligt deadline för årsbästalistan till Werock, och jag har gjort min första genomgång av skivhyllans nykomlingar.
Rålistan är på styva 70 skivor.
Det är... rätt många.
Givetvis konkurrerar inte alla på allvar om en plats bland Topp 20, men det är ändå en rätt kul och utmanande uppgift som ligger framför undertecknad när det ska smalnas av.
Dessutom är det inte färdigt än.
Nästa vecka kommer du att få recensioner av Red Fang, In Solitude och Necrophobic.
Skulle jag tro.
Vilket musikår 2013 visar sig vara!
The Gardnerz spelar en mix av döds och doom, och denna estetiskt vackra giv är bandets andra. Kanske är det egentligen inte en EP, promomaterialet talar om den som ett minialbum, men det känns som det är petitesser.
6 låtar får man, och nästan alla är rätt långa och svepande, inledande duopn "Don't Look Back" och "A Horrible Disease" klockar in på 7-8 minuter stycket så det är totalt sett inte läge att klaga på mäöngden musik man serveras.
"It All Fades" är på det hela en trevlig erfarenhet och bekantskap, tycker jag. Bandet arbetar mycket med kontraster i låtarna - det växlas mellan bisvärmsriff och gitarrplock, och mitt i alltihop får man en mycket spröd cover på Darkthrones "Transsylvanian Hunger" - allt med resultatet att det blir en omväxlande och varierad lyssning.
Okej, det är inte alltid helt perfekt. Det funkar i ä'rlighetens namn bätter på ett spår som "Melatonin" med sitt melankoliska drag än vad det gör med pratsången över gitarrplock på "A Horrible Disease", men det är ändå aldrig helt ute och cyklar.
Första spåret "Don't Look Back" är ett av de bättre på skivan, och avslutning är allra bäst. "Erasing Bad Specimen" är givens behållning, vill jag säga, och här träffar bandet helt rätt i sin mix av episk och rätt aggressiv döds och doomanstrukning som faktiskt påminner lite om Candlemass eller ett band som Novembers Doom!
Bandet i sig då?
Man gör en bra insats, tycker jag. Gitarrerna har rätt ljud och timing i leveransen på riffen (bra av Wilhelm Lindh), Francesco Martin (bas) och Vedran Benčić (trummor) ger bandet både driv och ryggrad, och jag får ge en eloge till Niclas Ankarbrandts growl. Hans rensång kanske inte kliar mig på bästa sätt alltid, men growlen sitter som en smäck.
Omslaget också, det bör nämnas.
Snyggt, episkt, signerat Daniel Johnsson. Bra!
Du hittar bandets hemsida här, ochkan lyssna via Spotify här.
Gör det, tycker jag. The Gardnerz är, trots sitt ganska dassiga namn, en trevlig bekantskap!
Okej, det är fredag, sommar - och vi rullar vidare med serien om vansinnigt långsökta kopplingar mellan olika skivtitlar och ölsorter.
Denna vecka: toppklass rakt igenom!
(eller, ja, kanske inte på hur namnet är kopplat, men i alla fall på kvalitén på öl samt skiva)
I ena ringhörnan, Sierra Nevada Pale Ale, en av de bästa som Systembolaget saluför.
I andra ringhörnan, Novembers Doom "the Pale Haunt Departure".
Pale Ale Departure, kan vi säga att det slutar som.
Ska vi börja med musiken till, denna gång?
Jag tycker faktiskt det.
Detta är nämligen en mycket bra skiva, en sån där som bara biter sig fast och varje gång man hör den så tänker man att "varför lyssnar jag inte på den här oftare...?".
Du hittar en mer djuplodande genomgång av plattan här, men vi kan väl i detta sammanhang ändå säga som såhär: detta är tung doom med growl, och med ett sådan sväng och en sådan känsla för melodi att det nästan är ett måste i din skivhylla.
Endast det bästa är gott nog som sällskap, och det ska vi ha.
Den knubbiga, lite söta flaskan med grön etikett är perfekt som kompis.
Det är - förstås - Sierra Nevada Brewing som står bakom den. Brygden är tappad på 5,6% och kommer från USA- Precis som Novembers Doom.
Kollar man Systembolagets smaknötter så sägs det att det är Fruktig, balanserad smak med inslag av aprikosmarmelad, honung, örter, ljust bröd och mandarin.
Det må vara hur det vill med det, jag ska inte ge mig in i en diskussion om sådan med folk som antagligen är experter. Istället säger jag att detta är en perfekt kompis att svalka sig med på sommaren, likväl som att den har tillräcklig sting och djup för att fungera en ruggig höstkväll.
En novemberkväll, kanske?
Hur som helst - Sierra Nevada Pale Ale och Novembers Doom "A Pale Haunt Departure" är en suverän kombination. Prova själv så ser du!
...ibland orkar jag inte med ny musik.
Ni vet, när det blir sådär att man gräver ner sig lite i en del äldre alster som är dyngbra. De där skivorna som man inte alltid lyssnar så ofta på, men som tar en med storm varenda gång.
Per lade upp den här videon på Facebook i helgen.
Krävdes inte mer...
Sen var jag tillbaka i den plattan. "The Pale Haunt Departure" med Novembers Doom har varit både Veckans Tips i begynnelsen av denna blogg, likväl som ett bonustips när jag ville pusha den igen.
