Recension: In Solitude "The World, The Flesh, The Devil"

Uppsalas In Solitude är ute på sitt andra varv med plattan “The World, The Flesh, The Devil”, och läser man Werockkollegan Stones recension av skivan så får man klart för sig att det är stora steg som tagits sedan den självbetitlade debuten för tre år sedan.

Nu ståtar bandet med ett knippe låtar som hämtar kraft från både svunna tiders hårdrock – inspirationen verkar komma från akter som Mercyful Fate och Iron Maiden – och en egen inre eld som brinner. ”The World, The Flesh, The Devil” är helt enkelt en bra skiva som växer med antalet lyssningar, mycket tack vare starka låtstrukturer och just den där övertygelsen som hörs i musiken.

Det är dock ingen fullträff, och anledningen till det är till största delen sånginsatsen av Pelle Ahman. Hans sång är helt enkelt för vacklig och för svag för att verkligen ta denna skiva till riktiga höjder, trots den inlevelse han sjunger med. Lägger man då till den mörka lyrik som präglar skivan – namnet på den är faktiskt mycket talande – så kommer man ändå undan med det anslaget. Det känns som om In Solitude vill spela i samma fack som exempelvis Ghost när det gäller texterna, och banne mig om det inte är lite Watain över avslutande episka ”On Burning Paths”? Jag får i alla fall vibbar från black metalorkesterns upplägg med avslutande ”Waters Of Ain” på senaste skivan, och båda banden räknar väl egentligen Uppsala som hemstad, så.. tja, kanske?

Nåväl, själva skivan då, den var ju bra stod det?

Jovisst. Från första stund bjuds det smällkarameller i låtform. Inledande titelspåret tycker jag faktiskt, efter ett antal lyssningar, hör till de tråkigare på plattan. ”We Were Never Here” och ”Serpents Are Rising” är däremot typiska stycken som ekar i huvudet en bra stund efter att skivan snurrat klart. Bäst av allt är ändå knippet ”Demons”, ”To Her Darkness” och just den fantastiska avslutande ”On Burning Paths”. Då lyser In Solitudes mörka själ som starkast, och det svänger redigt.

Produktionen signerad Fred Estby är klar, men ibland med lite väl mycket nostalginickar till 80-talet. Kanske hade en fetare ljudbild stundtals kunnat ge en extra dimension, speciellt som bandet har två gitarrister i Henrik Palm och Niklas Lindström som besitter ett knippe bra riff?

Nå, som sagt – detta är en skiva som dels har ganska starka kort i låtvalet, och som framförallt lyfter med antalet lyssningar. Jag startade min tankar avseende betyg runt siffran 3, men finner mig nu helt klart nödgad att dela ut en fyra. Det är nog inte tillräckligt bra för årets topplista, men det är en charmig, ärlig och bra skiva som du bör ge chansen om du gillar de referenser som droppats i den här recensionen. Dessutom är grabbarna unga som fanken, och det ska bli otroligt spännande att följa deras kommande framfart!

Bästa Spår: …får nog bli två. Jag är väldigt förtjust i både ”Demons” och ”On Burning Paths”!

Betyget blir också så småningom en fyra, men det beror ju dels på att jag gillar den här typen av musik, och dels att jag verkligen gett skivan tid. Gör man ingetdera så landar det nog ganska platt, kan jag tänka (nähä, genialisk mening det där!)...

In Solitude "The World, The Flesh, The Devil" - 4