Nedsläpp - så slutar Elitserien 2013/2014

Okej, jag vet att det heter SHL numera, men det låter så skitnödigt och blaskigt att jag tänker säga Elitserien ett tag till. Det är inte det viktiga. Det viktiga är att NU BÖRJAR DET ÄNTLIGEN!

Nedsläpp idag, och mitt lag tar emot Frölunda hemma i jakten på att så småningom försvara guldet. 
Jag hoppas att det går, men är lite tveksam eftersom det alltid är den där sista lilla procenten hunger som avgör i slutet, och jag misstänker att ett jagande lag kan knipa det på en sån faktor.
Hur som helst, jag förstår att du undrar - här kommer facit. Så slutar Elitserien 2013/2014!

1) Luleå 
Tyvärr. Spelförstöringens högborg, storkukarnas macholand - men det fungerar väldigt bra i en serie. Tydlig spelidé, och även om jag sätter frågetecken för målvakterna så kommer norrbottningarnas försvar att hjälpa till att hålla försvaret. Spelar du på Aftonbladets Dream Tema ska du köpa Andreas Hjelm på backen. Han kommer spela pp och vara en nyckel i de mål som groko gör framåt.

2) Skellefteå AIK
De goda hamnar tvåa. Försvaret ser en aning försvagat ut, även om det finns många lovande unga killar, och det brukar ta ett tag innan sådant sitter. Stommen är ändå kvar, och laget som sådant är som en maskin. I Dream Team köper du Tim Heed på backen samt främst Petter Emanuelsson som kommer att ösa in mål i år - och dessutom kostar en spottstyver.

3) Färjestad
Smyger lite. Har ändrat lite av sin kompott, med mer nordamerikaner - men de stora spelarna kommer heta saker som Max Gjörts och Pontus Åberg, ungtuppar (det är dessa du då ska sikta in dig på i Dream Team) som slår igenom stort i år. Jag tycker Färjestad är rätt trista, och jag tror att de faller igenom lite i slutspelet - men i grundserien kommer de nätt ocj jämnt före...

4) Linköping.
...som har sitt andra år med Roger Melin. Det här gänget kommer bli helt livsfarliga i slutspel, främst för att Melin verkligen klarar att få det bästa ur gruppen vid sådana tillfällen. Det givna köpet i DT heter Christian Engstrand och står i mål. Han kommer få spela tills han kräks, laget kommer hamna i topp och han kommer att göra en mycket bra insats.

5) Frölunda
Det här är nog den mest spännande truppen av alla i årets Elitserie. Massor av spelare som kommer att blomma ut, och jag tror att spelare som John Klingberg och Alexander Wennberg tar ännu ett steg i år - och vad kan Evan McGrath göra på elitnivå? Bra coach som kommer lyfta det här laget i grundserien... men jag tror att de kommer ha soppatorsk i slutspelet, och försvinner i kvartsfinalen. Ett ungt lag är lite "nöjda" över att ha gjort en så bra grundsäsong och det straffar sig.

6) Växjö
Hybrislaget nummer ett har nu sin tredje säsong i Elitserien, och nu börjar man förstå vad som krävs. Man har en ganska spännande blandning av stora importnamn och svenska spelare som borde kunna lyfta. Jag gillar en kille som Sebastian Erixon på backen och David Åslin framåt. Även om jag faktiskt ogillar laget och föreningen som sådan en hel del, måste jag erkänna...

7) HV71
Kanske den starkaste och dyraste truppen av alla på papperet, och samtidigt den jag haft svårast att placera - men jag tror inte att man får ut dte i resultat. Anledningen är Ulf Dahlén, som inte är tillräckligt vass som coach. Dock - detta är det svåraste gänget att placera för mig. Sista året för William Karlsson i Elitserien, så njut!

8) Modo
Jag tycker att det här laget är jäkligt spännande, och kommer bli fantastiskt bra på något års sikt. Bra blandning av hungriga juniorer och tunga rutinerade namn, men det jag sett på försäsongen antyder att det är en bit kvar att gå innan man sätter spelidé och omsätter tanke till handling. Bra köp i i Dream Team är målvakterna Linus Ullmark och Anton Forsberg. Eller, ungdomarna generellt, en spelare som Robert Hägg är spännande!

9) Brynäs
Nä. Det finns spännande spelare i Brynäs, men det är ett kollektiv framförallt. Och det är ett kollektiv som jag tror kommer få det ganska jobbigt i år. Jag förutspår att man får slåss för att slippa Kvalserien, faktiskt, även om man har en spelare som Ryan Gunderson i laget.

10) Leksand
Tillbaka i Elitserien med ett lövtunt material - men man har en gruppkänsla och en skara fans som bär laget på ett imponerande sätt. Det kommer att bli en rysare i Dalarna i år, man ser framförallt väldigt svaga ut bakåt tycker jag, och det krävs nog att Alsenfeldt i målet gör sitt livs bästa säsong om det ska sluta lyckligt.

11) Örebro
Jag såg en träningsmatch med Örebro. De är inte dåliga, framförallt tycker jag att man har en del riktiga arbetshästar som vet vad som kommer att krävas (Tomas Skogs, Daniel Sondell, Wiklander, Löwdahl, Weinstock och Kåberg. Ändå är dte för trubbigt, och jag förutspår en mängd hedersamma förluster för detta gäng - och förlitar man sig på babyface Kristoffer Norgren i försvaret får man hjärt men vääääärldens långsammaste fötter. Det kommer att kosta...

12) AIK
De måste bara komma toksist med det där materialet, och det jag sett av dem på försäsongen är svag, svagt, svagt. Guldklimparna finns i spelare som Mattias Janmark Nylén och kommande Marcus Nilsson, hoppet ligger i den ständiga nederlagstippningen som verkar passa gnaget ganska bra.... men det hjälper inte i år.Jag tror det blir Kvalserien

Kvalserien kommer dessutom att befolkas av bland annat Djurgården, som sett heta ut på försäsongen. Jag tror att vi får minst ett nytt lag i Elitserien nästa år.

SM-guldet går till groko. Tyvärr, eftersom en spelidé där det är lika viktigt att båga hemåt på rätt sätt och hellre dumpa en puck i kortsidan än att riskera att få en kontring mot sig är bland det sämsta sättet att driva sporten framåt, men det kommer att fungera.
Och jag tror att man lärde sig en hel del av förra säsongens misslyckande i finalerna.

Om inte mitt lag vinner hoppas jag att Frölunda blir bra och bara tokkör.

Oavsett. Nu börjar det. Nedsläpp.
Vem tror du vinner?

Veckans Tips: Rev 16:8 "Ashlands"

Högkvalitativ hållbar black metal, det är vad Veckans Tips bjuder på den här gången. Svenskarna med det mer eller mindre hopplösa namnet Rev 16:8 hamnade på betyget 3 i samband med recension, sen reviderades den siffran upp lite i samband med att skivan skärskådades i numera mer eller mindre nedlagda serien "I Backspegeln". (ja, alltså, namnet är ju bra såtillvida att det sticker ut lite, men det är inte optimalt att ha kolon med i titeln eftersom det är förbjudet i vissa regler när man använder datorn.. till exempel heter bandet Rev 168 i taggen på detta inlägg. Dessutom ska man komma ihåg de exakta siffrorna om man är en perifer supporter, något som kanske inte är helt enkelt alla gånger). Det känns lite signifikativt för den här plattan, det är en sån som växer med tiden. 
Visst, de mest uppenbara spåren som sätter sig, de sitter fort. "The Chase" och "Serenade" är såna där black metal-hits som inte behöver mycket lyssning innan de sitter (detaljen där det sistnämnda spåret tar tvärslut mitt i alla kakafoni är ju snygg och effektfull dessutom), men det är i långa loppet skivan vinner.
Tycker jag då.
Låtar som inledande trion "Agenda", "Ashlands" och "Blackline Sundown" växer med tiden.
Mest växer dock kanske "Coal Mirror", en låt som dessutom känns väldigt representativ för skivan. Det börjar med lite gitarrplock black metal-style innan man släpper på elaksinnad tyngd...och innan låten är slut så har tempot ökats och intensiteten dragits upp till max!
Bra. Jäkligt bra.

Alltså. Hederlig svensk högkvalitativ black metal, på Spotify här. Rev 16:8 med plattan "Ashlands" från 2011. Funkar väl bra som Veckans Tips?

Recension: Watain "The Wild Hunt"

Svenska Watain har en närapå unik ställning.
Utan att kompromissa eller vika en tum från sina ideal eller sin livsstil som black metals fanbärare har man lyckats med konststycket att bli... folkliga. Grammisvinster, gästspel i TV och stora uppslag i DN's kulturbilaga i kombination med blod, mörker och död i musikalisk form är förstås en svår balansgång, och man kan - likt Werock-kollega Fredrik - fundera på hur enkelt det är för bandet själva att dra en gräns mellan hur underground man vill vara och hur man handskas med ett sådant kommersiellt genomslag. 
Ur den synvinkeln anser jag att bandets femte platta "The Wild Hunt" är oerhört intressant.
Det är knappast medvetet (jag är helt övertygad om att Watain med Erik Danielsson i spetsen följt sina egna inre röster snarare än en sökt agenda), men det är det mest lättillgängliga, kommersiella och... snälla albumet man har presenterat.
För mig innebär det faktiskt också att det är ett av de tråkigare albumen bandet har i sin katalog, för utan den där underliggande malströmmen av svart ondska, utan känslan av genuin galenskap som lurar i musiken så tappar jag faktiskt intresset lite.
Det är som att bada i havet. Skönt, men det är när man vet att det finns farliga strömmar som kan svepa ut dig till havs om du inte är vaksam så blir det helt plötsligt på allvar och man skärper sig.
Det blir på liv och död.

Med det sagt så är "The Wild Hunt" antagligen den perfekta plattan för Watain i det här skedet, paradoxalt nog. De nya låtarna fungerar antagligen alldeles utmärkt live och skänker ytterligare dynamik till bandets spelningar - speciellt som scenen, stämningen och rekvisitan tvättar bort lite av den stundtals lite banala känslan jag kan tycka finnas på studioversionerna. Dessutom är det helt rätt att smida vidare på den kommersiella framgången, och vill man förvärva fler själar till mörkrets sida så ska man väl anpassa budskapet en aning så att det lockar fler potentiella lyssnare.
Bra så, men man får förstås inte glömma vad som tog en till den plats man är på, och jag har en gnagande känsla av att det faktiskt kan bli en och annan som tidigare frälsts som nu tappar intresset.

Nå - låtarna då?
Inledande "Night Vision" är instrumental och syftar till att ta oss tillbaka från det bångstyriga mörker bandet förlorade sig i när man avslutade förra given "Lawless Darkness" med den alldeles ypperliga "Waters Of Ain". En ganska bra idé som håller eftersom introt dels är ganska kort, och dels mynnar ut i en av skivans starkaste spår "De Profundis".
Överlag är det inledningen som fungerar bäst för mig, med "Black Flames March" (oj, vad det luktar Dissection i mina öron!) och singeln "All That May Bleed". 
Därefter kommer en låt jag är väldigt kluven till, "The Child Must Die".
Det är melodiskt, och hade texten varit annorlunda så hade det lika gärna kunnat vara signerat Amon Amarth. Låten är väl inte dålig, men känns malplacerad.
"They Rode On" är träig och rätt dålig, trots att det väl är en av skivans snackisar.
En lugn låt med ren sång på en platta med Watain?
Absolut. Jag har inget emot experimenterande så, jag tycker exempelvis att det funkar bra i titelspåret, men inte här. Erik sjunger inte dåligt när han sjunger rent, men ärligt talat sjunger han här inte heller tillräckligt bra för att kunna lyfta en så lång och slätstruken sak.
Det är först riktigt i slutet när man brer på med allt man har det funkar hyggligt, men för mig slutar det med att texten egentligen är behållningen.
"Sleepless Evil" och "Oulaw" är klassiska Watainlåtar som jag egentligen inte kan se platsa på någon av de två senaste alstren "Sworn To The Dark" eller "Lawless Darkness", och lite så är min känsla efter kanske 20 varv med denna nya skiva; att den står sig ganska slätt i föregångarnas skugga.
Det absolut intressantaste är nästan var bandet tar vägen härnäst, för det svängrummet har man skapat sig nu. Det är ingen som vet var vägen leder det här brödrarskapet bortom nästa krök (ännu ett exempel på att den här skivan nog är helt perfekt för Watain i det här läget).

Sammanfattningsvis så är detta en bra skiva med en hel del intressanta detaljer, men en skiva som saknar den där vildsinta underliggande svärtan. Farligheten. "the Edge", som det kallas på engelska, och personligen är jag tveksam till om det kommer att räcka hela vägen till en plats på årets topp 10. Oväntat och lite av ett uppvaknande för min del, med tanke på hur högt jag håller bandets förmågor och övriga alster.
Betyget landar på 4, och den fyran lutar snarare ner än upp.

Bästa Spår återfinns, precis som beskrivet, i skivans första hälft. Det är där jag tycker det håller som bäst, och duon "De profundis" och "All That May Bleed" tycker jag faktiskt står lite i en klass för sig.

Watain "The Wild Hunt" - 4

Ful, fulare, Witch Cross?

Spana in bilden på omslaget ovan. Noga.
Det är danska Witch Cross, och man häpnar faktiskt över hur ostigt ett omslag kan bli.
Titta på monstret. Eller "monstret", för inte blir man speciellt rädd när man ser den där skapelsen.
Klichéerna haglar sen, när krigaren ska försvara de nakna damerna, men notera krigarens klädsel.
Stringtanga.
Värre än den värsta tysk på badstrand.
Allvarligt talat - Witch Cross kan med "Fit For Fight" ha slagit alla rekord för dålig smak.
Mer bilder?
Visst. Från återutgåvan!

Jävlart magiskt! Världens fulaste logo, inte världens vackraste band, men ändå så där vansinnnigt charmigt att man liksom inte kan värja sig.
Musiken är 80-talshårdrock av en sån där sort som jag är rätt svag för.
Lekte ett tag med tanken att ha med Witch Cross i mitt hemliga projekt med Veckans Tips inför våren, men efter ett par intensiva varv med skivan inser jag att jag gillar den... men antagligen inte så pass mycket att jag kommer plocka med någon låt på Hårdrockskvällen, och om jag vet det redan nu så kan jag ju lika gärna "outa" detta band så ni får ta del av spektaklet.
Bästa spåren är "Fight The Fire" och "Light The Torch", tycker jag, men hela skivan är rätt mysig - och finns på Spotify!

Recension: Lustre "Wonder"

Nordvis är ett intressant förlag för musik. Man skrapar fram udda alster från den svenska myllan och lyfter fram som en kulturell välgärning. I år har Stilla samt Grift kommit min väg, samt den platta du ser till vänster.
Lustre "Wonder".
Den här gången presenterar man en skiva som består av 4 låtar och ändå runt 40 minuter musik - som konstant är svävande och flytande.
Huvudmannen Nachtzeit har med Lustre sedan tidigare skivor som "A Gift Of Glory" och "They Awoke To The Scent Of Spring" bakom sig, men för mig är det första gången jag stiftar bekantskap med den här esoteriska musiken.
Promoinformationen beskriver det som en utforskande resa i black metal-världens undervegetation och sinne, där syftet snarast är att sammanlänka de fyra spåren till en helhet än att presentera en port till onda krafter.
Resan går inåt, in i dig.

Musiken bygger på elektroniska element. Det är en synthslinga som står i centrum medan bakgrundsmusiken syftar till att bygga stämningen, och det går alltid väldigt långsamt.
Det har, i mina öron, väldigt lite med black metal att göra över huvud taget, och den enda beröringspunkten är väl kanske sinnesstämningen man vill framkalla. 
Meditativ, eftertänksam.

Skivans fyra spår heter "Moonlit Meadows", "Green Worlds", "A Summer Night" och "Petrichor", och det saknas i stort sett sång på hela skivan. Man får ett väsande i korta strofer ibland, men på det hela innebär denna avsaknad av tydligare strukturer att jag faktiskt har svårt att skilja låtarna åt. 
De flyter ihop för min del, speciellt när jag gör något annat samtidigt som jag lyssnar på skivan, så som att läsa en bok eller skriva för bloggen. Det är egentligen bara en enda gång jag har lyckats fästa uppmärksamheten på musiken hela skivan, och en enda gång jag lyckats få enheterna att verkligen fogas samman för att ta med mig på resan.
Det var på hemfärden norrut, på väg till min morfars begravning, och det säger kanske en del om skivan.
Inte för att den är mörk, kanske snarare tvärtom, men för att den kräver en hel del om du som lyssnare som orka fokusera hela tiden.
Personligen tycker jag att det faktiskt händer en aning för lite för att det ska vara intressant, och det avspeglar sig i betyget. Musik som lätt omvandlas till bakgrundsmusik om inte exceptionella omständigheter råder funkar inte i längden för min del, trots att jag kan se, förstå och till viss del applådera vad man vill åstadkomma.

Bästa Spår är "A Summer Night", där det stundtals river till med lite snabbare tempo på trummorna, och det är väl den låt jag tycker sticker ut mest.

Du hittar en trailer på Nordvis soundcloud, samt bandet Lustre på Spotify (inte just "Wonder", i alla fall inte ännu så länge) så du kan se om detta är något för dig.

Lustre "Wonder" - 2

A Magic Weekend!

Egentligen hade jag tänkt presentera en recension av Lustre "Wonder" idag, men det får skjutas till i morgon. Anledningen är enkel - detta har varit en så jävla magisk helg att jag istället väljer att dela med mig en del av den.
Vädret har, i Tyresö, varit rent av löjligt bra.
Bilden längst upp är tagen på badplatsen vi har rätt nära. 
Folk badar, alltså. I september. I ett land som ligger... ja, långt upp i snön, mörkret och kylan.
Det är riktigt häftigt!
Nå.
I helgen har det samkvämats med familj och grannar så galet mycket, och vi har kramat det sista ur helgen. Hade möjligheten att få plåtar till Soundgarden av Stones, men istället gick jag som utlovat på just sådant samkväm. Det var lite beroende på väder, och när dte nu blev som det blev så.. ja. Visst verkar man ha missat något, men ändå. Så är det.
Nå - helgen då.
Vi börjar väl med de klassiska sommarbilderna?

 

 

 ...från toppen förstår du vad du ser.
Bad i poolen, en riktigt bra öl (Laguitas Pale Ale), en okej öl (Napa Smith), ett äppeltråd som har gått bananer (hahaha... jodå, så att, humorn är på topp på måndagarna...) och har huuuuur mycket äplen som helst i sig, en äppelpaj blev resultatet - och sist men inte minst hur trött man blir av att vara ute hela dagen.
Lillkillen är fullkomligt väck på soffan strax innan middagen på söndag!
Enormt härligt. faktiskt.
Till det har jag hunnit läsa in mig & lyssnat in mig på dessa alster:

 

 

 Det är alltså mindre än en vecka till Elitserien startar (jo, jag vet, det har officiellt bytt namn till SHL, men det låter så skitnödigt att jag faktiskt vägrar säga det, i alla fall ett tag till), och på lördag är det nedsläpp. Då kommer denna bloggs vanliga "Så slutar Elitserien" att publiceras... bra läsning i alla fall, trots att Hockeysverige besitter betydligt mer kunniga skribenter i ämnet än Expressen.
Nästan läst klart andra delen av Hjort Rosenfeldt-serien också.
Banalt men spännande.
Och lyssnat in mig på Sammy Hagars jubileumsplattan "Sammy Hagar & Friends".
Recension på Werock till mitten av månaden, tänker jag.
Dessutom har jag denna helg etablerat ett nytt samarbete, med The Metal Detector Music Promotions, och därigenom kommer bland att recension av lite mindre etablerade akter som Stone Magnum och Taketh snart på den här siten. 
Dessutom fick jag en inbjudan av Mäbe till Twitter.
Vad betyder det, ni som vet?
Om jag tackar ja, alltså?
Måste man twittra då?
Det vet jag inte om jag orkar...eller kan man automatlänka, lite som med Fäjsbook?
 
....och ska sanningen fram så har jag tjuvlyssnat lite på nya Satyricon den här helgen med, fast jag brukar försöka vänta till dess att jag har skivan i min hand när det är ett släpp jag verkligen väntar på. Kunde inte hålla mig denna gång bara...!

Nå. Det om det - film, härnäst!

 

"Oblivion" var rätt kass, faktiskt, men ändå kunde vi liksom inte sluta kolla på den.
Märkligt.
"The Walking Dead" säsong 3 har däremot startat lika bra som förväntat.
Gillar den serien så jäkla hårt, faktiskt!
Postapokayptiskt, lite läskigt ibland, blod. Fint så!

Allt som allt - en riktigt bra helg. Ätit gott från grillen (laxpaket enda dagen, kossa andra dagen), druckit lagom gott, njutit av solen och hunnit med att läsa & kolla på film.
Verkligen inte alla helger man kan bocka av samtliga dessa saker!

Till sist - ni vet mina försök till musikalisk utbildning av knattarna?
Det verkar som om det börjar bära frukt, i alla fall delvis.
Den äldsta killen kan vara lost cause ur det perspektivet - han går runt och sjunger "Euphoria" - men den yngsta har jag förhoppningar om.
Han envisades med att gå och lägga sig med den här sängkamraten igår kväll:

 

Gitarrhjälte i vardande?

Man kan ju hoppas....

Citatet: David Coverdale, Whitesnake

Okej - jag förstår att du har längtat... men nu är längtan över!
Citatet, fordom kallat Veckans Citat, är åter - och det med en pik till en av mina hjältar.
jag håller som bäst på att knackar på en recension av Whitesnakes liveplatta "Made In Britain/The World Record", och en av utmaningarna är att förhålla sig till det faktum att herr Coverdalefullständigt tappat koncepten över hur ofta man egentligen får släppa liveplattor.
Alltså - jag älskar liveskivor, jag älskar Coverdale och Whitesnake, men.. för det första så saknas det ju inte direkt just sådana alster i katalogen för det bandet, och för det andra så släppte man ju för bara 3 (!!) månader sen en i stort sett likadan liveskiva med det tveksamma namnet "Made In Japan".

Hur recenserar man då?
Med utgångspunkt enbart från den skiva man spelar för tillfället, eller som en del i denna kavalkad av liveskivor?

Därför är det lite extra kul att kunna bjuda på följande citat, hämtat ur fantastiska boken "Sex, Droger och Tinnitus - Satansverserna" av Klas Ericsson:

"Det är fegt att spela in liveskivor"
David Coverdale.

Jojo.... den som sa det han var det.
Äh, vafan, vi tar en till såhär i säsongsstarten, som också är lite aktuell när man hör en del av de sånginsatser som min hjälte presterar (eller kanske misslyckas med att prestera) på sentida liveinsatser:

"Jag har ett väldigt brett register som sångare.
Särskilt för att vara någon som mest skriker."
David Coverdale

Sådärja. Då var vi igång med Citatet för hösten!

Tvekamp: Machine Head "The Blackening" vs "Unto The Locust"

 ...jag läste för inte länge sedan alls en intervju med Phil Demmel från Machine Head, där han höll i gitarrkliniker och berättade om hur han för en tid sedan funnit att han tappat lite av stinget på gitarr.
Att han tappat sin nyfikenhet och vilja att bli bättre, och i samband med insikten bestämt sig för att bli bättre.
Det där var inspirerande, tycker jag, så jag bestämde mig för att göra slag i en av de där sakerna jag lovat mig själv att göra men liksom inte fått tummen ur att komma till.
En Tvekamp mellan de två senaste pattorna som Machine Head har presterat, "The Blackening" från 2007 och "Unto The Locust" från 2011!

Först - jag inser att det är otroligt länge sedan vi körde en Tvekamp på bloggen, så det är väl läge att fräscha upp reglerna och förutsättningarna.
Känns som om hälften av er knappt varit med på en enda sådan... (läs mer under Arkivet så hittar du ett gäng Tvekamper!)
I ett knippe ronder kommer vi att ställa de två skivorna mot varandra. Ronderna är allt från omslag till hur singlarna fallit ut, och sedan tilldelas respektive skiva ett godtyckligt antal poäng av mig. Skalan är 1-5, och i slutänden summeras dessa poäng för att framställa en vinnare.
Inte sällan har jag en misstanke innan jag börjar skriva avseende vilken skiva eller grupp som kommer att avgå med segern, och inte sällan visar det sig att jag faktiskt har... fel. 
Eller att skillnaden mellan dem är hårfin, snarare än det ganska stora gap jag hade för mig.
Alltså - i detta fall är nog min känsla att "The Blackening" kommer att ta hem spelet ganska enkelt, men vi kastar oss ut så får vi se var vi hamnar!

ROND 1 - OMSLAG
Detta brukar vara första ronden, och det håller jag fast vid. Anledningen är relativt enkel, det är det första som möter lyssnaren, den första kontakten med skivan. I detta fall finns förstås flera olika varianter av omslaget (digipackar och annat), men det vi håller oss till är originalen som finns avbildade i toppen av detta inlägg. Och då är det faktiskt en jordskredsseger för "The Blackening", det är ett sobert, mörkt och närapå klassiskt omslag medan "Unto The Locust" fråntas av en.. ja.. halvdassig monsterinsekt. Antagligen en gräshoppa (locust), förstås, och jag brukar ju gilla att omslaget kopplar ihop med skivan eller musiken. 
Men kom igen. Det där är inte snyggt...

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 2

ROND 2 - Den långa första låten
Båda skivorna startar med långa spår. Den tidigare plattan har "Clenching The Fists Of Dissent" på dryga 10 minuter och den senare skivan svarar med 8,5  minuter "I Am Hell (Sonata In C#)". Det är förstås ett lite udda sätt att inleda på, och kanske inte speciellt traditionellt, men jag gillar det. Det talar om att detta, mina vänner och lyssnare, är inte musik som skall tas lättvindigt - men om du ger oss uppmärksamhet och satsat på den här plattan så ska du bli rikligt belönad. Båda låtarna är dessutom väldigt bra, förstås ett kriterium för att det ska funka att inleda en skiva med så långa spår (vore de tråkiga så skulle det ju enbart skrämma bort potentiella lyssnare!).
Båda låtarna är riktigt bra, och jag lägger dem på en betygsfyra båda två, men kan notera att jag nog anser att de hör hemma i varsin ände av det spektrumet, med "Clenching The Fists Of Dissent" som en starkare låt än sin motståndare.

"The Blackening" - 4
"Unto The Locust" - 4

ROND 3 - Den första singeln
 Jo. I vanliga fall har Tvekampen kört paketering av inledning, mellanparti och avslut - men denna gång går vi lite annorlunda till väga. Det blir lite nedslag i separata låtar till att börja med, och efter inledningsspåret är det dags att titta på hur den första singeln på respektive skiva står sig. "The Blackening" har "Aesthetics Of Hate" som första singel, och "Unto The Locust" valde "Locust". "Aesthetics Of Hate" har egentligen störst värde för sin text, då det är ett svar på en artikel från William Grim, i vilken han hävdat en lång rad oförskämdheter om Dimebag Darrel, (exempel på citat innefattar uttryck om Dimebag som "an ignorant, barbaric, untalented possessor of a guitar") och att det var lika bra att han lämnade jordelivet.
Låten är bra, inte tu tal om det, men jag tycker att den faktiskt får stryk mot "Locust".
De är olika i stil, men den senare har en härlig dynamik som gör att den är väldigt hållbar.
Betygen hamnar därmed på precis omvänt mot förra ronden, alltså fyra på båda låtarna - men denna gång med "Locust" som den starkare i leken.
Även om jag anser att de är väldigt bra så är trots allt ingen av dessa låtar fullständiga fullträffar, och ingen av dem är de bästa på respektive skivor - så femmorna lyser med sin frånvaro...

"The Blackening" - 4
"Unto The Locust" - 4

ROND 4 - Balladen
....alltså, en del saker får man ta med en nypa salt, så som denna rubrik. Det är kanske inte, per se, en klassisk ballad vi pratar om såtillvida att den påminner om något som Bon Jovi skulle stå som avsändare på, med lång schamponerat hår som böljar i vinden medan man sjunger om kärlek.
Det är snarare en ballad sprungen ur thrash, med mörk botten och en underliggande strömvirvel av ilska vi pratar om.
Den svarta skivan har "Now I Lay Thee Down" som sin representant (tillika plattans andra singel, för den som noterar allt på Wikipedia) medan den grönsvarta svarar med "Darkness Within" (också det den andra singel fast från den skivan).
Båda är helt fenomenala låtar, och egentligen är det inte mycket att säga.
Det är dags att maxa poängtalen!

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 5

ROND 5 - Resterande låtar
Nåväl. Nu har vi alltså plockat ut 3 av skivornas 8 respektive 7 spår. 
Låt oss samla övriga låtar och helt enkelt kollektivt bedöma hur de står sig!
"The Blackening" kompletterar sin låtlista med: "Beautiful Mourning" (för övrigt en låt man kan spela i Guitar Hero), "Slanderous", "Halo", "Wolves" och långa avslutande "A Farewell To Arms". Gosse - det är en lista som sparkar stjärt! "Halo" är ju exempelvis så bra att det är närapå kriminellt, och det är när man ser alla låtar uppradade som man inser hur fruktansvärt jämn och bra den här plattan är. A future classic, och en given 5:a i min bok.
"Unto The Locust" har förutom de tre spår som redan specialgranskats följande setlista: "Be Still And Know", ""This Is The End", "Pearls Before The Swine" och "Who We Are".
Det är förstås bra (hey, vi pratar ju ändå om Machine Head, något annat vore ju faktiskt nästan otänkbart...), men det håller inte samma extrema kvalitet som föregångaren.
Det blir också tydligt när man ser alla spår uppradade såhär, speciellt med lite tid på nacken så framstår 2007 års platta som ramstark om man jämför med den från 2011.

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 4

ROND 6 - Produktion
Ärligt talat, det är inte helt enkelt att utröna vem som egentligen har gjort vad gällande produktionen på de här skivorna. Kollar man Wikipedia på ex "Unto The Locust" så står Robb Flynn för produktion och mixning, Juan Urteaga för mixning och engineering samt Ted Jensen för mastering. På skivan står det att Flynn tar störst plats - men hur vet man hur det egentligen gick till och vem man ska tacka för ljudet och slutprodukten?
Lättare sagt än gjort, vill jag påstå.
"The Blackening" har enligt wikipedia Flynn som producent,Matt Hyde och Colin Richardsson på mixning och Mark Keaton listad som engineering.
Överlag är min känsla på båda skivorna att det är Flynn som haft en idé och en vilja om var man är på väg, men att det faktiskt är ett lagarbete som gett slutresultatet.
Fast det spelar ju egentligen ingen roll för ronden och dess poäng - här är det känslan i produktionen som står i fokus.
Jag tycker att "The Blackening" har en aningen skitigare ljudbild än sin efterföljare som känns mer ren. Det är mer.... ja... luft, i "Unto The Locust", men ändå känns det som om det är mer Machine Head i "The Blackening". Där ligger ilskan mer på lur, där är stämningen mer förtätad.
Men båda är bra.
Jag kan inte bestämma mig för vilken som är bäst eller vilken jag gillar mest, men helt klart ger båda skivorna mig fina stunder och jag kan strecklyssna dem på hög volym om jag vill - utan att bli "trött" i öronen.
Och det vill man ju.
Strecklyssna. På hög volym.

"The Blackening" - 4
"Unto The Locust" - 4

ROND 7 - Bandet
Minst sagt viktigt - hur är bandets form egentligen?
Och vilka är med i bandet?
Samma personer, är svaret. Givetvis är det frontmannen Robb Flynn som hanterar sång och gitarr, samt gitarristen Phil Demmel som hanterar många solon (jag menar, det var ju till och med han som inspirerade undertecknad att faktiskt plita ner dessa rader!) som står oftast i fokus, men man ska inte glömma rytmsektionen. Ryggraden. Dave McClain piskar skinn för glatta livet och Adam Duce lägger en följsam basgång.
Utan dessa herrar skulle inte gitarristerna kunna glänsa - för oftast är det så fallet är.
De glänser, och om man skulle räkna det totala antalet fläskiga mördar-riff eller gnistrande solon som befolkar de här två plattorna så undrar jag hur många man skulle komma upp i.
En ansenlig mängd, minst sagt, då det är det bestående intrycket.
Min känsla är ändå att "The Blackening" har mer hjärta än hjärna i sig, och att även om den i slutänden är perfekt lagd så har den inget av känslan att man sökt perfektion i sig.
Det kan jag däremot känna lite ibland med "Unto The Locust", trots att jag nog tror att bandet är ännu snäppet vassare rent tekniskt.
Där har ändå fördelen gått till hjärnan snarare än hjärtat, och man har verkligen försökt (....visst, till viss del även lyckats) göra en dunderstark skiva.
Men jag är ju, som ni kanske vet, stark för när konst kommer från hjärtat, och när band verkligen spelar skiten ur sig i någon form av "strid-för-livet"-kamp.
Därför dessa betyg.

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 4

ROND 8 - Arvet
Närapå sista ronden nu. Orkar inte hålla på i en evighet helt enkelt, och jag skulle vilja ta en lite udda rond. Arvet heter den, och det är inget annat än ett fullkomligt godtyckligt försök att se in i framtiden.
Bandets debut "Burn My Eyes" har i efterhand kommit att tillskrivas stor betydelse för genren och den hårdare gitarrbaserade metallen i stort. Ändå kan jag inte låta bli att undra om det verkligen är för den plattan man kommer att bli ihågkommen när det - långt från nu - till slut blir dags att lägga guran & solbrillorna på hyllan och dra sig tillbaka?
I think not.
Så vilken av dessa två eminenta skivor skulle kunna ta den platsen - eller finns till och med just den skivan ännu i framtiden?
Svaret är - "The Blackening".
Jag tror personligen inte (även om jag förstås hoppas!) att bandet kan toppa den helheten, eller att man kan leverera en skiva som tar dess placering som klassiker.
"Unto The Locust" är en fantastisk skiva, den spöar faktiskt debuten så det stänker om det - men den följer på en urstark skiva som definierade Machine Head som ett av de stora banden i den moderna metallen. På samma sätt som "South Of Heaven" är en fantastisk skiva som alltid kommer att stå i skuggan av "Reign In Blood" ur ett betydelseperspektiv så lämnar "Unto The Locust" ett mindre arv efter sig än "The Blackening".
Oavsett faktiskt kvalitet på skivan så kan den till och med bli relativt bortglömd i bandets diskografi om 30 år.

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 3

ROND 9 - Känslan
Jojo. Ni har förstått vid det här laget, eller hur?
Den absolut sista ronden (måste göra saker, måste fixa och dona!) i denna Tvekamp ägnas åt min känsla för plattan, och det blir förstås oundvikligt så att delar av dessa poäng redan avspeglat sig i rond 8. Om man ser ur ett historiskt perspektiv.
Ska vi ta min egen känsla så beskriver jag det nog enklast som så att det alltid är "The Blackening" jag petar in i spelaren när jag vill lyssna på Machine Head. Det är aldrig "Unto The Locust", såhär något år efter att den kom.
Jag kan inte ens räkna antalet kilometer jag promemerat eller sprungit med "The Blackening" som sällskap i lurarna, och ska jag lista de 10 bästa plattorna som kom under första decenniet detta årtusende så känns den självskriven.

"The Blackening" - 5
"Unto The Locust" - 3

SAMMANFATTNING
Oooookelidokeli, låt se. Känslan var jordskredsseger till "The Blackening", och inget under resans gång har egentligen fått mig att ifrågasätta det. Möjligtvis inser jag att topparna på "Unto The Locust" är väldigt väldigt bra (bättre än vad jag mindes, nästan), men att den faller på helheten när de två plattorna jämförs.
Nåväl - såhär blev summan:

"The Blackening" - 42
"Unto The Locust" - 33

Utklassning. Och då ska man ha klart för sig att båda plattrona faktiskt är riktigt bra (så bra att "Unto The Locust" förärades med en betygsfemma när jag recenserade den...).
Det säger en del.

Hur som helst, det var skönt och kul att skriva den här Tvekampen.
Tack Phil, för inspirationen!

Veckans Tips: Ark "Burn The Sun"

Det här bandet upptäckte jag i samband med att jag läste Anders Tegners utmärkta bok "Yngwie J Malmsteen - Så Som I Himmelen, Så Ock På Jorden". Där beskrivs hur i stort sett hela Yngwie Malmsteens kompband (kan man säga så om det även innefattar sångaren?) har ett eget äventyr på sidan av. Ark innehåller Jorn Lande på sång, John Malacuso på trummor, Randy Coven på bas, Mats Olausson på keyboards samt Tore østby som gitarrist istället för nämnde Yngwie. Jorn har ju medverkat ofta förr som Veckans Tips (Allen/Lande, Jorn, Masterplan och Nikolo Kotsev's Nostradamus), men jag har aldrig förr hört honom sjunga på det sätt som uppvisas här. Musiken som levereras är progressiv och utforskande hårdrock, och det innehåller en hel del jazzelement. Grabbarna har helt enkelt kastat alla regler överbord och plitat ihop en skiva som är rolig att spela, antagligen både för dem vid inspelningstillfället, och för oss som lyssnare. Det betyder att vi får höra en sångare som Jorn anstränga sig för att leverera, och han klarar att låta både som isländska Björk och en calypsoinfluerad version av Seal (!) i spåren "Absolute Zero" respektive "Just A Little". Mycket märkligt, och ändå bra.
Bäst är nog spåren "Torn", "Noose" och inledande stökiga "Heal The Waters", men hela plattan är riktigt spännande. Man vet helt enkelt inte alls vad som väntar, och avslutningen är dryga 9 minuter musiker som vill briljera. Jag förstår att det var lite jobbigt för Yngwie Malmsteen, det där att bandet verkade ha så kul och vågade exprimentera så mycket i en konstellation som innehöll hela gänget utom honom, men för oss som tar del av resultatet är det bara att njuta.

2001 släpptes skivan "Burn The Sun", och har du inte upptäckt Ark innan så är det väl dags nu, speciellt om du gillar referensramarna som rabblats upp. Öppna Spotify och njut, helt enkelt, så kan du dessutom läsa min intervju med Jörn på Werock. Fin fredagsunderhållning!

Bokrecension: Kiss - Den Osminkade Sanningen av Carl Linnaeus

"De första höstvindarna hade just börjat dra in genom staden New York. Över Washington Bridge, en av broarna som sammanbinder det stora äpplets kärnhus Manhattan med dess östra stadsdelar, kör en gammal rostfläckad grön Ford Mustang. Nyhetssändningen som sprakar ur bilradion kretsar kring den lågkonjunktur som New York har befunnit sig i under de senaste två åren. Året är 1970 och snart ska det första av de två tvillingtornen som kommer att utgöra World Trade Center resas nere vid den avlånga öns nedre del. Förhoppningsvis är det ett tecken på att bättre tider står för dörren.

Bakom ratten sitter den årtonårige Stanley Eisen. Han tittar i backspegeln, först på gitarrfodralet i baksätet och sedan tillbaka på sin spegelbild. Han ser hoppfull ut och mustaschen är ansad till att se lagom vildvuxen ut. han vet inte om det än, men mötet som han är på väg till kommer inte bara att förändra hans eget liv. Det kommer att påverka miljontals människor världen över."

Den där inledningen knäcker, mina vänner, och det är i mina ögon ett utmärkt exempel på vad som dels gör "KISS - Den Osminkade Sanningen" av Carl Linnaeus så bra och dels så lättläst.
Kombinationen av vanlig, roman-flytande prosa och enkla fakta.
Naturligtvis förstår jag att Carl själv inte satt i bilen och noterade just Stanleys rörelsemönster eller mustasch, men han klarar av att ge oss läsare en riktigt bra närvarokänsla - och han gör det utan att tumma på fakta.
Senare i boken ska språket och beskrivningarna alltmer övergå till vad som kanske är ett mer "korrekt" sätt att beskriva historiska händelser, men knepet att skriva berättelsen om hur Stanley Eisen träffar Gene Klein och dessa förvandlar sig till Paul Stanley och Gene Simmons som just en berättelse är fantastiskt smart.

För de, likt jag, som gillar KISS hyggligt men inte har den fanatiska genen, innebär det att läsvärdet går från bra till makalöst högt.
Under spännande former får man sedan 400 sidor rockhistoria med alla vändningar och vinklingar som kan tänkas. Vi får följa med i hur bandet bildas, hur de två huvudmännens relation knakar i fogarna men ändå håller, hur viljan att lyckas piskar bandet förbi såväl närapå oöverstigliga hinder som rakt ner i riktiga magplask.
Carl Linneaus håller stadigt i berättelsen, blandar detaljrika och initierade beskrivningar av kända händelser med åsikter och intervjuer signerade mer oväntade personer runt bandet, och jag ska säga det med en gång: detta har varit en fröjd att läsa.
Det säger det mesta, faktiskt, när en herre med så pass svalt intresse för bandet ändå slukar boken (jag fick den först som pdf för recension, men det höll inte att försöka förstå sig på, det var bara att knata iväg och slanta upp för ett riktigt ex).
Ska man säga något eller önska något som inte är enbart ros så är det kanske att man använder sig av det traditionella upplägget med samlade bilder i ett avsnitt i mitten.
Jag förstår att det säkert har med pengar och enkelhet att trycka att göra, men personligen har jag funnit att jag knappt kolla på de bilderna när jag läser boken.
Det vore väldigt uppfriskande med bilder inlagda i texten, i samband med dess tidsmässiga hemmahörande - i alla fall i samband med det aktuella kapitlet.
Dessutom går Carl djupt och initierat in på de olika omslag som bandet prytt sina skivor med, ett faktum jag verkligen gillar, men det saknas faktiskt bilder på just omslagen.
Futtigt kan tyckas, men för mig hade det gett ännu en extra glädje att faktiskt kunna kolla på omslaget som beskrivs i texten, gärna ungefär det omslagets historia så fint avhandlas.