Grym platta, och en riktig sån där som välter mig över ända varje gång.
Som undrar varför jag inte lyssnar på den oftare.
Så det har jag gjort sen helgen. Intensivt, typ 8-10 gånger. Jävligt bra!
Lite som den här skivan. Världens bästa liveskiva.
Fantastiskt löpsällskap.
Gåshud varenda gång man hör riffet som öppnar "Raining Blood", eller publikjublet som mottager "South Of Heaven", eller grisskriket som inleder "War Ensemble"... Detta är Slayer på toppen av sin förmåga, helt enkelt.
Lite som "The Blackening" med Machine Head, tycker jag.
Jo, jag vet att jag funderat på att göra en Tvekamp mellan "Unto The Locust" och "The Blackening", men visst känns det som om den svarta skivan är snäppet bättre, nu med lite tidsperspektiv på båda?
Och, på tal om bra löparsällskap och att stå på toppen av sin förmåga...?
At The Gates. "Slaughter Of The Soul". GO!
Man undrar ju nu bara, vad händer i The Haunted-lägret efter Dolvings avhopp?
Blir det en ny vända med At The Gates, eller hittar man en annan lösning på det hela...? Det återstår förstås att se, men jag skulle i alla fall inte bli helt förvånad om Björlers startar upp At The Gates som ett riktigt band igen.
Sista plattan är ganska ny ändå, och det är inte en skiva som lämpar sig speciellt bra som löparkamrat. Opeth "Heritage"!
Detta är en skiva som jag har ett ganska ljummet förhållande till (ja, i alla fall i jämförelse med resten av bandets katalog), och det är inte bara jag som stod frågande till resultatet av Åkerfeldt och hans mannars utforskande på denna skiva. Kolla in 3 Röster om den, till exempel (eller för den delen min besvikelse efter spelningen på efterföljande turnén) . men: en ny tanke har börjat spira i mig. Inte en som förändrar grundinställningen til skivan, men efter att ha diskuterat Paradise Lost "Tragic Idol" med JonteRoyal så har en fundering över skivans rättfärdigande i den totala katalogen växt till sig. Det har inneburit en hel del speltid för plattan, och jag återkommer till de tankarna vad det lider, i ett eget inlägg.
Until then!
Bonustipsen fortsätter, och denna gång ska vi kolla på en sån där fantastisk skiva som jag nu ångrar att jag brände av så tidigt i serien Veckans Tips, innan bloggen fick lite fler läsare samt jag själv hittade min rytm i skrivandet.Novembers Doom, passande nog i denna månad, och plattan "Pale Haunt Departure".Det ursprungliga tipset var som alla andra tips i början mycket knapphändigt beskrivna (men, å andra sidan, man kan ju också låta musiken tala istället för att gödsla med text...), men detta är verkligen en skiva som tål att skärskådas.Bandets brutala cross-over mellan doom och döds är ganska säregen, men träffar lyssnaren rakt i solar plexus. Inledningen med titelspåret är som att bli överkörd av en ångvält, och man vill egentligen bara vråla med. "Life escapes this shell of mine!", för bövelen.Riktigt passande i denna månad, och en sån där guldklimp som du som inte haft koll på innan kommer att få mycket glädje av.Skivan i sig finns inte på Spotify, men väl lite andra av bandets alster.Kollar man denna länk så hittar man i "relaterade artister" namn som Rotting Christ, Demonaz och October Tide. En del av det håller jag inte alls med om, men.. .tja.. visst, jag tror nog att gillar man till exempel Rotting Christ - eller för den delen Moonspells senaste giv - så kan nog detta falla på läppen också.Fast mest tycker jag att det är eget.Det låter för min del inte som något annat.Lyssna på "Autumn Reflection" till exempel, och inse att det ju.. faktiskt... är en ballad. Fast ändå inte. Eller häng med på svänget i "Dark World Burden".Som sagt... riktigt jäkla bra, och ett Veckans Tips från bloggens barndom värt att lyfta igen ifall du nu hade missat det första gången!
Den första skivan i den dystra månaden november är en platta med passande namn. Novembers Doom gör musik som låter precis som du kan tänka dig när du läser namnet & kollar in konvolutet, och på albumet "Pale Haunt Departure" har man träffat helt rätt hela vägen. Från inledande titelspåret till avslutande "Collapse of the Falling Throe" så får du tung, hård, dyster doommetal med fantastiska melodier och grym sång som pendlar med clean voice och lite growl.Titlarna på plattans låtar säger egentligen det mesta, och det är klart som korvspad att ex en ballad med namnet "Autumn Reflection" gör sig helt perfekt till vår svenska novembermånad. Förutom de nämnda spåren får du höjdare så som "Swallowed by the Moon", "Dark World Burden" och "The Dead Leaf Echo".Novembers Doom är från Staterna, och kanske lite av en hemlighet i metalvärlden. De släppte nytt material i somras, och gillar du tung, hård metal/doommetal så ska du absolut kolla in det här gänget. Deras officiella sida heter http://www.novembersdoom.com/ och naturligtvis finns de också på MySpace så du kan lyssna in dig lite.Då heter adressen http://www.myspace.com/novembersdoom.Veckans Tips, Novembers Doom "Pale Haunt Departure" inleder även bloggens novembermånad. Kolla genast upp!
Inlägg
