Veckans Tips: Rev 16:8 "Ashlands"

Högkvalitativ hållbar black metal, det är vad Veckans Tips bjuder på den här gången. Svenskarna med det mer eller mindre hopplösa namnet Rev 16:8 hamnade på betyget 3 i samband med recension, sen reviderades den siffran upp lite i samband med att skivan skärskådades i numera mer eller mindre nedlagda serien "I Backspegeln". (ja, alltså, namnet är ju bra såtillvida att det sticker ut lite, men det är inte optimalt att ha kolon med i titeln eftersom det är förbjudet i vissa regler när man använder datorn.. till exempel heter bandet Rev 168 i taggen på detta inlägg. Dessutom ska man komma ihåg de exakta siffrorna om man är en perifer supporter, något som kanske inte är helt enkelt alla gånger). Det känns lite signifikativt för den här plattan, det är en sån som växer med tiden. 
Visst, de mest uppenbara spåren som sätter sig, de sitter fort. "The Chase" och "Serenade" är såna där black metal-hits som inte behöver mycket lyssning innan de sitter (detaljen där det sistnämnda spåret tar tvärslut mitt i alla kakafoni är ju snygg och effektfull dessutom), men det är i långa loppet skivan vinner.
Tycker jag då.
Låtar som inledande trion "Agenda", "Ashlands" och "Blackline Sundown" växer med tiden.
Mest växer dock kanske "Coal Mirror", en låt som dessutom känns väldigt representativ för skivan. Det börjar med lite gitarrplock black metal-style innan man släpper på elaksinnad tyngd...och innan låten är slut så har tempot ökats och intensiteten dragits upp till max!
Bra. Jäkligt bra.

Alltså. Hederlig svensk högkvalitativ black metal, på Spotify här. Rev 16:8 med plattan "Ashlands" från 2011. Funkar väl bra som Veckans Tips?

Record Madness: R

Jaha.
Stones inte bara svarade snyggt på bokstaven L (härliga bilder, det är alltid lika kul att se ett sant fan gå bananer över sin favoritgrupp tycker jag), han passade tillbaka pucken på ett distinkt sätt.
Bokstaven R hamnade i inkorgen, och det har väl tagit ett litet tag att komma fram med ett svar, men så ska det ju vara. Hela idén med serien Record Madness är ju just det - det får ta tid, och det kommer att bli väldigt blandat i inläggen. Högt och lågt. Salt och surt. Och har man sagt A får man tydligen säga R?!

RECORD MADNESS: R

Såhär ser stora hyllan med skivor ut. 
Kollar du noggrannt så har jag markerat var bokstaven R finns, med televerksorange och lite svårtydlig färg. Rätt långt nere, lite till höger, totalt kanske en 45-50 plattor.
R.
Därunder finns en av mina absoluta svagheter. 
Red Hot Chili Peppers.
Det tror jag nog att den gode Stones visste, och vi ska återvända till dem lite senare i inlägget. All good things to those who wait.
Under R finns ju nämligen fler mer eller mindre givna husgudar, och det känns lite som om min skivsamling i just detta fall byggs upp av några få block.
Rainbow. Rage Against The Machine. Running Wild. Red Hot Chili Peppers.
Ta bort dem och bokstaven R blir skralt representerad...
Nå.
Vi kan väl börja med två av de där stora blocken jag hade tänkt belysa lite?

