Visar inlägg med etikett Scorpion Child. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Scorpion Child. Visa alla inlägg
fredag 5 augusti 2016
Sjukt mycket recensioner! SCORPION CHILD, RIVAL SONS, RED HOT CHILI PEPPERS, GOJIRA, KATATONIA....
Ja, jäklar!
Det var ett tag sen jag uppdaterade den här bloggen om recensioner som skrivits på Werock och HeavyMetale. Kan vara dags nu, alltså. För det har blivit en del...
Säkert har jag missat en del, men de här kommer jag ihåg i alla fall.
På Werock hittar du följande alster:
VOLBEAT "Seal The Deal & Let's Boogie"
THE WRETCHED END "In These Woods, From These Mountains"
SUNSTORM "Edge Of Tomorrow"
RED HOT CHILI PEPPERS "The Getaway"
KATATONIA "The Fall Of Hearts"
GRAND MAGUS "Sword Songs"
En bra sudd med plattor totalt sett, så aktiv har jag ju inte varit på Werock på minst ett år känns det som. Alla direktlänkar som vanligt på respektive skivtitel! Och på Heavy Metalet hittar du:
VEKTOR "Terminal Redux"
KVELERTAK "Nattesferd"
RIVAL SONS "Hollow Bones"
SCORPION CHILD "Acid Roulette"
GOJIRA "Magma"
DEATH ANGEL "The Evil Divide"
Vilken bästa plattan och högsta betyget av alla är?
KATATONIA. 9/10. Magisk platta det...
Etiketter:
Death Angel,
Gojira,
Grand Magus,
Katatonia,
Kvelertak,
recension,
Red Hot Chili Peppers,
Rival Sons,
Scorpion Child,
Sunstorm,
The Wretched End,
Vektor,
Volbeat
fredag 13 juni 2014
Veckans Tips: SpiralArms "Freedom"
Ibland är det märkligt hur en del tips kommer för en. Det verkar gå en våg av amerikansk ny rock/hårdrock där antalet pärlor man kan gräva upp ser ut att vara många (Crobot, Carousel är bara två exempel), och i detta fall var det ett av dessa som ledde mig till SpiralArms (ja, det ska skrivas så, hopskrivet).
Scorpion Child lirade i Västerås, och i pressreleasen som gick ut så stod det en rad eller två om att man hade med sig detta band som förband.
Här får man ändå tacka en tjänst som Spotify, för enkelheten i att provlyssna på en platta man är nyfiken.
För min del gick skivan ett varv, sen la jag en beställning.
Fysiska exemplar regerar, trots Spotify.
Nå.
Detta är en riktigt bra skiva.
Den innehåller allt från ganska pang-på-rödbetan-svängig hårdrock som öppningsspåret "Dropping Like Flies" till fantastiskt skönt häng som ger Eagles-vibbar i "Exit 65".
Dessutom är bandet stundtals blytungt, och påminner i sådana stunder om en akt som Soundgarden. Lyss till "Blackmoon Morning", "Drugs & Alcohol" eller "Dealer" så förstår du nog vad jag menar. Eller den andra delen (efter finplocket) i den avslutande och episka titellåten "Freedom".
Riktigt bra.
Bandet består av sex snubbar med långt hår och utsvängda jeans, och man presenterar sig på traditionellt sätt.
Tim Narducce hanterar "voxals, lead & rythm guitar", Brad Barth hanterar "keyboards", Cornbread (!) spelar "bass", Craig Locicero spelar "lead & rythm guitar", Ron Redeen "drums" och Anthony Traslavina "ryhm guitar".
Korrekt noterat, det är tre gitarrister, och kanske är det därifrån tyngden kommer. När hela bandet kastar sig in groovet och fläskar på så känns varenda en av de där strängarna...Skivan har förstås varit hyperaktuell i samband med mitt hemliga projekt.
Denna text skrivs i början av december 2013, och som läget är i skrivande stund så letar eder Rebellängel efter den sista åttonde pusselbiten.
Det är låtarna "Blackmoon Morning", "Exit 65" och "Drugs & Alcohol" som skulle kunna vara den. Tror inte att "Freedom" är det, eftersom jag bestämt mig för att avsluta min hårdrockskvällsskiva med ett annat spår, och jag anser att "Freedom" verkligen passar bäst som avrundning.
Hur det gick vet vi ju, när du läser det här.
Oavsett kan man konstatera en sak: SpiralArms "Freedom" är en svettigt bra platta, och du bör kolla den omedelbart om du inte redan har koll på dem!
Scorpion Child lirade i Västerås, och i pressreleasen som gick ut så stod det en rad eller två om att man hade med sig detta band som förband.
Här får man ändå tacka en tjänst som Spotify, för enkelheten i att provlyssna på en platta man är nyfiken.
För min del gick skivan ett varv, sen la jag en beställning.
Fysiska exemplar regerar, trots Spotify.
Nå.
Detta är en riktigt bra skiva.
Den innehåller allt från ganska pang-på-rödbetan-svängig hårdrock som öppningsspåret "Dropping Like Flies" till fantastiskt skönt häng som ger Eagles-vibbar i "Exit 65".
Dessutom är bandet stundtals blytungt, och påminner i sådana stunder om en akt som Soundgarden. Lyss till "Blackmoon Morning", "Drugs & Alcohol" eller "Dealer" så förstår du nog vad jag menar. Eller den andra delen (efter finplocket) i den avslutande och episka titellåten "Freedom".
Riktigt bra.
Bandet består av sex snubbar med långt hår och utsvängda jeans, och man presenterar sig på traditionellt sätt.
Tim Narducce hanterar "voxals, lead & rythm guitar", Brad Barth hanterar "keyboards", Cornbread (!) spelar "bass", Craig Locicero spelar "lead & rythm guitar", Ron Redeen "drums" och Anthony Traslavina "ryhm guitar".
Korrekt noterat, det är tre gitarrister, och kanske är det därifrån tyngden kommer. När hela bandet kastar sig in groovet och fläskar på så känns varenda en av de där strängarna...Skivan har förstås varit hyperaktuell i samband med mitt hemliga projekt.
Denna text skrivs i början av december 2013, och som läget är i skrivande stund så letar eder Rebellängel efter den sista åttonde pusselbiten.
Det är låtarna "Blackmoon Morning", "Exit 65" och "Drugs & Alcohol" som skulle kunna vara den. Tror inte att "Freedom" är det, eftersom jag bestämt mig för att avsluta min hårdrockskvällsskiva med ett annat spår, och jag anser att "Freedom" verkligen passar bäst som avrundning.
Hur det gick vet vi ju, när du läser det här.
Oavsett kan man konstatera en sak: SpiralArms "Freedom" är en svettigt bra platta, och du bör kolla den omedelbart om du inte redan har koll på dem!
Etiketter:
Carousel,
Crobot,
Scorpion Child,
Soundgarden,
SpiralArms,
Veckans Tips
fredag 9 maj 2014
Veckans Tips: Carousel "Jeweler's Daughter"
2013 års bästa rock'n'roll-platta.
I skrivande stund (och det är i mitten av oktober, inte samma som läsande stund som alltså - om saker går som planerat - är i mitten av maj) är Carousel "Jewelers Daughter" en intensivt spelad skiva, och jag är helt bombsäker på att den representeras/representerades på Hårdrockskväll 2014.
Jag upptäckte bandet eftersom de medverkade på en sån där gratisskiva som medföljer en tidning, i detta fall ett specialnummer av Classic Rock som fokuserade på amerikanska rock'n'roll-band. Dragplåstren var akter som Scorpion Child, Vista Chino, Clutch med flera. Först på skivan låg dock titelspåret från detta bands debut, och det var verkligen inte mycket att fundera på efter att ha hört låten.
Bara att beställa hem plattan, omedelbart - och se på fasen.
Det här visar sig vara en sån där bekantskap där precis alla låtar är riktigt bra och fyller ett syfte!
Allra bäst - och de jag väljer på som representanter inför Hårdrockskvällen när detta skrivs - är just titelspåret (som inleder också själva plattan) samt "Long Time", "Light Of Day" och avslutande "Penance", men som sagt...hela skivan är bra.
Faktiskt så bra att jag tycker det är den bästa rock'n'roll-given under 2013.
Det är precis lagom polerat för att ge en skön ljudbiold med bra sväng, men ändå så pass ruffigt att det inte känns för snällt.
Hela ljudbilden liknar bandfotot som finns på insidan av min TeePee Records digipack, lagom ruffigt men inte för stökigt.
Bandet är från Pittsburgh, och vill man veta en del mer om dem och plattan ("de" är i detta fall Chris "Twiz" Tritschler på gitarr, Dave Wheeler på gitarr/sång, Jim Wilson på bas och Jake Leger på trummor) så rekommenderas denna artikel/intervju från Pittsburg Post-Gazette.
Jag tror ändå att det är just det inledande titelspåret som en gång fångade mig som är det första du ska lyssna på. Drivet i den låten är inte att leka med...!
Carousel "Jewelers Daughter" på Spotify, så du kan fastna för bandet du med.
Du vill ju inte missa vad som var förra årets bästa rock-platta!
I skrivande stund (och det är i mitten av oktober, inte samma som läsande stund som alltså - om saker går som planerat - är i mitten av maj) är Carousel "Jewelers Daughter" en intensivt spelad skiva, och jag är helt bombsäker på att den representeras/representerades på Hårdrockskväll 2014.
Jag upptäckte bandet eftersom de medverkade på en sån där gratisskiva som medföljer en tidning, i detta fall ett specialnummer av Classic Rock som fokuserade på amerikanska rock'n'roll-band. Dragplåstren var akter som Scorpion Child, Vista Chino, Clutch med flera. Först på skivan låg dock titelspåret från detta bands debut, och det var verkligen inte mycket att fundera på efter att ha hört låten.
Bara att beställa hem plattan, omedelbart - och se på fasen.
Det här visar sig vara en sån där bekantskap där precis alla låtar är riktigt bra och fyller ett syfte!
Allra bäst - och de jag väljer på som representanter inför Hårdrockskvällen när detta skrivs - är just titelspåret (som inleder också själva plattan) samt "Long Time", "Light Of Day" och avslutande "Penance", men som sagt...hela skivan är bra.
Faktiskt så bra att jag tycker det är den bästa rock'n'roll-given under 2013.
Det är precis lagom polerat för att ge en skön ljudbiold med bra sväng, men ändå så pass ruffigt att det inte känns för snällt.
Hela ljudbilden liknar bandfotot som finns på insidan av min TeePee Records digipack, lagom ruffigt men inte för stökigt.
Bandet är från Pittsburgh, och vill man veta en del mer om dem och plattan ("de" är i detta fall Chris "Twiz" Tritschler på gitarr, Dave Wheeler på gitarr/sång, Jim Wilson på bas och Jake Leger på trummor) så rekommenderas denna artikel/intervju från Pittsburg Post-Gazette.
Jag tror ändå att det är just det inledande titelspåret som en gång fångade mig som är det första du ska lyssna på. Drivet i den låten är inte att leka med...!
Carousel "Jewelers Daughter" på Spotify, så du kan fastna för bandet du med.
Du vill ju inte missa vad som var förra årets bästa rock-platta!
Etiketter:
Carousel,
Clutch,
Scorpion Child,
Veckans Tips,
Vista Chino
tisdag 5 november 2013
Hårdrockskväll 2014 - Nytt blod
...det är nu 2 månader kvar till Hårdrockskväll 2014.
Samma glada och aningen överförfriskade gäng som du ser på idolbilden ovan kommer då att samlas (och denna gång är det nästan hos grannen för mig sett, krypavstånd!) för att spela musik med distortion som gemensam nämnare.