Hur som helst - gillar du rock? En bra historia? Att läsa flytande, smidig text som baserar sig på ett mycket stort kunnande och innehavande av fakta? Eller bara bandet KISS?
Spring och köp!

Carl Linnaeus "KISS - Den Osminkade Sanningen" är riktigt bra. Tummen upp!

Skivhylla 2.1

I somras byggde jag om skivhyllan, från version 1.2 till 2.0 (version 1.0 var en enkel Billy, som sedan i två etapper fått utökningar via Benno samt ovandel, så därav benämningen 1.2....).
Du kan läsa om det i den här specialversionen av Record Madness.
Nu står dock höstmörkret inför dörren rejält, och det betydde igår att den gamla devisen "let there be light" skulle uppfyllas.
Resultatet ovan.
Rätt enkel lösning, men ändå bra.
Skivhyllan är alltså på version 2.1 kan man säga nu.
Notera kan man också att det ligger två föremål lite på undantag i förgrunden.
Det ena föremålet är Klas Ericssons bok "Sex, droger och Tinnitys - Satansverserna", och det andra är Mgła-plattan "Groza".
Det första föremålet innebär att på söndag får du premiär av Citatet igen, och det blir denna gång fokus på ganska enkla och slagfärdiga sådana.
Det andra föremålet betyder att jag kommer spisa bra musik idag, varken mer eller mindre.
Jag brukar göra så på kvällen - gå igenom hyllan lite enkelt, se om det finns något speciellt som lockar inför morgondagens liv och i så fall plocka fram det så att det ligger och väntar.
Lite som jag förstått att en del modeintresserade kvinnliga bloggare gör med kläder.
Det är lite så vi jobbar, Kendra, Blondin-Bella och jag.

För övrigt v'rt att notera i det Obama-förlamade Stockholm:
Omröstningen av bästa låten i den här serien är avslutad:

...och enkel seger gick till "Burn" med Deep Purple.
Ganska få röster faktiskt, bara 24 stycken, men det kan ju bero på att man dels inte ser det fältet om man surfar med mobil, och dels på att omröstningen inte pushats speciellt mycket.
Deep Purple "Burn" - 9 röster
Dio "We Rock" - 4 röster
Mastodon "Iron Tusk"  & Iron Maiden "Number Of The Beast" - 3 röster


Där har du toppen. Resten av poängen fördelade sig lite si och så.
Har du andra ämnen du vill ha belysta i en Rebel Angel Rambling så tipsa mer än gärna om det!

Satyricon - och försenad Behemoth...

Fattar jag saken rätt så är det alltså ganska precis en vecka till release av norska Satyricons nya självbetitlade platta.

Förväntningarna: Astronomiska.
Det blir inte heller mindre av att läsa en sådan här genomgång direkt.
Personligen har jag förbeställt plattan, och tjackat plåt till den kommande spelningen just innan jul.
Jag hade ju faktiskt gissat att den här plattan skulle försenas till 2014, och att Behemot skulle komma ut i tid. 
Det blir tvärtom - för Behemoth skjuter upp kommande "The Satanist" till början av 2014.
Tråkigt i sig, men det verkar ju också som om det innebär att man öppnar dörrarna för en intensiv headline-turné samtidigt.
Det är däremot bra, för Behemoth är bland det bästa man kan se live, anser jag.
Den enda gnagande oron är att det skulle ha med Nergals hälsa att göra på något sätt. Att han fortfarande lider sviter av sin leukemi, eller har fått ett bakslag.
Det finns inget sådant uttalat, men det där bandet brukar ju liksom inte vila i onödan, så en liten varningsklocka ringer ändå hos undertecknad...

Nå, Satyricon är nog den skiva jag ser mest fram mot under resten av 2013.
Vilken är din?

Werock fläskar på - månadsrecensioner!

Detta månadsskifte har Werockskribenterna verkligen fläskat på.
10 recensioner med så spretiga akter som Bonafide, James LaBrie, IWrestledABearOnce (högst betyg av alla i denna omgång med 9/10), Fleshgod Apocalypse och Watain. Bland annat.
Från min penna två helt olika alster:

Du hittar System Annihilated "Furor" samt Bazooka "S/t" om du klickar på respektive bild, och det är verkligen helt olika erfarenheter. En från Umeå, en från Grekland - och i en av recensionerna får du också veta hur det känns att pinka på ett kostängsel.
De är också väldigt olika i sitt betyg, där den förstnämnda sopar hem en betygsåtta medan den andra får kravla sig upp till hälften av det.

Nå.
Det om det.
Jag tänkte vi skulle prata lite mer om den här plattan och recensionen:

Watain "The Wild Hunt" tog alltså topplaceringen på skivförsäljningslistan, och det är väl ingen överdrift att säga att det är en av de största snackisarna i år. Fredrik delar ut 8 i betyg i recensionen och har en hel del poänger i sitt resonemang.
Jag har ett par varv med skivan under bältet, och närmar mig så sakta en recension... och den känns som en sådan som kommer ta lite tid att skriva.
Det blir till att väga sina ord, min inställning är nämligen en aning kluven så här långt.
"The Wild Hunt" är, med lätthet, den minst vildsinta skiva bandet kläckt ur sig - och det myntet har helt klart två sidor.

Nå - du hittar alla Werocks månadsrecensioner här. Det är mycket läsning.
Och duger inte det så har ju såväl Veckans Tips som Besatt sparkat igång igen. Du har har direktlänkar ute till höger om du kör fullversionssidan, och om du kör mobilversionen så klickar du här för Red Hot Chili Peppers-Besatt samt Napalm Death-Veckans Tips här.
Och för att lätta upp måndagen i övrigt bjussar jag på den här.
Ibland kan skyltar piffas upp så de blir roliga, och den som handgnuggat om ett "a" till ett "o" har faktiskt gjort en kulturell välgärning, vill jag påstå. 
Glad Måndag!

