Recension: Mastodon "The Hunter"

Atlantas stoltheter, fullständigt unika Mastodon, kommer med sitt femte fullängdsalbum "The Hunter" ut till massorna.
Det är den bestående känslan och tanken som finns kvar efter otaliga varv med skivan, och att det förflutit en del tid efter släppet.
Om man tidigare levererat mer eller mindre svårbegripliga konceptalbum och skapat sammanhängande, mångbottnade fantastiska historier som utmanat lyssnarens fantasi och perception så gör man - precis som man också sagt i otaliga intervjuer - precis tvärtom den här gången.
Ställer krångligheten på parkeringen och levererar den mest lättillgängliga, raka och glada insatsen någonsin.
Detta är skivan som kommer att få de tveksamma att ta till sig Mastodon. Charmen finns kvar, och jag gissar att det här kan bli bandets väg till nya fans och större arenor - på gott och ont.
Vi gamla stötar, om man får tillåta sig det uttrycket, som sedan tidigare upptäckt och förälskat oss i bandet får helt enkelt inte ha vårt gamla hederliga, meckiga och mångbottnade Mastodon ifred nu..
Nå, "The Hunter" är en skiva som bjuder på bandets charmiga humor och nyfikenhet. Texter som behandlar hur blcäckfisken som inte har några vänner känner sig, eller hur det är att vara Träskmonstret och inte känna sig välkommen varvas med sedvanlig briljans på instrumenten.
Brann Dailor lirar trummor som besatt, och gitarrspelet är av sedvanligt utmärkt klass.
Flera gånger slås man också över hur enkelt bandet inkorporerar sin lite progressiva, säregna stil i raka och relativt enkla rocklåtar, och det märks verkligena att man har haft kul när man skapade plattan. Inga pretentioner, bara kreativitet och rock.
Skivans svaghet är framförallt att den är ganska ojämn.
Inledningen är briljant, tunga "Black Tongue" får mig att längta efter att se dem släppa lös live, medan "Curl Of The Burl" svänger farligt mycket för en på ytan tuff kille som jag.
Risken för att släppa lös i spontandans och headspin är överhängande.
Lika mycket imponeras jag av spår som "All The Heavy Lifting", "Dry Bone Valley" och "Spectrelight", men det gäller ju inte alla spår.
I en fallande skala finns ett mittparti med låtar som "Stargasm", "The Hunter" och "Thickening" medan "Creature Lives", "Blasteroid" och "The Sparrow" är - med bandets mått mätt - ganska tråkiga alster.
Kanske har dessa svackor funnits tidigare också, men på plattor som "Crack The Skye", "Leviathan" och "Blood Mountain" tycks det mig vara långt mellan dem - och nästan som om de är planterade för att skapa en bergsdal bland topparna.
Kanske ändrar jag uppfattning efter ytterligare tid.
Grejen är nämligen denna:
"The Hunter" är ett riktigt bra album.
Bra låtar, fantastisk produktion (lyssna på "Dry Bone Valley", vilken kombination av gamla tiders rocksound och modern teknik, helt makalöst!) signerad Mike Elizondo och ett band på spelhumör.
Initialt skickade jag också otaliga SMS till bland annat R2 om hur eminent skivan är - men med tiden har min febless för skivan sjunkit undan lite.

Skitbra skiva, men den håller inte lika bra som exempelvis "Crack The Skye" eller "Leviathan".
Kanske är det för att jag upplever den som som grundare, i brist på bättre ord, men efter ett tjugotal lyssningar så är den inte lika fängslande. Efter trettio är det än tydligare...

Ändå vacklar jag i betyget. Fyra eller femma?
Det säger nog en hel del om hur vansinnigt bra Mastodon egentligen är.
Jag tror också att det är lite sammankollat med vad man tycker om bandet sedan tidigare.
Älskar man dem är detta en grymt bra skiva - men inte den bästa i katalogen...

Du hittar skivan på Spotify, så kan du bilda dig en egen uppfattning.

Bästa Spår: "Dry Bone Valley", med viss tvekan. Det finns en trio med "Curl Of The Burl", "All The Heavy Lifting" och "Black Tongue" som ligger precis där och nosar också, men tvingas jag välja en enda så blir det just Dry Bone!

Mastodon "The Hunter" - 4.
Med mersmak... och här vill man ju klämma in både en "3 Röster" samt en backspegel...