Besatt: Satyricon "Now, Diabolical"

2005 flyttade undertecknad in i en helt nybyggd lägenhet i Frösunda, norra delen av Stockholm.
Här tog läkningen verkligen fart, den som krävdes efter det tuffa året vi tittade närmre på förra gången vi hade en skiva under Besatt-luppen.
69 kvadratmeter, med öppen planlösning. Bostadsrätt, på kanske 5:e eller 6:e våningen (minns faktiskt inte riktigt idag, konstigt nog).
Jag flyttade in med i stort sett ingenting i min ägo.
I processen med skilsmässa och uppbrott hade jag kommit att besitta stereon (en Sony förstärkare och högtalare från Jamo) och några flyttkartonger med diverse köksutrustning samt minnen.
That's more or less it.
Inköp skedde däremot i rätt rask takt av väsentligheter som säng, soffa, matbord. TV fick vänta ett par månader, tillgången på guld var ju inte direkt en aldrig sinande ström, men det gick ju bra ändå.
Någonstans här kom mitt skivsamlarintresse att spåra ur också, från att ha befunnit sig lite under tryck från respektive och fysiska platsbegränsningar så fanns i stort sett inget som kunde stoppa spridningen. Dessutom fick mitt sökande efter en helt egen identitet (jo, ni som brutit upp ett långt förhållande vet nog vad jag menar, att försöka hitta vad som var "jag" i alla "vi", att bestämma sig för allt från sin egna smak på inredning till mat till vanor - det tar ett tag) att agera extrovert i sammanhang som gav mig nya vänner.
Per och Magnus, brödraparet som verkligen öppnade mina ögon för black metal kom in i bilden då, och med dem kom också den här skivan.
Satyricon "Now, Diabolical".
Den kom att spelas en masse, men vi ska återkomma till varför och till själva skivan senare.
Istället ska vi prata om tiden som kom att utspela sig här, i den där lägenheten.

Att läka som individ innebär nämligen en process.
Stundtals är allt rätt bra, men det finns hål att ramla ner i.
När de hålen var relativt frekventa, i början av den här tiden, så försökte jag komma undan dess effekter på diverse sätt. Alkohol, godis, träning har alla haft sina perioder.
Att dricka varenda gång det var fel på känslorna visade sig snabbt ohållbart dock, och tack och lov fastnade jag inte i det. Risken - så här i efterhand - var nog ganska stor, men det fanns omständigheter i form av människor (tack brorsan!) och rädslor (hej, biologiska farsgubben!) som gjorde att gränsen aldrig passerades.
Godis är ju gott det med, men ligger egentligen inte för mig. Det var nog som värst i samband med att jag slutade snusa (en sak som i sin tur var rätt ofrivillig, jag fick en hockeyklubba i ansiktet under en match och kunde helt enkelt inte snusa på en tre-fyra dagar, sen fortsatte uppehållet liksom bara...), men bet inte.
Träna då.
Att ge sig ut på en löptur eller ett styrkepass varje gång tankarna var på väg ner i ett hål funkade hyggligt. Effekten blev ju också att man inte flåsade som en gris när man gick i trappor (Ursviksmilen under 45 minuter, vilket säger en del för er som vet vad just Ursviksmilen är, och i runda slängar 100 pannor i bänk - siffror jag inte är i närheten av idag), och dessutom ett bra tillfälle att lyssna på musik.
På morgonen startade jag till slut alltid med en timmes promenad, med Opeths "Ghost Reveries" i lurarna, men när det kom till styrke och löpning så var det denna platta som gällde.
Svart, med det där rakbladsvassa gitarrljudet.
Med låtar som "K.I.N.G", "A New Enemy", "Now, Diabolical", The Pentagram Burns" och "To The Mountains" så har den här skivan rullat helt sanslöst många varv.

Dessutom hade den andra speltillfällen.
Detta var tiden när det hände att jag slog på stort. Kelly's rockbar, anekdoten med nycklarna i hisschaktet - det hör hemma i den här lägenheten.
Och nästa varje gång när jag kom hem så avslutade jag med att spela "Now, Diabolical" i sovrummet (där hade jag en mindre stereo, också en Sony som valt mest av designskäl).
Härlig avslutning, att vara lite småpackad och höra Satyrs elaka stämma.
Fast en gång somnade jag.
Det var en sommar. Balkongdörren var öppen. Stereon på rätt hög volym - och, av någon anledning, på repeat.
Jag vaknade vid en nio-tio på morgonen efter.
Grannarna somnade väl då, kan man säga.
De var... inte glada. Tydligen delade de inte riktigt min besatthet för Satyricon "Now, Diabolical"....!