Längst upp - Rage Against The Machine.
Rapmetalfunkrock, typ, med attityd, och alla har väl hört den lysande självbetitlade debuten. Jag har hela sviten samt en DVD med sista livespelningen, och jag gillar bandet.
Återkommer alltid med jämna mellanrum till dem, och skulle kunna låta dem ta rätt mycket plats i detta inlägg om jag ville.
Men så blir det inte. Det blir visserligen mer än med Running Wild (som inte ens får finnas med på bild), och anledningen är rätt enkel - jag tycker inte det finns så mycket att säga egentligen. Liveskivan med Rage Against The Machine har stått i centrum såväl på CD som på DVD, och det är en essentiell del av en skivhylla värd namnet.
Running Wild-samlingen utsträcker sig till ett par fem-sex plattor på CD-format samt några till jag har elektroniska versioner av (försett mig från en inbiten Running Wild-kompis), och de jag har i hyllan har sedan tidigare fått en del tid i rampljuset (kolla in såväl Remasters- som Live!-arkiven).
Mindre intressant att skriva om.
Det gäller dock inte den andra bilden här just ovanför.
Rainbow.
Visst, det är klart att mästerverken "Rising" och "Long Live Rock'n'Roll" varit i fokus förr, men här finns det ändåp lite att reflektera över och kommentera, tycker jag.
Notera främst mittenuppsättningen av skivorna på bilden.
Tre stycken vita saker.
Den översta är klassikern "On Stage", som jag egentligen inte själv fattar att jag inte haft i Live!-serien. Den understa är hemmaritad (!), och själva skivan ett hemmabränningsprojekt.
Sådär lagom tjusigt, men ändå kul att se. Hade själv nästan glömt att det var så det var, tror jag fick en bränd kopia någon gång som jag ville ha i hyllan, därav detta spektakel.
men.
Mitten mitten.
Har du kollat den?
Det gjordes liksom häftigare promos förr...

 Specialskiva som skickades ut till radiokanalerna, med utdrag ur låtarna från dubbelgiven "On Stage" som blandats med intervjuer med Ritchie Blackmoore och Ronnie James Dio (främst den tidigare pratar). 
Ett stycke raritet och rätt kul sak, där bland annat historien om låten "Starstruck" beskrivs (texten handlar om Myriel, ett av Ritchies fans som bland annat dök upp i hans trädgård en kväll när han åt frukost...), samt hur bandet lägger upp olika spelningstyper beroende på hur publiken vill ha det och annat.
För oss som vill veta lite om vad som händer bakom bandet är det en guldgruva!

Guldgruva avseende Veckans Tips - det har däremot inte bokstaven R varit.
Ynka två stycken från hyllan so far (vilket ju är patetiskt lite med tanke på hur många tips som flödat genom bloggen nu).

Bilden är dassig, men hey - lev med det. Ibland blir det så.
Det är i alla fall Rotting Christ "Aelo" och Rwake "Rest" som avbildas, och har du missat dem får du skylla dig själv. 
Däremot gav grävandet i hyllan en del andra skivor som jag nog minsann törs utlova att vi ska titta på förr eller senare. Här ligger de och väntar på att få bli Veckans Tips!

Längst upp Red Fang, till vänster Riot, till höger Royal Thunder och längst ner Rev 16:8.
Spretigt, men bra. Alla dessa kommer under året/närmaste åren att få sin tid i solen som Veckans Tips. Det är de värda allihop.
Precis som förra gången tänkte jag också att vi skulle kolla lite på en del av de skivor som befolkar hyllan och som inte är hårdrock. Vi hoppar en del mer eller mindre väntade akter (hej R.E.M!) och tar istället fram detta knippe:

Jaha, tänker du.
Vafan är det här?
Överst har du de tre skivor jag hade tänkt plocka fram. Radiohead, samlingsskiva (jag har en del samlingsskivor ändå i hyllan, fast jag nästan inte tror det själv, och inställningen till samlingsskivor är väl generellt ganske svalt...), Dizzie Rascal (hip-hop, köpte den när jag var lite lost över vem jag egentligen är och lyssnade en del på den stilen... tror det var Per Sinding Larsen på SVT som tipsade, och det ångrar jag - detta är nämligen inte en bra platta, utan påminner snarare om förpackade fekalier) och Raising Sands (med Robert Plant och Alisson Krauss på sång, en väldigt finstämd men fin skiva som jag gillar skarpt).
Tänkte nog att det blir en bra mix att visa, och sen... igår kväll när mina grabbar badade och jag som vanligt stod och stirrade lite på skivhyllan.. så stod den ut.
På fel bokstav.
Eros Ramazotti.
Sorterad under E. Inte under R. It must be a sign, tänkte jag, och knäppte av en bild med telefonen.
Ja. Jag har en samlingsskiva med Eros i hyllan. Det är kanske inte hevvy mettall, men så är det, och nu kommer frågan.. sortera under E eller R?
Jag hade den under E, där tanken antagligen var att han kallas Eros. Lite som Kylie Minogue som heter Kylie på skivorna (jodå, jag har en skiva med henne också, men det blir under K så småningom...), men det står ju faktiskt även Ramazotti på den här plattan.
Så, nu fick han inte bara sin tid i solen på denna blogg, smörsångaren från Italien, utan även en ny bostad i skivhyllan. Under R.
R.
Där Red Hot Chili Peppers bor.
Nu ska det handla om dem.
Jag gillar nämligen dem, lite lätt sådär.
Inte så att min skivsamling är fullständigt out of this world med bandet, men ändock så att jag ska starta sektionen med denna vackra bild, tagen några jular sen (ingen tatuering på vänster arm där, men det kommer väl såna bilder också vad det lider:

Okej.
Lagom lätt illamående?
Beredd på resten?
Fint.
Så här då!

 

 

 Så, vad har vi här?
Jo, först kommer de tidigare åren med bandet.
De som gjorde att jag fastnade för dem en gång i tiden. Mer funkstök än numera, och Anthony Kiedis sjunger verkligen rätt illa - men ärligt, och hela bandet har en inställnig som blandar total glädje och av att det är på liv och död på ett helt annat sätt än de sentidare skivorna. Det var väl "Mothers Milk" som verkligen fäste bandets unika sätt att närma sig musiken hos mig, och efter "Blood Sugar Sex Magic" var det helt kört. 
På tal om Besatt, liksom.
De senare skivorna är ojämnare, även om väl "Californication" förstås får räknas till bandets höjdpunkt av gemene man, men jag kan ändå inte hjälpa det.
Bandet har för evigt en plats i mitt hjärta, och ett år med en ny skiva av bandet är ett bra år.
Liveplattorna får en egen bild.
 2 officiella, en inte så officiell. "Live Q" har inte förekommit i Live!-serien, men "Live In Hyde Park" har förstås varit i fokus. Trion ovan kompletteras av en bootleg med förvånansvärt braljud, från Holland -92 och med det småfyndiga namnet "Red Hot And Rainy".
En av de saker jag verkligen gillar med bandets livegivar är att man plockar in unikt material. Covers, olika versioner eller helt enkelt osläppta låtar som spelas live - det är att ge det lilla extra även för oss fans som har rubbet med bandet.

Till näst sist i denna dykning ner i bokstaven R så ska vi lyfta fram en udda skiva. Till skillnad från förra gången, med bokstaven "A" så är det inte en skiva som är överdrivet bra. 

Den här skivan är med tyska Rage.
"The Missing Link" är inte dålig, och hyggligt hård power metal för att vara -93, men ändå var det hela tiden en sån där skiva som aldrig riktigt fäste eller lyfte för undertecknad.
Jag borde ha älskat den, den tiden i mitt liv, men...nä.
Detta är och förblir den enda plattan med tyskarna, trots att de varit i farten så länge, och det är i sig ett faktum värt att reflektera lite över och belysa, såhär när man står och glår på en skivhylla.
Borde jag ha fler skivor med dem, verkligen?

Den frågan får dessutom avsluta kollen på bokstaven R.
Som du sett blev det ingen detaljfotografering av hur skivorna ser ut. Orkade inte, och ljuset från taklampan föll lite snett ner över hyllan när det blev så långt ner.
Det sista, det enda som återstår, det är nu att skicka utmaningen tillbaka till Stones, och denna gång ska han få en utmaning på ett annat sätt.
En bokstav som jag tror kan bli lite svår att skriva om helt enkelt för att det inte finns så många skivor där. tror jag. 
Bokstaven Q.
Det ska bli mycket spännande att se om han klarar att skriva nästan något alls om den!

Inför Årsbästalistan: M-S

...som utlovat, det smäller in ett gäng fläskiga inlägg med skivorna som på allvar är med och konkurrerar om en plats på Årets Topplista.
Sedan tidigare har bloggen rasat igenom bokstäverna A-L, och nu går vi vidare och täcker M till och med S. Precis som förra gången så klickar du på respektive skivomslag om du vill läsa själva recensionen.
Och varför vila på hanen?
Vi sparkar igång med ett knippe tungviktare direkt!
M som i Machine Head, Mastodon och Megadeth!

Jasså, säger du?

Jo, att Machine Head och Mastodon skulle dyka upp som starka kandidater var väl ingen överraskning, men Megadeth?

