Recension: Vreid "Welcome Farewell"

Norrmännen i Vreid är fantastiska musiker.
Det visste jag sen tidigare, men ett av de bestående intrycket från sjätte given "Welcome Farewell" är att bandet har förmågan att rent tekniskt lira brallorna av de flesta - samtidigt som man förklär sin musik i en bedrägligt lättillgänglig förpackning, detta i form av bra låtar. Ständigt framkommer detaljer i gitarrspelet (signerat Sture Dingsøyr och Strom - som egentligen heter Stian Bakketeig) som är nya och finurliga, samtidigt som fundamentet som Hvál (egentligen heter han Jarle Kvåle och hanterar basen) samt Steingrim (som då heter Jørn Holen och spelar trummor) lägger är av sådan art att det verkligen inte är basal och enkel 4/4:a - det snirklar och svänger och är mitt i allt detta fullständigt gjutet i järn för att hålla vilka påfrestningar som helst.
Det som är häftigast är trots allt ändå att man gör detta inom ramen för det som kanske är viktigast med en platta - bra låtar.
Man låter inte sin tekniska förmåga våldföra sig på låten, och istället levereras 8 spår som hålls inom strama tyglar för att det ska fungera för lyssnaren.
Jag gillade föregående given "V" väldigt mycket, och det har sedan recensionen blivit en sån där skiva som jag återvänder till med jämna mellanrum för att njuta av, och trots att det nog skulle behöva gå mer tid innan man kan säga hur en skiva egentligen står sig så vill jag redan slå fast att "Welcome Farewell" är en bättre skiva än sin föregångare.

Inledande "The Ramble" smyger igång lite innan ett relativt meckigt och finurligt riff avslöjar precis hur Vreid väljer att mangla ut sin musik. Det är liksom rakt på samtidigt som det är raka motsatsen. Av någon anledning gör dessutom gitarrljudet att jag tänker på ett band som Satyricon, trots att det faktiskt inte finns någon likhet i vare sig produktionen eller det musikaliska uttrycket. Gissningsvis är det för att strängbändandet har en form av skärande känsla. Det går liksom genom kroppen på ett eget sätt. 
Sen följer alla låtar som ett pärlband, på ett mycket bra sätt.
"Way Of The Serpent", "The Devil's Hand", titelspåret "Welcome Farewell", "The Reap", "Sights Of Old", "Black Waves" och "At The Brook" kompletterar "The Ramble" och utgör tillsammans hela uppsättningen.
Alla låtar är bra, och det är nästan svårt att kunna peka på någon speciell extrahög topp.
Titelspåret är antagligen det som skulle hamna först i listan om jag tvingades ranka låtarna, men just förmågan att vara så jämn och full av detaljer i de olika spåren är ett bandets styrkor.
Samtidigt ska det sägas - jag tycker inte riktigt, i skrivande stund, att detta är en skiva som föräras full pott i betyget. I alla fall vill jag inte sträcka mig så långt i det här skedet, och anledningen är att jag trots att låtarna är bra och snyggt levererade ändå inte uppnår den där euforin som musik ibland kan åstadkomma.
Det känns som om det nästan är för snyggt ibland, om ni förstår vad jag menar med det.
Kanske är dte jag som inte riktigt fattar och får ändra mig i efterhand, men just nu vill jag lägga denna perfekta produkt på ett icke-perfekt betyg.
Luddigt kanske, men detta är en 4:a min del. Kanske med en del mersmak, och det är en recension som får mig att överväga att så småningom återta vanan att gå bakåt i tiden och göra en Backspegel med ett antal månaders perspektiv.
Den som hänger med får se om det blir så.
Den som inte vill kan istället kolla in skivan omedelbums på Spotify och bilda sig en egen uppfattning!

Vreid "Welcome Farewell" - 4