För att fira det ska jag avslöja hur min skiva med 8 valfria låtar skulle se ut om jag hade temat "Nytt Blod".
Idel debutskivor - och naturligtvis betyder detta att ingen av nedanstående låtar kommer att föräras en plats på den skiva som jag egentligen spelar när det väl är dags, Trettondagsafton. Hemlighetsmakeriet fortgår ju alltjämt.
Så, okej, då kör vi. Länkar till recensioner på respektive gruppnamn...
----------------------------------------------------------------------------------------
Låt 1 - Anciients "Raise The Sun"
Ska man börja kvällen på ett bra sätt så är väl inledningen på en av årets bästa skivor alldeles utmärkt? Detta är en debut som heter duga, och jag har detta år sett det lite som mitt uppdrag att sprida ordet om just Anciients. Alltså - "Raise The Sun", där riffet sparkar igång själva låten, är ett givet val som inledning i detta sammanhang.
----------------------------------------------------------------------------------------
Låt 2 - Scorpion Child "Polygon Of Eyes"
...finns förstås ingen anledning att vila på hanen, utan vi brakar på med lite högkvalitativ rock'n'roll från andra sidan pölen. Scorpion Child har med debuten imponerat på mig, och vi hämtar därifrån singelspåret "Polygon Of Eyes".
En bra uppföljare från den lite meckigare och hårdare starten.
------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 3 - Necrowretch "Purifying Torment"
Jävla ungar.
3 snorvalpar från Frankrike bildar bandet Necrowretch och lirar i stort sett brallorna av den etablerade svärtade dödsscenen. Driven och svängig platta med bra attityd, och även om man väl kanske skulle kunna ta i stort sett vilken låt som helst så har jag fastnat lite extra för "Purifyin Torment".
---------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 4 - Vidunder "Summoning The Not Living"
...ibland kan man undra hur många bra svenska grupper inom genren "hårdrock med influenser från 70-talet" som egentligen kan komma fram. Finns det en gräns?
Vidunder har med sin självbetitlade debut hur som helst tagit en plats bland dessa band, och därifrån hämtar vi öppningslåten "Summoning The Not Living".
Bra ljud, bra riff, bra sång, bra låt!
----------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 5 - Witherscape "Astrid Falls"
Debutant och debutant.
Dan Swanö är ju ingen duvunge direkt, men projektet Witherscape - där han har med sig Ragnar Widerberg - är i alla fall nytt och får räknas in i debutantskaran i detta sammanhang.
Progressivt, med både growl och rensång, och vi hämtar in skivans andra spår "Astrid Falls" för att representera plattan "The Inheritance"!
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 6 - The Winery Dogs "Elevate"
Fler gamlingar som debuterar - The Winery Dogs!
Rutinerade herrar som levererar rak men ändå svängig hård rock.
Det är måhända inte skivan som du tar med dig till graven, men det är avslappnat, snyggt producerat och bra. Jag väljer just nu låten som öppnar skivan, "Elevate", kanske inte så mycket för att den är bäst på plattan utan snarare för att den är av sorten som sätter sig direkt.
Man behöver inte ha hört den innan, liksom, och det passar sig ju bra en sån här kväll när musiken förmodligen är lite ny för de flesta.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 7 - Black Trip "No Tomorrow"
Mer rutinerade herrar som debuterar, svenskt denna gång.
Black Trip (med bland annat Peter Stjärnvind i sättningen) lirar okomplicerad heavy metal. Det luktar lite gamla Iron Maiden, Saxon, Scorpions, och det tilltalar hjärtat snarare än hjärnan.
Som näst sista låt en sådan blöt kväll passar dte förstås perfekt, och jag väljer sköna "No Tomorrow" som representant för skivan.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 8 - Colossus "Kingdoms"
Sist men verkligen inte minst är svenska trion Colossus, där jag väljer "Kingdoms" från fullängdsdebuten "Wake". Det är lite meckigt, halvsludge-doom-rockigt, och både enkelt att ta till sig samtidigt som det finns djup och egensinne i skivan.