Saken är den att jag lyssnat en hel del på den senaste tiden, och jag tror nog kanske inte själv att det är en av skivorna jag kommer att ha med när alla gallringar är gjorda... men jag vill heller inte avspisa den bara sådär.

Den kommer att få speltid och jämförelse med de andra skivorna. Trots sin ostiga titel... De andra två, Machine Head och Mastodon, ser jag som mycket starka kandidater till att klara sig hela vägen in på listan. Ja, de också, kanske man ska säga...!

Sen då, mera överraskningar?
Kanske. Opeth blir härnäst, och den största överraskningen med den skivan var väl först att den inte var bättre. Just nu känns det inte alls som om den kommer att klara sig till topplistan, men det kommer ju en spelning med bandet här i veckan. I samband med det komemr den här skivan att spelas hos undertecknad. ....och det kan mycket väl få mig att revidera mina tankar. Det vore inte första gången som lite distans till en skiva ger den ett annat skimmer. Och Opeth räknar man liksom inte ut så enkelt!

Under bokstaven P hittar två riktigta favoriter i år. Portrait och Primordial!

Svenska Portrait har klämt ur sig en skiva som jag håller väldigt högt, och att jag är stormförtjust i Irländska Primordial är förstås ingen hemlighet. Två urstarka kandidater till den kommande årsbästalistan. De också!

Och, på tal om starka kandidater och stormförtjusning.

Visst finns de med när det närmar sig upploppet, Red Hot Chili Peppers.

Förstås. Som bekant är en svag skiva med detta band bra, en bra skiva med dem är fantastisk - och "I'm With You" är en sån där skiva som snurrat... och snurrat...och snurrat i år.

Mera skivor på R? Jajamen. Black metal från Rev 16:8 och svängig rock'n'roll från Rival Sons.
Båda två framstår som bland det bästa i sina respektive genrer, och är såna där skivor som både tål och växer med många spelningar.

Jag gissar för övrigt att båda dessa band går en fin framtid till mötes. Tror de kommer bli stora framöver!

Kommer de att bli lika stora som nedanstående två band dock?

Kanske, kanske inte - men både Saxon och Symphony X är ju giganter. Saxons skiva blåste mig ur stolen med den nivå som bandet lyckas hålla, och Symphony X har med sin mörkaste skiva lyckats skapa en sån där skiva som kräver ett gäng lyssningar för att verkligen bita sig fast.

11 skivor på ett bräde. 11 bra skivor. Men topplistan på Werock rymmer ju bara 10 platser!

I Backspegeln: Rev 16:8 "Ashlands"

Till helgen väntar spelningar med Watain och Gorgoroth för dig som befinner dig i huvudstaden. Det innebär att denna lilla blogg fokuserar lite extra på black metal just nu, och som ett led i detta så får du en I Backspegeln på ett av de jämnare släppen som kommit i år. Svenska Rev 16:8 kammade med plattan "Ashlands" hem en stark betygstrea med mersmak när den recenserades, och en av detaljerna som noterades var att detta är en skiva som växer med tiden.
Frågan är då - har den verkligen gjort det?
Växt ?
Svaret är faktiskt - ja.
Jag har spelat plattan sporadiskt sen den kom, men det är en sån där skiva som jag reagerar över varje gång. Den är högkvalitativ, helt enkelt, och det är en mycket skarp insats av bandet. Dessutom har inledningen växt på mig extra mycket, och jag spelar gladeligen lufttrummor till "Agenda" och titelspåret "Ashlands" numera.
Pepp, alltså, och i dagsläget skulle jag nog ha landat på den positiva sidan när jag väger gränslandet 3 eller 4.
Varför bandet heter som de heter?
Du får läsa recenensionen, helt enkelt. Den fanns ju här!

Sökes: Bra black metal

Jag vete fasen om jag missat något, men inte har väl det här året såhär lånt bjudit på speciellt mycket bra black metal?

Jag kan nog fasen inte påminna mig ett enda "måste-ha"-släpp i år?

Förra året fick vi ju både stora akter som Watain och Dimmu Borgir, likväl som mindre kända saker som Abigail Williams och Winterfylleth med starka skivor (bilderna ovan är klickbara, du kommer till recensionen av respektive skiva om du bemödar dig att flytta muspekaren dit och klicka...).