Besatt: Red Hot Chili Peppers "Blood Sugar Sex Magic"

Välkomna tillbaka. 
Det var kanske tveksamt om serien Besatt skulle få en fortsättning i samband med att det var dags för sommaruppehåll, men med tanke på hur många skivor som har hamnat i min maniska blick så blir det en höstsäsong av serien också. Precis som med vårsäsongen så är syftet egentligen kanske mindre att skriva mycket om själva skivan, och snarare att göra nedslag i livet och de situationer och tillfällen som varit aktuella i samband med att just skivan för stunden varit som mest aktuell för min del. Ni känner säkert igen det, ibland kan det räcka med höra ett enda riff eller en enda textstrof för att man genast ska förflyttas mentalt till en annan tid och kanske en annan plats. 
Minnen som ibland har legat djupt begravda tränger till ytan och om man fångar dem så kan man verkligen få en riktig rundtur i nostalgins tecken. Den här serien handlar om sådant. Den handlar om skivorna som tar mig tillbaka till sådana hållplatser i livet – och varför inte börja höstsäsongen med en riktig lågoddsare? 
Nä, precis. 
Jag har inte direkt hymlat med att Red Hot Chili Peppers är en riktig ”guilty pleasure” för min del. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt varför, men det bandet hamnar prick i min solar plexus – och har så gjort sen första gången jag kom i kontakt med dem. Det var med plattan ”Mothers Milk”, en skiva som min klasskamrat och likaledes arbetskamrat för sommarens feriejobb satte i öronen på mig. Egentligen vet jag inte varför jag inte hade brytt mig innan – det här var i gymnasiet, mellan 1:an och 2:an vill jag minnas – men jag kan tänka mig att jag hade en hårdnackad inställning om att det inte var riktig hårdrock innan och aldrig ens gav bandet chansen. Hade nog aldrig hört dem förr, även om jag väl säkert sett nåt omslag. 

När jag väl fick höra det hela så var det dock kärlek vid första öronkastet, och som tur var hade Peter – som han hette, min musikaliska sugardaddy i detta fall – alla plattor från bandets tidigare karriär. Perfekt.
Jag påbörjade en resa rakt ner i funkstökighetsträsket, och förälskade mig i bandets oförmåga att sjunga och spela rent tekniskt (hey, man har väl läst intervjun med Nicke Andersson i en av de svenska blaskorna, minns inte om det var Close-Up Magazine eller Sweden Rock Magazine, där han sågar bandet och frontmannen jämns med fotknölarna avseende just icke-kompetensen på ett musikaliskt plan!) men ändå lyckas med bedriften att skapa musik som svänger hårt och träffar hjärtat. Med åren vill jag påstå att bandet i stort – främst basisten Flea och kanske trummisen Chad Smith – utvecklats till att verkligen kunna hantera sina instrument, men i de tidiga försöken så är det punkens anda som råder: man behöver fan inte kunna spela bara för att man är i ett band!
Så, jag och Peter sommarjobbade som vaktmästare på HSB och klippte gräs och målade och samlade ihop sopor och rensade rabatter till ”Mothers Milk” den där sommaren. Jag liftade till och från jobbet med grannen som jobbade på Volvoverkstan i närheten, sen hade jag en skrotcykel som jag cyklade sista biten med. Det här var innan jag hade körkort eller bil, och livet var rätt så.. ja... enkelt. Jobba, spela fotboll eller ishockey, lyssna på musik och hänga med kompisarna. Tjejer fanns i stort sett inte i bilden, och allt var frid och fröjd.

Sen kom den här skivan.
Efterföljaren till just ”Mothers Milk”, den skiva som skulle ta Red Hot Chili Peppers ett stort steg mo världsherravälde: ”Blood Sugar Sex Magic”. 
Jag behövde förstås inte hjälp att upptäcka den, vägen fram till den var liksom redan krattad med tanke på sommaren innan, men jag tror inte att någonting hade kunnat förbereda mig för hur den skivan skulle slå rot i mig. Såhär i efterhand är det nästan genant, men jag lärde mig alltså – på fullaste allvar – hela texten till ”Give It Away” utantill (och har man hört den låten så vet man att det inte är det allra enklaste), likväl som att jag försökte vara lite pretentiös och analysera texten till ”Under The Bridge” (patetiskt, speciellt efersom jag ju inte fattade ett smack egentligen – extra tydligt blev det så småningom när Anthony Kiedis släppte sin biografi ”Scar Tissue” och man kunde få lite verkliga betydelserav texter). Herregud, det räcker faktiskt att jag kollar på omslaget så kan jag bli lite röd om kinderna över hur klassiskt tonårsintensiv jag var i mitt förhållningssätt till den här skivan! 

”Blood Sugar Sex Magic” kom att bli skivan jag för alltid kopplar ihop med det begynnande utelivet och vuxenlivet i Skellefteå. Lördagkvällar, efter att man spelat hockeymatch så var det liksom dags att visa att idrottsmän verkligen inte spolar kröken, och så drog man ut. En kvarting Brännvin Special för typ hundringen, inträde på Etage (THE uteställe i Skellefteå, och med det menar jag verkligen inte att det var det bästa stället – det var tyvärr det enda stället om man nu inte var över 20 och kunde lockas till det Statt. Utbudet var verkligen chockerande stort...) för en knapp hundring och sen garderob på det. 
200 spänn, för inte hade man råd att köpa något därinne. Det kostade 50 spänn med en öl, på den tiden, på det stället, och det var förstås inte att tänka på om man gick i gymnasiet. Istället drack man innan, och efter att ett par gånger haft fel timing så att man var för oredig när det var dags att passera dörrvakten så lärde man sig ju det där. Inte starta för tidigt, inte för sent – ruset var ju tvunget att hålla i sig hela kvällen – och det slutade förstås med att man i stort sett halsade i sig en form av häxblandning så nära inpå entren som möjligt. Oftast var det kallt som fan, vinter och lång kö dessutom, så om man hade druckit lite i bilen på väg in mot stan innan så kunde man stå emot bättre, och sen tippade i sig resten i kön så gick det fint. ”Hej och välkomna” ”Tack, det ska bli trevligt” sa man med ganska nykter stämma till vakten. Det brukade klara sig till man betalat garderoben och kommit för att orientera sig och kanske skramla fram en tia i småmynt som man kunde spela black jack för, sen slog spriten till med full kraft. KLADONG, så gick man sen som en levande död runt på stället och gaggade med folk. Trappa upp och trappa ner (ja, gissa varför stället hette just Etage...) för att till slut övertala någon att man skulle få skjuts med dem hem frampå nattkvisten. 

Givetvis ville man hitta nån, men det sket sig ju. Ett ställe att vara på, ett klientel där alla kände alla, typ, och där sista låten alltid var ”Varför Är Det Så Skönt Att Knulla Bakifrån” med Kjell Högberg. Klass på stället, helt klart.... nå, då och då fick man i alla fall just ”Under The Bridge” i balladsektionen. Då försökte undertecknad vara svår och drog sig undan för att lyssna. Det lockade ju ännu fler presumptiva tjejer... inte. (Ändå var dte kanske bättre än när DJ’n fick för sig att spela ”Two Princess” med Spin Doctors, en låt som jag avskydde så hårt att jag varenda gång spelade ut en dramagrej och ville att folk skulle märka att jag gikck därifrån.). 

På det hela var det nog inte så lite sorgligt, såhär i nykterhetens backspegel, men ändå. 
Det var en del av mitt liv, på gott och ont, och det är ju det den här serien handlar om.

Skivan har för alltid en stark ställning hos mig, för med tiden växte förstås de mest uppenbara dumheterna bort medan musiken, som nästan alltid, bestod. Besattheten med skivan klingade av, men Red Hot Chili Peppers har alltjämt en särställning hos mig, och jag anser fortfarande att detta är en fantastisk platta...trots de bitterljuva minnena av hur inträdet i vuxenvärlden egentligen var.