Nästa torsdag kommer de hit, britterna Bring Me The Horizon. Visserligen får de finna sig i att spela en biroll eftersom de åker i sällskap med Machine Head (och bland annat DevilDriver, men jag tror de unga britterna rankas näst högst i paketet...).Nå, förra gången just Bring Me The Horizon var här så var jag besviken. Med Veckans Tips "Suicide Season" och den färska spelningen på Metal Town i minne hade senaste plattan med omöjliga namnet "There Is A Hell Belive Me I've Seen It, There Is A Heaven Let's Keep It A Secret" hade drivit upp mina förväntningar till 11.
Ni blev det inget vidare, tyvärr, mest för att bandet i sig kändes ganska... avslagna. Nå, det om det, om en dryg vecka får vi se om de är mer laddade nu när de får slå lite ur underläge och inte vara största akten på papper.
Perfekt läge att alltså göra en I Backspegeln på den skiva som jag placerade på plats nummer 6 när det kom till Årsbästalistan 2010. Hur har den egentligen stått sig detta år?
I ärlighetens namn är det ganska sällan jag har lyssnat på hela skivan från början till slut - något som oftast är ett tecken på att skivan inte riktigt håller.
Å andra sidan har jag lyssnat på mina favoritspår väldigt ofta, utbrutna i spellistor eller via scrollande i iPod. Denna skiva präglas nämligen fortfarande av sina extrema toppar.
"Don't Go", "It Never Ends", "Home Sweet Hole", "Blessed With A Curse" och "Crucify Me" är bara några av dessa fantastiska spår, och när jag nu tuggar igenom hela plattan i ett svep så är det tydligt: jag borde göra det oftare.
Nä, jag gillar inte metalcore speciellt mycket, men ibland kan jag tydligen inte värja mig.
Till exempel när det är mycket bra. Som det här.
I den ursprungliga recensionen skrev jag att detta kommer att bli en definierande skiva för bandet, ett tillfälle att se tillbaka på och konstatera att det var denna skiva som lyste upp deras karriär.
Betyget får stå kvar.
Detta är tillräckligt bra för maxbetyget fem, banne mig!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar