Utan att kompromissa eller vika en tum från sina ideal eller sin livsstil som black metals fanbärare har man lyckats med konststycket att bli... folkliga. Grammisvinster, gästspel i TV och stora uppslag i DN's kulturbilaga i kombination med blod, mörker och död i musikalisk form är förstås en svår balansgång, och man kan - likt Werock-kollega Fredrik - fundera på hur enkelt det är för bandet själva att dra en gräns mellan hur underground man vill vara och hur man handskas med ett sådant kommersiellt genomslag.
Ur den synvinkeln anser jag att bandets femte platta "The Wild Hunt" är oerhört intressant.
Det är knappast medvetet (jag är helt övertygad om att Watain med Erik Danielsson i spetsen följt sina egna inre röster snarare än en sökt agenda), men det är det mest lättillgängliga, kommersiella och... snälla albumet man har presenterat.
För mig innebär det faktiskt också att det är ett av de tråkigare albumen bandet har i sin katalog, för utan den där underliggande malströmmen av svart ondska, utan känslan av genuin galenskap som lurar i musiken så tappar jag faktiskt intresset lite.
Det är som att bada i havet. Skönt, men det är när man vet att det finns farliga strömmar som kan svepa ut dig till havs om du inte är vaksam så blir det helt plötsligt på allvar och man skärper sig.
Det blir på liv och död.
Med det sagt så är "The Wild Hunt" antagligen den perfekta plattan för Watain i det här skedet, paradoxalt nog. De nya låtarna fungerar antagligen alldeles utmärkt live och skänker ytterligare dynamik till bandets spelningar - speciellt som scenen, stämningen och rekvisitan tvättar bort lite av den stundtals lite banala känslan jag kan tycka finnas på studioversionerna. Dessutom är det helt rätt att smida vidare på den kommersiella framgången, och vill man förvärva fler själar till mörkrets sida så ska man väl anpassa budskapet en aning så att det lockar fler potentiella lyssnare.
Bra så, men man får förstås inte glömma vad som tog en till den plats man är på, och jag har en gnagande känsla av att det faktiskt kan bli en och annan som tidigare frälsts som nu tappar intresset.
Nå - låtarna då?
Inledande "Night Vision" är instrumental och syftar till att ta oss tillbaka från det bångstyriga mörker bandet förlorade sig i när man avslutade förra given "Lawless Darkness" med den alldeles ypperliga "Waters Of Ain". En ganska bra idé som håller eftersom introt dels är ganska kort, och dels mynnar ut i en av skivans starkaste spår "De Profundis".
Överlag är det inledningen som fungerar bäst för mig, med "Black Flames March" (oj, vad det luktar Dissection i mina öron!) och singeln "All That May Bleed".
Därefter kommer en låt jag är väldigt kluven till, "The Child Must Die".
Det är melodiskt, och hade texten varit annorlunda så hade det lika gärna kunnat vara signerat Amon Amarth. Låten är väl inte dålig, men känns malplacerad.
"They Rode On" är träig och rätt dålig, trots att det väl är en av skivans snackisar.
En lugn låt med ren sång på en platta med Watain?
Absolut. Jag har inget emot experimenterande så, jag tycker exempelvis att det funkar bra i titelspåret, men inte här. Erik sjunger inte dåligt när han sjunger rent, men ärligt talat sjunger han här inte heller tillräckligt bra för att kunna lyfta en så lång och slätstruken sak.
Det är först riktigt i slutet när man brer på med allt man har det funkar hyggligt, men för mig slutar det med att texten egentligen är behållningen.
"Sleepless Evil" och "Oulaw" är klassiska Watainlåtar som jag egentligen inte kan se platsa på någon av de två senaste alstren "Sworn To The Dark" eller "Lawless Darkness", och lite så är min känsla efter kanske 20 varv med denna nya skiva; att den står sig ganska slätt i föregångarnas skugga.
Det absolut intressantaste är nästan var bandet tar vägen härnäst, för det svängrummet har man skapat sig nu. Det är ingen som vet var vägen leder det här brödrarskapet bortom nästa krök (ännu ett exempel på att den här skivan nog är helt perfekt för Watain i det här läget).
Sammanfattningsvis så är detta en bra skiva med en hel del intressanta detaljer, men en skiva som saknar den där vildsinta underliggande svärtan. Farligheten. "the Edge", som det kallas på engelska, och personligen är jag tveksam till om det kommer att räcka hela vägen till en plats på årets topp 10. Oväntat och lite av ett uppvaknande för min del, med tanke på hur högt jag håller bandets förmågor och övriga alster.
Betyget landar på 4, och den fyran lutar snarare ner än upp.
Bästa Spår återfinns, precis som beskrivet, i skivans första hälft. Det är där jag tycker det håller som bäst, och duon "De profundis" och "All That May Bleed" tycker jag faktiskt står lite i en klass för sig.
Watain "The Wild Hunt" - 4
Inlägg
