Recension: Enslaved "Riitiir"

Min första riktiga kontakt med norska Enslaved var med 2006 års "Ruun". Visst hade jag hört glimtar innan, men det var första skivan jag köpte. Rätt bra platta, men ändå inget som fick mig att springa till butiken och köpa de efterföljande "Vertebrae" (2008) eller "Axioma Ethica Odini" (2010). Bandet har - som BiblioteKarin konstaterar i sin eminenta recension av årets platta "Riitiir" för Werocks räkning - prisats i vårt västra grannland på ett spektakulärt sätt och vunnit utmärkelsen som "Bästa Hårdrock" (Spellemann-priset) varenda gång de släppt en skiva sedan "Isa", föregångaren till just "Ruun". 
Det är imponerande, och när jag plockar upp "Riitiir" så är det mer av en slump än vad det är medveten handling. Ett tillgodohavande hos min favorithandlare på nätet gör att jag petar ner skivan med det snygga omslaget i varukorgen. 
Det går snabbt att konstatera att det verkligen hänt saker i bandet sedan min kontakt vid "Ruun". Medlemmarna är visserligen de samma. Grundarna och huvudfigurerna Grutle Kjelson (bas och sång) och Ivar Bjørnson (gitarr och keyboard) finns förstås kvar. Arve Isdal (gitarr) är medlem sedan 2002, Cato Bekkevold besitter trumpallen sedan 2003 och Herbrand Larsen bidrar sedan 2004 med keyboard och sång, och kanske är det i samband med att denna sättning bestämt sig för att verkligen utforska musiken som utvecklingen verkligen tagit fart?
Enslaved spelade en gång i tiden traditionell black metal.
Av det finns nästan inget kvar, vill jag påstå. Visst har Grutle en råbarkad stämma när han ger oss growl, och visst spelar man ibland i ganska högt tempo - men det har ändå inget med black metal att göra. Det är numera en helt egen form av progressiv lättillgänglig extremmetal, om man nu får säga så.
"Riitiir" är mycket bra.
Utvecklingen sedan 2006 får mig osökt att tänka på whisky. Visst fanns karaktären och de underliggande elementen och dragen där redan då, men lagringen som bandet genom har dragit fram en mycket bättre produkt, likt en väl lagrad malt.
Det är balanserat, intressant, komplext. Mångbottnat och rakt på i samma andetag.

Skivan är lång, och bättre i början än i slutet. Inledande "Thoughts Like Hammers" är bra och väl representativ för skivan, men det är i tredje och fjärde spåret som de extrema topparna nås. "Veilburner" och framförallt "Roots Of The Mountain" är helt fantastiska stycken som tål mängder av genomlyssningar utan att tappa glansen.
Resten av skivan är bra, men jag tycker ändå att det tappar lite av slagkraften mot slutet. "Forsaken" som avslutar skivan är i mina öron också det svagaste spåret, och jag hade nog kunnat avvara låten. Faktiskt.
Ändå, det här är riktigt bra och jag inser att jag har ett glapp i bandets diskografi. 
Det vill nog till att man inhandlar både "Vertibrae" och "Axioma Ethica Odini", om inte annat så för chansen att följa med i utvecklingen som lett bandet fram till den här skivan.
"Riitiir".
Så, frågan om betyg då. 
BiblioteKarin landade på 9 i sin betygssättning på Werock, på en skala som löper mellan 1 och 10. På Metalbloggen tillämpas skalan 1-5, och i stort sett håller jag med henne i tankarna. Jag väljer ändå att lägga mig på betyget 4 med mersmak. I skrivande stund är jag inte säker på att jag kommer att ha med skivan på årets Topp 10, trots mina hyllningsord ovan (konkurrensen är verkligen knivskarp i år, och det går till och med att peka på att Ne Obliviscaris "Portal Of I" är en bättre skiva än "Riitiir" - om än knappt - i kategorin progressiv extrem metal med både ren och rå sång), och jag vill se hur skivan fäster sig framöver.
Det finns förstås en uppenbar risk att jag får ändra mig också, och vill revidera siffran uppåt.

Bästa spåret är "Roots Of The Mountain", tätt följt av "Veilburner"... men även "Materal" och "Thoughts LIke Hammers" är fina. Bland annat, det är ju inte så att det regnar skräp på den här plattan direkt...!

Enslaved "Riitiir" - 4