Det är en av de intressantare debuterna som jag har sprungit på under en längre tid, och ska man ha tema "nytt blod" på en Hårdrockskväll så känns den helt given.
Jag har också sparat den till slutet, så att lite av det bästa kommer sist...
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
...ganska enkelt att konstatera: det har varit ett bra debutantår, eller hur?
Nästan lite synd att mitt tema inte kommer vara just det, för ovanstående radda låtar hade absolut varit fina att spela.
Tur det som kommer att spelas också är bra.
Bara två månader kvar nu...
Samma glada och aningen överförfriskade gäng som du ser på idolbilden ovan kommer då att samlas (och denna gång är det nästan hos grannen för mig sett, krypavstånd!) för att spela musik med distortion som gemensam nämnare.
För att fira det ska jag avslöja hur min skiva med 8 valfria låtar skulle se ut om jag hade temat "Nytt Blod".
Idel debutskivor - och naturligtvis betyder detta att ingen av nedanstående låtar kommer att föräras en plats på den skiva som jag egentligen spelar när det väl är dags, Trettondagsafton. Hemlighetsmakeriet fortgår ju alltjämt.
Så, okej, då kör vi. Länkar till recensioner på respektive gruppnamn...
----------------------------------------------------------------------------------------
Låt 1 - Anciients "Raise The Sun"
Ska man börja kvällen på ett bra sätt så är väl inledningen på en av årets bästa skivor alldeles utmärkt? Detta är en debut som heter duga, och jag har detta år sett det lite som mitt uppdrag att sprida ordet om just Anciients. Alltså - "Raise The Sun", där riffet sparkar igång själva låten, är ett givet val som inledning i detta sammanhang.
----------------------------------------------------------------------------------------
Låt 2 - Scorpion Child "Polygon Of Eyes"
...finns förstås ingen anledning att vila på hanen, utan vi brakar på med lite högkvalitativ rock'n'roll från andra sidan pölen. Scorpion Child har med debuten imponerat på mig, och vi hämtar därifrån singelspåret "Polygon Of Eyes".
En bra uppföljare från den lite meckigare och hårdare starten.
------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 3 - Necrowretch "Purifying Torment"
Jävla ungar.
3 snorvalpar från Frankrike bildar bandet Necrowretch och lirar i stort sett brallorna av den etablerade svärtade dödsscenen. Driven och svängig platta med bra attityd, och även om man väl kanske skulle kunna ta i stort sett vilken låt som helst så har jag fastnat lite extra för "Purifyin Torment".
---------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 4 - Vidunder "Summoning The Not Living"
...ibland kan man undra hur många bra svenska grupper inom genren "hårdrock med influenser från 70-talet" som egentligen kan komma fram. Finns det en gräns?
Vidunder har med sin självbetitlade debut hur som helst tagit en plats bland dessa band, och därifrån hämtar vi öppningslåten "Summoning The Not Living".
Bra ljud, bra riff, bra sång, bra låt!
----------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 5 - Witherscape "Astrid Falls"
Debutant och debutant.
Dan Swanö är ju ingen duvunge direkt, men projektet Witherscape - där han har med sig Ragnar Widerberg - är i alla fall nytt och får räknas in i debutantskaran i detta sammanhang.
Progressivt, med både growl och rensång, och vi hämtar in skivans andra spår "Astrid Falls" för att representera plattan "The Inheritance"!
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 6 - The Winery Dogs "Elevate"
Fler gamlingar som debuterar - The Winery Dogs!
Rutinerade herrar som levererar rak men ändå svängig hård rock.
Det är måhända inte skivan som du tar med dig till graven, men det är avslappnat, snyggt producerat och bra. Jag väljer just nu låten som öppnar skivan, "Elevate", kanske inte så mycket för att den är bäst på plattan utan snarare för att den är av sorten som sätter sig direkt.
