EP: Grift "Fyra Elegier"

EP'n "Fyra Elegier" inleds med knastriga stråkar som målar en dystopisk världsbild. Så småningom vecklar låten "Dödens Dåd" ut sig och presenterar relativt traditionell black metal, i den form som vilar mer på sväng och stämning än ursinnigt piskande.
Grift har för denna giv doppat händerna djupt i den myllan av svenskt svårmod, och såväl bildspråk, lyrik som musik hämtar inspiration och näring ur forna poeter som exempelvis Pär Lagerkvist och Dan Andersson.
Det handlar med andra ord inte om glass och ballonger, utan snarare livets hårda vedermödor, livets meningslöshet och dödens slutliga triumf.
Hårt. Mörkt. Kallt.
Stämningsmässigt.
Musikaliskt skapar duon, Grift består av Perditor på sång och stränginstrument och Hallbäck på trummor, snarare en känsla av mörker än att kasta lyssnaren rakt ner i helvetet.
EP'n utgörs förutom inledande "Dödens Dåd" även av "Förtappelsens Folk", "Den Fångne" och avslutande och kanske intressantaste "Bortgång". Den sistnämnda bjuder på en uppläsning snarare än sång, och är för mig en klart udda skapelse som jag kanske egentligen inte borde gilla men ändå finner mig dragen till.
Mittenspåren är kanske de mest traditionella låtarna, uppbyggda så som man vant sig att musik ska levereras. Ljudbilden är rätt skönt skräpig, och sången ganska lågt mixad, en detalj som snarare ger känslan av väsande ibland, och som funkar väldigt bra för hela plattans sättning.

Jag gillar EP'n rätt bra, det är en stämningsfull sak som Grift har presterat, men samtidigt är detta inte något jag gör vågen över. 
Anledningarna till det får nog sägas vara två.
Det ena är att låtarna är relativt få men ändå inte får egna identiteter för mig, de flyter faktiskt ihop lite.
Det andra är att jag inte riktigt är mottaglig för den totala dystopin som målas upp. I alla fall inte där jag befinner mig på livskarusellen just nu, och hela den tanken kan väl vara fog för ett längre resonemang vad det lider, det där med hur viktigt det är att man är mottaglig, är "på rätt plats i livet" när man springer på skivor som uttrycker starka känslor åt ena eller andra hållet. Jag har verkligen haft tillfällen i livet när detta passat mig väl, men just nu, just idag, är jag inte på dessa platser.

Det hela har utgivits av intressanta etiketten Nordvis (som dessutom erbjuder en ganska tjusig kombo med plattan och en T-shirt med fint sobert livsförnekande tryck), och du kan inte lyssna på Spotify ännu. Är du ändå nyfiken så kollar du in skivbolagets sida om Grift, där man bjuder på "Dödens Dåd"...