Dessutom föll jag fullständigt för den här given, trots att den kom 2009.

Den bilden länkar till en Tvekamp, om du vill ha mycket läsning.

Den stora frågan är dock... har jag missat något, eller är det ett mellanår för black metal i år?

Jag har recenserat och har lite koll på Vreid och Rev 16:8, men visst är det fortfarande lite tunnt?

Och det görs garanterat bra black metal fortfarande.

Alltså är det väl jag som är ute och vevar i tomrummet utan att träffa rätt.

Precis det vill jag gärna råda bot på.

Jag gillar black metal som har ett inslag av illasinnat sväng i sig, snarare än fullt rens hela tiden. Jag tycker till exempel att Marduk är som bäst när de lyckas blanda dessa element (som i exempelvis "Rom 5:12"), och ett band som franska Glorior Belli var råbra på "Manifesting The Raging Beast".. men inte alls så bra på efterföljande "Meet Us At The Southern Sign".

Kanske är det dags att på allvar ge sig på hela Deathspell Omega. Jag besitter "Si Monumentum Requires, Circumspice", men den har snurrat högst sporadiskt.

Kanske är jag mottaglig nu?

Det känns som musik som kräver lite av sin lyssnare, och jag är laddad för en ny kärleksaffär med en black metalskiva, så läget är kanske rätt.

Men. Vad säger du?

Sitter du inne med något stalltips på bra black metal - och har jag missat något i år?

Recension: Rev 16:8 "Ashlands"

Svenska Rev 16:8 har tagit sitt namn från Uppenbarelsebokens avsnitt med samma nummer. Där står följande:
The fourth angel poured out his bowl upon the sun, and it was given to it to scorch men with fire.
Med det i åtanke och ett omslag som det till vänster så förstår man ganska enkelt vad som bjuds på bandets andra epos "Ashlands".

Ja, vi pratar black metal!Referenserna som anges är band som Dissection, Watain och Ofermod, och för egen del skulle jag vilja addera även Dimmu Borgir (nä, inte de senare årens symfoniska utsvävningar, utan tidigare än så) helt enkelt för att jag ofta tycker att sångaren Talon låter rätt lik Shagrath. Eller, kanske är inte Dimmu Borgir rätt namn, det är faktiskt påfallande ofta som jag har tänkt på Ov Hell där samme man sköter gastandet. Den här skivan har starkare låtar dock!

Mest lättillgängliga och direkta är spåren "The Chase" - som bjuder på plattans enda mer melodiösa och lite svängiga inslag - och "Serenade" som kombinerar elakt piskande med en skön gitarrslinga.

De spåren sitter i stort sett omedelbart, medan låtar som titelspåret, "Agenda", "Blackline Sundown" och "Coal Mirror" initialt inte biter sig kvar utan snarare rinner av mig.

Med tiden händer dock något.

Låtarna kryper under skinnet.

Naglar sig fast med små små taggar.

Och fastnar.

Vore det inte för att de instrumentala passagerna "A Study Of Patterns And Habits" samt "Leave Me" är ganska tråkiga samt att jag gärna hade sett lite mer variation i form i tempo i låtarna så hade detta varit riktigt bra.

Ett eller två avbrott från piskandet, med lite insprängda delar sväng och episkt elak känsla tycker jag jag personligen skulle lyfta hela anrättningen till nästa nivå.

Fast, man kanske inte ska klaga.

Det är fortfarande bra.

Ljudbilden - utmejslad i Necromorbus studio - är riktigt bra, och bandet med Nefastus på gitarr och bas samt Pata på trummor till komplement till redan nämnde sångaren Talon gör en bra insats. Bandet backas också upp av AFM som bolag, så sannolikt får vi fortsätta följa detta gäng framöver, då de redan verkar ha nått relativt stora framgångar. Sånt brukar majorbolag rida på!

Som kuriosa kan förresten nämnas att skivan finns i en limiterad version på vinyl.

666 exemplar.

Förstås....

Nå, skivan hittar du på Spotify, samt att du kan kolla in gängets MySpace.

Bästa Spår: ...det får nog bli "The Chase". Jag är ju en liten mjukis som dokumenterat har en svaghet för när black metal infogar en extra dimension av känsla och sväng...