Man behöver inte ha hört den innan, liksom, och det passar sig ju bra en sån här kväll när musiken förmodligen är lite ny för de flesta.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 7 - Black Trip "No Tomorrow"
Mer rutinerade herrar som debuterar, svenskt denna gång.
Black Trip (med bland annat Peter Stjärnvind i sättningen) lirar okomplicerad heavy metal. Det luktar lite gamla Iron Maiden, Saxon, Scorpions, och det tilltalar hjärtat snarare än hjärnan.
Som näst sista låt en sådan blöt kväll passar dte förstås perfekt, och jag väljer sköna "No Tomorrow" som representant för skivan.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 8 - Colossus "Kingdoms"
Sist men verkligen inte minst är svenska trion Colossus, där jag väljer "Kingdoms" från fullängdsdebuten "Wake". Det är lite meckigt, halvsludge-doom-rockigt, och både enkelt att ta till sig samtidigt som det finns djup och egensinne i skivan.
Det är en av de intressantare debuterna som jag har sprungit på under en längre tid, och ska man ha tema "nytt blod" på en Hårdrockskväll så känns den helt given.
Jag har också sparat den till slutet, så att lite av det bästa kommer sist...
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
...ganska enkelt att konstatera: det har varit ett bra debutantår, eller hur?
Nästan lite synd att mitt tema inte kommer vara just det, för ovanstående radda låtar hade absolut varit fina att spela.
Tur det som kommer att spelas också är bra.
Bara två månader kvar nu...
Etiketter:
Anciients,
Black Trip,
Colossus,
Hårdrockskväll 2014,
Iron Maiden,
Necrowretch,
Saxon,
Scorpion Child,
Scorpions,
The Winery Dogs,
Vidunder,
Witherscape
torsdag 11 juli 2013
Recension: Scorpion Child "S/t"
Känslan sådär i början av kontakten med jänkarna Scorpion Child ger mig vibbar om hur det var att lära känna Rival Sons.
Omedelbar förälskelse.
I detta fall så är debutskivan av Scorpions Child inte riktigt lika hållbar, och efter ett par intensiva dagar så tenderar den där förälskelsen till att vara mindre blossande och lägga sig en aning.
Ändå fortsätter man förstås gilla skivan.
Musiken som bandet står för är klassisk hårdrock med 70-talsinfluenser, där frontmannen Aryn Jonathan Blacks röst står i förgrunden för att skapa stämning. Givetvis innebär den typen av musik också att svänget är viktigt, och där blir resten av bandet - Chris Cowart och Thomas "The Mole" Frank på gitarr, Shaun Avants på bas och Shawn Alvear på trummor - en viktig pusselbit.Den andra, och kanske största pusselbiten, är förstås själva låtmaterialet.
Och det är bra.
För att vara debutskiva till och med riktigt bra.
Inledande "King's Highway" är fin, andraspåret och tillika singeln "Polygon Of Eyes" en fantastisk dänga vars refräng är närapå omöjlig att värja sig mot och resten av "A-sidan" en fortsatt fin upplevelse med spår som "Salvation Slave" och "Liquor".
Men det som håller bäst för flera varv i spelaren är det som väl får kallas "B-sidan".
Andra halvan av plattan.
Där ges pärlor som "Antioch", "In The Arms Of Ecstacy", "Paradigm" och "Red Blood (The River Flows)" (extraspåret på min digipack heter "Keep Goin'" och är rät bra det med, men det får stå utanför den ursprungliga andrasidan på plattan i detta resonemang), och det är en fin blandning av sväng, rock, ruff och känsla.
Det känns genomtänkt, påkostat och ändå äkta, och även om jag egentligen fortfarande gillar just hitsingeln "Polygon Of Eyes" bäst - det är trots allt plattans starkaste spår - så är variationen och just den omnämnda hållbarheten på slutet av skivan lite högre än början av plattan.
Sprinterlopp jämfört med maraton, typ.
