I Backspegeln: Primordial och Graveyard

Höstsäsongen går ju igång på allvar snart. När det gäller skivor alltså – september ser exempelvis release av Opeths senaste mästerverk, likväl som Machine Head. Lägger man till akter som Mastodon, Testament och Gojira så vet man att det kommer att bli ett riktigt race om platserna på årsbästalistan – och då kan det väl vara läge att kolla in de två starkaste kandidaterna fram till nu?


Det råder nämligen ingen tvekan om att just Primordial och Graveyard är de skivor som står ut som lysande goda exempel så här långt in på året.

Vardera skivan har en helt egen unik identitet och ett eget sound, och trots att de är så olika så tänker jag ofta på dem i par. De är helt enkelt två kärlekar som utmärker 2011 för mig, och då kan det väl passa sig att ge en gemensam backspegel för dem, eller hur?

Irländska Primordial recenserades för Werocks räkning, och jag delade ut en solid 9:a. Hade det varit i Metalbloggens betygssystem 1-5 så är det en
odiskutabel 5:a, och det står jag fast vid. Den skrivna recensionen för ”Redemption At The Puritan’s Hand” är jag riktigt nöjd med. Och det gäller fortfarande. Detta är en lysande skiva, och inledningen är så vansinnigt stark att man baxnar. Med petighetens öga för detaljer är det kanske något spår som inte når upp till samma fantastiska höjder som de andra och håller den sista poängen från en tia, men som helhet är detta en skiva man helt enkelt inte får missa.

Det gäller faktiskt svenska Graveyard också, trots att de kanske försökte sig på en lite för stor scen under Sonisphere senast. Man får dock inte missa skivan ”Hisingen Blues”, som i min recension landade på en stensäker femma. Där ligger den kvar, och detta är en sån där skiva som jag bara vet att jag kommer att återkomma till under resten av livet. Här finns faktiskt allt, och hade den kommit för 30-40 år sedan så hade det varit en av de riktigt tunga klassikerna idag. Så är det.

Från första svänget till sista så är detta en enda lång njutning, och låtarna tycks komplettera varandra på ett sätt som alltid lyfter den närliggande kompositionen. Skivan är helt enkelt gjord för att spelas som helhet, och vinner på det istället för att styckas upp i spellistans förlovande Spotifyland.

Vilken som är bäst av de två?
Jo, men det får du faktiskt vänta på. Till årsskiftet, ungefär, då det är dags att plita ner årsbästalistan 2011. Dessutom behöver jag nog lite mer tid på mig för att avgöra det. Det är tajt, helt klart, mellan årets två bästa plattor så här långt!