Betyget då? Jo, vi landar på en trea till slut, men den ska ses som stark. Detta är en skiva som växer, och gillar man dessutom black metal med bra produktion och starka låtar så är det ett givet köp.

Rev 16:8 "Ashlands" - 3

Betraktelser från helgen

Helgen har, som vanligt, rusat förbi.
Jag fattar inte att tiden kan vara så olika. Vardagarna går i o f s fort de med, men att helgerna kan gå så vansinnigt fort är för mig en gåta.
Nåväl, så är det, och av någon anledning har nattens bärande av bebis, sova lite, vakna igen och bära bebis gjort att jag liksom summerat helgen.
Det blev en hel del betraktelser och funderingar.

En del helt logiska, andra rätt skruvade, men det är ju som vanligt.

Det spelades till exempel fotboll i helgen.
Jag har inte speciellt mycket till övers för den sporten, men till och med jag hade TV:n på när Barcelona lekte fotboll med Manchester United.
Rättvis seger, och det fick mig att kolla upp hur det går för det enda laget jag har lite hjärta för, Aston Villa. Jag visste att de harvade i mitten av tabellen, med känningar neråt snarare än uppåt, men till slut landade man visst på en 9:e-plats.
Precis som vanligt. Mitt i nowhere.
Det är mitt lag det.
Svensk fotboll orkar jag inte bry mig om, inte sen den tiden då IFK Göteborg härjade i Chapions League och hade spelare som hette Jesper Blomqvist. Ja, för snart 20 år sen alltså.

Förresten, varför säger man att alla heter Glen i Göteborg?
Det borde vara alla heter Glen i Skottland!

Den här, till exempel. Glenmorangie Signet.
Fantastisk.
Helt enkelt fantastisk.
På tal om whisky så hade jag tänkt mig att träffa Stones i helgen för att överlämna lite prover på annan whisky (bland annat Awesta Whisky Sällskaps tappning 2, Miltonduff 15YO och japanska Hakushu 18YO), men... ja... jag vete fan vad som hönde, men hux flux var det visst måndag.
Igen.

Lite musik har jag hunnit med också.

Nedan en närbild på märket på mina högtalare. Dynaudio Focus 220. Larvigt dyra, men värda varenda spänn. Speciellt just nu, när möjligheten att spela musik på ohämmad volym inträffar så ofta. När varje ögonblick räknas.

Utbildade lillkillen i lite musik i helgen. Kort reflektion över vad som spisades...

• Arch Enemys nya "Khaos Legions" är riktigt bra, framförallt är den proppfull med tuffa bryt, arrangemang och växelspel på gitarrerna.


• Barnsånger fastnar fort i skallen....


• Amorphis nya "The Beginning Of Times" känns inte lika direkt och lättillgänglig som de senaste tre plattorna, men den kommer att växa. Det kan man nog säga redan nu, och även den känns mer arrangerad och med lite fler "lager" än vad som är brukligt för det bandet.


• Rev 16:8's black metal växer också. Hela tiden. Låtarna äter sig liksom in i skallen.

Förutom det kan man säga att jag hade en sms-konversation med Per som sa att jag "nog hade glömt Mastodon på min uppräkning av giganter som rör sig på horisonten". Lite självsäkert sa jag då att "nä, de hinner inte i år, jag läste just en intervju där de säger att de har en hel del material men att allt är löst hitills".

Det bet mig ju i röven jävligt fort. Gänget har redan två titlar klara, och eftersom låtar ska heta "All The Heavy Lifting" och... håll i er nu... "Blasteroids" samt befinner sig i studion redan så lär jag nog få äta upp de där orden. Men HERREJÄVLAR, vad det skule göra det trångt på tronen 2011!!!

Vill man annars lita på de gamla klassikerna och är hemmabunden som jag är i sommar så ges det ju finfina möjligheter. SVT kommer att direktsända spelningen med Big 4 (Metallica, Megadeth, Slayer, Anthrax) från Ullevi i sommar. Sweet, den ska jag se! (Tack Kim för tipset)

Jag har hunnit kolla lite film också. Ja, eller, kolla film och kolla film. Det har varit lite vaknätter, så det har blivit en kvart här och en halvtimme där. Såg "Constantine" med Keanu Reaves, till exempel. Den gick på TV. Och delar av "Zombieland"-serien. Verkar lovande.