Det ena exploderar direkt och sätter sig, medan det andra vinner i längden.
En rätt bra kombination, alltså, och det ska bli väldigt spännande att se var bandet tar vägen med den här starten på karriären.
Dessutom ska jag förutspå att nästa grej i andan Rival Sons och just Scorpions Child blir en av de akter jag håller hemligt för tillfälligt, i mitt lilla projekt att bygga upp en bank av fantastiska Veckans Tips till våren 2014. Med andra ord, faller detta dig i smaken så ska du hänga här, på denna site, minst till våren 2014...
Betyg?
Klar 4:a. Inte mycket att bråka om, faktiskt, och det är på det hela taget en sån där skiva som det inte blir så mycket att orda om i recensionen. Den talar rätt mycket för sig själv, och är helt naturlig så jag känner mig för en gångs skull rätt fåordig...!
Du har plattan på Spotify så du kan säga ditt om du vill.
Scorpions Child "S/t" - 4
Omedelbar förälskelse.
I detta fall så är debutskivan av Scorpions Child inte riktigt lika hållbar, och efter ett par intensiva dagar så tenderar den där förälskelsen till att vara mindre blossande och lägga sig en aning.
Ändå fortsätter man förstås gilla skivan.
Musiken som bandet står för är klassisk hårdrock med 70-talsinfluenser, där frontmannen Aryn Jonathan Blacks röst står i förgrunden för att skapa stämning. Givetvis innebär den typen av musik också att svänget är viktigt, och där blir resten av bandet - Chris Cowart och Thomas "The Mole" Frank på gitarr, Shaun Avants på bas och Shawn Alvear på trummor - en viktig pusselbit.Den andra, och kanske största pusselbiten, är förstås själva låtmaterialet.
Och det är bra.
För att vara debutskiva till och med riktigt bra.
Inledande "King's Highway" är fin, andraspåret och tillika singeln "Polygon Of Eyes" en fantastisk dänga vars refräng är närapå omöjlig att värja sig mot och resten av "A-sidan" en fortsatt fin upplevelse med spår som "Salvation Slave" och "Liquor".
Men det som håller bäst för flera varv i spelaren är det som väl får kallas "B-sidan".
Andra halvan av plattan.
Där ges pärlor som "Antioch", "In The Arms Of Ecstacy", "Paradigm" och "Red Blood (The River Flows)" (extraspåret på min digipack heter "Keep Goin'" och är rät bra det med, men det får stå utanför den ursprungliga andrasidan på plattan i detta resonemang), och det är en fin blandning av sväng, rock, ruff och känsla.
Det känns genomtänkt, påkostat och ändå äkta, och även om jag egentligen fortfarande gillar just hitsingeln "Polygon Of Eyes" bäst - det är trots allt plattans starkaste spår - så är variationen och just den omnämnda hållbarheten på slutet av skivan lite högre än början av plattan.
Sprinterlopp jämfört med maraton, typ.
Det ena exploderar direkt och sätter sig, medan det andra vinner i längden.
En rätt bra kombination, alltså, och det ska bli väldigt spännande att se var bandet tar vägen med den här starten på karriären.
Dessutom ska jag förutspå att nästa grej i andan Rival Sons och just Scorpions Child blir en av de akter jag håller hemligt för tillfälligt, i mitt lilla projekt att bygga upp en bank av fantastiska Veckans Tips till våren 2014. Med andra ord, faller detta dig i smaken så ska du hänga här, på denna site, minst till våren 2014...
Betyg?
Klar 4:a. Inte mycket att bråka om, faktiskt, och det är på det hela taget en sån där skiva som det inte blir så mycket att orda om i recensionen. Den talar rätt mycket för sig själv, och är helt naturlig så jag känner mig för en gångs skull rätt fåordig...!
Du har plattan på Spotify så du kan säga ditt om du vill.
Scorpions Child "S/t" - 4
Etiketter:
recension,
Rival Sons,
Scorpion Child
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)