Mest har jag kollat den här dock. Har hunnit med hela "Korpen Flyger", och startat på "Korpens Skugga". Jävligt bra filmer, framförallt den första.

Brutalt hård dialog. Brutalt fula skådisar. Black metal hela vägen, faktiskt. Har du inte sett dem tidigare är det bara att masa sig till någon av webbutikerna och beställa!

För oss som låtsas att vi kan saker på dagarna, och förklär oss i kostym så är det kortvecka denna vecka. Sånt känns ju alltid bra. Dessutom startar Stanley Cupfinalerna. Vancouver Canucks tar sig an Boston Bruins, och det kan man säga blir en riktig höjdare.

Jag håller alla tummar för Canucks, förstås. I NHL har jag inget riktigt favoritlag, men Canucks har alltid varit närmast till hands - och det blev förstås inte mindre av att vi åkte dit, jag och frugan. Det blir härligt att se på när nätterna spenderas vankandes av och an....

Efterlysning!

Den här bloggen har en serie som heter 3 Röster, där läsare och kollegor får chansen att säga sitt om en skiva som recenserats.

Och den närmaste tiden (maj) finns en del spännande alster i pipen, så jag tänkte ge er chansen att dels kolla lite i kristallkulan, dels vara med på ett hörn.

Du hittar andra "3 Röster om..." i arkivet, och i övrigt det bara att hugga sig för en platta och knäppa iväg ett mejl (chief-rebel-angel@hotmail.com) med dina tankar om den, sammanfattat på några rader.

Sedan tidigare recenserade plattor kommenterarjag inte så mycket här, men de är faktiskt också "up for grabs" för det mesta. När det gäller exempelvis Primordial har jag en av tre röster redan, så känner du att du vill vara en av de andra två så går det alldeles utmärkt...

Mike Amotts gäng Arch Enemy släpper "Khaos Legions" i slutet av maj, men har redan mutat in lite lyssningstid genom plattan "Dawn Of Khaos" som medföljde senaste numret av Close-Up Magazine. Som vanligt bjuds det på sådär lagom lättlyssnad döds, och JonteRoyal sammanfattar nog mina tankar än så länge rätt bra.

Mera svenskt blir det också. Bloodbound släppte för en 6-7 år sen den utmärkta debuten, men av någon anledning har jag inte lyssnat mer än ytterst sporadiskt på dem sen dess. Nu är dte dags igen med "Unholy Cross", och skivan är som vanligt resultatet av att Helloween och Iron Maiden korsas. Rollspelsmetal, typ! Recension hyggligt snart, och vill du inte vänta får du läsa kollegan Mats dylika på Werock!

...nästa i raden är den här.

Crowbars lätta och glada (INTE!) stil ska skärskådas ganska snart, och eftersom ett av villkoren var att Per skulle bidra till just 3 Röster så är vi delvis klara. SheerFaith har också bidragit, så i detta fall saknas bara en röst.

Ja, och själva recensionen...

Rev 16:8 spelar black metal.

Fin sådan.

Kan vara precis vad en nybliven tvåbarnsfar behöver, så i väntan på att själva barnet behagar växa färdigt i mammas mage har jag beställt den här plattan.

Hopplöst namn bara, vem kommer ihåg vilka siffror det var...?

...det här namnet kanske är lite lättare att hålla i minnet.

Foo Fighters.

"Wasting Light".

Mycket spännande, och en oerhört kritikerrosad platta som faktiskt ligger bredvid mig i skrivande stund. Rykande färsk från postlådan.

Sist men inte minst har vi ett stycke norsk black'n'roll.

Sarke gästspelas av den norska black metal eliten (på sång finner man exempelvis Nocturno Culto), och andra skivan "Oldharian" har snurrat en del. Förvänta recension rätt snart!

Förutom dessa så finns säkert fler godbitar i pipen. Amorphis släpper nya plattan "The Beginning Of Times" den 25/5.... In Flames släpper nytt snart... och The gates Of Slumber... och Morbid Angel... och...

Så - alltså.

Detta är en efterlysning.

Din röst behövs!

METAL-bloggen wants You!